CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Svävande anteckningar och Väderlek

feeling feeling feeling feeling feeling feeling feeling

… åh, det är minsann november. Det av en slump framshufflade mantrat, det som har kvar sina specifika nerver där i ryggraden; I’ve got the spirit, but loosing feeling… och eftersom jag fortfarande är samma människa så drabbas jag av påminnelsen om att djävlarna, som Lovecraft skrev i en novell, arbetar på ett sådant sätt att ting som inte finns för människorna framstår som verkliga. Demoner, det vill säga, en i någon dimension förkroppsligad vision av hjärtats undergång; som ett svart, obegripligt djupt och kallt, hav som böljar under ens fötter och har förmågan, på något sätt, att suga en till sig.

Men det är ett bra år i år, antar jag. Känner bara att kylan alstras där nere, känner bara draget, små stänk. Den tiden på året då världen – menar himlen, luften – drar ut sig och blir spänd, såsom skinn. Då blir man genast varse ens hjärtas arsenal. Då syns plötsligt ekorrboet och man ser, inte förrän då, hur mycket man faktiskt samlat på sig där och hur mycket man bara föreställt sig att man samlat på sig… Jag tror aldrig att jag någonsin i mitt liv kommer att glömma bort känslan av att Ian Curtis är död.

Inte för att det är ett helgon. Inte alls, jag menar, det måste understrykas med linjal och blodspenna; inte för att det är ett helgon. Det är inte Ian Curtis i tredje person jag tänker på. Det är Ian Curtis i andra, kanske till och med första, person. Det finns vissa av oss – och den som tror att det här är ett tonårsaktigt uttryck av fåfänga… ja, jag kan inte hjälpa den människan med sitt liv – som inte riktigt kan höra den där rösten utan att inte bli djupt medlidsamma. Det är ett medlidande som bor vägg i vägg, och det är en tunn vägg, med självömkandet, men bara när det är dåliga år.

Ett bättre år i år. Det blir nog inget krig i år. Det var förvisso flera år sedan det där inbördeskriget, långa år. Men jag lärde mig min läxa. Varje år, kring den här tiden, går jag upp på borggården och tänder lyktorna, står några extra vaksamma pass för att försäkra mig om att ingen vålnad går där ute. Varje år känner jag att det varit tyst länge nu; märkligt tyst, nästan hotfullt lugnt.

Men, så är det bara ugglorna som hoar där ute i träden och jag kan för tillfället andas ut; det är fortfarande sjutton dagar kvar till december, så än finns det tid att vara vaksam, men så här långt in brukar det inte ske några attacker. Jag har inte riktigt varit med om sådana bakhåll, åtminstone.

I travelled far and wide through many different times

To the depths of the ocean where all hopes sank, waiting for you

I’ve lost the will to want more
I’m not afraid not at all

Touching from a distance
further all the time

I’m searching for my mainline, going to count one, two three four

Where will it end? Where will it end?
Where will it end? Where will it end?

Don’t walk away in silence
Don’t walk away

Mother I tried please believe me,
I’m doing the best that I can.
I’m ashamed of the things I’ve been put through,
I’m ashamed of the person I am

Someone take these dreams away,
That point me to another day,
A duel of personalities,
That stretch all true realities.

That keep calling me,
They keep calling me,
Keep on calling me,
They keep calling me.

Det är inte
rader skrivna
för att ge dig tröst
lilla novemberbarn
Det är rader skrivna ut i rymden
för att ingenting finns där
och för att detta ingenting svarar

Sedan finns det förstås saker som håller mig varm. En särskild sorts längtan, i synnerhet när jag överväger hur lång tid som gått nu och jag lägger mig ner, sjunker, liksom mot en bädd av år… det är som fotogenfärgade solnedgångar den här tiden på året. Himlen färgad stål och silver, så det gula och blå alldeles innan det blir svart; en röst ur massan jag tycker om ljuset så här års, ja det ljus som finns.

Det finns förstås sådant. I synnerhet bättre år. Mitt i mörkret, en smal och exakt signal av ljus. Mitt i tystnaden, en ton.

*

Annonser

Fredag 14/1 2011

I.

