Filmer som börjar på A

Apocalypse Now (1979)

Betyg:

*****: Unikt mästerverk, totalt lyckad, liknar ingenting annat, ofta på grund av en helt originell och/eller nyskapande grundidé, kan tolkas på flera olika sätt och bär ofta på en allmängiltig angelägenhet.

****½: Helt lyckad och sevärd film som har extra kvalitéer som gör att den närmar sig, eller helt omfamnar, något väldigt unikt.

****: Helt lyckad och sevärd film; tekniskt oklanderlig och andligt kännbar. Ungefär så bra som filmer i allmänhet blir.

***½: Lyckad film med särskilda tekniska eller konstnärliga kvalitéer utöver de fullgoda som gör den sevärd.

***: Lyckad eller tekniskt fullgod film, eller mindre lyckad film med många intressanta idéer och kvalitéer, vars särskilda meriter kan tänkas vara subjektiva och hänga på åskådaren.

**½: Mindre lyckad film som på grund av teknisk skicklighet eller särskilt konstnärliga ambitioner får anses godkänd.

**: Misslyckad film; tekniskt bristfällig, konstnärligt feltänkt eller på andra sätt saboterad av slump eller felberäkning.

: Dålig film, inte bara misslyckad utan felkalkylerad; kan ha tekniska kvalitéer eller konstnärliga ambitioner men dessa förintas av obalans mellan de båda eller blir obefintliga på grund av ytterligare brister i det basala (manus, regi, skådespeleri etc).

*: Mycket dålig film, i nästan alla avseenden misslyckad.

:(: Extremt dålig film, i alla avseenden misslyckad.

Beteckningar:

TITEL (Originaltitel) Betyg,
År, LAND, Speltid, Teknisk fakta. Regissör. Skådespelare

Teknisk fakta redogörs i tre spalter. För enkelhetens skull kan vi jämföra med den vanligaste betäckningen:  f/35/w. Detta klargör att filmen är i färg, gjord på 35 millimetersfilm och avsedd att ses i widescreen. Med widescreen menar jag det vanligaste widescreen-formatet idag – 1.85:1 – och i annat fall kan det vara a.w. (Anamorfisk scope-widescreen, 2.35:1), s (standard, 1.33:1), a.s (amerikansk standard, 1.37:1) och e.w (Europeisk widescreen, 1.66:1); vad gäller särskilda bildformat, till exempel en gammal 50-talsstorfilm som Anastasia som har det lustiga formatet 2.55:1, skrivs de ut i full specifikation. Svartvita filmer betecknas sv. Vad gäller själva filmformatet så är praktiskt taget alla filmer gjorda på 35 millimeter – förutom lågbudgetfilmer som ibland görs på 16, och vissa gamla storfilmer som gjordes på mäktiga 70.

Index: (filmer med betyg 4-5 i fetstil) Abandon, The Abandoned, Abba – The Movie, A Beautiful Mind, A Better Tomorrow, A Better Tomorrow II, A Blade in the Dark, About Schmidt, Abre los ojos, Absolute Beginners, Absolut gisslan, Absolution, Absolut makt, A Bucket of Blood, Ace Ventura – Den galopperande detektiven rider igen,  A Chorus Line, Action Jackson, Adam & Eva, The Addiction, Aelita, Aenigma, Aeon Flux, A Few Days in September, Afrikas drottning, After Death, After.Life, Agaton Sax och Byköpings gästabud, A Geisha, Agent 007… med rätt att döda, Agent 007 ser rött, Agnes av Gud, Agnés stränder, Aguirre – Guds vrede, A Hard Day’s Night, A History of Violence, A.I: Artificiell Intelligens,  Air Force One, Airport, Akira, Akira Kurosawas drömmar, Aladdin, Alexander, Alfred, Ali, Alice (1988), Alice (1990), Alice bor inte här längre, Alice i underlandet (1951), Alice i underlandet (2010), Alien, Aliens, Alien 3, Alien Nation, Alien vs. Predator 1-2, Alien återuppstår, A Life Less Ordinary, Alive, A Lizard in a Woman’s Skin, Alla himlar öppna sig, Alla presidentens män, Alla säger I Love You, Alla var där, Alla vi barn i Bullerbyn, Alla älskar Alice, Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om, Allt eller inget, Allt för henne, Allt om kärlek, Allt om min mamma, Almost Famous, Almost Heroes, Alone in the Dark, Alphaville – Ett fall för Lemmy Caution, Altered States, Always, Amadeus, Amatör, Amelie från Montmartre, American Beauty, American Gangster, American Gigolo, American History X, American Movie, American Ninja, American Pie, American Psycho, America’s Sweethearts, A Midsummer Night’s Rave, Amistad, The Amityville Horror, Anaconda, Analys av ett mord, Analysera mera, An American in Paris, Anastasia (1951), Anastasia (1997), Andarnas natt, Andy Warhols Frankenstein, Angel, Angel Heart, Anger Management, A Night at the Roxbury, Anklagad, Anna och kungen, Anna och kungen av Siam, Annie Hall, Ansiktet, Antichrist, Antz, Any Given Sunday, Apan, A Perfect World, Apocalypse Now, Apocalypto, Apollo 13, Apornas planet (1968), Apornas planet (2001), April Fool’s Day, Ariel, Aristocats, Arkiv X – Fight the Future, Arkiv X – I Want to Believe, Arlington Road, Armageddon, Army of Darkness, Around the Bend, The Arrival, Arsenik och gamla spetsar, Arvet (1971), Arvet (2003), A Scanner Darkly, Askungen, A Snake of June, Asterix och Obelix möter Caesar, A Tale of Two Sisters, The A-Team, Atlantic City, Atlantis, Attack mot polisstation 13 (1976, 2005), Att angöra en brygga, Attentatet mot Richard Nixon, Att ha och inte ha, Att leva (1952), Att leva (1994), Att stjäla en tjuv, Att återvända, Audition, Austin Powers 1-3, Avalon (1990), Avatar, Avgrunden, The Aviator, Avlyssningen, Awake, Away We Go, Ay Carmela, Azumi.

ABANDON **½

2002 USA 98 min. f/35/w. R: Stephen Gaghan. S: Katie Holmes, Benjamin Bratt, Charlie Hunnam, Zooey Deschanel, Fred Ward, Mark Feuerstein, Melanie Lynskey, Philip Bosco, Gabriel Mann, Will McCormack, Gabrielle Union, Greg Kramer, Gillian Ferrabee, Barry Julien, Tony Goldwyn.

Rätt misslyckad balansgång mellan thriller och psykodrama där nyktra alkoholistpolisen Bratt undersöker försvinnandet av en collegestudent och blir attraherad av ett av hans ex, ekonomistudenten Holmes, som har en massa mysko grubbel på hjärnan. Manus och regidebut av Gaghan, som vann Oscar för sitt manus till ”Traffic”, och tekniskt duglig men inte emotionellt engagerande. Regin är försiktig och manuset är överbelastat med dialoger och dramatik som aldrig slår rot någonstans. Filmen är också förärad en dum upplösning som snart blir ganska uppenbar. Många bra skådespelare, men allt som allt bortkastad tid.

THE ABANDONED **½

2006 SPANIEN/STORBRITANNIEN/BULGARIEN 99 min. f/35/w. R: Nacho Cerdà. S: Anastasia Hille, Karel Roden, Valentin Ganev, Paraskeva Djukelova, Carlos Reig-Plaza, Kalin Arsov, Svetlana Smoleva, Anna Panayotova, Jordanka Angelova.

Väldigt snygg, men också väldigt ytlig – för att inte tala om väldigt tramsig – långfilmsdebut från den omtalade skräckfilmsregissören Cerdà. Amerikansk kvinna åker till Ryssland för att hitta tillbaka till sina rötter men åker istället in i en surrealistisk virvel av mardrömslika obegripligheter som bland annat innefattar zombiekloner, svarta hål och dom grisar som fortfarande var hungriga efter ”Hannibal”. Börjar lovande, men drunknar snart i sitt eget effektsökeri. Det största problemet är att man förväntas identifiera sig med karaktärer som inte ges någon som helst bakgrund eller motivation, fastän allt samtidigt ska vara en surrealistisk spökhusfilm. Det spelar ingen roll hur många gånger Cerdà än blinkar till Fulcis ”Beyond” eller Argentos ”Inferno”; karaktärerna är dåliga och spektaklet slutar tidigt att vara imponerande.

ABBA – THE MOVIE **

1977 AUSTRALIEN/SVERIGE 95 min. f/35/w. R: Lasse Hallström. S: Anni-Frid Lyngstad, Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Robert Hughes, Tom Oliver, Bruce Barry, Stig Andersson.

Tämligen ointressant gammalt örhänge till Abbas framgångar på 70-talet, med en del konsertmaterial från deras turné i Australien. Av någon anledning är dock filmen gjord utefter någon slags låtsasintrig där en radio-DJ (Hughes) ivrigt försöker få tag på bandet för en intervju. Resultatet är mest omständligt och dött, och filmen känns snarare som en franchiseprodukt än något annat.

ABBOTT AND COSTELLO MEET FRANKENSTEIN – Se Huuu! så hemskt.

A BEAUTIFUL MIND ***½

2001 USA 133 min. f/35/w. R: Ron Howard. S: Russel Crowe, Jennifer Conelly, Ed Harris, Paul Bettany, Christopher Plummer, Adam Goldberg, Judd Hirsch, Josh Lucas, Anthony Rapp, Austin Pendleton.

Oväntat intressant drama där Crowe briljerar i rollen som matematikern och geniet John Nash, som 1994 fick Nobelpriset i matematik efter år av inslutenhet och kamp mot sin schizofreni. En engagerande och bitvis riktigt gripande historia som bärs fram av lysande skådespelare. Howard är idealregissören för denna film; hans förmåga att tala till det allra innersta i både karaktärerna, som är mycket personligt skildrade, och tittaren bär filmen till oanade höjder. Han drar ut svängarna lite för mycket ibland, och ibland blir det förstås lite ytligt; den sista kvarten är till exempel onödigt såsig och överblåst. På det stora hela är det dock ett medryckande och personligt drama, ambitiöst gjord och underhållande. Fick fyra Oscars: bästa film, regi, manus (Akiva Goldsman) och kvinnliga biroll.

A BETTER TOMORROW (Ying huang boon sik) ***½

1986 HONG KONG 95 min. f/35/w. R: John Woo. S: Lung Ti, Leslie Cheung, Yun-Fat Chow, Emily Chu, Waise Lee, Fui-On Shing, Kenneth Tsang, Hark Tsui, John Wuu.

Underhållande och våldsamt actiondrama med ett gäng fantastiska, och obeskrivligt skickligt iscensatta, actionscener. Handlar om en blivande polis vars goda potentialer hotas av hans bror, som är kung i den kinesiska maffian. Maffialedaren har ändrat spår och försöker prata med sin bror, men han möts bara av hat, och anklagelser angående mordet på deras far. Det låter som en såpopera, är i själva verket en milstolpe i actiongenren. En intensivt gripande historia, blandat med hisnande actionscener. Actiongeniet Woos ultravåldsbalett är ett briljant fyrverkeri i tekniskt kunnande och ett fullständigt oumbärligt måste för actionfans. Woos genombrottsfilm och en av Hong Kongs största succéer någonsin. Fick två uppföljare.

A BETTER TOMORROW II (Ying hung boon sik II) **½

Actiondrama

1987 HONG KONG 105 min. f/35/w. R: John Woo. S: Dean Shek, Lung Ti, Leslie Cheung, Yun-Fat Chow (Chow Yun Fat), Emily Chu, Fui-On Shing, Kenneth Tsang, Regina Kent, Sing Chau Wai, Marco Wo, Ken Boyle, Ming Yan Lung.

Hastigt ihopslängd uppföljare till Woos första film, som i hemlandet var en total dundersuccé. Handlar om maffiaboss som vill vara hederlig, men som får slå ihop sig med brödraduon från första filmen (som ursprungligen jobbar under täckmantel i hans verksamhet) för att utkräva hämnd på skurkarna som har ihjäl hans dotter. Chow Yun-Fat spelar tvillingbror till sin karaktär från första filmen, och det är tyvärr ganska mycket på den nivån denna uppföljare håller sig; det är en dramaturgiskt styltig film som inte har så mycket till story till att börja med och så kolossalt sentimental att man storknar. Woo spar på sina våldsscener till sista halvtimmen ungefär och hans fans blir inte besvikna av den sista striden som är hejdlöst välgjord; men det är ändå en av hans sämsta filmer. Ett litet plus i kanten för en ofrivilligt komisk scen på en asiatisk restaurang i New York.

A BLADE IN THE DARK (La casa con la scala nel buio) ***

1983 ITALIEN 104 min. f/16/w. R: Lamberto Bava. S: Andrea Occhipinti, Anny Papa, Lara Naszinski, Valeria Cavalli, Fabiola Toledo, Stanko Molnar, Michele Soavi.

En av de mest populära filmerna av Lamberto Bava, italienske skräckmästaren Mario Bavas son. Utspelar sig i en uthyrningsvilla där en kompositör ska skriva musik till en skräckfilm. Omständigheterna blir dock mystiska, den kvinnliga regissören vägrar låta någon se filmens sista scen och unga kvinnor dyker upp i villan och försvinner lika spårlöst. Kompositören börjar snart ana oråd och börjar snoka upp en ”eventuell” mördare. Som med alla andra italienska 80-talsskräckfilmer krävs det att åskådaren ändrar sina värderingsuppfattningar, och förbiser trovärdiga dialoger eller skådespelare och läser symbolik och estetik istället; och givetvis också kopiösa mängder våld och blod. Denna är inget undantag, men den faller ändå på att den är väl ooriginell och förutsägbar, den är i princip en enda stor ”Psycho”-plankning. Spänningsscenerna hjälper dock, vissa är ganska stämningsfulla.

ABOUT SCHMIDT ***½

2002 USA 120 min. f/35/w. R: Alexander Payne. S: Jack Nicholson, Hope Davis, Dermot Mulroney, Kathy Bates, June Squibb, Howard Hesseman, Harry Groener, Connie Ray, Len Cariou, Mark Venhuizen, Cheryl Hamada.

Svåremotståndlig blandning av dramatik, melodram och svart komedi där Nicholson spelar man som nått ålderns höst och inte finner något roande längre. Tillvaron blir inte bättre när frun dör och hans dotter ska gifta sig med en oduglig vattensängsförsäljare med förskräcklig familj. En realistisk, men också aningen ojämn historia där Nicholson, som är briljant, gör en av sina bästa roller. Är så extremt bitter att humorn inte alltid går fram, men det går inte att förneka att filmen både är välgjord och gripande, om än med lite förutsägbara vändningar. Det går heller inte att förneka att filmen tillhör Nicholson, som höjer den avsevärt och är en av anledningarna till att den inte blir för lång och enformig, vilket annars säkerligen skulle varit fallet. Baserad på en bok av Louis Begley.

ABRE LOS OJOS **

1997 SPANIEN/FRANKRIKE/ITALIEN 117 min. f/35/w. R: Alejandro Amenábar. S: Eduardo Noriega, Penélope Cruz, Chete Lera, Fele Martinez, Najwa Nimri, Gérard Barray, Jorge de Juan, Miguel Palenzuela, Pedro Miguel Martínez, Ion Gabella, Joserra Cadiñanos, Tristán Ulloa.

Pretentiös gröt om ytlig yngling (Noriega) som träffar sitt livs kärlek (Cruz) men gammal nymfomanflamma (Nimri) gör så att han hamnar i en bilkrasch och får ansiktet deformerat. Efter det blir filmen en medveten röra där intrigen hela tiden drar under mattan på sig själv; människor byter ansikten, händelseförlopp ändrar karaktär och diverse vedertagna Kafka-moment uppstår. Poängen är att den stackars protagonisten inte fattar någonting om vad som händer och det förväntas väcka intresse från åskådaren också. En sån där film som bygger upp ett nördigt intrikat spindelnät av manipulationer och ifrågasättanden, men glömmer helt att binda det kring en intressant kärna eller sympatiska karaktärer. Budskapet blir dessutom ganska murket eftersom filmen på något sätt verkar förbise faktumet att den unge mannen inte lär sig någonting alls av skönhet-kommer-inifrån-budskapet som hamras in oavbrutet i oändliga variationer. Sensmoralen blir snarare pliktskyldig och skrytsam; filmen blir alltså till slut lika ytlig som sin tröge och osympatiske huvudperson. Amenábar, som skrev manus med kompisen Mateo Gil, är en stark visuell stilist men manuset är lillgammalt och brådmoget, och han avslöjar sig själv med klumpiga blinkningar till ”Vertigo” och Bernard Herrmann-liknande musik. Man undrar om han sett ”Borgarklassens diskreta charm”, som gjorde lyckad komedi av ungefär samma sak som den här filmen tar på allvar. Otroligt lång också, mot slutet är filmen verkligen  inne i handflatan-på-pannan-området. Annan titel: ”Open Your Eyes”. Cameron Crowe gjorde den amerikanska nyinspelningen ”Vanilla Sky” år 2001 , och den är lika dålig den med.

ABSOLUTE BEGINNERS ***½

1986 STORBRITANNIEN 107 min. f/35/w. R: Julien Temple. S: Patsy Kensit, Eddie O’Connell, David Bowie, James Fox, Ray Davies, Mandy Rice-Davies, Eve Ferret, Tonny Hippolyte, Graham Fletcher-Cook, Joseph McKenna, Steven Berkoff, Sade, Edward Tudor-Pole, Bruce Payne, Alan Freeman, Anita Morris, Paul Rhys, Julian Firth, Chris Pitt, Lionel Blair, Gary Beadie, Robbie Coltrane.

Originell och otroligt snygg musikalfilmatisering av Colin MacInnes roman om de första engelska tonåringarna och deras liv 1958. Fokuserar på amatörfotograf (O’Connell) som är ihop med fotomodell (Kensit) som vill åt högre höjder. Extremt svag story och intrig med tvådimensionella karaktärer och mot slutet försöker filmen knyta an till rasrelaterat gängvåld på gatorna och det blir inte mer än en stundtals lyckad pastisch – men allting annat är verkligen suveränt! Roliga musiknummer med stor variation och en färgstark scenografi som gör att man som åskådare gärna faller in i beundran istället för att undra över vad filmen egentligen handlar om.  Många bra skådespelare, Bowie pratar låzazamerikänzka, Payne spelar över som knivslickande gängledare, Berkoff är fanatisk fascistorganisatör osv. Sevärd och roande.

ABSOLUT GISSLAN (The Ref) ***

1994 USA 93 min. f/35/w. R: Ted Demme. S: Denis Leary, Judy Davis, Kevin Spacey, Robert J. Steinmiller Jr, Glynis Johns, Raymond J. Barry, Richard Bright, Christine Baranski, Adam LeFevre, Phillip Nicoll, Ellie Raab.

Inbrottstjuv (Leary) får förhinder på julafton och måste ta ett par i gisslan – tyvärr visar dom sig hata varandra och deras käbbel börjar snart gå honom på nerverna. När ännu fler familjemedlemmar kommer in i bilden blir hans enda hopp att försöka medla mellan dom istället. Underhållande film av typen som bara blir så bra som manuset och skådespeleriet tillåter – Spacey och Davis briljerar som paret och Leary håller sig jämn på mattan i huvudrollen. Ganska trevlig film överlag.

ABSOLUTION ***

1978 STORBRITANNIEN 95 min. f/35/w. R: Anthony Page. S: Richard Burton, Dominic Guard, David Bradley, Billy Connolly, Andrew Keir, Willoughby Gray, Preston Lockwood, James Ottaway, Brook Williams, Jon Plowman, Robin Soans, Trevor Martin, Sharon Duce, Brian Glover, Dan Maeden.

Långsam, men inte så pjåkig, gotisk melodram som utspelar sig på en katolsk skola där en gravallvarlig präst (Burton) blir utsatt för ett psykologiskt påfrestande practical joke av hans smöriga favoritelev (Guard) som han bara tror gott om. Det hela utvecklar sig förstås till mer dramatiska nivåer, och det blir efterhand svårt att avgöra vad som är lögn och verklighet. Stabilt manus av Anthony Shaffer som fiffigt leker med åskådarens identifikation av huvudpersonen – manuset är bättre än den livlösa regin, men Burton håller å andra sidan huvudrollen i ett järngrepp. Givande film, för den som kan komma in i den. Släpptes inte förrän 1988, tio år efter att den färdigställdes och fyra år efter Burtons död.

ABSOLUT MAKT (Absolute Power) ***

1997 USA 116 min. f/35/w. R: Clint Eastwood. S: Clint Eastwood, Ed Harris, Laura Linney, Gene Hackman, Judy Davis, EG Marshall, Scott Glenn, Dennis Haysbert, Melora Hardin.

