CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Uppluckrade dagbokssidor

Någonstans i zonen kring en epilog, kring en prolog

Nästan ute i ljuset. Idag är det Dag 68 utan svar från the big B.  Borde kanske ta och leverera till the mighty M också, innan sommaren blir för uppenbar. Mañana, mañana. Pjäserna har börjat röra på sig, mot de nya formationerna, och allt jag behöver nu är ett break, menar camonn-den. Det är slutet på någonting, det här. Det är inte början på något, inte än, men det är absolut inte något som kommer fortsätta till något annat. Som att jag går omkring här och det inte längre finns en absolut dåtid. Som att jag vänt mig om och vinkat adjö till allt som varit mitt liv dom senaste åren, gått igenom en terminal och känt det där rummet bakom mig försvinna, rört mig vidare genom terminalen och nu är alldeles ensam, som när man reser, när man precis påbörjat en resa, när man är på väg att gå på ett flygplan. Någonstans i zonen kring en epilog, kring en prolog; motorerna drar igång, dränker alla andra ljud.

*

Den poetiska krypteringen av Nagasaki är oerhörd och kuslig. Men till att börja med; bara de allierades konsekventa, business-approach till krig, till Japan. Ge upp eller ”promt and utter destruction”. Det enda (det enda) i hela universum som är vulgärt, perverst, obscent är krig. Det enda. Henry Miller sa det. Stämmer. Det är äckligt. Äckligt ner till minsta mikronivå av sin natur.

Men, alltså, Hiroshima, Nagasaki, hooray for VJ day, menar, no shit. Den slutgiltiga jävla orgasmen av ett skådespel som gick ut på att mänskligheten drev sig själv till randen av sina sinnens fulla bruk, total galenskap, ett sådant gigantiskt spektakel av neurotisk skräck, skräck inför den andre, skräck inför fred, skräck inför harmoni, skräck inför idealen, skräck inför döden, döden, döden, den allomfattande, skräcken inför modet, fegheten, ondskan, idén om ondskan, idén om godheten, ett krig mot allt och för allt, ett världskrig, ett inbördeskrig på global skala, mänsklighetens kamp för sin egen mänsklighet, mänsklighetens kamp mot sin egen mänsklighet, mänsklighetens skräck för sin egen mänsklighet (och är vi där idag igen? ja vi är där idag igen).

Och sen då?

Tio år av tystnad

Ett tioårigt eko.

Tio år av att saker bara grodde.

där nere, alldeles under ytan av asfalten.

Man började bry sig om fred; kanske.

Om harmoni, åtminstone något sånär.

Man började bry sig om sin kultur. Ja.

Vi tar det en gång till:

Man började bry sig om sin kultur.

Man bakade blåbärspaj och satte på fönsterbrädan

en bild, okej, men ungefär

Man hade ett kallt krig för att ha något att göra medan man höll distansen med varandra, sa

”We need some time apart efter allt det här”

Man bearbetade sina trauman

med John Wayne

med Godzilla

med The Almighty Lord in the Heaven Above

med The United States of America

med kommunistjakter

och andra små saker, små draman, små såpaintriger

USA har 40 guldmedaljer mot Sovjets 22

i Sommar-OS i Helsingfors nittonhundrafemtiotvå

Allt är ändå relativt stilla i människobyn, när allt kommer omkring

Frank Sinatra sjunger

Fly Me To The Moon

alla liksom svävar lite grann

och det ryker lätt

om den där pajen

på fönsterbrädan

…. sen ba

Det är fascinerande. Fortfarande.

*

Sen blev det ett jävla liv.

Sen blev det ett jävla oväsen.

Sen blev det liksom bara en gröt av alltihop.

Sen föll muren.

Sen blev allt kitsch.

Sen tänkte vi att vi växt upp.

Sen föll tornen.

Sen öppnade vi upp för fantasifigurer,

skäggiga galningar som lika gärna kunnat vara fiender åt

Batman, Spider-Man, The Avengers, see where i’m going with this?