Hänger upp en Man Ray-kalender, lägger mig för att ta igen två timmars sömn; huvudet rasar ihop. Kvällen kommer. Pizza, toksnö. Köper en box, Herzog/Kinski och första säsongen av Millennium. Sitter sen fängslad. Så osannolikt bra den serien var. Pretentiös, sådär som amerikansk film gärna blir när den ska verka bildad, men ändå. Lance Henriksen är verkligen en magnifik skådespelare. Direktheten, den totala närvaron. Sättet han rör på sig, hans reaktionsförmåga. Vad han än gör är han där. Han är till och med bra i Aliens vs. Predator. Förmodligen är han lika bra i Asylum-filmerna också. Serien tar mig av någon anledning till ekokammaren, jag vet inte riktigt varför, kanske det är det där med kontrasterna, ljuset mörkret tvåsamheten och viljan att… och oviljan att… illviljan… mellan glaset To Ramona, but it grieves my heart love to see you try to be a part of a world that just don’t exist. It’s all just a dream babe, a vaccum a scheme babe that sucks you into feeling like this. Värld, detta ord. Värld, värld, värld, du lever i din egen värld men, nope, icke, här levs icke i världar. Jag är inte den andre heller.  Jag hade ingen ”värld”, det var bara något hon sa för att kunna begripa sig på mig. Det var ingen ”värld”. Det var bara jag. Den jag var, hur jag var, att vara med, då, det var bara jag. Det var, däremot, inte bara hon. Det var alltid en massa annat. Jag ville ett vi, bara ett vi. Men jag antar att det inte räckte. Det skulle vara ett ”dom” där också. Och jag försökte verkligen. Slutsatsen är besk. Slutsatsen är Todd Rundgren. En människa har inte tillräckligt att ge och den andra kan inte göra tillräckligt. Jag undrar om det är så. Det stör mig att bli lämnad att undra. Men jag har slutat känna skam. Jag tror inte längre på misstag, eller på att man kan ångra sig.  Lagt kort ligger. Det man kan göra, det man kanske kan lyckas med, är att förlåta sig själv… Åren går.

II.

Jag ser allt i så många fler dimensioner nu. Då var saker bara vad dom var vad dom nu var. Nu ser jag vad som händer när det händer. Kanske inte. När jag vänder mig om ser jag mig själv stå på andra sidan en tidsgräns, som om det vore gränsen till ett helt annat land. Jag ser mig själv stå där och kan inte relatera till den personen. Han som skrek för att få kontakt, brände upp allt för att få komma åt det, som om viljan, önskan, styrkan i den känslan blev så stark att den bröt sig ut och förintade alla möjligheter att nå det den mest av allt ville ha till att börja med. Jag kan fortfarande höra ekot från det förflutna skugga det nu jag befinner mig i. Men jag är en bättre människa nu än jag var då.

III.

Det vi aldrig lät oss få. Den sången… den sången. Saker är aldrig bara på ett sätt. Dom är alltid minst två. Måste vi spela spel för spelets skull, måste spelet så att säga hållas uppe i själva spelandet? Måste vi göra det till ett sätt, ändå? Tvåsamheten fascinerar, därför kanske, dessa dimensioner ska spelas till ett ett. Och ändå, alltså, är dom alltid minst två. För sakerna är bara vad sakerna är. Tankarna. Känslorna. Allt som reflekteras, speglas i psykets olika skärvor, så mycket glimmar där nere i våra dunkel, medan vi i solljuset ler mot varandra, hälsar, viskar att vi älskar varandra, som om allt är som det ska, som om inget har hänt, som om inget händer, ständigt pågår…..

IV.

Kalendern visar januari, ett nytt år till, det fortsätter, fortsätter… och inuti mig rör sig svaren allt längre bort från frågorna.  Driver isär, avstånden allt längre. Snart kommer dom förlora kontakt med varandra.