Inte särskilt trovärdig men ganska underhållande maktspelsthriller där Eastwood spelar gammal mästertjuv som i samband med ett juvelrån blir vittne till ett sexmord där USA:s president (Hackman) är inblandad. Presidentens stab börjar därefter jaga den skicklige tjuven samtidigt som kriminaldetektiven Harris gör detsamma när han försöker få klarhet i mordet. Skarp regi och oklanderliga skådespelare gör jobbet i den här filmen som saknar en ordentlig intrig, vilket avslöjas i ett par onödiga utsvägningar mot slutet. Manus av William Goldman, efter bestsellern av David Baldacci.

A BUCKET OF BLOOD ***

1959 USA 70 min. sv/35/a.s. R: Roger Corman. S: Dick Miller, Barboura Morris, Antony Carbone, Julian Burton, Ed Nelson, John Brinkley, John Herman Shaner, Judy Bamber, Myrtle Vail, Bert Convy, Jhean Burton, Bruno VeSota, Lynn Storey.

Rätt mysig och rolig tidig Corman-drive in om ynklig servitör på bohemiskt Beatnik-café som vill bli lika bra konstnär som dom pretentiösa bohemerna som kommer dit; han råkar ha ihjäl sin hyresvärdinnas katt, och när han gipsar den tycker alla att det är ett stort konstverk. Han måste desperat hitta nya ”verk” och människor börjar försvinna… Charmig B-filmsunderhållning, extra kul som litet inrökt tidsdokument över 50-talets Beatnikera.

ACE VENTURA  – DEN GALOPPERANDE DEKTEKTIVEN RIDER IGEN (Ace Ventura: When Nature Calls) **½

1995 USA 103 min. f/35/w. R: Steve Oedekerk. S: Jim Carrey, Ian McNeice, Simon Callow, Maynard Ezashi, Bob Gunton, Sophie Okonedo, Tommy Davidson.

Den överexcentriske djurdetektiven Ace Ventura från ”Den galopperande detektiven” sticker till djungeln för att leta rätt på en mytomspunnen vit fladdermus. Den här filmen är totalt enfaldig men vill man se Jim Carreys minspel till bristningsgränsen är det värt en titt. Han vräker ut sig totalt och kan vara på gränsen till överdrift även för de tyngsta fansen. Fylld med dumma one-liners (”There’s something on the wing, some…thing!”) som gör att filmen fungerar som lite smått skamlös underhållning, men den får ettan att framstå som sofistikerad.

A CHINESE GHOST STORY – Se I demonernas våld.

A CHORUS LINE ***

1985 USA 113 min. f/35/w. R: Richard Attenborough. S: Michael Blevins, Yamil Borges, Jan Gan Boyd, Sharon Brown, Gregg Burge, Michael Douglas, Cameron English, Tony Fields, Nicole Fosse, Vicki Frederick, Michelle Johnston, Janet Jones, Pam Klinger, Audrey Landers, Terrence Mann, Charles McGowan, Alyson Reed, Justin Ross, Blane Savage, Matt West.

Lite stel men ganska roande filmversion av Broadway-musikalen som utspelar sig på ett dansgolv där en krass scenograf gallrar flera dussin dansare tills det bara återstår åtta, och blir mer personlig med dom ju färre dom blir. Snygga dansnummer, fina skådespelare och karaktärer med ett och annat gripande livsöde ryms mellan Michael Douglas cigarillpuffande. Attenboroughs regi saknar dock helt Broadway-puls, och denna filmatisering blev därmed rätt hatad av scenmusikalens fans, men för alla (oss) andra är det en helt okej film.

ACTION JACKSON **

1988 USA 92 min. f/35/w. R: Craig R. Baxley. S: Carl Weathers, Craig T. Nelson, Vanity, Sharon Stone, Thomas F. Wilson, Bill Duke, Robert Davi, Jack Thibeau, Roger Aaron Brown, Stan Foster, Mary Ellen Trainor, Ed O’Ross.

Mossig och helt standardiserad b-action om snuten Weathers som en gång i tiden var på toppen av sin karriär men som nu tar hand om skumraskaffärer på grund av att en korrumperad miljonär (Nelson) tidigare sabbat det för honom. Lämpligt nog håller skurken på med nya skurktrick, så Weathers får ta och spänna sina biceps, ratta cabrioleten och hålla hårt i pistolen. Helt ointressant, trots i vanliga fall färgstarka skådespelare och en hel del buller och bång.

ADAM & EVA ***

1997 SVERIGE 99 min. f/35/w. R: Måns Herngen, Hannes Holm. S: Björn Kjellman, Josefin Nilsson, Tintin Anderzon, Jacob Ericksson, Reine Brynolfsson, Katrin Sundberg, Dubrilla Ekerlund, Måns Herngren, Tomas von Brömssen, Greten Andersson.

Väldigt 90-talsanpassad relationskomedi som blev en gigantisk publik- och kritikerframgång i Sverige. En man och en kvinna möts under dramatiska omständigheter, gifter sig omedelbart och upptäcker att evigheten börjar kännas lång efter fyra år. Arketypisk Härngren-Holm-historia som är bitvis fyndig och rolig, bitvis jobbig och tråkig. Nilssons krassa bitchighet och Kjellmans neurotiska överspel är största tillgången.

THE ADDICTION ***½

1994 USA 78 min. sv/35/w. R: Abel Ferrera. S: Lili Taylor, Edie Falco, Christopher Walken, Annabella Sciorra, Paul Calderon, Kathryn Erbe, Michael Imperioli, Fredro Starr.

Udda, urban vampyrhistoria om ambitiös universitetsstudent (Taylor) som strax innan examen blir biten av en vampyr; besatt av blodshunger börjar hon utforska sin existens som en ondskans varelse och blir alltmer misantropisk. Intelligent och filosofisk, filmad i läckert svartvitt och med en helt övertygande Taylor vars blodsugare liknar det av en modern knarkare. Har fler kvalitéer, såsom huvudpersonens filosofiska grubblerier som efter försök till rättfärdigande genom Sartre och Kirkegaard, leder fram till en andlig uppgörelse. Ovanligt blodfattigt (ändå) och djupsinnigt för att komma från Ferrera, trots alla bisarra sleaze-blodbad i hans karriär lär detta vara hans  mest säregna film. Walken har en underbart otäck biroll som ”fastande” vampyr med övermänniskoideal. Gick direkt till video i Sverige.

AELITA ***½

1924 SOVJET 67 min. Stumfilm; sv/35/s. R: Yakov Protazanov. S: Yuliya Solntseva, Igor Ilyinsky, Nikolai Tsereteli, Nikolai Batalov, Vera olrova, Valentina Kuindzhi, Pavel Pol, Konstantin Eggert, Yuri Zavadsky, Aleksandra Peregonets.

Den första ryska science fiction-filmen, även om man nog kanske hellre kunde kalla det för en fantasymelodram – eller bara melodram med en liten rymdresa inblandad. Handlar om Aelita, drottningen av Mars, som från sin röda planet tittar ner på dom jordiska människornas öden och fastnar för kärleksintrigen mellan arbetarna Los och Natasja. Saker tar fart när den ene, som är vetenskapsman, bygger en rymdfarkost och åker till Mars (á la sputnik) där det uppstår problem mellan jordborna och Tuskub, den röda planetens onda diktator. Mest för filmhistoriskt intresserade, men med en hel del fantasifulla scenbyggen och vackert sentimentalt stumfilmsskådespeleri.

AENIGMA ***

Skräck

1987 ITALIEN/YUGOSLAVIEN 85 min. f/35/w. R: Lucio Fulci. S: Lara Naszinski, Jared Martin, Ulli Reinthaler, Sophie D’Aulan, Jennifer Naud, Riccardo Acerbi, Kathi Wise, Mijlijana Zirojevic, Dragan Ejelogrlic, Lijlijana Blagjevic, Franciska Spahic, Dusica Zegarac, Zorica Lesic, Zoran Lesic, Rade Colovic.

En mobbad flicka blir påkörd under ett av hennes skolkamraters elaka skämt och hamnar i koma. I hennes medvetslöshet överför hon dock sin ande till en ung oskyldig kvinna på samma internat för att ta gruvlig hämnd på sina plågoandar. En suggestiv och spännande våldsthriller, en italiensk ”giallo”, signerad skräckmästaren Fulci. Förvånansvärt osurrealistisk och koncis för att vara regissören; ologisk men ändå en av hans mest genomtänkta och mest välspelade. Inte heller en av regissörens mest våldsamma filmer, även om det finns tillräckligt med fantasifullt våld för att känsliga ska varnas. Lite långsam, och slutet är ett antiklimax, men Fulcis makalösa känsla för absurdism och stämningsuppbyggnad är fullständigt unik.

AEON FLUX **½

Science Fiction-Action

2005 USA 93 min. f/35/a.w. R: Karyn Kusama. S: Charlize Theron, Marton Csokas, Jonny Lee Miller, Sophie Okonedo, Frances McDormand, Pete Postlethwaite, Amelia Warner, Caroline Chikezie, Nikolai Kinski, Paterson Joseph, Yangzom Brauen.

Magert, men okej, serietidningsäventyr byggt på en animerad MTV-serie om stereotyp Huxley-värld 400 år in i framtiden där Theron spelar ledare för rebeller som vill störta den onda regeringen, men får ta till flykt med en av ledarna då båda visar sig vara förda bakom ljuset. Varken särskilt bra eller särskilt dålig; förutsägbar intrig gjord enligt formalian, bra skådespelare, okej actionscener. Det enda intressanta med filmen är att så många centrala roller är kvinnliga, vilket oundvikligen ger ett rätt syrligt genusperspektiv på den här genren överlag, men det är synd att filmen inte är bättre.

A FEW DAYS IN SEPTEMBER (Quelques jours en septembre) **

2006 ITALIEN/FRANKRIKE/PORTUGAL 116 min. f/35/w. R: Santiago Amigorena. S: Juliette Binoche, John Turturro, Sara Forestier, Tom Riley, Nick Nolte, Mathieu Demy, Said Amadsi, Magne Brekke.

Påtagligt långsam och rätt totalmisslyckad spionthriller konstruerad kring elfte september; en CIA-agent som bär på sån där ”viktig information” försvinner och en fransk agent (Binoche) ska leta upp honom tillsammans med hans adoptivson (Riley) varpå dom förstås blir jagade av John Turturro i en till psykotisk roll. Tempot kommer inte tilltala Michael Bay-generationen, men om filmens långsamhet är medveten så är det större problemet att handlingen är ett luftslott och att alla karaktärer är dåliga. Då kvarstår slutsatsen att det här i alla lägen är en väldigt jobbig film att behöva utsätta sig för.

AFRIKAS DROTTNING (African Queen) ***½

Äventyrsdrama

1951 USA 99 min. f/35/a.s. R: John Huston. S: Katharine Hepburn, Humphrey Bogart, Robert Morley, Peter Bull, Theodore Bikel, Walter Gotell.

En pryd missionär (Hepburn) ger sig av med en ruffig skeppare (Bogart), efter att hennes bror avlidit, och hennes infödingar tillfångatagits, under inledningsskedet av första världskriget. Nu flyr de längs Östafrikanska floder, jagade av tyskar, kämpandes mot naturen och tjafsandes med varandra. Överskattad men underhållande klassiker med fina skådespelare och lysande foto, med fantastiska miljöer, inspelade i dåvarande Belgiska Kongo, av Jack Cardiff. Gediget manus av James Agee och Huston, baserat på en roman av C.S Forester. Bogart fick sin första Oscar.

AFTER DEATH (After Death (Otre la morte)Zombie 4: After Death/Zombie Flesh Eaters 3) 😦

Skräck

1988 ITALIEN 84 min. f/35/w. R: Claudio Fragasso. S: Candice Daly, Jeff Stryker, Massimo Vani, Jim Gaines, Don Wilson, Adrianne Joseph, Jim Moss, Nick Nicholson.

“Dawn of the Dead” hette “Zombi” i Italien, så där gjorde dom en ”Zombi 2” som hette ”Zombie Flesh Eaters” i Europa och ”Zombie” i USA, när ”Zombi 3” kom hette den därför ”Zombie Flesh Eaters II” i Europa och ”Zombi II” i USA. Den här filmen har ingenting alls med dessa filmer att göra men heter ändå ”Zombie Flesh Eaters 3” eller ”Zombie 4” (ja, med ett ”e” av någon anledning). Låter det förvirrande? Det är inget att bry sig om. Här kommer folk till ö och dödar ninjazombies, och blir ninjazombies om vartannat – inte tillräckligt ofrivilligt rolig för att vara sevärd, alltså helt meningslös.

AFTER.LIFE **

Dramathriller

2009 USA 104 min. f/35/a.w. R: Agnieszka Wojtowicz-Vosloo. S: Christina Ricci, Liam Neeson, Justin Long, Chandler Canterbury, Celia Weston, Luz Alexandra Ramos, Josh Charles, Rosemary Murphy, Malachy McCourt, Shuler Hensley, Alice Drummond.

Ohyggligt pretentiös historia (notera punkten i titeln!) där Ricci vaknar upp efter en bilolycka hos begravningsentrepenören Neeson som påstår att hon är död och att han förbereder hennes begravning. Idén är att han antingen kan prata med döda för att förbereda deras intåg i efterlivet, eller bara en galning som vill begrava folk levande.  En sån där film som tycker den är väldigt smart; medvetet osammanhängande och med diverse löst sammanhängande tematik om ”livets värde”, men komplett meningslöst. Dessutom otroligt utdraget och eftersom filmen bara kan sluta på två sätt, och en sidointrig handlar om pojkvännen Long, vet den erfarne filmtittaren tidigt vad som är sanningen. Upplösningen är extra dålig, för att runda av det hela.

AGATON SAX OCH BYKÖPINGS GÄSTABUD ***

Animerad barnfilm

1976 SVERIGE 77 min. f/35/e.w. R: Stig Lasseby. Röster: Olof Thunberg, Stig Grybe, Isa Quensel, Helge Hagerman, Per Sjöstrand, Leif Liljeroth, Stig Lasseby, Bert-Åke Varg, Annika Risberg.

Filmversion av Nils-Olof Franzéns bok; Agaton Sax och kommissarie Lispington från Scotland Yard är på jakt efter ”världens förnämsta bovar” som samlat ihop sig (med Julius Mosca i spetsen) för att roffa åt sig Tänkande August; en datamaskin i Agatons ägo, som kan avslöja alla skurkerier. Ospännande och ganska trögflytande, men väldigt charmigt gjord. Framförallt idag känns vibbarna över Lassebys regi riktigt 70-talskultiga. Definitivt en nostalgitripp till mer idylliska dagar för många generationskamrater till Agaton; mindre självklart att det tilltalar Pokemon-generationen.

A GEISHA (Gion Bayashi) ****

Drama

1953 JAPAN 85 min. sv/35/a.s. R: Kenji Mizoguchi. S: Michiyo Kogure, Ayako Wakao, Seizaburô Kawazu, Saburo Date, Sumao Ishihara, Midori Komatsu, Kanji Koshiba, Kikue Môri, Chieko Naniwa, Eitarô Shindô, Ichirô Sugai, Haruo Tanaka, Emiko Yanagi.

Saklig skildring av Eiko, en fattig sextonårig flicka i efterkrigstidens Kyoto, som när modern dör anstränger sig hårt för att bli maiko-geisha. Inför den desillusionerade arbetsgivaren säger hon att hon är beredd att gå igenom vad som helst, varpå det visar sig att hon får leva upp till det påståendet. Intelligent, extremt nedskalat drama, långt före sin tid, om kvinnans rätt till värdighet, jämlikhet och medborgarskap; Mizoguchis berättarstil är så haiku-liknande elegant att man som åskådare inte förstår att Eikos kropp är till salu förrän det själv går upp för henne. Avrundas med en hjärtskärande fin epilog. Manus av Yoshikata Yoda, med hjälp av Matsutarõ Kawaguchi som skrev romanen filmen är byggd på.

AGENT 007… MED RÄTT ATT DÖDA (Dr. No) ****

Action

1962 ENGLAND 111 min. f/35/a.s. R: Terence Young. S: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, John Kitzmiller, Anthony Dawson, Bernard Lee, Lois Maxwell, Zena Marshall, Eunice Gayson.

Den första legendariska Bondfilmen är en klassiker. Till skillnad från de övriga i serien är den mer en subtil spiondeckare än högtflygande agentaction. Den är rejält mer sansad, mindre pretentiös och mer som den James Bond Ian Flemming relaterade till i sina böcker. Handlar om ett mysterium i Jamaica som Bond ska reda ut. Alla spår leder till ön ”Crab Key” och den mystiske doktor No. Underhållande och stämningsfull, en 60-talsosande spionfilm som åldras som Bollinger-vin för varje år som går. Innehåller också den helt fantastiska scenen där Connery och Andress sjunger ”Sitting in a Mango Tree”.

AGENT 007 SER RÖTT (From Russia with Love) ****

Action
1963 ENGLAND 118 min. f/35/a.s. R: Terence Young. S: Sean Connery, Daniela Bianchi, Lotte Lenya, Robert Shaw, Pedro Armendariz, Bernard Lee, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn, Eunice Gayson.

Del två i den hittills 23 filmer långa James Bond-serien är kanske den bästa. Med ett långt, välgjort och genialt scenario på Orientexpressen, som resulterar i en av filmhistoriens mest spännande slagsmålsscener. Klassiskt onda organisationen Spectre gillrar en fälla kring en rysk kodningsmaskin som får  britterna och ryssarna att spela i varandras händer, och Bond får uppdraget att hämta in den. Kan vara den bästa Bondfilmen, är både originell och subtil likt föregångaren, underhållande och fartfylld liksom alla uppföljare. En tät, väldigt stämningsfull film med odödligt stilsäker regi och med Connery som den perfekte James Bond. Följdes upp av ur-bondfilmen ”Goldfinger”.

AGNES AV GUD (Agnes of God) ***½

Drama

1985 USA 98 min. f/35/w. R: Norman Jewison. S: Jane Fonda, Anne Bancroft, Meg Tilly, Anne Pitoniak, Winston Rekert, Gratien Gélinas, Guy Hoffman, Gabriel Arcand, Francoise Faucher, Jacques Tourangeau, Janine Fluet, Deborah Grover, Michele George, Samantha Langevin, Jacqueline Blais.

En till synes helt världsfrånvänt naiv ung nunna på ett katolskt kloster (Tilly) hittas med en dött, nyfött spädbarn, varpå domstolen ger krass psykiatriker (Fonda) uppdraget att undersöka henne. Hon, vedertagen agnostiker/ateist, utgår ifrån att nunneflickan förtäckt en våldtäkt och förmodligen dödat barnet själv men blir betagen av hur verklig hennes övertygelse är när hon säger sig ha blivit befruktad av Gud. Vid sidan av står sakliga, men världsvana, abbedissan Bancroft och slits mellan båda parterna. Mycket engagerande film som ständigt växlar mellan spirituellt drama och övernaturlig deckare; stundtals intensiv och säkert inte helt lättsmält för vissa, men kanadensiska doldisen Jewison (kanske mest känd för ”I nattens hetta”) lyckas återigen ta starka samhällsfrågor och göra dom till bred spänning och underhållning. Dialogerna är ibland lite övertydliga, men intrigen utvecklar sig skickligt, och framför allt spelar Fonda, Bancroft och Tilly sina roller med sådan intensiv närvaro att det inte går att värja sig. Vackert foto av Sven Nykvist. Manus av John Pielmeier, efter hans pjäs.

AGNÈS STRÄNDER (Les plages d’Agnès) ****

Dokumentär

2008 FRANKRIKE 110 min.  f/35/w. R: Agnès Varda.

Oemotståndlig cinematografisk självbiografi av Agnès Varda som vid 80 års ålder går baklänges, bokstavligt talat, och gör en film där hon ser tillbaka på sitt liv; från uppväxten i Belgien och upptäckten av fotokonsten, vidare genom uppbrottet hemifrån, det tidiga filmandet och Nya Vågen-åren, tiden i Kalifornien, familjelivet med Jacques Demy och hans död i Aids. Allt skildrat med hennes favoritplats, stranden, som bas och fond. Eklektiskt och lekfullt gjord där foton och filmklipp blandas med nyinspelade dokumentära bilder och intervjuer, och spontana iscensättningar av stunder i hennes liv. Varda själv är bedårande, insiktsfull och utgör en magisk drivkraft till denna mycket personliga film. Mycket sevärd, framförallt för filmintresserade och lika lämplig för Vardas beundrare som för dom som aldrig sett en av hennes filmer.

AGUIRRE – GUDS VREDE (Aguirre, der Zorn Gottes) ****½

Äventyrsdrama

1972 VÄSTTYSKLAND 92 min. f/35/s. R: Werner Herzog. S: Klaus kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera, Daniel Ades, Edward Roland, Alejandro Chavez, Armando Polanah, Daniel Farfán, Julio E. Martínez, Alejandro Repulles, Justo González.

