CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Spontana improvisationer

Borde ha följt dig då

Jag borde ha följt dig då
när du slank
och något uppstod alldeles intill

Jag borde ha sett efter
utifall att det var något jag glömt kvar
som för att upptäcka av en slump
något specifikt och livsnödvändigt

Jag borde ha öppnat det som var seglat
som i en aning att det stod på glänt

Jag borde ha sett det som av en händelse
Jag borde ha reagerat som på reflex
Jag borde ha tagit tillfället i akt
Jag borde ha agerat i stunden
som om jag inte sett den komma
och inte hunnit föreställa mig den gå förbi

Jag borde ha följt dig då
jag borde ha följt med
låtit det som ske uppå det ske

Annonser

Gestalter

varje hjärta
har en liten spricka
i varje öga finns en osynlig tår

över varje himmel
finns en ensam stjärna
men det är alltid mörkast
dit där du inte når

jag ser konturer och jag ser gestalter
jag ser på drömmar som man ser på liv
och lögnarna regerar
och vi dinglar runt i deras falskspel
men kärleken är evig
och ingenting kan göra mera ont

se på ensamheten
som en dans i natten
en för alla här och alla för en

omfamna tanken
och ta del av skratten
och aldrig mer ska du gå ensam igen

och ingenting
kan göra
mera ont

när regnet faller
när mörkret råder
när inga änglar syns på ditt himlavalv

sätt ett ljus vid fönstret
så ska du skina
ut mot världen,
den är hel och den är halv

*

29/10 12

Whiskey

Jag tar och dricker lite whiskey
och allting känns bra

Det växer snart inuti mig
som sådan grönska ska

Romantiska idéer
Kalla och hårda,
eller inte alls

Det är bara när jag druckit lite whiskey
som jag kan känna hjärtat slå
med pulsen i min hals

Det var som om en storm gled förbi här
jag menar, alldeles nyss

Det var som ett liv där allting var alldeles perfekt
du och jag och en kyss

Så vaknar jag alldeles renad
och ingenting var ens i närheten;

Det hela är vedertaget
Det hela är verkligheten

Jag orkar inte tänka på vad folk kan
komma att tänka på något mer

Föreställningen kan ta och sluta nu
Den där ridån kan gå ner

Jag sitter mellan mina fyra vägar
och det blir aldrig mer än så

Bara djupt inuti mig själv kan jag
äntligen nästan börja kanske att eventuellt möjligen
förstå

Jag tar och dricker lite whiskey
finns ingenting som känns så skönt

Oavsett hur mina dagar räknas
Oavsett vad all möda är lönt

Vårvindar friska,
och höstvindar stormar så
Det är bara när jag druckit lite whiskey
som jag kan tänka nämen, jaha
och än sen då

Jag minns vilda rop ifrån förr,
i brottstycken från min fantasi

Jag kommer inte alls ifrån
att det finns någon slags magi

i den där själva känslan
av att ha levt och att finnas till…

… jag är inte alldeles säker längre
på vad det här stackars lilla hjärtat vill

Galenskapen tar över
och det sunda ruset lugnar ner

Jag vill aldrig se det igen
och jag vill ha ännu mer

Jag skriver upp allting som hänt mig
Jag vet inte vad det ska tjäna till
Jag försöker se en bättre värld framför mig
men den där enda världen står alltjämt lika still

Jag tar och dricker lite whiskey
plötsligt är klockan halv sju
Folk går upp och går till jobbet
Jag noterade, alldeles nu
att det här dygnet börjar om igen
Det tycks näst intill absurt
Det är bara när jag druckit lite whiskey
som jag kan se det helt och fullt

Jag lever i södern nu,
jag lever där folk vet certifierat bäst

Varenda människa är en främling här
Varenda människa är en gäst

Den ena följer den andra
Man kan inte lita på nån

En bekant vars vän du säkert kysst
kommer förbi och säger
”Är du en sån”

Jag är inte alldeles säker
En sån, vad för en menar hon

Hon tycks fundera väldigt länge
Hon säger att hon är en av dom

som ifrågasätter allting
och jag får inte ta det så hårt

Jag säger Jag är inte den som är den
Hon säger jag tänkte väl
att det inte var så svårt

Hon tänder nån slags tunn cigarett
säger: Jag tror jag kan din stil
Nog är du ganska pretentiös
Nog är du macho est fragile

Jag säger: Vad du än vill att jag ska vara
så kommer jag vara precis det

Och hon skrattar till för ett ögonblick,
sen slutar hon förstås på en gång
upp med det