Onsdag 12/1 2011

Det är vackert men ogästvänligt. Det silverblå, som en enda strimma över himlen; mörkt blå, lätt fladdrande, som en gaslåga. Som sen slocknar och blir svart. Blött, blåst. Vi traskar i slask. Människor gör slut, blir ihop. Dom här planen, dom lyfter. Jag är kvar på flygplatsen och har varit det i år. Sitter uppe i tornet och håller en lampa tänd, lyser upp med en egen radiostation. En enda liten puls ut i mörkret. Vårdkasen min, denna inatt. Snurrar plattor som jag behagar. You Gotta Move, Vem sov i din säng, Främlingarnas ögon…  Jerka: Hurricane Shirley och It’s Only Make Believe. Waylon: We Had It All. Kärlekens tunga. Moby, People they come together, people they fall apart. Noone can stop us now, cause we are all made of stars. Vad betyder ens det? Jag frågar ut i etern men, nej, just det, det är bara jag här. Ändå ser jag dom längs vägarna där ute, bilarna, lyktorna över fartmärkerna som rusar förbi, panelens gröna siffror och pekare lyser framför ratten, mörkerförarna. Sitter med en kopp kaffe vid bordet, Can’t You Hear Me Knockin’, andra halvan dansar tungor av skugga längs väggarna. I drove all night to get to you – to make to love to you – is that all right? Sättet Cyndi vickar på sig själv och den där blå klänningen där ute i natten, jag känner rörelserna som voodoo. Bonnie Tyler – Here She Comes.

Alla dom här planen lyfter. Jag kan se dom där uppe allihop. Jag vill lyfta i en Spitfire. Nu säger Blondie över hotlinen att hon lyft också. Jag är glad över det. ”But it’s too bad” säger jag. Vissa plan har störtat, det finns vissa fläckar av svart skrot där ute. People they come together, people they fall apart… Men vi är inte gjorda av stjärnor. Vi är gjorda av stjärnfall. Var och en sitter fast i sin egen aftonbön, sin egen åra i sitt eget blå, dunkla, obehagliga vatten.

Minns plötsligt det vi kan kalla Hiroshima. Får höra något. Sånt som fåglarna viskar. Men reaktionen, nu, den som finns, är egentligen bara kemisk. Jag hyssjar mig själv. Lugnar mig i takt med den där inre resan i tågfönstret. Men det är verkligen en otäck känsla, detta att försvinna från någon. Från ingenstans är man en likgiltighet för dom. Det är som att man försvinner ur deras huvuden, hjärnor, hjärtan, själar, liv, som om en hand drar ut en och som att man kan se sig själv försvinna i deras ögon, i själva ögonen. I deras blick ser man hur man bara faller ner i ett svart hål djupt inom dom och där man en gång fanns existerar plötsligt; ingenting alls. Sen: Någon annan. The horror, the horror. Men, alltså, nu bara, ja… en kemisk reaktion. Vad det nu är.

Dicks Spitfire. Ah. Där har vi den. Rena rama kontaktannonsen. En helt annan kemisk reaktion. Ett *plugin* och ett surr från förstärkarna, sen bara; ett elektriskt daller över verkligheten. Inte förrän nu tanken slog mig, Dicks Spitfire, det kanske är någon slags ordvits.

Där uppe flyger dom där planen. Det blinkar små röda, vita lampor uppe på det stjärnlöst svarta. Mellan frekvensernas sprak; från tornet hörs musik.

*

Söndag 12/12 2010

Briljant väder idag. Kristallklart pangblå himmel, fjunvit snö, solgul sol. Söndag…. dock. Borde kanske gå ut och titta på ljusdrottningen ikväll. Igår kom någon full yngling fram till mig och frågade saker han tyckte det var roligt att fråga. Jag svarade med Kurtzrepliker, suckade sen. Människor är verkligen dåliga på det där med takt och stil. Pratade med några andra där också. Gick hem. Satt uppe länge och snurrade runt. Allt kändes som slask. Jag kan störa mig på faktumet att det är lätt att dra fel slutsatser, både för andra och för mig, och vi inför varandra. Jag bryr mig inte mer än vad som är rimligt. Jag är också två.  Idag Graham Parker, Orange Juice, alldeles snart börjar jag gräva i roliga julskivor. N.Y alltså. Känner mig redan som Kevin. Dee Dee Sharp, sicken brud.  A Hundred pounds of Clay. Jag gillar den ohejdade glädjen man hör i hennes röst när hon sjunger att Gud, minsann, skapade shopping. För några kvällar sedan ösregnade det ner på snön. Ett höstregn mitt i alla minusgrader, alla fina istappar utanför mitt fönster hade rasat på någon minut. Bland det märkligaste väderlek jag någonsin sett.

Söndag 5/12 2010

I.