Extremt märklig, men totalt fascinerande, Herzog-klassiker som på dokumentärt vis skildrar en redan från början dödsdömd expedition till den mytiska staden El Dorado där den sinnesförvirrade tyrannen Aguirre (Kinski) leder alla i fördärvet i den tjocka peruanska djungeln som kryllar av livsfarliga strömmar och mordiska indianer. Långsam och obönhörligt närgången, det hela är egentligen bara en enda lång surrealistisk vision av människor som kämpar intill vansinnets gräns mot naturens grymma lag. Liknar verkligen ingenting annat, och kan säkert förvirra vissa åskådare inledningsvis, men ju längre filmen pågår desto mer hypnotiskt insvepande och fascinerande blir den. Herzogs fascination för besatthet och galenskap i kontrast till den rena naturen är fulländat presenterat här, gjord med låg budget så att den blir nästan bisarrt saklig och efter ett tag existentialistiskt stark och kuslig; Florian Frickes svepande, suggestiva musik är det enda som skapar en upphöjd känsla, och tillsammans med flera av dom otroliga, helt autentiska naturbilderna blir upplevelsen rent av surrealistisk. Kinski är förstås också oklanderligt psykotisk i huvudrollen. Inspelningen av filmen tog plats helt i Perus djungler, var en lika reell expedition, och är lika mytologisk som filmens tematik; alla skådespelare gick igenom helvetets kval, Herzog fick ändra manuset i takt med att vädret och naturfenomenen hindrade tilltänkta scener och Kinski ska enligt legenden ha skjutit mot statisterna med ett laddat gevär och planerat mörda Herzog (!). För den som blir förvirrad över filmens dubbning: Ingen i filmen pratade samma språk, varpå filmen blev dubbad i mängder av olika språk varav ingen version är språkligt enhetlig.

A HARD DAY’S NIGHT **½

Komedi

1964 ENGLAND 87 min. sv/35/1.75:1. R: Richard Lester. S: John Lennon, Paul McCartney, George Harrison, Ringo Starr, Wilfrid Brambell, Norman Rossington, John Junkins, Victor Spinetti, Anna Quayle.

Den första Beatlesfilmen har fyndiga skämt och är ganska rolig men den är egentligen bara en nonsensfilm som bara till en början är riktigt underhållande. Har ingen handling, om man inte vill se den som en fejk-dokumentär om ”a day in the life” för bandet. Beatlarna är lustiga, Brambell är också skojig som ”Pauls farfar”, och filmen har såklart härlig musik som håller den igång. En film som fungerar bäst som kulturobjekt och bra tidsdokument. Den bortglömda, svenska titeln var ”Yeah! Yeah! Yeah!”.

A HISTORY OF VIOLENCE ***

Dramathriller

2005 USA/TYSKLAND 96 min. f/35/w. R: David Cronenberg. S: Viggo Mortensen, Maria Bello, Ed Harris, William Hurt, Ashton Holmes, Peter MacNeill, Stephen McHattie, Greg Bryk, Kyle Schmid, Sumela Kay, Gerry Quigley, Deborah Drakeford, Heidi Hayes, Aidan Devine, Bill MacDonald.

Typiskt murrigt lågmäld sentida Cronenbergfilm där Mortensen spelar lugn familjefar i en småstad som i självförsvar dödar två rånare och blir lokalhjälte; snart dyker dock en läskig främling upp och påstår att dom har något otalt, varpå det framgår mer och mer att hans bakgrund inte är så oskyldig som man först kan tro. Välgjord och stämningsfull, men också menlös och utan patos; Cronenberg ger sig på en isbergsteknik som är tekniskt fullgod men inte speciellt engagerande. Mortensens starka närvaro blir till slut kärnpunkten till att filmen fungerar.

A.I: ARTIFICIELL INTELLIGENS (A.I. Artificial Intelligence) ***½

Science-Fiction-Drama

2001 USA 141 min. f/35/w. R: Steven Spielberg. S: Haley Joel Osment, Jude Law, Frances O’Connor, Sam Robards, Jake Thomas, William Hurt, Jack Angel (röst till ”Teddy”), Robin Williams (röst till ”Dr.Know”), Meryl Streep (röst till ”Blå feen”), Chris Rock (röst), Ben Kingsley (berättare).

I en nära framtid har tekniken, med mycket människolika robotar och med statlig övervakning av familjer, gjort enorma framsteg. Hurt spelar forskare som framställer en fullständigt unik ny robot, en liten pojke med förmågan att kunna utveckla egna tankebanor och känna riktiga känslor. Hans första resa blir till ett ungt par som förlorat deras unge son, men det dröjer inte länge förrän pojk-roboten får klara sig själv i den stora världen. Ett projekt som Spielberg tog över efter att Stanley Kubrick dött (han kom egentligen bara på konceptet) och mycket möda har lagts ner för att få hans känsla över filmen. Men självfallet finns mycket av Spielbergs stil med så slutresultatet blir nästan fascinerande ojämnt: En kylig framtidsvision med tveksam människosyn blandat med en varmhjärtad och ofta sentimental historia. Dessutom är den extremt lång. Överlag blir det en lite sjösjuk blandning av en del geniala och en del mindre lyckade scener, mycket intressant tematik som aldrig får closure och andra idéer som verkar ofärdiga eller lite skevt inklistrade. Spielberg är en så pass tekniskt fantastisk filmskapare, och han har hjälp av så många högklassiga medarbetare (inte minst är Osment fenomenal i huvudrollen), att filmen är märkligt fängslande; kanske allra främst rekommenderad för cineaster, mindre otåliga besökare kan komma att storkna.

AIR FORCE ONE ***

Action

1997 USA 125 min. f/35/a.w. R: Wolfgang Petersen. S: Harrison Ford, Gary Oldman, Glenn Close, Wendy Crewson, Dean Stockwell, Paul Guilfoyle, William H. Macy, Lisel Matthews, Xander Berkeley, Bill Smitrocich, Elya Baskin, Jürgen Prochnow.

Underhållande spektakel, trots stora doser trams och allvarlig brist på realism, där Ford spelar USA:s president. Han har just lovat världen att hans land icke skall förhandla med terrorister, på vägen hem i Air Force One kapas flyget av ett gäng kommunistextremister som inte är rädda för att spilla heligt blod och presidentens familj och stab blir gisslan. Tror ni att presidenten bara tänker sitta och titta på? Har ni någonsin sett ”Die Hard”? Amerikanska muskler får spännas mot skurkarna som, förstås, är ryssar (från Kazakstan). Räddas av Petersens känsla för spänning, och de ypperliga skådespelarna.

AIRPLANE! – Se Titta vi flyger!

AIRPORT ****

Drama

1970 USA 131 min. f/35/2.20:1. R: George Seaton. S: Burt Lancaster, Dean Martin, Jean Seberg, Jacqueline Bisset, George Kennedy, Helen Hayes, Van Heflin, Maureen Stapleton, Barry Nelson, Dana Wynter, Lloyd Nolan, Barbara Hale, Gary Collins, John Findlater, Jessie Royce Landis, Larry Gates, Peter Turgeon, Whit Bissell, Virginia Grey, Eileen Wesson, Paul Picerni, Robert Patten, Clark Howat, Lew Brown, Ilana Dowding, Lisa Gerritson, Jim Nolan, Patty Poulsen, Ena Hartman, Malila Saint Duval, Sharon Harvey, Albert Reed, Jodean Russo, Nancy Ann Nelson, Dick Winslow, Lou Wagner, Janis Hansen, Mary Jackson, Shelly Novack, Chuck Daniel, Charles Brewer.

Klassisk 70-talsfilmatisering av Arthur Haileys bestsellerroman om en hektisk snöstormsnatt på en flygplats som innefattar igensnöade flygbanor, käbblande grannar som försöker sova, mängder av intriger och till slut också en bomb på ett av de cirkulerande planen. Lancaster spelar chefen som måste hålla i trådarna samtidigt som han tampas med sin ilskna fru, Martin är en hjältemodig pilot med förhållande med en flygvärdinnan Bisset, Hayes spelar liten gumma som sysselsätter sig med att åka snålskjuts på planen fram och tillbaka, Heflin är den desperate och högnervösa bombmannen och Kennedy är till sist en redig arbetarkarl som minsann vet hur planen och banorna ska skötas. En lysande storstjärneensemble, i synnerhet Hayes (som fick en Oscar) och Heflin som är fantastisk, sätter fart på den här historien och gör den till en perfekt matinéfilm. Det hela är ju egentligen bara en flygplatssåpa med en hel del såsiga, fiolackompanjerade dialoger som redan på 70-talet var hiskeligt omoderna. Men det är fortfarande en skamlöst underhållande panoramahistoria. Fick tre mossiga uppföljare, ”Katastroflarm”, ”Katastrofplats: Bermudatriangeln” och ”Airport ’79”. Gammal videotitel är ”Flygplatsen”.

AKIRA ***½

Science-Fiction

1987 JAPAN 119 min. f/35/w. R: Katsuhiro Otomo. Rös: Taro Ishida, Mitsuo Iwata, Mami Koyama, Nozumu Sasaki, Tetsusho Genda, Hiroshi Otake, Koichi Kitamura, Michihiro Ikemizu, Yuriko Fuchizaki, Masaaki Okura, Taro Arakawa, Takeshi Kusao.

Spektakulär animeklassiker, baserad på Katsuhiro Otomos legendariska mangaroman med samma namn. Utspelar sig trettio år efter ett tredje världskrig, i ”Neo-Tokyo”, en stad som förfallit och blivit laglös. Huvudpersonen är en tonårspojke med mindevärdeskomplex som blir övertagen av en mystisk kraft som gör att säkerhetsregeringen vill ha honom som forskningsobjekt. Hans bästa vän ger sig av för att hitta honom och hamnar bland en grupp rebellsoldater som ska störta regeringen. Ett tekniskt underverk med bländande, färgstark animation och hisnande snygg klippning. Av många ansedd vara den bästa japanska animerade filmen som gjorts, även om den har ett så pass rasande tempo att de olika intrigerna blir stressiga att hålla reda på. Dessutom finns det ett intressant filosofiskt budskap, kring mysteriet angående ”personen” Akira som håller sig i skuggorna av historien, som inte får så mycket utrymme som filmen utger sig för att ge. Ändå är denna våldsamma apokalypshistoria överlag en imponerande, otroligt gedigen och klassisk film och ska du bara se en mangafilm i livet så är det denna.

AKIRA KUROSAWAS DRÖMMAR (Dreams) ***½

Drama

1990 USA/JAPAN 119 min. f/35/w. R: Akira Kurosawa. S: Akira Terao, Mitsuko Baishô, Toshie Negishi, Mieko Harada, Mitsunori Isaki, Toshihiko Nakano, Yoshitaka Zushi, Hisashi Igawa, Chôsuke Ikariya, Chisû Ryû, Martin Scorsese.

Kurosawas sista film är en episodfilm där han filmatiserat åtta märkliga drömmar han haft i sitt liv; de hänger löst ihop i tematik och karaktärer, men överlag är det konsekvent gåtfullt, meditativt, och varken mer eller mindre åtta kortfilmsdrömmar. Utan tvekan en epilog för en av filmhistoriens största, och i princip omöjlig att bedöma. Den är vad den är. Flera stämningsfulla höjdpunkter finns – inte minst den suggestiva bergsklättringssekvensen – men vilka sekvenser som är mest gripande är  högst subjektivt, eftersom det rör sig om autentisk drömlogik. Japanerna var inte villiga att finansera den åttioårige legenden, så Kurosawa fick hjälp av Steven Spielberg varpå filmen blev en amerikansk samproduktion; se upp för Martin Scorsese, som spelar Vincent Van Gogh (!) i en sekvens. Kurosawa fick en heders-Oscar samma år.

ALADDIN ***½

Animerad barnfilm

1992 USA 90 min. f/35/e.w. R: John Musker, Ron Clements Sv Rös: Peter Jöback, Myrra Malmberg, Dan Ekborg, Mikael Samuelson, Nils Eklund, Anders Öjebo.

Mycket välgjord och underhållande Disney-version av sagan om pojken som finner en lampa med en ande i, hämtad ur ”Tusen och en Natt”. Läckert animerad, bra historia med lattjo musik och genomtänkt handling. En av dom moderna Disneyklassikerna ur studions pärlband mellan 1989-1994, fast inte lika bra som vare sig den tidigare ”Skönheten och Odjuret” eller den efterföljande ”Lejonkungen”. Filmens största dragplåster är den lyckade och oväntat originella Anden, med fyrverkerier och magi, och med Robin Williams röst. Dan Ekborgs dubbning är förvånansvärt lyckad. Fick Oscars för bästa musik och bästa låt (”En helt ny värld”). Två väntade Disneypriser. Fick sedan två uppföljare på video: ”Jafars Återkomst” och ”Aladdin och de fyrtio rövarna”, och en TV-serie.

ALEXANDER **½

Drama

2004 USA 168 min. f/35/a.w. R: Oliver Stone. S: Colin Farrell, Jared Leto, Angelina Jolie, Val Kilmer, Rosario Dawson, Anthony Hopkins, Jonathan Rhys Meyers, Brian Blessed, Tim Pigott-Smith, Christopher Plummer, Connor Paolo, Francisco Bosch, Elliot Cowan, Joseph Morgan, Ian Beattie, Denis Conway, Raz Degan, Annelise Hesme.

Oliver Stones påkostade storfilmsflopp om Alexander den stores liv och korståg, från uppväxten i Grekland till det mytomspunna dödsfallet i Babylon och via striderna österut genom Asien. Det är storleksmässig standard på detta epos och Stones fascination över Alexander lyser igenom. Stone, som var med och skrev manus, framstår dock som en diskutabelt för politisk och akademisk filmskapare för att skapa en emotionell tyngd i den nästan tre timmar långa berättelsen. Filmen är välgjord och övertygande, Farrell är bra i huvudrollen, men överlag känns detta som en filmad historiebok; det är jämntjockt och långdraget, de sentimentala delarna känns mer pliktskyldiga än realistiska och ingen särskild fakta utöver det kända ges. En film som bevisar att storslagna stridsscener och praktfulla skådespelare inte räcker för att göra ett bra historiskt drama. Bland birollerna lyser dock Jolie starkt som Olympius, Alexanders lömska mor.

ALFRED **

Drama

1995 SVERIGE 118 min. f/35/w. R: Vilgot Sjöman. S: Sven Wollter, Rita Russek, Judit Danyi, Féodor Atkine, Jarl Kulle, Sif Ruud.

Stentråkig Alfred Nobel-biograf i starkt behov av dynamit. Wollter spelar Nobel och filmen handlar till stor del om hans relation till två kvinnor, dvs hans vedertagna hora och madonna-komplex. Gubbig megaflopp (totalt finansierad av Volvo!) som luktar svett, icke krut.

ALI ***

Drama

2001 USA 150 min. f/35/a.w. R: Michael Mann. S: Will Smith, Jamie Foxx, Jon Voight, Mario Van Peebles, Ron Silver, Jeffrey Wright, Mykelti Williamson, Nona Gaye, Michael Michele, Jada Pinkett-Smith, Joe Morton, Paul Rodriguez, Bruce McGill, Barry Shabaka Henley, Giancarlo Esposito, Laurence Mason, Michael Bentt, Albert Hall, David Cubitt, Ted Levine, Candy Brown Houston, David Elliott, Charles Shufford, James N. Toney.

Snygg men flyktig biografi på den legendariska boxaren Mohammad Ali som täcker hans liv från att han blev tungviktsmästare 1964 till dess att han återvann titeln tio år senare. Smith är trovärdig i huvudrollen och även resten av ensemblen är minnesvärd, likaså utförandet generellt; Mycket tid och möda har lagts ner på att återskapa en realistisk tidsatmosfär. Manns täta regi är förstås oklanderlig men man hade önskat att ett så pass ambitiöst porträtt av en sådan mytomspunnen person gick lite djupare.

ALICE (Neco z Alenky) ****

Fantasy

1988 TJECKIEN/SCHWEIZ/STORBRITANNIEN/VÄSTTYSKLAND 86 min. f/35/a.s. R: Jan Svankmajer. S: Kristýna Kohoutová.

Svart, förvriden och bisarr tolkning av Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” med moloken flicka i smutsig rosa klänning som kastas ner i ett skramligt och skitigt mardrömslandskap fullt av bisarra karaktärer, alla gjorda med oklanderligt obehaglig stop motion-teknik. Att den vita kaninen har gigantiska, sneda framtänder och ögon som nästan ploppar ut ur huvudet är bara ett tidigt tecken på vart filmen är på väg. Tjeckiske surrealisten Svankmajers första långfilm är en enda lång uppvisning i sällsamheter, den ena händelsen är mer kuslig och fantasifull än den andra. Inget för alla, som Carroll-purister till exempel – och verkligen inte barnvänligt! – men rekommenderas starkt till surrealistbeundrare och stop motion-fanatiker. Filmen är kanske ett enda stort effektsökeri, men den åtminstone är helt oförglömlig.

ALICE **½

Dramakomedi

1990 USA 102 min. f/35/w. R: Woody Allen. S: Mia Farrow, Alec Baldwin, Blythe Danner, Judy Davis, William Hurt, Keye Luke, Joe Mantegna, Bernadette Peters, Cybill Shepherd, Gwen Verdon, Patrick O’Neal, Holland Taylor.

Småförtryckt Manhattankvinna (Farrow) i ett sextonårigt äktenskap faller för helyllesaxofonist tillika ensampappa (Mantegna) och går till asiatisk healinggubbe för att hon tror hon har ont i ryggen och inte i hjärtat. Han tilldelar henne magiska örter som ger henne superkrafter hon behöver för att födas på nytt. Låter som en väldigt bra film, och vissa kanske nöjer sig med allt finstämt tingeling, men filmen är rörig, förvirrad och ojämn. En bra idé, och fint hantverk förstås, men en av Woodys allra minst minnesvärda.

ALICE BOR INTE HÄR LÄNGRE (Alice Doesn’t Live Here Anymore) ****

Drama

1974 USA 112 min. f/35/w. R: Martin Scorsese. S: Ellen Burstyn, Alfred Lutter, Kris Kristofferson, Diane Ladd, Billy Green Bush, Lelia Goldoni, Harvey Keitel, Jodie Foster, Lane Bradbury, Valerie Curtin, Vic Tayback, Harry Northup, Marty Brinton, Mia Bendixsen.

Lysande socialrealistiskt livsdrama där Burstyn är magnetisk i rollen som Alice, kvinnan som är för intelligent för att vara hemmafru och gift med en högljudd tölp men som finner sig som ”nöjd”; när mannen dör i en olycka får hon dock luspank ta sin lillgamla tolvåriga son ut på vägarna på väg mot Kalifornien i hopp om att lyckas med sin barndomsdröm om att bli sångerska. Dom kommer en bit på vägen, vissa bar- och servitrisjobb kommer och går och det gör även diverse mer eller mindre bristfälliga män, bland annat countrykillen Kristofferson. Oemotståndlig och gripande, med ett ambitiöst och begåvat manus (Robert Getchell) som är som gjort för att bra skådespelare ska arbeta med naturalistiska nyanser och bli fullt trovärdiga människor; det här är således också en film som till hundra procent känns som att den utspelar sig i verklighetens kranka värld av gråskalor och slumpmässiga omständigheter. Burstyn vann en välförtjänt Oscar för huvudrollen, hon gör en fullständigt trovärdig och levande karaktär som man som åskådare är med från första stund. Enkelt men perfekt regisserad av Scorsese, året innan ”Taxi Driver”, där han pragmatiskt låter filmen utveckla sig via skådespelarna och dialogerna istället för de färgstarka klippningstekniker han skulle använda sig av senare. Ett bra exempel på pärlor ur det amerikanska 70-talets unga filmvåg. Notera Jodie Fosters påtagligt könsneutrala biroll, hon var elva år, och håll gärna också utkik efter Laura Dern som sitter och äter glass på en bar i en scen.  Blev senare en TV-serie kallad ”Alice”.

ALICE I UNDERLANDET (Alice in Wonderland) ***½

Animerat äventyr

1951 USA 75 min. f/35/a.s. R: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske. Röster: Kathryn Beaumont, Ed Wynn, Richard Haydn, Sterling Holloway, Jerry Colonna, Verna Felton, J. Pat O’Malley, Bill Thompson. Sv rös, 1951: Maj-Britt Nilsson, Fylgia Zadig, Viktor Andersson, Kjell Stensson, Sigge Fürst, Tord Stål, Karl-Arne Holmsten, Alla-Lisa Baude. Sv rös, 1998: Sanna Nielsen, Hans Lindgren, Iwa Boman, Anders Öjebo, Roger Storm.