Och när inte en död Osama Bin Laden tillfredsställer huggtänderna, när vi ätit och ätit och ätit under alla dessa årtionden och blivit för feta för ett fuck som Svullo uttryckte det, när vi fortsätter och fortsätter men ändå inte hittar en bomb tillräcklig att blåsa ut våra hjärnor med; när vi ropar – min katharsis vart är du, mitt krash boom bang-slut, när ska the bad guys ligga döda i en jävla hög, när ska jag få rida iväg i solnedgången med min fagra dam vem hon nu är, vem han nu är, vem hen nu är… när det kliar överallt hela tiden i oss

då börjar vi, givetvis, slå på vad fan som än är närmast oss

vår näste

och

allt är deras fel

allt är deras fel

jag hatar dom jävlarna

allt är deras fel

Kom och kasta en förkrasch

Och kanske är det bara en fråga om när nu.

Annonser

Måndag 28/5 2012

Och det var ändå inte så det var från början. Det var menat på ett helt annat sätt, jag vill åtminstone tro det. Den tomma gatan på kvällen är som månen. Astronauterna som hoppar där uppe svävar precis som alla tankar du glömt. Skratten från rummen flera våningar ovanför markytan är som upplysta sår i ett mörker. Bussen som stannar längs allén, människan som kliver av klockan halv åtta på en lördagkväll, är på väg någonstans, är alldeles ensam i världen. Människorna på torget i solskenet, såsom skeletten som förmultnas. Tårarna som är gråt av sorg stannar som i en tavla, när tanken formas om. Allt förändras i takt med att du lever, och allt förblir detsamma oavsett hur lång tid som går. Allt som du gjort och allt som ska ske, och allt som du ska göra och allt som redan har hänt, alla dessa saker snurrar runt och runt. En liten spindel alldeles vid fönstret. En liten fågel nere på gatan. En liten vind som stannar, ett muller som signalerar ett regn. Ett regn som avtar. En storm som stillas. En tystnad. Följt av ett ljud. Tiden som bara finns för stunden. Vart du än är på väg. Om du än skyndar eller tar din tid. Den stora tanken som inte får ord. Den lilla känslan som skär bakom en bröstkorg. De två människorna som håller varandra i handen. Den enda ensamma människan, som finns här i tusental och miljoner. De många bröllopen, den enda begravningen. Det första dopet. Det enda livet. Den stora bilden. Det ettåriga barnet som vaggas i samma takt som träden när det blåser på våren.

Tisdag 22/5 2012

Söndag kväll, 20/5 2012; 18 grader varmt

Onsdag 16/5 2012

Inget är svart och vitt, ser jag att en rubrik på en krönika lyder. Inget, nej. Det betyder att regn kan vara bra, sol kan vara dåligt. Att smärta kan vara viktigt, att lycka kan vara meningslöst… Eller det där hon säger i Breakfast Club om att hjärtat dör när man blir vuxen. Och föreställningen att det skulle vara så. Men så är det inte. Det är bara så att illusionerna dör. Men när man är väldigt ung så kan man inte se skillnad på illusionerna och känslorna. Man tror att ett hjärta kan dö. Det verkar mejka sense. Och ser man inte att det är en illusion, då har man inte växt upp… På gatan utanför mitt fönster där mannen utanför låg ligger nu, av en händelse, en tygsko. Den ser ut att vara ganska dyr, av märket Nike. Den har legat där i över en vecka nu, lämnad vid gatstenen… Det är mulet idag. Det är skönt. Jag ska cutta off några dagar, medan det ännu finns tid. Känslan av att något gått ända hit men att det inte kan gå längre – och frågan vart det ska gå nu. Går igenom gamla dagböcker, sorterar månaderna, blir något rörd. Ibland känslan av att den här tystnaden omkring mig fortfarande, ännu, är ljudet av det enorma ekot av igår. Men det är tyst, och jag är lugn. Jag har förlåtit mig själv.

Lördag 12/5 2012

Som pendeln på klockan när den stannar. En dag, bara, plötsligt in medias res i dig själv som om du inte minns vad som hänt fram till denna punkt. Så känslan av att något bör göras, men du vet inte vad. Förmår inte ens bli tyngd över det… I torsdags, tror jag det var, när jag drog upp persiennerna låg en man mitt på gatan. Han vred på sig långsamt, som ett skjutet döende djur, för att till sist inte röra sig alls. En annan man, som bara gått förbi, stod och pratade i telefon vid gatstenen där han låg.  Det kom en ambulans efter tio minuter. Under tiden anlände regnet, vitt och blekt och kallt som det faller i maj; först i breda formationer, sedan som flera blyertsstreck uppå varandra på ett vitt papper. Jag hörde ambulansens sirener närma sig på avstånd. När den anlände var den tyst. Man lyfte upp mannen på en bår. Från båren kunde jag se att han levde.