Underbart väder nu. Underbar snö. Julvinter. Som vanligt, eller som det varit den senaste tiden, jag vet inte riktigt hur jag känner mig. Vad. Vibbar, oklara, som att saker jag tänkt på utan att ha förstått vad det inneburit är på väg att materialisera sig. En tanke är att ge upp. Kurtz. Livet är jävligt långt för att nu vara så kort och gå så fort. Har det gått fem år kommer det gå fem år till. Jag beter mig som om jag är vid slutet. Men det är inte så, inget av det där är sant. Snarare känner jag mig kanske lite vilsen i det just nu. Problemet med det nya projektet är att jag fortfarande inte hittat språket. Försökte skriva några rader bara för att se hur pass nära jag var men det blev inte alls vad jag ville skriva. Det är ett element, ett oerhört viktigt och kanske rentav centralt element, som saknas. Det måste vara någon form av sorgehymn tror jag. Det måste finnas någon röst där som går nära inpå, som blir gripande. Jag vill skriva något som är fruktansvärt vackert.  På något sätt. I vilket fall som helst har jag kommit långt under dom här åren. Tiden går ju som bekant långsamt. Livet är långt, känns det som för mig nu i alla fall. Ariman; en kille som såg ut som Bruce från Up-filmerna blev dissad av en tjej som gjorde en slags rokkad; hon bytte helt sonika bord och satte sig brevid dom andra, bara lämnade honom där som en idiot. Jag tappade andan. ”Vad fin du är” sa hon till mig på andra sidan disken. Redig kvinna. Det var extremt kallt på kvällen. Borde koncentrera mig på teknikaliteter. Städa. Sluta köpa fett. Äta bättre, röra på mig mer. Kanske en ansträngning att gå ut på dom där promenaderna, trots vädret. En slags karma, kanske.

II.

Snö nu, snö igen, snö hela tiden. Utanför fönstret idelt snöfall, det rasslar på fönsterbrädan på andra sidan glaset. Snön rasar ner från taken ner på gatan här ute. Mår tämligen uselt. En del intensiva dagar, kvällar, nätter. Psykodrama på Herkules. Note to self: Gå aldrig till Herkules. Av någon anledning stannade jag kvar. En råttliknande man pratade med mig eftersom vi hade gemensamma vänner. Han var där med någon annan som jag också kände igen. Dom var också där av en slump. Mot slutet försökte dom dansa ironiskt till musiken, sådär som jag och kd gjorde ibland när vi gick på gymnasiet. Jag följde en norsk tjej som bodde vid Klostergården på vägen. Jag hade inget bättre för mig. Det snöade vackert. Jag visste inte vem hon var. Det var trevligt att gå och min kväll hade varit usel. Påminde mig om ett liknande tillfälle i Göteborg efter nyår, dom första dagarna av 2007 då jag fortfarande var där och jag kände en massa skit som jag inte ens minns någonting av idag men som då alltså var en big deal och jag fick vänta mycket länge på en spårvagn och när jag väl kom på den pratade jag med en kvinna några år äldre än jag som hette Ursula. Jag minns tillfället mycket väl av någon anledning. ”Något måste man ju heta” sa hon. Sen har jag för mig att jag berättade allt för henne, allt som pågick i mitt liv just då och som just då verkade vara sådana centrala och viktiga problem. Hon sa att allt det där kommer lösa sig. Hon hade förstås rätt. Jag minns inte vad hon sa mer, men det var något bra.

III.

Torsdag.
Minns inte.
Kanske ingenting.

Fredag. Bestämde: Dalarnas nation, en work in progress-nation som hade kick off-fest av något slag. Jag tyckte det lät som en mycket bra idé. I övrigt inget nytt på västfronten. Jag gav ett gult kort. Det var ett missförstånd, kanske, men det spelar ingen roll. Aldrig bli en människa som det kan slitas och slängas med; som en näsduk, ett godispapper, småpengar man inte bryr sig om, dricks. Jag lever. Ariman; posörtiggaren var där med sin fula jävla mössa och raggade (!) på någon. Vilken absurd människa. Måste han ha den där mössan med kanten i ständig ögonhöjd? Han ser så…. dum ut. Igår snö igen, snö igen, snö igen, bussen halv elva; när vi kom fram gick vi runt i diverse cirklar. Vi var många, samlade grupper människor, alla gick runt i välbekant främlingskap. Någon ropade mitt namn i mörkret. Vackert snöfall. Jag kände att jag var i ett upphöjt tillstånd, i och med det också en rastlös oförmåga till handling i det verkliga. Precis som på mellanstadiet. Det blev en sån kväll där kön på sätt och vis var det mest minnesvärda. Vi stod i två timmar och frös som fan. En in en ut. Ingen gick egentligen ut, vi kom till slut in via diverse nödlösningar typ som att det inte fanns plats i  garderoben men det fanns det i alla fall. Det hela kändes som svartklubb i utkanten, typ Malmö eller majorna. Men det var väl bra. Det spelades en alldeles gudomlig låt som jag inte vet vad det var. Saxofoner, det var i det närmsta vad man skulle kunna beskriva som housejazz. Säkert nånting som heter nånting. Säkert ett sound, en subgenre. Men det lät fantastiskt, det var musik att drunkna i. Pratade med Clubber Lang och Käbi Lätirei, men var någonstans hela tiden förlamad av…..  Hon känns som två. Gemeni.