Förmodligen Disneys mest extravaganta klassiker; en uppåt väggarna surrealistisk version av Lewis Carrolls berömda barnbok om den klyftiga men otåliga Alice som ramlar ner i kaninhålet och hamnar i Underlandet, där hon går igenom en odyssé av märkliga platser och figurer medan hon jagar den vita kaninen, för att så småningom stifta bekantskap med diktatorinnan Hjärter Dam. Rent visuellt är det en svårslagen upplevelse – briljant animerade sekvenser med  ständigt oförutsägbara surrealistiska vändningar. Filmens episodiska natur gör dock att den blir lite lättviktig, och det kan därför också bli lätt att tröttna lite på filmens konstanta hysteri, men det är å andra sidan svårt att klaga när studions animatörer verkar ha slagit knut på sig själva för att få fram den ena spektakulära sekvensen efter den andra – och vilka karaktärer sen! Flera av dom (som Vita kaninen, Hattmakaren och Chesirekatten) har fått en slags inofficiell berömmelse av Disneybeundrare. Förmodligen, med all sin visuella flärd, en ganska bra film för barn under tio; är man mycket äldre än så är det istället svårt att inte reagera när Alice plockar åt sig mystiska frukter hon hastigt äter upp, med repliken ”Åh, svamparna!”.

ALICE I UNDERLANDET (Alice in Wonderland) **½

Äventyr

2010 USA 108 min. f/35/w. R: Tim Burton. S: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Crispin Glover, Matt Lucas, Marton Csokas, Tim Pigott-Smith, Lindsay Duncan, Geraldine James, Leo Bill, Frances de la Tour, Jemma Powell, John Hopkins, Eleanor Gecks, Eleanor Tomlison. Röster: Michael Sheen, Stephen Fry, Alan Rickman, Barbara Windsor, Paul Whitehouse, Timothy Spall.

Charmlös och ganska tråkig Burtonversion av Lewis Carrolls berättelser om Alice; det här är både en nytolkning och en slags uppföljare där Alice (Wasikowska) är nitton år och ska bli stereotypt bortgift till stereotyp tråkmåns – hon flyr den tilltänkta förlovningen och ramlar ner i kaninhålet utan att minnas att hon varit där förut. Poängen är att hon ska återbekanta sig med samma saker som när hon var liten, och nu också störta den onda drottningens tyranni. Överlag ett ganska misslyckat försök att blanda ihop Carrolls berättelse med mer kontemporära fantasy-syndrom med dramatik och stridigheter som från ”Sagan om ringen” och ”Narnia”-filmerna. Det märks att Burton – och Linda Woolverton som skrev manus – har problem med att gräva fram så mycket som möjligt ur en alltför liten källa – problemet är inte så mycket att man tar sig friheter med Carrolls förlaga, utan snarare att man inte lyckas göra det smidigt eftersom förlagan verkar vara på en helt annan våglängd. Filmen är full av blaffiga specialeffekter in till minsta hörn av bildrutan, men den känns omotiverad och oengagerande från första stund. Den kärleksfulla charmen och lustigheten från, till exempel, Disneyklassikern från 1951 känns kliniskt utrotad och det är svårt att istället se vad som är poängen med den här murriga historien. Det enda trevliga med filmen är egentligen Wasikowska, som är sympatisk i huvudrollen. Burton-veteranerna Depp och Bonham Carter är också proffsiga, men deras framträdanden känns automatiska; detsamma gäller för Danny Elfmans musik och Burtons stil som överlag känns allt mer kall och mekanisk.

ALIEN *****

Science Fiction-Skräck

1979 USA 117 min. f/35/2.20:1. R: Ridley Scott. S: Tom Skerrit, Sigourney Weaver, John Hurt, Ian Holm, Harry Dean Stanton, Yaphet Kotto, Veronica Cartwright.

Ett rymdfraktskepp uppfattar en okänd signal från en lika okänd planet. På hemvägen inser de att landningen var ett trick, och nu fraktar de en mordisk utomjording vars enda mål är att äta sig större och större. Hyperrealistisk och underdriven, med influenser från klassisk science-fiction såväl som monsterfilmer från 50-talet och den då annalkande ”moderna” skräckfilmsgenren,  gör den till en unik och nästan skrämmande perfektioniserad upplevelse. Scott bygger upp spänningen på ett genialiskt sätt och filmen växer sig framåt nästan organiskt längsmed ett par klassiska scener, som till exempel Hurts stackars Kain och hans fertila magsår. Suggestiv, originell och klaustrofobisk med skådespelare som alla är extremt trovärdiga ”lastbilschaufförer i rymden”. Både Weaver och Scotts stora genombrott, också minnesvärd på grund av de klassiskt slemmiga effekterna och Jerry Goldsmiths fantastiska musik. Har fått tre uppföljare hittills, den första är ”Aliens – återkomsten”. Videotitel: ”Alien – den åttonde passageraren”.

ALIEN³  **½

Science Fiction-Actionthriller

1993 USA 115 min. f/35/2.20:1. R: David Fincher. S: Sigourney Weaver, Charles S. Dutton, Charles Dance, Paul McGann, Brian Glover, Ralph Brown, Danny Webb, Lance Hendriksen.

Förutsägbar uppföljare som har potential och en tät stämning men som inte når upp till de första två filmernas påhittighet och originalitet. Ripley hamnar på en planet med en fångeskoloni där alla har rakade huvuden och där alla är män. Hennes visit blir allt annat än trevlig och den blir inte trevligare av att ännu ett högst osympatiskt monster har följt med henne ner till kolonin. Mycket stilsäkert, imponerande scenografi, briljant musik av Elliot Goldenthal och med mycket bra skådespelarinsatser men rörigt manus som inte kommer med några nya eller intressanta idéer. Fincher tog senare mer eller mindre avstånd från filmen, som hade en ganska misslyckad inspelning. Senare släppt i en 30 minuter längre ”Assembly Cut” som ger antydan till en mer originell film, men å andra sidan framstår den också som samma film fast ofärdig, mindre redigerad och outhärdligt lång. Uppföljare: ”Alien Återuppstår”.

ALIEN NATION **

Science Fiction-Actionthriller

1988 USA 94 min. f/35/a.w. R: Graham Baker. S: James Caan, Mandy Patinkin, Terence Stamp, Kevin Major Howard, Leslie Bevins.

I ett framtida Los Angeles lever människor hand i hand med utomjordingar, trots viss åtskiljning av fördomar och misstro. Caan spelar Dirty Harry-snuten vars smygförakt för ”nykomlingarna” (som utomjordingarna kallas) blossat upp när hans partner dödats av en. För att hämnas mördaren tvingar han sig själv att jobba med en av dem. En hyfsad idé men handlingen är ganska simpel och bräcklig; resultatet är ganska medelmåttigt. Caan, som är riktigt bra, räddar en stor del av filmen vars intriger är halvsega. Försöken till att göra en ”kompis-actionfilm” i ”48 Timmar”-stil känns bara krystade och humorn är helt misslyckad.

ALIENS – ÅTERKOMSTEN (Aliens) ****

Science Fiction-Action

1986 USA 137 min. f/35/w. R: James Cameron. S: Sigourney Weaver, Carrie Henn, Michael Biehn, Paul Reiser, Lance Hendriksen, Bill Paxton, Jeanette Goldstein.

Bombastisk uppföljare till ”Alien”. Ripley (Weaver) hittas nedfryst i en räddningskapsel 57 år efter att hon ensamt överlevt den första filmen. Självklart tror ingen hennes berättelse om de grymma rymdvarelserna, men när folk försvinner från varelsernas koloniserade och ”harmlösa” hemplanet tvingar hon sig själv att följa med en grupp marinsoldater dit. Gissa vad som väntar dem när de landar? James Cameron ångar på med oerhörd action på det sätt som sedan ”Terminator” visat sig vara hans specialitet: först presentera historien, och karaktärerna, sedan snabbt lägger i en spänningssituation – och sedan är det full rulle ända till sista bildrutan. En mycket välgjord, och som actionfilm helt otrolig, skapelse med en laddad, underhållande stämning blandat med flera bombardiska actionscener. Totalt olik originalet men symbolisk, mänsklig, dynamisk och otroligt spännande; en verkligt lyckad uppföljare, i synnerhet i den nästan oumbärliga 17 minuter längre specialversionen (denna). En ofta kopierad och omstuvad actionklassiker. Oscar gick till specialeffekterna. Uppföljare: ”Alien³”.

ALIEN VS. PREDATOR

Science-Fiction-Action

2004 USA/TYSKLAND/TJECKIEN/STORBRITANNIEN 96 min. f/35/a.w. R: Paul W.S Anderson. S: Sanaa Lathan, Raoul Bova, Lance Henriksen, Ewen Bremner, Colin Salmon, Tommy Flanagan, Carsten Norgaard, Tom Woodruff Jr, Ian Whyte.

Rutten återanvändning av 50-talets konceptfilmer där populära filmmonster möter varandra. Här är det monstren från ”Alien” och ”Rovdjuret”-filmerna som slåss mot varandra i ett underjordiskt labyrintsystem i Antarktis dit olyckssaliga vetenskapsmän tar sig och hamnar i korseld. Det är subtilt i ungefär en kvart sen blir det precis så dåligt som det låter: mycket slem och skrammel och ingen som helst känsla. Kan möjligen tilltala totalt okritiska tonårsfanatiker; manuset verkar i alla fall vara skriven av ett.

ALIEN VS. PREDATOR – REQUIEM **½

Science Fiction-Action

2008 USA 94 min. f/35/a.w. R: Colin Strause, Greg Strause. S: Steven Pasquale, Reiko Aylesworth, John Ortiz, Johnny Lewis, Ariel Gade, Kristen Hager, Sam Trammell, Robert Joy, David aetkau, Tom Woodruff Jr, Ian Whyte, Chelah Horsdal, Meshach Peters, Matt Ward.

Småputtrigt underhållande, oväntat nog, uppföljare till den första usla spinoffen till ”Alien” och ”Rovjduret”-franchiserna. Den här tar vid där den förra slutar, typ, men nu slåss dom två monstren i en amerikansk småstad full av stereotypa karaktärer som måste slåss för sin överlevnad. Knappast minnesvärd, och flera av dom berömda monstrens titelmatcher är rätt trista, men mellan dom mänskliga karaktärerna uppstår en ganska påtaglig B-filmsfeeling som liknar det den första filmen borde ha varit. En och annan blodigare sekvens finns också, till skillnad från i den mindre barnförbjudna (och därmed obotligt nördiga) ettan så, okej då, men en tredje film i den här pseudoserien känns inte nödvändig.

ALIEN ÅTERUPPSTÅR (Alien Resurrection) **

Science Fiction-Action

1997 USA 104 min. f/35/a.w. R: Jean-Pierre Jeunet. S: Sigourney Weaver, Winona Ryder, Dominique Pinon, Ron Perlman, Raymond Cruz, Leland Orser, Gary Dourdan, Kim Flowers, Michael Wincott, J.E. Freeman, Brad Dourif, Dan Hedaya, Carolyn Campbell.

Det har gått 200 år sedan ”Alien³” och Ripley har klonats av vetenskapsmän på ett rymdskepp, blivit värd för en ny kull monster och får därför en intim, ”familjär” relation till de onda varelserna. Hon slår ihop sig med en grupp rymdpirater för att komma loss ifrån rymdstationen när de slemmiga monsterna självfallet rymmer. Den fjärde ”Alien”-filmen är en estetisk katastrof, en duglig actionfilm med tempo och en del schablonkaraktärer men hemskt konstlös och ”plastig” och rent av själlös i jämförelse med de andra, betydligt bättre, delarna i serien som den med vitsar och otåliga spektakulära infall visar föga respekt för. Mängder av äckeleffekter, mindre känsla.

A LIFE LESS ORDINARY ***

Svart komedi

1997 STORBRITANNIEN/USA 103 min. f/35/w. R: Danny Boyle. S: Ewan McGregor, Cameron Diaz, Holly Hunter, Delroy Lindo, Dan Hedaya, Ian McNeice, Frank Kanig, Mel Winkler, Stanley Tucci, Anne Cullimore Decker, KK Dodds, Tony Shalhoub, Christopher Gorham, Ian Holm, Maury Chaykin.

Pretentiös och ansträngd svart komedi om LA-torped (McGregor) som blir avskedad och ersatt av robot, varpå han kidnappar chefens dotter (Diaz) allt medan två ”änglar” har fått i uppdrag att få dessa två att falla för varandra. En ojämn, rörig, hysterisk film där gänget bakom ”Trainspotting” rör sig mot lite mer konventionella marker med sådan osäkerhet att resultatet måste bli något slags haveri. Filmen är skickligt gjord, väldigt välspelad och ganska kul emellanåt, men den är inte för den svårimponerade.

ALIVE **½

Drama

1993 USA 127 min. f/35/w. R: Frank Marshall. S: Ethan Hawke, Vincent Spano, Josh Hamilton, Bruce Ramsay, John Newton, David Kriegel, Kevin Breznahan, Sam Behrens, Illeana Douglas, Jack Noseworthy, Christian J. Meoli, Jake Carpenter, Michael DeLorenzo, José Zúñiga, Danny Nucci, David Cubitt, Gian DiDonna, John Cassini, Michael Woolsonn, Chad Willett, Richard Ian Cox, Gordon Currie, Ele Keats, Josh Lucas, Silvio Pollio, Nuno Antunes, Michael Tayles, Steven Shayler, Jason Gaffney, Jerry Wasserman, Michael Sicoly, Diana Barrington, Jan D’Arcy, Frank Pellegrino.

Jobbig, alltför snygg skildring av den verkliga händelsen om ett sydafrikanskt rugbylag som fick överleva i månader på bergstoppar  i Anderna efter en flygkrasch genom bland annat kannibalism. Den makalösa historien är förmodligen omöjlig att filma till att börja med, men filmens stora problem är ändå att den aldrig lyckas bli naturalistisk; dialogerna är alldeles för tjusiga och de välsminkade skådespelarnas självmedvetenhet påtaglig. Den inledande skildringen av själva kraschen är otroligt realistisk och tillhör förmodligen filmhistoriens mest otäcka katastrofskildringar – det är framför allt därför den blir allt svårare att ta på allvar för varje klyscha som levereras. Det hela påminner i slutändan om en parodi på en ”byggd på verkliga händelser”-berättelse.

A LIZARD IN A WOMAN’S SKIN (Una lucertola con la pelle di donna) ***½

Thriller

1971 ITALIEN 101 min. f/35/w. R: Lucio Fulci. S: Florinda Bolkan, Stanley Baker, Jean Sorel, Silvia Monti, Alberto de Mendoza, Penny Brown, Mike Kennedy, Ely Galleani, George Rugaud, Ezio Marano, Franco Balducci, Luigi Antonio Guerra, Erzsi Paál, Gaetano Imbró, Leo Genn.

Snårig 70-talsgiallo, en klassiker för fans av kultregissören Fulci som senare blev berömd för sina makabra skräckfilmer. En rik kvinna (Bolkan) blir anklagad för att ha mördat sin högljudda och sedeslösa partygranne och börjar undra om hon blev ditsatt eller om hon gjort det i en psykotisk trance. Spåren leder till hippiehålor och klasskollisioner men mest in i hennes egna förvirrade psyke. En av Fulcis bästa 70-talsfilmer; visuellt minnesvärd med flera färgstarka, ofta drömska och lekfullt gjorda sekvenser och en intrig som är tät nästan hela speltiden. Skäms bara av ett slut som han var tvungen att lägga till på grund av producenternas krav, som gör upplösningen krångligare, och mer motsägelsefull, än den behöver vara, men det är fortfarande ett av dom bästa exemplen på filmer ur denna italienska subgenres storhetsdagar. Fulcis andra gialloklassiker ”Don’t Torture A Duckling”, som han gjorde efter denna, är dock snäppet bättre.

ALLA HELGONS BLODIGA NATT Se Halloween

ALLA HIMLAR ÖPPNA SIG (The Constant Nymph) ***

Drama

1943 USA 112 min. sv/35/a.s. R: Edmund Goulding. S: Joan Fontaine, Charles Boyer, Alexis Smith, Brenda Marshall, Charles Coburn, Dame May Whitty, Peter Lorre, Joyce Reynolds, Jean Muir, Montagu Love, Eduardo Ciannelli, Janine Crispin, Doris Lloyd, Joan Blair, André Charlot.

Romantiskt fluff i episk bredd där Fontaine är fjortonåring olyckligt kär i stilig kompositör som är vän till familjen och som tyvärr vill gifta sig med hennes syster. En film som blev berömd eftersom den länge var försvunnen och utgjorde en tidig, avgörande karriärroll för Fontaine – När den väl hittades visade den sig vara ganska ordinär. Högt produktionsvärde dock, med fina skådespelare och en del vackra vyer, men Fontaine gjorde liknande roller i bättre filmer, i synnerhet, ”Brev från en okänd kvinna”.

ALLA PRESIDENTENS MÄN (All the President’s Men) ****½

Drama

1976 USA 148 min. f/35/a.s. R: Alan J. Pakula. S: Dustin Hoffman, Robert Redford, Jack Warden, Jason Robards, Martin Balsam, Hal Holbrook, Jane Alexander, Meredith Baxter, Ned Beatty, Stephen Collins, Penny Fuller, John McMartin, Robert Walden, Frank Willis, F. Murray Abraham, David Arkin, Henry Calvert, Dominic Chianese.

Briljant gjord skildring av upptäckten av Watergate-skandalen med Hoffman och Redford som Washington Post-journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward – filmen är byggd på deras bok med samma namn. Deras reportage, från upptäckten av det suspekta inbrottet ända fram till den chockerande sanningen bakom alltihop, är gjord med en slags angelägenhet som är unik för tillfället, vilket också gör filmen unik. Regisserad, agerad och klippt och skuren för högsta möjliga dokumentära realism, gjord utan minsta knep med totalt naturalistiskt skådespeleri och ibland med scener filmade i realtid; Hoffman och Redford är verkligen på höjden av sina kapaciteter när dom stakar sig, improviserar och diskuterar som riktiga människor och inte som filmkaraktärer. Gjord på ett sådant sätt att den oundvikligen ger en total inblick i det verkliga journalistiska arbetet, med långsamma utvecklingar, hårt arbete, sömnlösa nätter, omständligt insamlande av källor och material och otacksamma resultat. En av dom filmer i filmhistorien som mest transcenderar sin historia ut till det verkliga sociala klimatet; detta är en så autentisk skildring man någonsin kan få om denna händelse, som hade sådan radikal inverkan på USA:s politiska och kulturella klimat på 70-talet, vilket gör det till en film angelägen för världshistorien. Robards fick en Oscar för manliga biroll för rollen som den desillusionerade redaktionschefen, och Oscars gick också till William Goldmans manus. En av 70-talets amerikanska klassiker, och en oumbärlig film för alla utan insikt i journalistik och stora politiska system.

ALLA SÄGER I LOVE YOU (Everyone Says I Love You) ***½

Musikalkomedi

1996 USA 101 min. f/35/w. R: Woody Allen. S: Woody Allen, Goldie Hawn, Edward Norton, Drew Barrymore, Julia Roberts, Alan Alda, Gaby Hoffmann, Natalie Portman, Trude Klein, Barbara Hollander, John Griffin.

Svåremotståndlig Allenfilm, en av hans allra bästa på 90-talet, vars panoramastory består av ett hopbundet pärlband av ganska välbekanta intriger om misslyckade förhållanden, naiv kärlek och neurotisk självkritik – poängen är att alla karaktärerna sjunger för varandra. Man måste vara en större bittergök än Woody Allen själv om man inte uppskattar det ödmjuka draget i att låta alla karaktärer, oavsett begåvning, sjunga med egna röster ur reportoaren av gammeldags örhängen; men i alla andra avseenden är det en charmig film med manus från Woodys penna när den är som skarpast. Fina Parisvyer också. En film som, kan man våga påstå, borde tilltala även den mest övertygade musikalhataren.

ALLA VAR DÄR (Can’t Hardly Wait) ***

Komedi

1998 USA 100 min. f/35/w. R: Harry Elfont, Deborah Kaplan. S: Jennifer Love Hewitt, Ethan Embry, Charlie Korsmo, Lauren Ambrose, Peter Facinelli, Seth Green, Michelle Brookhurst, Alexander Martin, Erik Palladino, Channon Roe, Sean Patrick Thomas, Freddy Rodriguez, Joel Michaely, Jay Paulson, Brian Hall, Branden Williams, Robert Jayne, Johnny Zander, Donald Faison, Alec Ledd, Jaime Pressly, Tamala Jones, Jennifer Lyons, Seth Peterson, Angelo Vacco, Nick Paulos, Chris Owen, Vicellous Reon Shannon, Victor Togunde, Monica McSwain, Marisol Nichols, Liz Stauber, Nicole Bilderback, Jason Segel, Paige Moss, Clea DuVall, Leslie Grossman, Ali MacLean, Brian Klugman, Meadow Sisto, Eric Balfour.