Jag försöker bara vara säker, säger hon
på att du ser mig som en individ

Jag säger, för all del
Jag kan ju se att du är vid liv

såvida inte allt det här är drömmar
kan det inte vara nåt problem

Hon säger: Det är möjligt
att det ligger nåt i det

Jag överväger ett försvar
men vet inte varför
Jag säger: ”Livet är bara livet
Man lever tills man dör”
Och hon suckar lite tacksamt,
säger att det var väl banalt
Jag säger att det är väl möjligt men
det är inte dina ord jag valt

Hon säger ”Nej det förstås
Vi lever i total ensamhet”
Jag säger ”Överdriv inte i onödan,
Det är en verklighet
att vi alla här behöver varandra”
Och hon säger ”Det vete min katt”
Och jag säger ”Ja, det tror jag säkert
och på det äter jag min hatt…”

Det här samtalet börjar rinna ut i sanden
och jag säger okej
Vad vill du ha utav det då?
Vad vill du ha av mig?

Hon funderar lite grann, helt ärligt
tills hon säger såsom så
att hon aldrig kommer att kunna förklara
och jag kommer aldrig att förstå

Jag tar och dricker lite whiskey
Det hela blir mycket bättre då
Jag kan slappna av inuti allting
kan låta vad som helst uppstå

Kan drömma drömmar om Sherwoodskogen
eller om planeter i en fjärran galax
Det är bara när jag dricker lite whiskey
Jag kommer somna alldeles strax

Det kan tyckas vara utan mening
Det kan tyckas vara ett skämt

Det kan tyckas vara som en vittring
fastän ingenting alls här har hänt

Men det här livet bara pågår
Antar att man lever som man lär

Det i sig är ganska märkligt
låt säga att jag är oavbrutet olyckligt kär

Jag kan se klart och tydligt
hur ynglingar gör vad jag gjort förut
Dom dricker vin och dansar galet
som om hjärtat vill ta sig ut

Pojkarna har sådan slät hy
Alla flickor har tänkt på allt
Alla män jag känner har ruttnat
Alla kvinnor jag känner tar det kallt

Jag ska ta imorgon som den kommer
och dagen efter den för den delen med

Jag ska ta gårdagen i ett släptåg
som i en svuren ed

Över att aldrig mer älta
Över att aldrig mer se tillbaks
Jag är övertygad nu om att all längtan
bara ger hunger och inga svar

Jag föreställer mig en framtid
även om jag inte vet hur

Det är en helt annan framtid
än den av talang och tur

Den som jag alltid såg förut
när det var fest här i hjärtat mitt…

… Det är dagen efter nu,
allting ligger still vid sitt

Jag tar och dricker lite whiskey
medan solen går upp

Ännu en dag på väg att färga himlen
ännu ett rymdomlopp

Det är en känsla som fyller mig
Det är en känsla som gör mig glad

Jag vet inte om det är bra i längden
men just nu känns det bra

*

26/10 12

Den anonyma avsändaren



Jag fick ett brev
ifrån staten
Det var ett beslut 
som angick ett fall
Det var signerat
av riktiga människor
Och överallt nämnde dom mitt namn

Det finns en byggnad
i den här staden
där man skickar sådana brev
Dom kan alla adresser
och man kan inte svara
Man kan bara 
få besked

Jag ska hänvisas 
till en vägledarmänniska
Som ska ge mig
ett jobb på fabrik
Och jag ska säga
Jag vill inte ha det
Och han ska säga
Vad gör du då här?

Och jag är en av så många,
det spelar ingen roll nu
Om mina nätter är långa
vad gör väl det
Det finns ju så många roller
för en människa att spela
Det finns så många scener
där ridån går ner

Så i gryningens timmar
är kuverten klara
Och längs alla gator
går en brevbärare
Med röda ögon
innan staden vaknar
tjänar sin möda
och sover var dag

Jag ska stå inför alla
som vågar stå inför mig
Och mina rop ska skalla
att man spelat spel
Och man ska skriva ett brev till,
säga allt är korrekt här
Och jag ska säga
Du har fel,
vem du än är.

*

En fingervisare; jag nynnade på Nebraska medan jag skrev denna.

Regnig fredag

Regn i luften, silverhimmel, blöta gatstenar
någon har stulit en grannes parkeringsplats där nere,
någon fotograferar en registreringsskylt.
Fönstret är öppet, rummet svalt
hör bussar köra förbi på den angränsande gatan längre fram
lättare toner längsmed
kaffekopparna på bordet
den silverfärgade kranen i handfatet i kokvrån
där stilla droppar faller mot stål

12/9: Alabama, Hen-o-rama, oh Susannah

En vag längtan efter snö. De nordligare breddgraderna. Den högre luften. Allt det i och kring städerna och naturen utanför den – och naturen innanför den – måste lägga sig först. Häri faller jag ner i känslan som samtidigt håller mig svävandes på två ben. Det tycks paradoxalt, och inte. Jag blinkar mina ögon som alla andra. Men det jag ser är inte självklart. Inte än. Väntar på november, december. Ska september hinna blomma innan dagarna är räknade så kan det också bli en vacker bild.