Onsdag 2/5 2012

I.

Jag skriver det här i en tid då såväl allt som ingenting tycks vara väldigt viktigt för väldigt många. Lider av sömnsjuka igen. Det var första maj igår. Tankar, bland annat på delaktighet. Ingen människa kan vara någonstans, utan en känsla av delaktighet. Minns min gut reaction på valnatten, känslan av att nu måste man göra något. Nu känns det mer än någonsin som att det är viktigt att förbli oberoende. Jag tror många delar den känslan.

II.

Det är kanske här man hamnar. Utan ett givet begär som driver en framåt, mot en annan punkt till något någon annanstans; utan saknad efter något förgånget som drar en tillbaka till sitt förflutna. Utan att glädje anländer, som om man står på en station som inte längre används; utan förmåga att känna sorg, vemod, besvikelse. När inga drömmar biter och när inte verkligheten tilltalar. Man står plötsligt vänd emot någonting helt annat, men någonting helt annat verkar inte finnas. Man befinner sig inuti sin egen kropp, men den informationen tycks inte innebära någonting. Tankegångarna är som tunnlar som är alldeles upplysta, och i dom finns ingenting. Känslorna är som fåglar, fina men avlägsna, inte kännbara, någonstans där uppe i det blå.

III.

Det andra är där ute. Den andre finns här inne. Det enda är allt. Vad mer? Det är det där med delaktigheten. Vad är det här? Och vad är jag, vad är vi. Och om något är vi, vilka är dom. Om dom finns kan dom inte vara här med oss. Då måste dom vara någon annanstans. Och om vi har rätt måste dom ha fel. Ändå känner jag att den andre finns här inne hela tiden. Och det som är där ute, det är verkligen allt det andra. Det andra är det där. Kanske det här också.

IV.

Ska skriva allt jag skulle velat skriva från början. Ska skriva den labyrint jag såg som i en dröm redan när jag var mycket ung. Jag ska bara hitta ingången först. Jag letade inte tillräckligt noga förra gången. Jag går tillbaka igen. Jag går tillbaka igen. Jag går tillbaka igen. Den är här någonstans. Jag vet att den är här någonstans.

Fredag 27/4 2012

Halv tio, himlen ännu blå. En outhärdlig ljuvlig kväll. Varje röst som anländer i dunklet låter som Hermia och Helena. Harmonin är komplett, det är en värme som aldrig hettar och en kyla som bara förblir sval, följsam med andan hos en människokropp. Jag försöker att hålla det på avstånd och inte låta det överväldiga mig, eftersom det då leder mig till en plats där jag inte vill befinna mig… Där har vi ett spår att följa, kan jag säga till mig själv (skriva åt någon annan). Begår självterapi, följer mina egna spår bakåt i den här dagen för att till sist se vart tankarna kommer ifrån, vid vilken punkt de planterat dessa känslor… Såg en stor grupp människor utanför systemet, kring sex på eftermiddagen. Det var ingen kö, mer en propp. Sista april, förstås. Alla är på väg in i dimman… Det finns en människa som väntar inuti denna människa som är på väg. Jag har amputerat flertalet grenar av det man kan kalla själ och hjärta, jag har frusit ner dessa delar och lagt dom i en källare, som om de kan komma till användning i framtiden. Det finns en människa som väntar. Det finns en människa som rör sig mot människan som väntar. Båda människor är en och samma… Under tiden som massmördaren fick prata om sitt massmördande utrotade jag klädmal med mycket giftigt  insektspulver; dom hade lagt sina ägg i golvspringorna. Kom tillbaka till lägenheten efter ett dygn och mötte tystnad. Nu är dom alla döda. Det är bara jag här.

Måndag 23/4 2012

Onsdag 14/8 2012

En dag som alla andra dagar. Tid flydd, såsom tid kommen och tid stundande. Allt är, jag.