Rätt gullig och oförarglig high school-film som verkade dålig när den kom men som framstår som en helt okej film med tanke på de uselheter som genren skulle producera. Utspelar sig helt enkelt på studentfesten, vi har en kille (Embry) olyckligt kär i en populär tjej (Hewitt) och runtomkring en massa mer eller mindre roliga karaktärer som springer omkring. Det är inte ”Sista natten med gänget” direkt, men ganska underhållande och med flera roliga skådespelare i alla hörn och kanter.

ALLA VI BARN I BULLERBYN **½

Familjefilm

1986 SVERIGE 90 min. f/35/e.w. R: Lasse Hallström. S: Anna Sahlin, Henrik Larsson, Linda Bergström, Crispin Dickson Wendenius, Ellen Demérus, Tove Edfeldt, Harald Lönnbro, Sören Petersson, Ann-Sofie Knape, Ingwar Svensson, Elisabeth Nordkvist, Catti Edfeldt.

Den andra filmatiseringen av Astrid Lindgrens Bullerby-berättelse (den första gjordes 1960 av Olle Hellbom) är soldränkt och folkkär, allt enligt Hallströms stilideal; nostalgiskt och nästan surrealistiskt harmoniskt, med outhärdligt ögonvänligt foto av Jens Fischer, men helt utan någon som helst dramatik och efter ett tag hjärntvättande. Följdes av ”Mer om oss barn i Bullerbyn”.

ALLA ÄLSKAR ALICE **½

Drama

2002 SVERIGE 119 min. f/35/w. R: Richard Hobert. S: Natalie Björk, Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Lena Endre, Bisse Unger, Marie Gröanzon, Sverre Anker Ousdal, Hege Schøyen, Anastasious Soulis, Per Svensson, Mathilda Lundblom, Li Lundblom, Marcus Ardai-Blomberg, Pernilla August.

Väldigt välmenande, men extremt klumpigt berättat, skilsmässodrama där Persbrandt och Richardson skiljer sig och lämnar tolvåriga Alice i stick. Endre spelar den nya kvinnan som försöker steka pannkakor till ingen nytta. Hoberts manus är insprängt med klyschor och totalt övertydligt; filmen tar varje möjlig, och omöjlig, omväg för att komma fram till sina poänger. Persbrandt är fåraktigt bortkommen och Richardson är vedertaget hysterisk, och titelfiguren Alice är också en helt retorisk karaktär. Ämnet torde dock vara nära hjärtat för många, och kommer man förbi den totalt konstruerade stilen kanske den är sevärd; blev i vilket fall som helst Hoberts största biosuccé. Han blev så glad att han gjorde ”Tre solar”.

ALLT DU SKULLE VILJA VETA OM SEX, MEN VARIT FÖR SKRAJ ATT FRÅGA OM (Every Thing You Always Wanted to Know About Sex* But Were Too Afraid to Ask) **

Komedi

1972 USA 88 min. f/35/w. R: Woody Allen. S: Woody Allen, John Carradine, Lou Jacobi, Louise Lasser, Anthony Quayle, Tony Randall, Lynn Redgrave, Burt Reynolds, Gene Wilder, Jack Barry, Erin Fleming, Elaine Giftos, Toni Holt, Robert Q. Lewis, Heather MacRae, Pamela Mason, Sidney Miller, Regis Philbin, Titos Vandis, Stanley Adams, Oscar Beregi, Alan Caillou, Dort Clark, Geoffrey Holder, Jay Robinson, Ref Sanchez.

Mycket ojämn, och för det mesta inte särskilt rolig, episodfilm bestående av sju stycken segment som tämligen flåshurtigt cirkulerar kring sex eller, för det mesta, sexuella avvikelser; Wilder spelar läkare som tänder på får, Carradine är läkare som tillverkar rullande jättetutte av silikon, etc… Inspirerad av David Reubens sexhandbok med samma namn, som var populär när det begav sig, men filmen har inte åldrats som vin (det indirekta likhetstecken mellan transvestitism och sodomi känns till exempel rätt mögligt), men som nästan alla misslyckade komedier är det främsta problemet att filmen helt enkelt är för självmedveten och därmed inte rolig. Inget blir bättre av att Allen själv är på sämst tänkbara pubertala humör. Han spar dock den mest genuina och överlägset roligaste sekvensen till sist – där han själv spelar spermie på väg ut medan aktiviteten är febril i ”kontrollrummet” och ”maskinrummet”. Filmen är dock förmodligen ändå bara för Woody-kompletister.

ALLT ELLER INGET (The Full Monty) ***½

Komedi

1997 ENGLAND/USA 91 min. f/35/w. R: Peter Cattaneo. S: Robert Carlyle, Tom Wilkinson, Mark Addy, Paul Barber, Steve Huison, Hugo Speer.

Sex brittiska män utan något annat än sin brittiska karlaheder att förlora börjar träna sig till Chippendales med mottot att våga gå ”hela vägen ut”. Britternas svar på radikal könspolitik – i Sverige redan en klassisk tantfilm. Överlag då, en feel-good med fina skådespelare och en del lyckad dialog. Carlyle ler charmknutteleendet och Tom Wilkinson ser bortkommen ut i string. Givetvis är det mer svårt att motstå än man vill erkänna.

ALLT FÖR HENNE (Pour elle) ***

Dramathriller

2008 FRANKRIKE/SPANIEN 96 min. f/35/a.w. R: Fred Cavayé. S: Vincent Lindon, Diane Kruger, Lancelot Roch, Olivier Marchal, Hammou Graïa, Liliane Rovère, Olivier Perrier, Moussa Maaskri, Rémi Martin, Thierry Godard, Slimane Hadjar, Dorothée Tavernier, Alaa Safi, Joseph Beddelem, Ivan Franek.

Vanlig högskolelärare (Lindon) försöker i tre års tid få sin fru (Kruger) frisläppt från ett tjugo år långt fängelsestraff, för ett mord hon inte begått. När alla lagliga medel tar slut övergår han till dom mindre lagliga och börjar planera en kupp för att befria henne på egen hand. Många bra idéer ryms i den här emellanåt riktigt fängslande thrillern – som lyckas se riktigt realistisk ut, fastän intrigen på många sätt är befängd – men den hålls tillbaka av ett övertydligt bildspråk och ett manus som går på tomgång där det borde djupa dykare in i sin egen tematik. Bra skådespelare, och fullgod teknisk nivå, gör det tillräckligt engagerande för slötittaren, men det är en film som hade kunnat vara ännu bättre.

ALL THAT JAZZ – Se Showtime.

ALLT OM KÄRLEK (An Affair to Remember) ***

Drama

1957 USA 110 min. f/35/a.w. R: Leo McCarey. S: Cary Grant, Deborah Kerr, Richard Denning, Neva Patterson, Cathleen Nesbitt, Robert O. Lewis, Charles Watts, Fortunio Bonanova.

Klassisk snyftare där Grant och Kerr spelar ett par klyftiga romantiker – han playboy, hon nattklubbssångerska – som faller för varandra ombord en Pariskryssning fastän båda är upptagna. De bestämmer sig för att träffas sex månader senare högst upp på Empire State Building för att gifta sig men under tiden får hon förhinder; ska ödet föra dom samman igen? Den typiska Alla hjärtans dag-filmen med Grant och Kerr som ett besynnerligt perfekt par. Första halvan, ombord båten, är full av kvick humor och charm man smälter för men mycket av det som följer är tyvärr transportsträckor (utfyllda med onödiga sångnummer med tondöva barn) och filmens slutkläm kommer lite plötsligt. Ändå en film som har sina fans, bland annat Nora Ephron; hela ”Sömnlös i Seattle” använder den här filmen som referens. Är för övrigt en nyinspelning på regissören McCareys egna ”Det handlar om kärlek” från 1939, och blev i sin tur nyinspelad 1994 som ”Love Affair”.

ALLT OM MIN MAMMA (Todo sobre mi madre) ****½

Dramakomedi

1999 SPANIEN 114 min. f/35/a.w. R: Pedro Almodóvar. S: Cecilia Roth, Marisa Paredes, Candela Peña, Antonia San Juan, Penélope Cruz, Rosa María Sardà, Eloy Azorín.

Underbar film, som utspelar sig mitt i hjärtat av teaterälskande medelålderskvinnan Manuelas liv. Hennes ”man” har sedan länge dumpat henne, och när hennes lika teaterälskande sjuttonårige son blir påkörd av en bil och dör rasar hennes liv ihop. Men livet tar en oväntad vändning när hon blir vän med två skådespelande transor, samt en sjuksyster (Cruz, i hennes internationella genombrott), alla tre lika fascinerade och intresserade av teaterns konst. Ett mästerverk från en häpnadsväckande mognad Almodóvar som tar receptet från sina tidigare filmer, men förgyller det med en helt annan tyngd och en fruktansvärt vacker vemodighet. Det är varmt, roligt, sorgligt och med en touch av regissörens fenomenala svarta humor. Moralen, att det alltid finns hopp, lyser igenom vid eftertexterna och Almodóvar dedicerar samtidigt filmen till alla inom teaterbranschen och alla mödrar. En hyllning till kvinnor, i alla avseenden. Fick Oscar för bästa utländska film och vann Guldpalmen i Cannes 1999. Ett måste.

ALMOST FAMOUS ****½

Drama

2000 USA 122 min. f/35/w. R: Cameron Crowe. S: Patrick Fugit, Billy Crudup, Frances McDormand, Kate Hudson, Jason Lee, Zooey Deschanel, Michael Angarano, Anna Paquin, Fairuza Balk, Noah Taylor, John Fedevich, Mark Kozelek, Philip Seymour Hoffman, Liz Stauber, Jimmy Fallon.

Fullständigt oemotståndlig, och ljuvligt gjord, romantisering av 70-talets rock ‘n roll-Amerika där en fjortonårig pojke som vill bli musikjournalist lyckas få följa med det populära bandet Snakewater på deras turné för att göra ett reportage åt tidningen Rolling Stone. Det som följer är en kavalkad av livsnjuteri, diverse förlorade oskulder, drogromantik och mängder av fantastisk musik. Crowes självbiografiska manus, kombinerat med hans passionerade utförande, gör att den framstår som hans kärleksbarn;  filmen är romantisk men så kärleksfullt gjord att den blir trovärdig. Mycket styrka kommer också ifrån alla skådespelarna; Fugit är alldeles bedårande i huvudrollen, men Crudups rocksångare, McDormandss oroliga mamma och Hudsons groupie (med det oslagbara namnet Penny Lane) är också i perfekt balans med filmen och framför allt så pass naturalistiska att man nästan tror att dom är riktiga människor. En påtagligt magisk film som det är praktiskt taget omöjligt att inte tycka om.

ALMOST HEROES **

Äventyrskomedi

1998 USA 90 min. f/35/w. R: Christopher Guest. S: Chris Farley, Matthew Perry, Bokeem Woodbine, Barry Del Sherman, Robert Tittor, Franklin Cover, David Packer, Eugene Levy, Lisa Barbuscia, Christian Clemenson, Steven M. Porter, Patrick Cranshaw.

Icke rolig äventyrskomedi med Farley och Perry som äventyrare som år 1804 försöker rivalisera med Lewis och Clark i ”dråpligt ståhej” längsmed Stilla havet. Dåligt skriven komedi, slappt gjord och emellanåt plågsam att se. Farleys sista film, inspelad 1996 och släppt ett halvår efter hans död, och det är onekligen ganska tragiskt att filmen bara är ett till exempel i högen på att hans filmkarriär utanför ”Saturday Night Live” mest bestod av flåshurtiga misslyckanden.

ALONE IN THE DARK *

Action

2005 KANADA/TYSKLAND/USA 96 min. f/35/a.w. R: Uwe Boll. S: Christian Slater, Tara Reid, Stephen Dorff, Frank C. Turner, Matthew Walker, Will Sanderson, Mark Acheson, Darren Shahlavi, Karin Konoval.

En paranormal privatdetektiv (Slater), en sexig antropolog (Reid), en skjutglad överste (Dorff), ett gäng dåliga dataeffekter, en film av Uwe Boll. Lite bättre än ”House of the Dead”.

ALPHAVILLE – ETT FALL FÖR LEMMY CAUTION (Alphaville, une éntrange aventure de Lemmy Caution) ****

Thrillerkomedi

1965 FRANKRIKE 99 min. f/35/a.s. R: Jean-Luc Godard. S: Eddie Constantine, Anna Karina, Akim Tamiroff.

Den luddiga historien om jätteamerikanska snoken Lemmy Caution och hans futuriska äventyr på en främmande planet (dit man kommer om man kör sin Ford Galaxy 90000 kilometer på motorvägen) är en av Godards lustigaste filmer. Intrigen är, som vanligt vad gäller Godard, lite här och lite där; Lemmy har ett fall, men blir istället ofrivillig hjälte på den främmande planeten eftersom Storebror är en ondskefull vetenskapsman med snuva som bannlyst kärlek och expressioner. Det är precis som ”Tokstollen” både en hyllning och en parodi (och en science-fiction-film i helt vanliga miljöer) och precis som där lyckas Godard även här göra det hela till något med en allvarlig botten, till och med gripande emellanåt.

ALTERED STATES ***½

Science-Fiction

1980 USA 102 min.  f/35/w. R: Ken Russell. S: William Hurt, Blair Brown, Bob Balaban, Charles Haid, Thaao Penghlis, Miguel Godreau, Dori Brenner, Peter Brandon, Charles White-Eagle, Drew Barrymore.

Flummig och pretentiös – men fascinerande – science fiction-kultfilm där Hurt, i sin första roll, spelar oromantisk vetenskapsman som gör experiment med en okänd hallicugen drog och sakta men säkert börjar förstå att den kan förändra hans genetiska struktur. Han blir besatt av idén om att hitta tillbaka till människans, och livets, ursprung och i takt med att experimenten blir mer avancerad blir filmen också mer trippig. Börjar rätt statiskt, men blir snart totalt surrealistisk för att sedan mynna ut i någon slags monsterfilm! Det är överlag lite mer snack än verkstad – tematiken är inte riktigt så originell som Russell verkar tro – men det är välgjort, välspelat och precis lagom skruvat. Alla hallocugena montage är också fenomenala. Dottern i filmen spelas av Drew Barrymore i hennes första framträdande. Hette ”Experimentet” på bio i Sverige.

ALWAYS ***

Drama

1989 USA 117 min.  f/35/w. R: Steven Spielberg. S: Richard Dreyfuss, Holly Hunter, John Goodman, Brad Johnson, Audrey Hepburn, Roberts Blossom, Keith David, Marg Helgenberger, Ed Van Noys, Dale Dye, Brian Haley, James Lashly, Michael Steve Jones.

Fin historia om en orädd pilot (Dreyfuss), specialist på att släcka bränder, som omkommer under en räddningsaktion han försökte utföra våghalsigt trots varningar från kärleken (Hunter) och vännen (Goodman) om hans vårdslöshet. Pilotens ande lever dock kvar, med uppdraget att vägleda en ung pilot (Johnson) som vill ha både hans kunskaper och hans kvinna. Spielbergs nyinspelning av Victor Flemings ”Hjältar dö aldrig” från 1943 är övertydlig, otroligt melodramatisk och ganska såsig. Hans vattensäkra regi samt kalibern på hans medarbetare, och skådespelarna, höjer dock upp filmen och gör den till mycket god matinéunderhållning. Detta var Audrey Hepburns sista framträdande.

AMADEUS ***½

Drama

1984 USA 172 min.  f/35/2.20:1. R: Milos Forman. S: F. Murray Abraham, Tom Hulce, Elizabeth Berridge, Roy Dotrice, Jeffrey Jones, Simon Callow, Christine Ebersole, Charles Kay, Kenneth McMillian, Barbara Bryne, Roderick Cook, Richard Frank, Patrick Hines, Nicholas Kepros, Cynthia Nixon.

Väldigt snygg filmatisering av Peter Shaffers pjäs om den noble 1700-talskompositören Antonio Salieri (Abraham) som får tampas med sina demoner när han ser hur Guds musikaliska gåva inte förärats honom, utan underbarnet Wolfgang Amadeus Mozart (Hulce) – som är en barnslig och vulgär tölp! Ett filmiskt kraftpaket fyllt av fantastiska bilder och musik, med Forman säker i rodret. Extra tyngd kommer från skådespelarna, Abraham är oslagbar som Salieri och Hulces Mozart-porträtt är oförglömligt med en knivskarp bild av det plågade geniet från det lustfyllda (och klassiska) gapflabbet till den alkoholdränkta skuldens avgrundskant. Hålls bara tillbaka av en lösryckt intrig som aldrig känns helt flytande eller sammanhängande; filmen är till stor del en för sinnena och inget annat. Fick 8 Oscars, bland annat för bästa film, regi, skådespelare, manus på förlaga (av Shaffer), kostym, smink och ljud. Släpptes år 2001 i en Director’s Cut med över tjugo minuter nytt material (denna) som inte gör filmen bättre eller sämre men onekligen mer episk.

AMARCORD – Se Fellini Amarcord

AMATÖR (Amateur) ***½

Dramakomedi

1994 USA/STORBRITANNIEN/FRANKRIKE 100 min.  f/35/e.w. R: Hal Hartley. S: Isabelle Huppert, Martin Donovan, Elina Löwensohn, Damian Young, Chuck Montgomery, Dave Simonds, Pamela Stewart, Erica Gimpel, Jan Leslie Harding, Terry Alexander, Angel Caban.

En ex-nunna väntar på en hemlig uppgift från Gud och skriver porrnoveller under tiden – hon flydde klostret eftersom hon är nymfoman (och oskuld) – och råkar på en välskapt ung man som tyvärr har minnesförlust; han har ingen aning om att en holländsk kvinna som blivit ofrivilligt stor den undre porrfilmsvärlden är ute efter honom och att hon i sin tur är jagad av ett gäng lönnmördare från Wall Street. Precis som i alla andra Hartleys filmer rör det sig om extremt quirky dialog, skådespeleri, intrigutveckling etc, och den här filmen rör sig någonstans kring Jarmush, Godard och Almodóvar fastän den samtidigt har någon helt egen typ av knepig stil. Allt är ofrivilligt fånigt till en början, men om man går med på karaktärerna blir det faktiskt alltmer angeläget, och märkligt gripande, ju längre filmen går. Inget för den alldeles oinvigde, men sevärt.

AMELIE FRÅN MONTMARTRE (Le fabuleux destin d’Amélie Poulain) ****

Dramakomedi

2001 FRANKRIKE/TYSKLAND 121 min.  f/35/a.w. R: Jean-Pierre Jeunet. S: Audrey Tautou, Mathieu Kassovitz, Rufus, Yolande Moreau, Artus de Penguern, Urbain Cancelier, Dominique Pinon, Maurice Bénichou, Claude Perron, Michel Robin, Isabelle Nanty, Claire Maurier, Clotilde Mollet, Serge Merlin, Jamel Debbouze.

Det är svårt att motstå denna delikata historia om den unga kvinnan Amelié (Tautou) som en dag inser sitt kall i livet; att hjälpa andra människor. Självfallet upptäcker hon efter ett tag den stora kärleken. En sinnrik saga gjord med värme och passion, den ultimata franska feel good-filmen; sockersött charmig och rolig men också intelligent och gripande. Håller inte sitt lyckorus intakt hela vägen ut, men det är ändå en av de charmigaste filmer på flera år. Extra plus för utsökta detaljer och ett par ovanligt lyckade små specialeffekter. Tatous stora genombrott.

AMERICAN BEAUTY ****

Dramakomedi

1999 USA 121 min.  f/35/a.w. R: Sam Mendes. S: Kevin Spacey, Annette Benning, Thora Birch, Wes Bentley, Mena Suvari, Peter Gallagher, Chris Cooper, Allison Janey, Scott Bakula, Sam Robards, Barry Del Sherman.

Oklanderligt gjord skildring av en man som lever ”det perfekta livet” mitt i den amerikanska medelklasslabyrinten. Han är avtrubbad och innerligt trött på sin tillvaro, och när han blir förälskad i tonårsdotterns bästa kompis säger det klick i hans huvud, och han bestämmer sig för att tända till livsgnistan och leva som förr i tiden. En typ av upphottad indiefilm; en lysande bild av de förvridna värderingarna bakom den amerikanska medelklassens fasader. Spacey är lysande i huvudrollen, och Benning på gränsen till nervsammanbrott  som den förbittrade frun. Smälter ihop historien om deras dotters (Birch) liv med den utstötte ”konstiga typen” (Bentley) som filmar allting, och som visar sig leva i en egen värld. Sällan lyckas en så ambitiös film ta hem så många poänger; filmen är bisarrt dråplig, men också gripande, rörande och omskakande. Ett bra exempel på hur bra en film kan bli om alla element samspelar. Tog följaktligen hem nästan alla tungviktare på Oscargalan: Bästa film, regi (Mendes debut), manliga huvudroll (Spacey), manus (Alan Ball) och scenografi.