Världen är godtycklig. Informationen är kryptisk. Världen måste alltså göras specifik. Informationen måste fördelas dekrypterad enligt en viss förståelse. Som därefter sorteras in i poler, rinner ut, kopplar till det stora havet som utgör världen. Som är godtycklig. När det återgår till havet blir det återigen kryptiskt. Men vi kommer alltid stå här och fiska. Vissa gäddor, andra aborrar. Och diverse dispyter.

Ju fler utropstecken, desto mindre innebörd. Det är en av mina sista anteckningar för dagen. Vi har alltid fruktat att utplånas, men den informationen har också fördelats på enklare sätt. Vi bekantar oss med våld nu, med osäkerhet och paranoia. I ett globalt myller av oljud som ständigt överröstar oss är det inte alltid lätt att urskilja vem som sa vad. Vänta, vem sa vad här nu, var det Amerikas president som sa något nyss, var det viktigt?  Under tiden sväller våra hjärnor till förmån för en mental fetma. En övervikt där vi släpar med oss alltför många extra kilon av radiobrus och svepande, syntetiska reklamtoner. Vi jinglar, tweetar, tumblr all the way.

Ja men det är väl klart att jag vill dra ut på landet, medan solen ännu skiner. Jag vill spela banjo för korna och traska hela den milslånga vägen fram till stupet där vattnet tar vid. Falla ner i djupet, försvinna om så bara för någon sekund, i något djupt, kallt, svart, blått.

söndagssånger

Jag minns något jag glömt bort
kan inte komma ihåg när

Små isolerade minuter passerar
genom ett landskap där askfärgat himlavalv
skyms av hustak

Någon spelar en sång jag lyssnade ofta på
men jag kan inte placera när

Det går att ta reda på
att det måste ha varit när jag flyttade hemifrån
och känslan av en frihet som är samma känsla
som den här, obegripligt nog

Som en rofylld tystnad
är detsamma som något som kväver

En mjältsjuk promenad
som ur ett 1800-tal

Banners, en pop-up, ett knatter
fyra tomma flaskor på golvet
fyra krasch i en stor korg av grön plast
där skator hoppar omkring

Jag tänker på herr Goljadkin
Jag tänker på herr Goljadkin

Jag minns precis hur det var
Jag minns precis hur det var

Jag spelar upp minnesbilden igen
Jag spelar upp minnesbilden igen

Jag känner av dubbelgångaren
dubbelgångaren känner av jag

”De kanske bara försöker skrämmas”
”Han säger inte ett knyst, men han tänker nog ett och annat”
”Men jag är faktiskt sjuk, det är helt klart, ingen tvekan om det. Vem kan påstå någonting annat? De kan komma hit och kontrollera, låt dem skicka en kontrollant, vad bryr jag mig om det?”

Den här känslan som inte får pågå hur länge som helst
Den måste brinna ut som en eld, torka ut som aska
Detta tillstånd som jag måste se till att hålla i schack
Det hänger på mig,
det hänger alltid på dig

Lägg dig bara ner här en stund, lyssna på ljuden i din närhet
Låt underlaget vagga dig in till ett mindre självklart tillstånd
där psykets låsmekanismer kan kopplas ur,
och du för ett ögonblick kan vara stilla i ett tomrum utan tid
bortser från sakernas tillstånd
upphör att nöta ditt rostiga kugghjul
leker i tankarna med ett och annat minne,
en och annan känsla
utan konturer, utan innebörd
driven av inre monologer…

… Hon trodde att jag spelade teater för att skydda mina känslor då jag visste att hon inte var intresserad. Men det är inte sant. Jag spelade teater för att jag inte längre var säker på vem jag var, och att jag trodde att mina romantiska specialeffekter skulle överskugga min brist på kärna och substans. Jag ville att hon skulle veta vad jag kände, men jag var osäker på om jag själv kunde bli älskad, ens omtyckt. Så då fick det räcka med elden, den som bränner broar men som åtminstone är sann. Men jag antar att hon bara trodde jag fått för mig alltihop, ändå. Som att det overkliga, alla sociologiska spel, är så dominerande att vi inte kan se det verkliga, det som inte kan namnges, när det står framför ögonen på oss. Just för att det inte kan namnges. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde egentligen. Jag kände mig kär. Jag var lycklig en kort stund, såsom förr för länge sen, svävade på moln i en liten kyss bara, och det verkade som att någonting var på väg. Så hände ingenting och det dog. Kanske jag kände det som ett ansvar att jaga det så länge jag fortfarande hade det inom… något som liknade ett räckhåll. Att det var så pass stort att jag inte kunde tillåta mig själv att bara sitta och glo medan det försvann. Ändå försvann det. Och jag sitter ändå här och är glad. Inte lycklig, förstås, inte som då. Men jag vill inte tänka på lycka som skär, det har jag inte längre tid, lust eller ork med. Det var alla dessa kvinnor, och så var hon som en glugg i en tandrad, något slags solljus som glimmade till i en spegel. Något som fastnade. Något som verkligen var på riktigt. Men det är redan länge sen nu. Det också.