IV.

Efterfest of sorts. Det var nice. Mitt röda vin gick inte att dricka, men folköl, whiskey och krögarpytt är faktiskt ganska idealiskt klockan fem på morgonen. Waylon Jennings och Wilmer X anno 80-87. Det enda Putte vill ha i julklapp är en röd elektrisk gitarr. Häe rockänråull däi.

Back in Metropolis, the weather is ridicilous, what’s it all leading to?

Världen viker upp sig, på morgonen är det en platt vägg av luft och asfalten går ihop med himlen i en enda bild. Blodet är avslaget, som vatten. I skymningsvärlden på väg hemåt några timmar senare bubblar det och gungar som en liten båt en kulen nattnattnatt. Känslan av rörelse, av ständig aktivitet. Människor rör sig, korsar gator medan bilar svänger förbi, stannar, världen pågår. Några grader kallt med fuktig luft och en och annan kall droppe från regn betyder: Friskt, gråsprängt, ögon vid uppdragna kragar. Rockarna rör på sig. Står vid ett övergångsställe i tjugo minuter. Av 120 människor går 40 mot rött. Springer, ser sig åt höger, ser sig åt vänster. Dom sista löven ramlar ner från träden. En knattrande liten hund tittar upp på mig när den knattrar förbi. Inne på 7-Eleven går människor ute på gatan, på andra sidan glaset, och Phil Collins påpekar att det är en till dag för mig och dig i paradiset. Snörvel och fräs. Bob Hansson sitter på ett kafé och säger sig vara hög på livet. Vid utgången till gatan där ute står stället med löpsedlar som förklarar vad som pågår där ute utanför butiken, säger: Aung San Suu Kyi UT, Veronica Palm IN. En kastvind lägger sig mot min rygg och får mig att gå ännu snabbare över asfalt och kullersten. Toner svävar förbi, toner om att det bor ömma människor där, San Fransisco alltså, om du åker dit. Sambarytmer avbryter och försvinner i takt med en grön buss framför mina ögon, bakom övergångsstället kysser några varandra. Bob säger: Livet är som ett organiskt, själsligt kokain som varar längre. Helt rätt Bob. Vädret! Det är något jävligt psykedeliskt. Jag rör mig framåt som förd av händer i luften, där uppe mot det grå ett litet flygplan som långsamt rör sig i sitt streck, här nere folk och fordon i kontrollerat kaos. Jag rör mig genom gränderna, genom parken, jag är en av alla dessa projektiler här ute idag, nu här nyss då, hela tiden, oavbrutet. Jag kan inte låta bli att undra vart det är jag är på väg så fort. Vart allt är på väg, vart det leder oss härnäst.