AMERICAN GANGSTER ***½

Dramathriller

2007 USA 175 min.  f/35/w. R: Ridley Scott. S: Denzel Washington, Russell Crowe, Chiwetel Ejiofor, Josh Brolin, Lymari Nadal, Ted Levine, Roger Guenveur Smith, John Hawkes, RZA, Yul Vazquez, Malcolm Goodwin, Ruby Dee, Ruben Santiago-Hudson, Carla Gugino, Skyler Fortgang, John Ortiz, Cuba Gooding Jr, Armand Assante, Kathleen Garrett, Joe Morton, Ritchie Coster, Bari K. Willerford, Idris Elba, Common, Warner Miller, Albert Jones, J. Kyle Manzay, T.I, Melissia Hill, Quisha Saunders, Kevin Corrigan, Robert Funaro, Jon Polito.

Extremt välgjord skildring av två historier; dels Frank Lucas (Washington), doldisen som styrde Harlems heroinmarknad genom exemplariska kapitalistiska metoder – och Richie Roberts (Crowe), polisen som på egen hand försöker luska ut vem han är och hur han ska sätta dit honom. Ett episkt drama snarare än en typisk gangsterfilm som förgylls av ett briljant hantverk. Mycket genomarbetat och oklanderligt manus av Steven Zaillian och återskapandet av 70-talets New York är gjort på ett sätt som bara kan komma från en perfektionist som Ridley Scott. Washingtons iskyla parat med Crowes lufsighet skapar en osannolikt snygg kontrast, och man ser också tydligt speglingen mellan deras karaktärer, som båda är envisa och impulsiva men också på sätt och vis ”hederliga”. Filmen är otroligt lång, men metodiskt berättad och ingenting blir överflödigt. Den massiva tyngden som ligger i hela produktionen gör den förmodligen inte roande för alla, men den är ett totalt måste för gangsterfilmsfans. Clarence Williams III spelar den äldre, föregående gangsterkungen Bumpy Johnson utan att nämnas i rollistan. Bioversionen var 157 minuter.

AMERICAN GIGOLO **½

Dramathriller

1980 USA 117 min.  f/35/w. R: Paul Schrader. S: Richard Gere, Lauren Hutton, Hector Elizondo, Nina Van Pallandt, Bill Duke, Brian Davies, K Callan, Tom Stewart, Patrica Carr, David Cryer, Carole Cook, Carol Bruce, Frances Bergen.

Halvt kultförklarad, men egentligen ganska fånig, historia där den tvålfagra Gere spelar manlig eskortman/prostituerad som faller för senatorfru samtidigt som han verkar dras in i någon slags luddig mordhistoria. Slickad, snygg och sliskig; filmen fungerar rent visuellt men då Schraders manus är fullt av hans typiska tematik – det manliga utanförskapet, livet bakom den amerikanska idyllen och den kompulsiva sexfixeringen – blir det också lite långsökt och intrigen börjar snart kännas,  i brist på bättre ord, skum. Gere är dock sympatiskt bortkommen i huvudrollen (bättre än i många av hans senare filmer) och musiken av Giorgio Moroder är rätt läcker. I Sverige är filmen mer eller mindre mest känd som den där Gere tränar svenska och säger ”Hej så länge”.

AMERICAN HISTORY X ****

Drama

1998 USA 118 min.  f/35/w. R: Tony Kaye. S: Edward Norton, Edward Furlong, Fairuza Balk, Beverly D’Angelo, Avery Brooks, Stacy Keach, Jennifer Lien, Elliot Gould, William Russ, Ethan Suplee, Joe Cortese.

Norton spelar en man som lockas till att bli rasistisk symbol i en likasinnad rörelse. Efter ett vidrigt dubbelmord döms han till tre års fängelse. Han kommer ut som en annan människa, med nya perspektiv, som undrar hur han kom med i skiten, och som är ”trött på att vara förbannad”. När han kommer hem upptäcker han snart att hans yngre bror (Furlong) har börjat gå i hans fotspår. Otäck, obehaglig, stark, våldsam och minnesvärd film, om än bland det mest magstarka som spelats in på senare år. Regin är saklig och realistisk och skådespelarna är skrämmande verklighetstrogna, speciellt Norton som starkt lyser igenom i huvudrollen, vilket bidrar till en stark autentisk prägel.

AMERICAN MOVIE ****

Dokumentär

1999 USA 105 min.  f/35/w. R: Chris Smith.

Kärleksfullt gjord, mycket rolig och underhållande dokumentär om Mark Borchardt, en extremt ambitiös men inte särskilt begåvad independentfilmare som erkänner sig som ”ett misslyckande” men som ger sig på att färdigställa den halvtimmeslånga skräckfilmen han började på i yngre dagar, när han inser att han inte har råd att göra en långfilm. En sån där film full av charmiga och osannolika karaktärer; Borchardt själv är eldsjälen som håller hela filmen ihop och igång och regissören Smith väljer aldrig att göra sig lustig på hans bekostnad. Filmen är förmodligen extra engagerande för filmintresserade – och den är ett totalt måste för alla unga filmskapare.

AMERICAN NINJA *

Action

1985 USA 95 min.  f/35/w. R: Sam Firstenberg. S: Michael Dudikoff, Steve James, Judie Aronson, Guich Koock, John Fujioka, Don Stewart, John LaMotta, Tadashi Yamashita, Phil Brock.

Eventuellt den mest ultimata av alla Cannon-producerade sunkrullar från 80-talet. Den rörliga skyltdockan Dudikoff är tystlåten soldat med minnesförlust och superninjaskills som hänger på armébas i Filippinerna där han åker MC, hånglar med rikemansdöttrar och har ihjäl terroristninjor, gangsters med fransk brytning i beige kostym, och korrumperade generaler som suger på cigarrer. Det här är just precis den B-filmen från 80-talet du alltid tänker på när du tänker på B-filmer från 80-talet. Undgår allra lägsta betyg för att den från början till slut är totalt ofrivilligt komisk, och för att den fått fyra uppföljare – se dom på egen risk.

AMERICAN PIE ***½

Komedi

1998 USA 95 min.  f/35/w. R: Paul Weitz. S: Jason Biggs, Shannon Elizabeth, Alyson Hannigan, Chris Klein, Natascha Lyonne, Thomas Ian Nicholas, Tara Reid, Seann William Scott, Mena Suvari, Eddie Kay Thomas, Eugene Levy, Jennifer Coolidge, Chris Owen.

Förvånansvärt oidiotisk ungdomskomedi där fyra vänner sluter en ed där de lovar att förlora oskulden innan färden till College och det resulterar i diverse dumheter men också många oväntade och roliga infall. Sympatisk highschool-komedi som saknar ”god smak” men som har sina rejält roliga delar, bland annat en minnesvärd blikning till ”Mandomsprovet”. Blev en stor succé både i Sverige och USA. Cameo av punkpopbandet Blink 182. Fick två uppföljare.

AMERICAN PSYCHO **½

Thriller

2000 USA 97 min.  f/35/a.w. R: Mary Harron. S: Christian Bale, Willem Dafoe, Jared Leto, Justin Theroux, Chloë Sevigny, Reese Witherspoon, Samantha Mathis, Guinevere Turner, Matt Ross.

Pretentiös sanslöshet om 80-talsyuppie (Bale) som precist lever Wall Streets framgångsrika överklassliv men i hemlighet är en sinnessjuk massmördare. När fasaden sakta men säkert börjar spricka börjar hans galenskap koka över den eleganta ytan. Denna bisarra filmatisering av Bret Easton Ellis skandalomsusade roman är välgjord men så överdriven att den inte går att relatera till och samhällssatiren är så övertydlig att historien tappar all mening. Bra skådespelare håller igång filmen, men de lyckas inte överspegla känslan av mer yta än innehåll.

AMERICA’S SWEETHEARTS **½

Komedi

2001 USA 99 min.  f/35/a.w. R: Joe Roth. S: Julia Roberts, John Cusack, Catherine Zeta-Jones, Billy Crystal, Hank Azaria, Stanley Tucci, Christopher Walken, Alan Arkin, Seth Green.

Godtagbar, men irriterande lättsmält, romantisk panoramakomedi om ett populärt Hollywoodpar, slitne Cusack och bortskämda Zeta-Jones, som ska skiljas men som gör reklam för sin sista film tillsammans. Roberts spelar hennes uppgivna syster och medhjälpare, Crystal parets PR-agent som är mästare i konsten att skapa nyheter. Menlös film med tom handling och få konflikter. Ändå aningen mer underhållande än den typiska kommersiella ”superstjärne-filmen”. Bärs upp av några roliga scener, i sin tur uppburna av bra skådespelare, samt några pikar mot Hollywood som kulminerar i ”Time and Time Again”, den hejdlösa ”filmen-i-filmen”. Crystal producerade och skrev även manus tillsammans med Peter Tolan.

A MIDSUMMER NIGHT’S RAVE 😦

Komedi

2002 USA 85 min.  f/35/w. R: Gil Cates Jr. S: Andrew Keegan, Chad Lindberg, Lauren German, Corey Pearson, Sunny Mabrey, Matt Czuchry, Nichole Hiltz, Keri Lynn Pratt, Glen Badyna, Jason Carter, Chris Owen, Will McCormack, Olivia Rosewood, Greg Zola, Terry Scannell.

Inte tekniskt usel men imponerande innehållslös knarkfilm – värsta typen av Tarantino-wannabee-filmande korsat med endorfinhumor av amerikansk collegestandard – om ett rave och karaktärer där som gör slut och blir ihop, trippar och kläcker dåliga skämt osv. Extremt dåliga dialoger och till stor del totalt outhärdligt. Rekommenderas möjligen till inbitna rejvare, men inte om dom här några hjärnceller kvar. Carrie Fisher dyker upp i början, men det känns knappt värt att nämna.

AMISTAD ***½

Drama

1997 USA 147 min.  f/35/w. R: Steven Spielberg. S: Anthony Hopkins, Djimon Hounsou, Matthew McConaughey, Morgan Freeman, Nigel Hawthorne, David Paymer, Pete Postlethwaite, Stellan Skarsgård, Anna Paquin, Tomas Milian, Austin Pendleton, Allan Rich, Paul Guilfoyle, Peter Firth, Xander Berkeley, Jeremy Northam, Razaaq Adoti, Abu Bakaar Fofanah.

Gripande och högst engagerande historiskt drama med fast verklighetsbakgrund om en grupp slavar som år 1839 slår sig fria från sina bojor och tar över slavskeppet de befinner sig på. Senare hamnar de i amerikansk domstol, där frågan blir mycket kontroversiell. Freeman och McConaughey spelar maniskt ihärdiga advokater och Hopkins är den före detta presidenten John Quincy Adams som till slut börjar engagera sig i fallet. Många lysande skådespelare briljerar fritt i denna typiska Spielberg-produktion (hans första för hans egna bolag DreamWorks), Djimon Hounsou är särskilt bra som slavarnas ledare. Tyvärr har filmen ett stort bakslag: den är frustrerande ojämn. Scenerna på slavskeppet är bitande starka medan Spielberg i andra delar av filmen, sin vana trogen, blåst över en aning och blivit sentimental och den här gången går det inte riktigt att bortse ifrån. I övrigt är det en riktigt bra film.

THE AMITYVILLE HORROR **½

Skräck

2005 USA 85 min.  f/35/a.w. R: Andrew Douglas. S: Melissa George, Ryan Reynolds, Jesse James, Jimmy Bennett, Chloe Moretz, Rachel Nichols, Philip Baker Hall, Isabel Conner, Brendan Donaldson, Annabel Armour, Rich Komenich, David Gee.

Ytlig och småslapp nyinspelning av ”Huset som Gud glömde” från 1979 (som i och för sig inte heller var särskilt bra). Här flyttar familj, med plastpappa Reynolds i spetsen, in i spökhuset där ett familjemord begicks året innan. Omedelbart börjar det dyka upp läskigheter, och genast blir Reynolds galen. Reynolds och George är bra i huvudrollerna, och filmen har ett par bra spänningsscenarion, men filmen är slapp och saknar helt motivering. Aningen över medel i jämförelse med andra av 00-talets usla nyinspelningar på skräckfilmer, men väldigt medioker.

ANACONDA **

Actionthriller

1997 USA 90 min.  f/35/a.w. R: Luis Llosa. S: Jenifer Lopez, Ice Cube, Jon Voight, Eric Stoltz, Jonathan Hyde, Danny Trejo.

Ett TV-team seglar ut i Amazonas för att göra en dokumentär om ett slags indianfolk. Istället stöter de på en mordisk jätteanakonda. De stöter även på deras enda hopp, en sliskig jägare (Voight). Tyvärr är jägaren något av en psykopat och snart börjar man undra vem som egentligen är skurken. En B-film med högre budget, börjar med bra underlag men blir snabbt rätt tråkig. Största invändningen är främst att själva anakondan ser otroligt fånig ut. Fick flera spin-off-uppföljare på video.

AN AFFAIR TO REMEMBER – Se Allt om kärlek.

ANALYS AV ETT MORD (Anatomy of a Murder) ****

Drama

1959 USA 160 min.  sv/35/w. R: Otto Preminger. S: James Stewart, Lee Remick, Ben Gazzara, George C. Scott, Arthur O’Connell, Eve Arden, Kathryn Grant, Orson Bean, Russ Brown, Murray Hamilton, Brooks West, Ken Lynch, John Qualen, Howard McNear, Alexander Campbell, Ned Wever, Jimmy Conlin, Royal Beal, Joseph Kearns, Don Ross.

Klassiskt och stilbildande rättegångsdrama där Stewart spelar advokat som måste övertyga juryn om att hans klient, en före detta soldat (Gazzara), var tillfälligt sinnessjuk när han dödade mannen som våldtog och misshandlade hans lössläppta fru (Remick). Vad som är sanning framgår aldrig, och vad sanningen spelar för roll är inte någon angelägenhet, i den här både skämtsamt satiriska och beskt cyniska skildringen (eller ”anatomin”) av en rättegångsprocess; från ihopgaddandet mellan advokat och klient, fram till advokaternas lägsta trick mot slutet av rättegången. Allt är realistiskt och krasst skildrat, och skådespelarna är alla i absolut högform, såväl Stewart som de unga Gazzara och Remick; Scott är också subtilt fenomenal som åklagaren, en briljant advokat från ”storstan” som hela tiden ämnar ligga steget före Stewart. Filmen väckte mycket uppseende när den kom, och ansågs vara chockerande vulgär, men den är helt föråldrad idag; dessutom är den väldigt lång. Men det är fortfarande en fängslande klassiker som mot upplösningen förstås blir infernaliskt spännande efter all emotionell investering i karaktärerna; den dramaturgiska strategin har tydligt influerat nästan alla moderna rättegångsdramer. Dessutom: Oförglömlig musik av Duke Ellington! Går också att se i en postmodern historisk kontext, både i genus- och juridiskt perspektiv; notera framför allt skildringen av Remicks karaktär, och Stewarts luddiga personliga motiveringar i början. Baserad på en roman av Robert Traver, alias för den riktiga domaren John D. Voelker.

ANALYSERA MERA! (Analyze This) ***½

Komedi

1999 USA 103 min.  f/35/w. R: Harold Ramis. S: Robert De Niro, Billy Crystal, Lisa Kudrow, Joe Viterelli, Chazz Palminteri, Bill Macy, Leo Rossi, Max Casella, Molly Shannon, Pat Cooper, Elizabeth Bracco.

Träffsäker komedi där De Niro spelar maffiakung som börjar tappa greppet och drabbas av panikångest. Han söker upp den vardaglige, men något uttråkade, psykiatern Crystal för att få hjälp. En film som har många attraktionsmedel, den lyfter kollosalt mycket av strålande skådespeleri från De Niro, som är riktigt rolig, och Crystal, som är bättre än vanligt, samt ett gäng kända gangsterprofils-skådespelare i birollerna. Den är dock för mycket av ett vandrande skämt, substans saknas och filmen blir till sist för lång. Men fint utförande gör den underhållande. Uppföljare: ”Du går mig på nerverna – Analysera ännu Mera!”.

AN AMERICAN IN PARIS ***½

Musikal

1951 USA 115 min. f/35/a.s. R: Vincente Minelli. S: Gene Kelly, Leslie Caron, Oscar Levant, Georges Guétary, Nina Foch.

Glad och kärleksfull musikal där Gene Kelly och Oscar Levant är helt suveräna som de högst musikaliska vännerna som plinkar piano och säljer hötorgskonst i Paris. Flera fantastiska musiknummer av högsta klass, och alla inblandade är på toppen av sina karriärer och sin förmåga. Kärlekshistorien i mitten är förstås bara menlöst fluff, men filmen är ju också en klassiker av det hejdlöst romantiska och nostalgiska slaget. Det enda som talar emot den är att den inte har något mot mästerliga ”Singin’ in the Rain”, som kom året efter.

ANASTASIA ***½

Drama

1956 USA 105 min. f/35/2.55:1. R: Anatole Litvak. S: Ingrid Bergman, Yul Brunner, Helen Hayes, Akim Tamiroff, Martita Hunt, Felix Aylmer, Sacha Pitoëff, Ivan Desny, Natalie Schafer, Grégoire Gromoff, Karel Stepanek, Ina De La Hayne, Katherine Kath.

Ingrid Bergmans Hollywood-comeback efter USA-exilen och åren med Rossellini är en riktigt klassisk CinemaScope-storfilm som inte har så mycket med historien att göra men som sätter flera fina skådespelare i rampljuset, framför allt Bergman själv som vann sin andra Oscar för rollen. Brynner spelar rysk affärsman som hittar trasig själ (Bergman) på gatorna i Paris; hon har minnesförlust och har suttit på mentalsjukhus, men är slående lik baronessan Anastasia som enligt ryktesvägen ska ha överlevt revolutionen och försvunnit. Han lär upp henne baronessans historia och manér och hennes framträdande väcker uppståndelse bland den gamla adeln som inte vet vad dom ska tro om den iögonfallande likheten – till slut börjar hon även själv tro att hon är den riktiga Anastasia. Filmen spelar oavbrutet med detta mysterium, framför allt i det (för att vara Hollywood) ovanligt subtilt regisserade skådespeleriet. En gammaldags produktion som inte direkt åldrats utomordentligt bra – man kan idag argumentera att Bergman spelar över så det står härliga till i huvudrollen men hennes bombastiska framträdande är fortfarande det mest minnesvärda. Fyndigt valda skådespelare i andra roller dock, Brynner är lustig och Hayes är utomordentligt briljant som den åldrade kejsarinnan som i en av höjdpunkterna ska identifiera den påstådda baronessans äkthet. Oumbärlig för Bergmanfans. Manus av Arthur Laurents efter en pjäs av Marcelle Maurette.

ANASTASIA ***

Animerat familjedrama

1997 USA 91 min.  f/35/a.w. R: Don Bluth, Gary Goldman. Röster: Meg Ryan, John Cusack, Kelsey Grammer, Christopher Lloyd, Hank Azaria, Bernadette Peters, Kirsten Dunst, Angela Lansbury, Rick JOnes, Andrea Martin, Glenn Walker Harris Jr, Debra Mooney, Liz Callaway.

Väldigt ambitiöst, men rätt ojämnt, animerat drama löst byggd på storfilmen från 1956 med Ingrid Bergman. Den har ungefär samma idé – opportunistisk ung man hittar fattig flicka som kan vara den försvunna baronessan Anastasia – men den här varianten har Rasputin (!) som häxmästarskurk som sålt sin själ för att utplåna familjen Romanoff. En av ofta underskattade Disney-avhopparen Don Bluths mest sammanhängande filmer, med mycket snygg animering och flera färgstarka nummer med okej låtar – allt som allt blir det lite opersonligt i jämförelse med Bluths tidigare, och den historiska omskrivningen är så befängd att den kan sticka i ögonen på vem som helst med lite allmänbildning, men den kan tilltala barn som redan kan Disneyklassikerna utantill.

ANDARNAS NATT (Scrooge) ****½

Drama

1951 STORBRITANNIEN/USA 86 min.  sv/35/a.s. R:  Brian Desmond Hurst. S: Alastair Sim, Kathleen Harrison, Mervyn Johns, Hermione Baddeley, Michael Hordern, George Cole, John Charlesworth, Francis De Wolff, Rona Anderson, Carol Marsh, Brian Worth, Miles Malleson, Ernest Thesiger, Glyn Dearman, Michael Dolan.