små tankar

Små tankar förtjänar stora ord
Alla står kvar på tå här, vi sträcker våra ben,
bruna och vita och såna med sår på
Varenda skrubb och vrå
har en dörr att öppna upp
Allting tycks oändligt
Jag minns en sommar från din barndom,
du frågade något om månen

Små tankar förtjänar stora ord
Är dina känslor samma som de jag känner?
Allting har förändrats nu
En särskild rädsla för mörkret
drömmer redan barnen
och du tror att du blivit galen
men du är bara kvar
med dina låtsassvar

Små tankar, du har så svårt att se
det är bara för att det är höst
det är små, små reflektioner
dag för dag inuti dig,
när årstiderna vänder
Din kärna är en sol
Ditt hjärta din världstrumma
men du kommer ändå inte riktigt åt dina små tankar

Du som var ett barn nyss
Du som står så mäktig
Du tror att du ännu följer mina spår
men snart så ska du vända upp din blick och stå
bland alla andra här
i larmet som är världen
av små tankar

den svarta skogen


Han stod ensam mitt i grönskan när regnet kom
som en viskning först, sedan som en storm
och det skallrade i fönstret på huset han byggde så väl
eller så var det bara ljudet av något som brast i hans själ

Han hade samlat små saker, spelat små spel
Han sa det här är rätt och det där är fel
Det är en fråga om värdighet och vad ryggen tål
Det är en fråga om att veta och stå för vart man kommer ifrån

Åskan slog bortom åkermarken
en blixt slog ner vid vattnet, alldeles bortom gränsen
till hans hus och hans fält och allt det där som var hans, så, minsann
och han blev skakad av rädsla
och tänkte tankar
på hav, skog och brand

Det kalla klara vattnet som rann där intill
kan man falla ner i och sjunka och drunkna i om man så vill
Han tänkte den där tanken varje dag och till slut
var det som att det inte fanns några andra vägar, val eller beslut

Till sommaren, till hösten och till våren med
stod han på gården och högg ved
Vad som finns i den svarta skogen är det ingen som vet
mindes han häxan som sa,
när han var liten och vek

Och då och då kunde han se alla människor som vandrande mot stan
och minnas hur han själv sprang därifrån den där dan
Han skulle få alla dom där människorna att lyssna på hans sak
men när han stod där i vimlet var han naken och vilsen och
rädd som ett litet litet barn

När han kom tillbaka började tiden bara gå
dag efter dag och år efter år
Han glömde alla tankar på att leva sitt liv
annat än dag som natt,
och han gled in i en malström av tid

Om nätterna föll stjärnor på himlavalvets tak
Han låg på gräset och tittade upp och tänkte ”ack så underbart
är den tomma och kosmiska skönheten”
sen somnade han till och när han vaknade
hade han glömt själva känslan
och tanken bakom den

Efter regnet i gryningen dansade sländor och knott
i den tidiga höstens morgonluft, en vind ven rått
han lade sina armar om sig själv och sa
till sig själv att gå tillbaka in igen,
ja det var lika bra

Han sov under middagstid där solen sken hett
Han vaknade av en känsla av att något hade skett
Han hörde stöveltramp marschera i gruset på vägen intill
Han såg dom närma sig huset med gevären höjda mot hans grind
och han insåg med ens att han levde och finns till

Hymn till Newman

Du försökte bara leva ditt liv,
i vetskap om livets omöjliga hårda skola
och de snikna gamar som gör dig illa

Du föll för frestelser men höll din fana högt,
och allt du sa var från ditt feta hjärta
som slog och slog

Men ack, den plikt som aldrig kallar
det brev som aldrig kom till min dörr
Jag har dig att tacka för min visshet om världen,
att ingenting blir av den enklaste dröm

Den glädje vi får i en blick hos en annan
kan när som helst förvandlas till den blekaste natt
Det hopp och den önskan som håller oss samman
förfaller futilt, till publikens platta skratt