Fredag 12/11 2010

Det är en sådan tid, just nu. I kväll, jag går hem genom en vägg av störtregn och störtvindar. Jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans. Luvan blåser av mig och på håll kan jag se kastvindarna i luften, som forsande gas i ljuset från lyktstolparna, på andra sidan hörnet. Kommer fram till hörnet: Woooosssh. Känslan av att vara så missförstådd att man ifrågasätter om man lever i samma dimension. Som vilka? En mycket rolig refusering imorse. Det är svårt att inte känna sig som ett missförstått geni som är före sin tid. Det hela är en THX 1138-situation. Hade faktiskt väntat mig värre. Hade väntat mig att någon skulle förstått och sagt ifrån. Inte detta slöa pannskrynklade, denna konventionella gubbröra typ ”men håll i hästarna nu, vart är min Berättelse, vart är min Protagonist, ska det vara någon slags dröm det här, någon slags psykos, en allegori? Va? Nä-eh, jag blir inte klok på avsikten”. Vart är min Alan Ladd Jr? Vart är hans osannolika bulldogskindsmuttrande: ”Could be great”. Jag går i regnet istället. Jag gör allt fel. Det är så jag vet att det är rätt. Misstänker att en och annan bortskämd Aglaya tror jag är en febersjuk hund. Men jag går bara i regnet lite. Det är inte konstigare än så. This is my truth tell me yours. Trivs med att dekorera rummen. Dom inre. Det är inte svårare än så. Det enda jag blir trött på är det futtiga och det medelmåttiga och hur likgiltigheten dominerar – Jag säger NEJ, det räcker inte, MER, jag säger NEJ, stanna inte där, gå LÄNGRE. Jag säger NEJ, stå inte still gå UPP eller NER men RÖR PÅ DIG och FORTSÄTT Jag säger: Djupare. Jag säger: Våga smaka mörkret. Jag säger: Släpp in det där och släpp in det en gång för alla. Lev människa för i helvete om du dör innan du lever så är du redan död och JA, det är PRECIS SÅ det fungerar. Du är statist i en zombiefilm? Du tittar på zombiefilmer? Du klär ut dig till en zombie på Halloween? Are you sure what side of the glass you’re on? Och, det leder ända fram till pennan mellan en Zorn-fantasts knubbiga fingrar: ”Jag blir inte klok på avsikten”. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen, onekligen. De dömdas ö, vad hände med det idealet? Vart tog gråzonerna vägen? Vart tog den nakna verklighetens verklighet vägen? Verklighetens ofärgade kausalitet. Alltså: Jag tänker, alltså finns: Något. Kanske det är ”jag”. Här, nu. Jag ska skjuta min TV, plocka upp gitarren. Fylla mitt huvud med kling och klang. Jag går i regnet, jag är en sån som går i regnet. Inte svårare än så.

Gå hem

Det är stunden när den närmaste framtiden börjar se ut som den dåtid som precis försvann. Känslan av att det, för tillfället, inte finns mycket att göra. Trådarna är dragna i och det roliga har hänt, nu står hjulen stilla igen. Man är stammis på Ariman och har en vecka ledigt och det står klart att denna ledighet egentligen bara innebär dötid. Man är stammis på Ariman. Det är okej. Men om det nu är därför, det vet jag inte, därför jag känner det plötsliga suget efter att ta mig upp till den ursprungliga kylan. Strosa på kvällsgator där smockan hänger i luften och man alltid kan förvänta sig att höra småsinthet skaldera någonstans, där det är minusgrader och där du går i fotspåren av dig själv. Alla saker du och andra gjort, för länge sedan, på alla dom ställen du varit stammis på i hela ditt liv.

A Morning Filled With 400 000 000 000 suns

Det är en dag som både är mulen och solig, både kall och varm, blå och grå, och väldigt blöt.  Stämningen man känner av när man är ute och går är väldigt ”lätt” och bättre än så kan jag inte beskriva det. Luften känns tunn och människor öppnare. Något sånt. Jag inbillar mig att dagar som dessa – det kan vara höstdagar som idag, men det här väderfenomenet uppstår också på våren – står man i bättre kontakt med sina sinnesintryck, sina instinkter eller, om man så vill, sin andlighet. Det är förmodligen därför jag idag på morgonen, förmiddagen och också nu när jag kommer hem snöar in mig på diverse universella funderingar – bokstavligt talat –  och ser till att brygga kaffet extra noggrant när jag jag sitter och lyssnar på Världens bästa Auto-Tune-låt A New Glorious Dawn, där den alltid like karismatiska Carl Sagan förärats en sångröst. Hans kompis Stephen Hawkins är ungefär lika kompakt som vanligt, men låten och videon är fortfarande märkligt ljuvlig.

På Wikipedia kan man läsa att Universum är 13,75 ± 0,17 miljarder år (det låter abstrakt) och att dess diameter är åtminstone 93 miljarder ljusår. Perspektivet är ganska fundamentalt. Av någon anledning gör det mig väldigt lycklig.