Möjligen den bästa filmversionen av Charles Dickens klassiska berättelse om Ebenezer Scrooge, den hjärtlösa pampen som på juldagsnatten får besök av tre juleandar som tar med honom på en rundtur i hans förflutna, och möjliga framtid. Karg, spöklik och sparsmakat gjord; filmen känns ännu äldre än vad den är, på grund av en gammeldags atmosfär och sakligt tonläge. Cirkulerar kring det klassicistiska framträdandet av Alastair Sim som är alldeles oförglömligt; han gör, helt utan vidare, Scrooge till en realistisk människa av kött och blod. Filmen matchar hans framträdande i övrigt; inga överdådigheter, mycket subtilitet och en avskalad atmosfär ligger över filmen överhuvudtaget. Skådespelarna är uteslutande brittisk elit och det bör tolkas bokstavligen; en av statisterna är i själva verket Benny Hill. En klassiker.

ANDREJ RUBLJOV – DEN YTTERSTA DOMEN – Se Den yttersta domen.

ANDREW LLOYD WEBBERS FANTOMEN PÅ OPERAN – Se Fantomen på Operan.

ANDY WARHOLS FRANKENSTEIN (Il mostro è in tavola… barone Frankenstein/Flesh for Frankenstein/Andy Warhol’s Frankenstein) **½

1973 ITALIEN/FRANKRIKE 95 min. R: Paul Morrissey. S: Udo Kier, Joe Dallesandro, Monique van Vooren, Arno Juerging, Dalila Di Lazzaro, Srdjan Zelenovic, Nicoletta Elmi, Marco Liofredi, Liù Bosisio.

Kier spelar serbisk baron Frankenstein, med avsikt att avla en ny ras supermänniskor via en ”sombi wåmän”, i denna Andy Warhol-producerade, medvetet blodiga och subversiva b-film med ett oundvikligt kultfölje. En slags parodi på italienska skräckfilmer och Hammer Horrors monsterfilmer som vältrar sig i äckel-päckel och ger plats för en kokainsvettig Kier att spela över i oändligheten och yra om att ”knulla gallblåsor”. Eventuellt en smart film, eventuellt bara porrigt skräp – praktiskt taget är det dock bara en väldigt tråkig och stelt gjord film, bara sevärd på grund av Kier och då bara för kultfilmfans. Warhol, Morrissey och Kier gjorde Blood for Dracula året senare, en lite bättre film.

ANGEL *

Drama

2008 SVERIGE 104 min.  f/35/a.w. R: Colin Nutley. S: Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Elisabeth Carlsson, Johan Rabeus, Peter Gardiner.

Bekymmerslöst berättat luftslott av episka proportioner om avdankad sångerska, någonstans mellan Carola och Madonna, som fejkar sin egen död för att tjäna pengar. Lassgård är svinig manager som ligger bakom alltihop och Nutley verkar vilja göra någon slags poäng av det ytliga och skrupelfria mediasamhället, men det finns inte en enda rimlig anledning att bry sig om karaktärerna i den här filmen. Dom tillfällen filmen verkar komma till sin poäng är dialogerna skrivna på näsan men för det mesta pågår bara filmen i styltiga, ändlöst långa scener där karaktärerna babblar på utan innehåll. Fint foto av Jens Fischer bidrar till Orson Welles-stämningen, men filmen är befängt meningslös. Det ligger farligt nära till hands att tro att Nutley skrev ihop manuset först efter att han fick igenom en budget som gav honom pengar att åka till Thailand med sina kompisar i några veckor.

ANGEL HEART ***½

Thriller

1987 USA/STORBRITANNIEN/KANADA 113 min.  f/35/w. R: Alan Parker. S: Mickey Rourke, Robert De Niro, Lisa Bonet, Charlotte Rampling, Stocker Fontelieu, Brownie McGhee, Michael Higgins, Elizabeth Whitcraft, Eliott Keener, Charles Gordone, Dann Florek, Kathleen Wilhoite, George Buck, Judith Drake.

Intensiv, och efterhand riktigt ruggig, typ av postmodern film noir som lånar sina inslag från alla klassiska källor; från ”Utpressningen” till ”Chinatown”. Utspelar sig på 50-talet, Rourke spelar andra klassens privatdetektiv som blir anlitad av mystisk miljonär (De Niro) som vill att han spårar en gammal sångare som försvann strax efter andra världskriget. Uppdraget är bara att hitta honom och se om han lever, men det blir krångligare och krångligare – och till slut är dramatiken uppe i helvetiska proportioner (bokstavligt talat). Enormt mycket läckra bilder, inklusive pittoreska New Orleans-miljöer, suggestiv stämning, saxofonmusik av Courtney Pine, alldeles exemplariska skådespelare i alla hörn och kanter och en tät stämning som bygger upp mot en mycket dystopisk upplösning. Rourke är verkligen dynamisk i huvudrollen, och De Niro är mycket njutbar; lika minnesvärd är dock Bonet som spelar hårdnackad tonårsmamma i Louisiana, där stora delar av filmen utspelar sig. Innehåller en minnesvärd sexscen som blandar sex och våld på ett sätt som man inte glömmer; scenen blev för mycket för USA och fick klippas bort på bio för att undvika en X-stämpel. Scenen återfinns förstås på video. Manus av Parker, efter en roman av William Hjortsberg.

ANGER MANAGEMENT **

Komedi

2003 USA 102 min.  f/35/a.w. R: Peter Segal. S: Adam Sandler, Jack Nicholson, Marisa Tomei, Luis Guzman, Jonathan Loughran, Kurt Fuller, Krista Allen, January Jones, John Turturro, Lynne Thigpen, Nancy Walls, Woody Harrelson, Kevin Nealon, Allen Covert, Adrian Ricard, Peter Spruyt.

Dum komedi där Sandler spelar snäll och from kontorsråtta som av misstag ställer till med oreda på ett flygplan, arresteras och därefter tvingas undergå ilsketerapi. Det blir inte bättre av att hans terapeut visar sig vara rena knäppgöken (Nicholson). En till komedi som tycker det är kul att plåga huvudpersonen som gör allt fel, problemet är bara att den här filmen inte har något realistiskt inslag alls. Största problemet är dock förstås att filmen inte är ett dugg rolig, trots att Nicholson spelar över så det står härliga till. För den som noterade hur extremt ologisk upptakten var, kommer ”avslöjandet” i slutet inte direkt som en chock. Med ett mer seriöst utförande hade filmen kunnat bli bättre. Mängder av människor i cameo-roller hjälper inte mycket.

A NIGHT AT THE ROXBURY *

Komedi

1998 USA 82 min.  f/35/w. R: John Fortenberry. S: Will Ferrell, Chris Kattan, Raquel Gardner, Jennifer Coolidge, Michael Clarke Duncan, Richard Grieco, Trish Ramish, Loni Anderson, Dan Hedaya, Gina Mari, Viveca Paulin, Paulette Braxton.

Outhärdlig nördkomedi som återigen låter två karaktärer från en ”Saturday Night Live”-sketch härja fritt i långfilmsformat. Ferrell och Kattan bor hos sina föräldrar och vill in till stans hetaste discoklubb, eftersom dom vill ha tjejer, och tror dom är coola, etc… Det krävs rätt mycket för att få ”Beavis & Butthead”, ”Wayne’s World” och ”Bill & Ted” att faktiskt framstå som originella profeter för sin generation. Det här är första klassens sunkrulle, redan gammal från början, och extremt lam från början till slut.

ANKLAGAD (The Accused) ***½

Drama

1988 USA 110 min.  f/35/w. R: Jonathan Kaplan. S: Kelly McGillis, Jodie Foster, Bernie Coulson, Leo Rossi, Ann Hearn, Carmen Argenziano, Steve Antin, Tom O’Brien, Peter Can Norden.

Foster spelar arbetarklasstjej som blir våldtagen av tre män på en bar, och McGillis spelar hennes åklagare. Denne håller fallet så oturbulent som möjligt ända tills hon inser att offret måste få total rättvisa. Då anklagar hon också de andra, manliga, gästerna i baren som eggat våldtäkten med handklappningar och hejarop. Engagerande rättegångsdrama inspirerat av en värklig händelse som skakar och berör, främst med hjälp av Fosters mycket imponerande rolltolkning som gav henne en välförtjänt Oscar. Många bra skådespelare i övrigt, McGillis, (själv ett våldtäktsoffer) är bra, likaså Coulson som ungt, tyst vittne.

ANNA OCH KUNGEN (Anna and the King) **½

Drama

1999 USA 148 min.  f/35/a.w. R: Andy Tennant. S: Jodie Foster, Chow Yun-Fat, Ling Bai, Tom Felton, Sved Alwi, Randall Duk Kim, Kay Siu Lim, Melissa Campbell, Keith Chin, Mano Maniam, Shanthini Venugopal, Deanna Yusoff, Geoffrey Palmer, Ann Firbank, Bill Stewart.

Lång och överbelastad nyinspelning av ”Anna och kungen av Siam” – i sin tur känd som musikalform i ”Kungen och jag” – med Foster som Anna Leonowens, guvernanten som år 1862 kommer till Siam för att lära kungens femtioåtta barn engelska, och kanske även kungen ett och annat. Snygg och flådig, både Foster och Yun-Fat (som spelar kungen) är stabila, men filmen börjar släpa efter sig i takt med att sidointrigerna blir fler. Manuset är jämntjockt med dialogscener, men det är också svårt att avgöra vad poängen egentligen är med dom – att Leonowens banade väg för demokrati i Siam framgår inte av filmen på nämnvärt sätt och den ”subtila romansen” mellan henne och kungen hugger aldrig till, och lyckas inte bli annat än småkonstig. När det mot slutet vankas krig så blir det till sist tydligt att det är en film som stretar åt alldeles för många olika håll.

ANNA OCH KUNGEN AV SIAM (Anna and the King of Siam) ***½

Drama

1946 USA 128 min.  sv/35/a.s. R: John Cromwell. S: Irene Dunne, Rex Harrison, Linda Darnell, Lee J. Cobb, Gale Sondergaard, Mikhail Rasumny, Dennis Hoey, Tito Renaldo, Richard Lyon.

Underhållande och ganska rörande skildring av guvernant på 1800-talet som anländer till dåvarande Thailand för att lära engelska till barn och även lära moderna seder till den envise kungen, varpå kulturkrockar och viljekamper uppstår. Byggd på Margaret Landons bok om Anna Leonowens, den verkliga förlagan till denna films Anna Owens – som Dunne gestaltar med klassisk pompa. Minst lika minnesvärd är dock Harrison, i sin Hollywood-debut, som gör ett påtagligt lustigt framträdande i rollen som kungen. En del etnocentriska skämt har ruttnat med åren, men filmen kan å andra sidan då vara av postkolonialt intresse. Oscarbelönad för bästa foto och scenografi. Omgjord till musikal 1956 som ”Kungen och jag” och nyinspelad 1999 som ”Anna och kungen”.

ANNIE HALL ****

Dramakomedi

1977 USA 79 min.  f/35/a.s. R: Woody Allen. S: Woody Allen, Diane Keaton, Tony Roberts, Paul Simon, Shelly Duvall, Carol Kane, Colleen Dewhurst, Christopher Walken, Janet Margolin, John Glover.

Ofta ansedd Woody Allens bästa film, en självbiografisk kärlekshistoria om en komiker som faller för sångaren och skådespelerskan Annie Hall (Keaton), varpå ett typiskt, modernt förhållande följer. Troligen Allens mest helgjutna film, en mycket jämn och helhjärtad film, gjord med en verklig puls och känsla. Troligen också den mest naturalistiska filmen om moderna relationer, dynamiskt spelad av Allen och Keaton. Vann Oscars för bästa film, manus (av Allen och Marshall Brickman) och kvinnliga skådespelerska. Jeff Goldblum och Sigourney Weaver skymtar förbi vid varsitt tillfälle, före kändisskapet.

ANSIKTET ***½

Drama

1958 SVERIGE 97 min.  sv/35/s. R: Ingmar Bergman. S: Max Von Sydow, Ingrid Thulin, Gunnar Björnstrand, Naima Wifstrand, Bengt Ekerot, Bibi Andersson, Gertrud Fridh, Lars Ekborg, Toivo Pawlo, Elrand Josephson, Åke Fridell, Sif Ruud, Oscar Ljung, Ulla Sjöblom, Axel Düberg, Birgitta Pettersson.

Ovanlig Bergmanfilm om 1800-talsmagnetisör (Von Sydow) med följe som kommer till en förmögen konsul (Josephson) i Stockholm. Där får han utstå mentala förnedringar från överklassmänniskorna och deras avfärdande för honom och hans ”hokus pokus”. Inte lika linjär som många andra av Bergmans filmer, det är ett brett spektrum i känsloregistret. Allvaret och humorn är uppdelad till relationen mellan ledarna respektive tjänstefolket, på typiskt Bergmanskt vis. Dessutom fylld av både suggestiva och erotiskt uppsluppna ögonblick, och filmen ger också ett lystmäte för Bergmans andliga kamp mot vetenskapen. Ojämnt för att vara Bergman, men ofta fascinerande och klart sevärt.

ANTICHRIST ***½

Drama

2009 DANMARK/TYSKLAND/FRANKRIKE/SVERIGE/ITALIEN/POLEN 108 min.  f/35/a.w. R: Lars von Trier. S: Willem Dafoe, Charlotte Gainsbourg.

Von Trier gav utlopp för sina postdepressionsfrustrationer med denna våldspornografiska lilla fabel om Hon (Gainsbourg) och Han (Dafoe) vars bebis dör medan dom ligger med varandra i duschen; Han ska till varje pris behandla hennes ångest vetenskapligt, så dom åker ut till sin stuga i Eden (där det finns ett träd…?) och blir snart mer och mer förtvivlade eftersom det ju finns en möjlighet att kvinnan är roten till allt ont. Det hela slutar i sisådär tjugo minuter av tillhyggesmisshandel, stympningar, ejukalationer i blod och ett taskigt användande av bultbollar. Von Trier är ungefär lika ”gåtfull” som alltid, men om inte annat så är det en märkligt vacker film som tar igen rent estetiskt det som inte blir helt tydligt tematiskt. Det är synd att den börjar så oerhört bra, och fortsätter bygga upp en förväntan större delen av sin speltid, för att nå en final som förmodligen inte är den katharsis som Von Trier föreställt sig – filmen överträffar till exempel inte Andrej Zulawskis på många sätt liknande ”Possession” som verkligen är svåruthärdlig; ”Antichrist” är trots allt ofta väldigt fin att se på.

ANTZ ***½

Äventyrskomedi

1998 USA 83 min.  f/35/w. R: Eric Darnell, Lawrence Guterman. Rös: Woody Allen, Sharon Stone, Gene Hackman, Sylvester Stallone, Jennifer Lopez, Anne Bancroft, Christopher Walken, Dan Aykroyd, Jane Curtin, Danny Glover, John Mahoney, Paul Mazursky.

Suverän animerad långfilm. Handlar om livet i en myrstack och hur neurotiske arbetsmyran Z (Allen) hamnar i diverse trubbel då han råkar kidnappa prinsessan (Stone). Allt eftersom visar det sig att det pågår en jättelik konspiration bland de högsta myrorna. Är betydligt mer seriös än vad första ögonkastet säger, det babblas om ”erotiska fantasier” och en karaktär får huvudet avslitet. Hursomhelst är det en mycket rolig och underhållande film och de många berömda rösterna, väl utformade för deras verkliga gestalter, gör det hela riktigt oemotståndligt.

ANY GIVEN SUNDAY ***

Drama

1999 USA 150 min.  f/35/a.w. R: Oliver Stone. S: Al Pacino, Jamie Foxx, Cameron Diaz, Dennis Quaid, Jim Brown, Lawrence Taylor, LL Cool J, Ann-Margret, Matthew Modine, Aaron Eckhart, James Woods, John C. McGinley, Lela Rochon, Lauren Holly, Clifton James, Bill Bellamy, Andrew Bryniarski, James Karen, Elizabeth Berkeley, Duane Martin, Charlton Heston, Patrick O’Hara, Jerry A. Sharp.

Högljudd såpopera om amerikansk fotboll uppblåst till eposstorlek. Pacino spelad halvt avdankad gammal ärrad coach som försöker få sitt Sharkslag upp från bottennivån, Diaz är järnhård buissnesskvinna som ärvt företaget och beräknande försöker skapa framgång och Foxx är stjärnskottet som låter framgången stiga honom till huvudet. Börjar underhållande men den långa och uppenbara intrigen håller sig inte lika stark genom hela den väldigt långa speltiden och mot slutet knyts trådarna ihop väldigt slappt. Oliver Stones dynamiska regi, med fenomenal klippning, samt skådespelarnas oerhörda talang gör ändå det hela överlag tillräckligt underhållande för att man ska bry sig. Utförandet är med andra ord bättre än underlaget. Flera footballpersonligheter dyker upp i cameos, även Stone själv har en liten okrediterad roll som kommentator. Videoversionen saknade 11 minuter av bioversionen och hade i sin tur 6 minuter nytt material.

APAN ****

Dramathriller

2009 SVERIGE 81 min.  f/35/w. R: Jesper Ganslandt. S: Olle Sarri, Francoise Joyce, Sean Pietrulewicz, Niclas Gillis, Samuel Haus, Eva Rexed.

Minst sagt magstarkt, men skickligt gjort, psykodrama där Sarri spelar familjefar som driver omkring planlöst och avtrubbat efter att ha lämnat huset en morgon med ett blodbad bakom sig. Rent dramaturgiskt är det som följer en studie i det mänskliga psykets chockbehandling, med Sarri intensivt närvarande i huvudrollen. Precis som många andra ambitiösa svenska filmer på senare år har filmen bara en idé – vilket också gör den lite pretentiös och kortfilmsliknande – men Ganslandt (som gjorde ”Farväl Falkenberg”) lyckas både i manus och regi göra det så stramt och kontrollerat att det aldrig svajar till; det finns svartsynta Dostojevskij-vibbar, men dom tvingas ner i undertonerna. Sarri blir den som ankrar hela filmen och den blir till sist ungefär som en vodkashot i fel strupe; högst otrevligt men inget man glömmer. Finns i en version med, och i en nästan helt utan, bakgrundsmusik.

A PERFECT WORLD ***

Drama

1993 USA 137 min.  f/35/a.w. R: Clint Eastwood. S: Kevin Costner, Clint Eastwood, Laura Dern, TJ Lowhter, Leo Burmester.

Inte särskilt spännande men bitvis underhållande om en fånge som kidnappar ett litet barn och deras vänskap växer sig större och större. Förutsägbart slut och typisk amerikansk sentimentalitet. Dock gör Kevin Costner en av sina mest nyanserade roller. Även Eastwood och Dern som är efter honom är mycket bra.

APOCALYPSE NOW *****

Drama

1979 USA 194 min.  f/35/2.00:1. R: Francis Ford Coppola. S: Marlon Brando, Martin Sheen, Robert Duvall, Frederic Forrest, Albert Hall, Sam Bottoms, Laurence Fishburne, Dennis Hopper, G.D Spradlin, Harrison Ford, Scott Glen, Tom Mason, Colleen Camp.

Coppolas surrealistiska kraftverk är en av 70-talets, om inte filmhistoriens, största amerikanska mästerverk. Ett helt unikt epos byggt på Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta”, sällsamt utförd intill gränstrakterna för perfektion. Conrads idé är överförd till Vietnamkriget, där Sheen spelar alltmer misantropisk och världsfrånvänd kapten som får ett topphemligt uppdrag; att hitta och döda en briljant f.d. general (Brando) som tydligen blivit galen och nu gömmer sig i djungeln i ett egenhändigt byggt litet tempelrike där han härskar över slaviska undersåtar. Den långa resan går genom Kambodjas floder och djungler, på en ångbåt med unga nyrekryterade soldater, och långsamt skalas filmens verklighet ner i en alltmer mystisk och surrealistisk smältdeg. Coppolas film är mycket ambitiös och snårig; den börjar som en både romantiserad och hyperrealistisk skildring av Vietnam, med flera bisarra karaktärer (som Duvalls oförglömliga galna kapten som vill bomba byar för att kunna surfa på vågorna), men vägen in till galenskapen går via Sheens karaktär, som man får en närgången inblick i när han tvivlar på sitt uppdrag, och till slut sin egen mänsklighet. Omkring filmens andra hälft är man uppslukad i en mystisk värld av frågeställningar, grymhet och surrealism, och vid slutet av floden återstår bara den beryktade ”skräcken”. En otrolig film, bland dom mest ambitiösa filmer som någonsin gjorts vad gäller tematik. En förstklassig produktion också i övrigt, i synnerhet den nästan organiska klippningen och Vittorio Storaros geniala, Oscarbelönade, foto. Sheen var själv inne i en djup depression under inspelningen (det inledande montaget är tämligen autentiskt) och Coppolas färd genom filminspelningen var också ett helvetiskt inferno, som skildrats i dokumentären ”Hearts of Darkness”.  Återutgiven 2001 i en hela 53 minuter längre version (denna) kallad ”Apocalypse Now – Redux”. Den första, svenska premiärtiteln var ”Apocalypse”, men sedan återutgivningen används den inte längre. En klassiker av det slaget som ingen vågat sig på att försöka imitera.

APOCALYPTO ***

Äventyr

2006 USA 139 min.  f/35/w. R: Mel Gibson. S: Rudy Youngblood, Dalia Hernández, Jonathan Brewer, Morris Birdyellowhead, Carlos Emilio Báez, Amilcar Ramirez, Israel Contreras, Israel Rios, Maria Siabel Diaz, Espiridion Acosta Cache, Mayra Serbulo, Iazua Larios.

Påkostat äventyrsspektakel signerat Gibson som, efter “Passion of the Christ”, inte verkar dra i några lägre växlar vad gäller kompromisslöshet. Utspelar sig kring Mayarikets fall, där en ung man flyr för sitt liv efter att hans by blivit skövlad i jakt på fler människooffer åt gudarna. Det hela är nära inpå två och en halv timmes adrinalinstinn jakt med handplockade amatörskådespelare med mayansk dialog. Det är märkligt att Gibson när han nu väl lyckats skapa en sådan, kanske inte bokstavstroget realistisk, men åtminstone visuellt övertygande Mayavärld låter det hela vara en slags remake på ”Jagad” men det är överlag underhållande och emellanåt riktigt spännande äventyrsdramatik med en och annan extra minnesvärd sekvens. Innehåller en lite kryptisk epilog som, får man anta, är patriotisk eller pessimistisk beroende på åskådaren.

APOLLO 13 ***

Drama

1995 USA 139 min.  f/35/1.78:1. R: Ron Howard. S: Tom Hanks, Bill Paxton, Kevin Bacon, Gary Sinise, Ed Harris, Kathleen Quinlan, Mary Kate Schellhardt, Emily Ann Lloyd, Miko Hughes, Max Elliott Slade.

Välgjord skildring av färden med Apollo 13, rymdfarkosten som halvvägs till månen råkade ut för en olycka, och lämnade besättningen och Houston-kontrollen i en desperat kamp mot alla odds för de inblandades överlevnad. En ganska medryckande och underhållande film, men stundtals känns karaktärernas kamp mot oddsen som en metafor; filmen gör allt den kan för att hålla intresset uppe i 139 minuter och det är inte alltid de lyckas. Howards svaghet för sentimentalitet är heller inget välkommet attribut i en historisk skildring. Tekniskt mycket skicklig och realistisk, bra specialeffekter och trovärdiga 70-talsmiljöer hjälper. Blev nominerad till nio Oscar vann två, bästa ljud och bästa klippning.

APORNAS PLANET (Planet of the Apes) ****

Science Fiction

1968 USA 112 min.  f/35/a.w. R: Franklin J Schaffner. S: Charlton Heston, Roddy McDowall, Kim Hunter, Maurice Evans, James Whitmore, James Daly, Linda Harrison.

Lysande filmatisering av Pierre Boulles roman. Tre astronauter på väg hem till jorden kraschlandar på en planet där intelligenta apor lever och där människor betraktas som djur. John Chambers imponerande Oscarbelönade make-up sätter klassikerstämpeln till detta underbara äventyr med en oförglömligt tjurig Heston i huvudrollen. Väldigt underhållande och spännande och med ett fantastiskt, och klassiskt, chockslut. Tänkvärd i sin öppensinnade ärlighet, men den är också ren och skär underhållning. En av de moderna science fiction-klassikerna och fick två TV-serier och fyra uppföljare: ”Bortom apornas planet”, ”Flykten från apornas planet”, ”Erövringen av apornas planet” och ”Slaget om apornas planet”. Tim Burton gjorde en version med samma namn år 2001.

APORNAS PLANET (Planet of the Apes) **½

Science Fiction

2001 USA 115 min.  f/35/a.w. R: Tim Burton. S: Mark Wahlberg, Tim Roth, Helena Boham Carter, Michael Clarke Duncan, Paul Giamatti, Estella Warton, Cary-Hiroyuki Tagawa, David Warner, Kris Kristofferson, Erick Avari.

Ensidig och oväntat tafatt Burtonfilm där Wahlberg spelar orädd astronaut i framtiden som kör in i ett astronomiskt kaos och kraschar på en främmande planet. Olyckligtvis är planeten bebodd av intelligenta apor, de enda människor som finns arbetar som slavar eller agerar djur. Han slår ihop sig med en öppensinnad aphona och några människor, de flyr från ogästvänligheten och rymmer ut i öknen. De ska försöka få hem vår hjälte, men omständigheterna kommer tvinga dem att kriga mot aporna. Bör egentligen inte ses som en nyinspelning på klassikern från 1968 med samma namn, mer som en mycket frisinnad tolkning på Pierre Boules roman. Har ett par bra sidor, trots ett halvdant manus, men Tim Burtons sedvanliga fantasi lyser med sin frånvaro och kvar är en ganska oengagerande film. Charlton Heston och Linda Harrison från originalfilmen gör cameos.

APRIL FOOL’S DAY **½

Skräck

1986 USA 89 min.  f/35/a.w. R: Fred Walton. S: Deborah Foreman, Amy Steel, Clayton Rohner, Thomas F. Wilson, Leah Pinsent, Griffin O’Neal, Ken Oland, Mike Nomad, Tom Heaton, Deborah Goodrich, Lloyd Berry, Pat Barlow, Jay Baker.

Inte helt obegåvad, men i stort sett misslyckad, slasher där nio spexiga college-ungdomar som studerar teater blir inbjudna till en väns avlägsna sommarstuga och börjar falla offer för en mördare under första april-helgen. Ett försök att göra en mer ambitiös, välskriven och välspelad tonårsrysare men resultatet är ojämnt; allt är okej, men platt regi sinkar tempot och filmen kommer inte igång förrän det är för sent.  Slutet tillhör också bland dom mer absurda upplösningar en thriller någonsin haft, men det hade funkat om filmen var bättre. Fick en direkt-på-video-nyinspelning  2008.

ARIEL ***½

Dramakomedi

1988 FINLAND 73 min.  f/35/w. R: Aki Kaurismäki. S: Turo Pajala, Susanna Haavisto, Matti Pellonpää, Eetu Hilkamo, Erkki Pajala, Matti Jaaranen, Hannu Viholainen, Jorma Markkula.

Minst sagt avskalad, typiskt Kaurismäki-besk, liten fabel om en gruvarbetare (Pajala) som måste lämna sin lilla by och ta pappans cabriolet (han har på tal om ingenting tagit livet av sig) och åka inåt landet när gruvan tvingas stänga. Nästan allt går därefter åt skogen, men filmen är besynnerligt och emellanåt hysteriskt rolig. En i raden av Kaurismäkis många samhällsgrått färgade satirer, som dinglar av galghumor; sedd som andra delen i ”Proletariat-trilogin” där ”Skuggor i paradiset” är den första och ”Flickan från tändsticksfabriken” den sista.

ARISTOCATS (The Aristocats) ***½

Animerad barnfilm

1970 USA 78 min.  f/35/a.s. R: Wolfgang Reitherman. Sv Rös: Margareta Sjödin, Per Myberg, Ingvar Kjellsson, Hans Lindgren, John Elfström, Arne Källerud, Bert-Åke Varg, Helena Reuterblad, Åsa Wisborg, Mats Åhlfeldt, Bobo Håkansson, Barbro Sjödin.

En gammal dam låter sina katter ärva efter henne. Hennes klumpiga betjänt Edgar tar illa upp och kattnappar de bedårande katterna och tappar ner dem i ett kärr. För katterna börjar en äventyrlig resa hemåt i sällskap med vildkatten Thomas O’Malley. Ojämnt Disneyäventyr med ovanlig handling, lågbudgetanimering och mycket jazz. Har tomgångsperioder, men också en hel del charm – och många av de komiska galenpannescenerna är lysande. Höjdpunkten är musiknumret ”Alla snubbar vill ju vara katt”, framfört av fräsige ScatCat och hans vilda band.

ARKIV X – FIGHT THE FUTURE (The X Files – Fight the Future) ***

Thriller

1998 USA 120 min. f/35/a.w. R: Rob Bowman. S: David Duchovny, Gillian Anderson, Martin Landau, Armin Mueller-Stahl, William B. Davis, Blythe Danner, John Neville, Terry O’Quinn, Mitch Pileggi.

Ganska spännande långfilmsversion av succé-TV-serien med samma namn. Här ser vi FBI-agenterna Mulder (Duchovny) och Scully (Anderson) förbittrade och på gränsen till att tappa hoppet om sanningskampen, tills de kommer i kontakt med en läcka (Landau) och snart är hack i häl en hemlighet från extrema höjder. Denna film är alltså precis vad man kan vänta sig, en intrig med mängder av konspirationer som kräver en del förutsatt engagemang från åskådaren. Slutsats: De som följde serien kommer att orka, fansen kommer att älska den, medan resten nog inte behöver bry sig.

ARKIV X: I WANT TO BELIEVE (The X Files – I Want to Believe) ***½

Thriller

2008 USA/KANADA 108 min. f/35/a.w. R: Chris Carter. S: David Duchovny, Gillian Anderson, Amada Peet, Billy Connolly, Xzibit, Mitch Pileggi, Callum Keith Rennie, Adam Godley, Alex Diakun.

Vem hade kunnat tro att en såhär pass gammal hund kunde lära sig nya tricks? I en mycket senkommen typ av uppföljare till kultserien ”Arkiv X” gör upphovsmannen Carter klokt i att inte föra in flygande tefat och onda myndigheter, utan helt enkelt göra en lite spöklik thriller med Mulder och Scully i huvudrollen. De sedan länge avhoppade FBI-agenterna blir återinkallade när en agent är försvunnen och de enda ledtrådarna kommer från en präst dömd för pedofili som påstår sig vara synsk. Det hela leder till en jakt på skurkar i svarta marknaden för levande människoorgan. En enkel, sparsmakad thriller utan några särskilda svaga punkter. Gör kanske den generella nostalgikern besviken, men Duchovny och Anderson bär upp filmen på ett galant sätt och dom plockar upp sina karakätrer i 40-årsåldern, och lyckas med vad dom aldrig riktigt lyckades med i serien, nämligen att få oss att tro på deras ömsesidiga kärlek och respekt för varandra som verkliga människor. För fans, inte av serien, utan för fans av de hårt kämpande karaktärerna i huvudrollen.

ARLINGTON ROAD ***

Thriller

1999 USA 118 min. f/35/a.w. R: Mark Pellington. S: Jeff Bridges, Tim Robbins, Joan Cusack, Hope Davis, Robert Gossett, Mason Gamble, Spencer Treat Clark, Stanley Anderson.

Tät paranoiathriller där Bridges spelar en professor i terrorism som efter att ha förlorat sin fru, som jobbade hos FBI, bor ensam med sin tioårige son. Han lär känna de nyinflyttade grannarna som till en början verkar vara riktigt trevliga. Via några konstiga brev börjar han dock undersöka grannens bakgrund och det verkar som om skenet bedrar… Otäck, spännande och oförutsägbart även om det blir lite väl långsökt efter ett tag. Slutet gör sitt allra yttersta för att chocka och det är så pass oväntat så att det blir störande.

ARMAGEDDON **

Action

1998 USA 151 min. f/35/2.20:1. R: Michael Bay. S: Bruce Willis, Ben Affleck, Liv Tyler, Billy Bob Thornton, Will Patton, Steve Buscemi, Michael Clarke Duncan, William Fichtner, Owen Wilson, Peter Stormare, Ken Hudson Campbell, Jessica Steen, Keith David, Chris Ellis, Jason Isaacs, Grayson McCouch, Clark Heathcliffe Brolly, Marshall R Teague, Anthony Guidera, Greg Collins, J Patrick McCormack, Ian Quinn, John Mahon, Grace Zabriskie, Stanley Anderson, James Harper, Ellen Cleghorne, Udo Kier, John Aylward, Mark Curry, Harry Humphries, Dyllan Christopher, Judith Hoag, Shawnee Smith, Layla Roberts, Charlton Heston (röst).

Helt vansinnig blockbuster där en komet är på väg mot jorden som med all säkerhet kommer att utplåna jorden. Ett gäng kaxiga oljeborrare (!) skickas ut i rymden för att borra hål i kometen och bomba den inifrån. Från början till slut är det ett öronbedövande, totalt idiotiskt spektakel med ungefär tre klipp i sekunden, som nästan borde ge Michael Bay någon slags auteurstämpel som skräpmatsfilmens Orson Welles. Bra skådespelare gör första halvan av filmen, när våra hjältar håller sig på jorden, godtagbart underhållande (om man kopplar bort all rim och reson) men när allt går snett uppe i rymden blir det snart bullrigt, extremt långtråkigt och mer eller mindre outhärdligt.

ARMY OF DARKNESS – EVIL DEAD III (Army of Darkness) ***½

Actionkomedi

1993 USA 89 min. f/35/e.w. R: Sam Raimi. S: Bruce Campbell, Embeth Davidtz, Marcus Gilbert, Ian Abercrombie, Richard Grove, Timothy Patrick Quill.

En yuppie med flickvän och fint jobb tar med sig flickvännen till en stuga uppe i bergen, men hamnar i en tidslucka till 1300-talet och mitt in i ett ridderligt krig. För att komma hem måste han ta till vara på ”The book of the dead”, men på vägen lyckas han väcka ”ondskans armé”. Riktigt rolig serietidningsaction, med en Ray Harrihausen-inspirerad skelettarmé, barnsligt manus, väldigt svart humor och tonvis av fjantiga repliker av huvudrollsinnehavaren Campbell, tidernas kanske mest omtalade B-skådis. Raimis tredje Evil Dead-film, en helomvändning då de två andra var surrealistiska skräckfilmer. Se upp för Bridget Fondas cameo i början av filmen.

­­­Jättebra film! Och rolig!!!                              //Lina

AROUND THE BEND ***

Drama

2004 USA 85 min. f/35/w. R: Jordan Roberts. S: Christopher Walken, Josh Lucas, Jonah Bobo, Michael Caine, Glenne Headly, David Eigenberg.

Sympatisk, lagom sentimental roadmovie där Walken spelar mystisk kåkfarare som efter trettio år återvänder till sin son, och nya sonson, lagom till att hans egen far dör; nu måste alla tre ut på vägarna för att sprida gammelpappas aska, enligt hans omständliga hänvisningar (som förstås innehåller en slags hemlig plan om försoning). Ganska gamla grejer varvas i den här filmen – debut för regissören som också skrev manus – och det finns en personlig prägel, där det inte alltid är originellt. Det som verkligen håller igång filmen är skådespelarna, framförallt Walken som efter alla excentriska roller påminner åskådaren om vilken bra skådespelare han faktiskt är.

THE ARRIVAL ***

Science-Fiction

1996 USA/MEXICO 115 min. f/35/a.s. R: David Twohy. S: Charlie Sheen, Ron Silver, Teri Polo, Lindsay Crouse, Richard Schiff, Tony T. Johnson, Alan Coates.

Gammaldags sci-fi-paranoiathriller där Sheen spelar astrofysiker som upptäcker ett meddelande från yttre rymden och märker att alla är emot honom – Ju mer han nosar, desto större (och mer Arkiv X-liknande) blir konspirationen. Smart och genomtänkt, samtidigt medvetet fånig och överdriven, ger en gammal hederlig nattbio-aktig stämning. Är lite för lång, och går igenom en och annan död punkt mot andra halvan, men Sheen gör sitt bästa i en ovanlig, lite mullig roll, för att hålla ångan igång. Ett säkert kort för fans av skräpig, konspiratorisk sci-fi. Manus av regissören.

ARSENIK OCH GAMLA SPETSAR (Arsenic and Old Lace) ****

Komedi

1944 USA 119 min. f/35/a.s. R: Frank Capra. S: Cary Grant, Priscilla Lane, Raymond Massey, Jack Carson, Edward Everett Horton, Peter Lorre, James Gleason, Josephine Hull, Jean Adair, John Alexander, Grant Mitchell, Edward McNamara, Garry Owen, John Ridgely, Vaughan Glaser, Chester Clute, Charles Lane, Edward McWade.

Briljant fars där Grant just gift sig med Lane men innan smekmånaden ens hinner börja fastnar han hos sina två rara mostrar som råkar berätta att den trevligaste välgörenhet de sysslar med är att förgifta ensamstående äldre män – och att dom har tretton lik i källaren. På övervåningen bor hans kusin som tror han är Roosevelt, och snart dyker även hans bror (Massey) upp för att hitta någonstans att gömma sig (han är förrymd mördare och psykfånge) – snart börjar han förstå att galenskap kanske går i familjen. Inget för den som får ont i huvudet av två timmars strikt skrik och flams, men odödlig underhållning för alla andra. Lysande skämt och dumskalligt dråpliga missförstånd sker; skådespelet är alldeles vattentätt och man får verkligen intrycket av att ingen av dessa världsfrånvända karaktärer är med på noterna, och Grant – som alltid var genialisk i sina komedier – tappar till slut huvudet han med. Det är extra kul att se Lorre som doktor ”Einstein”, en timid hjälpreda till Massey som hjälpt till med hans plastikoperation (nämn inte Karloff!). En av dom stora klassikerna från screwball-eran, fungerar perfekt i maraton tillsammans med andra pärlor som ”Ingen fara på taket” och ”Det ligger i blodet”. Spelades in 1941, men uppsköts på grund av andra världskriget.

ARVET (Family Plot) ***

Thriller

1976 USA 115 min. f/35/w. R: Alfred Hitchcock. S: Barbara Harris, Bruce Dern, Karen Black, William Devane, Ed Lauter, Cathleen Nesbitt, Katherine Helmond.

Hitchcocks sista film är en bagatell gjord på rutin. Harris spelar kvinna som tjänar pengar som fuskmedium tillsammans med sin lortige sambo, taxichauffören Dern. En tant erbjuder en fet prissumma om de hittar hennes försvunna systerson, som adopterats bort vid födseln, och deras jakt leder dom till en juvelhandlare med fru – som i sin tur är juveltjuvar. Omväxlingarna kommer som på posten och resultatet är rätt roligt och underhållande med Devane som svårmotståndligt fånig skurk. Det hela är dock väl småputtrigt, och förmodligen endast intressant för Hitchcock-fans – som förmodligen hellre ser hans föregående ”Frenzy” som en mer lämplig svansång.

ARVET (Arven) ****

Drama

2003 DANMARK/SVERIGE 112 min. f/35/a.s. R: Per Fly. S: Ulrich Thomsen, Lisa Werlinder, Ghita Nørby, Karina Skands, Lars Brygmann, Peter Steen, Diana Axelsen, Jesper Christensen, Ulf Pilgaard, Dick Kaysø, Sarah Juel Werner, Linda Myrberg, Lucy Andoraison Hansen. Gripande släktkrönika om ung man (Thomsen) vars liv hamnar i en mental korseld när han fullföljer familjens krav och övertar familjeföretaget när fadern dör. Den andra delen i Per Flys trilogi om samhällsklasserna, den första, om underklassen, är ”Bänken”. En väldigt stark berättelse, berättad med både närgångenhet och distanstagande. Det psykologiska traumat är obönhörligt när huvudpersonen slits mellan sina två roller och dess kvinnliga representanter; den kyliga modern och den kärleksfulla hustrun. Som samhällsskildring är den också i det närmsta perfekt, den själsutsugande högborgerligheten är påtaglig och känns som en monolit dit karaktärerna absorberas som mineraler. Fantastiska och oslagbara skådespelare från alla håll gör också att karaktärernas nakenhet blir oerhört trovärdig. Tredje delen i trilogin är ”Dråpet”.

A SCANNER DARKLY ***½

Science-Fiction

2006 USA 100 min. f/35/w. R: Richard Linklater. S: Keanu Reeves, Robert Downey Jr, Winona Ryder, Woody Harrelson, Rory Cochrane, Mitch Baker, Lisa Marie Newmyer, Dameon Clarke, Marco Perella.

Intelligent och väldigt trogen filmatisering av Philip K. Dicks roman om den nära cyberpunkframtiden där Reeves spelar knarkspanare som infiltrerar ett gäng vanliga knarkare för att komma åt hjärnan bakom distributionen bakom det hjärnnedbrytande ”substans D” som är i omlopp. Poängen är att eftersom han själv blir beroende av drogen börjar det snart bli svårt för honom att reda ut vem som övervakar vem, och vem han själv är i alltihopa. Det som utmärker filmen rent visuellt är blandningen av animation och riktiga miljöer och skådespelare som skapar en luddig, lätt hallicugen, upplevelse (använt med samma teknik som i regissören Linklaters tidigare ”Waking Life”) men det som egentligen imponerar med filmen är den djärva hållningen; det här är en personlig film, om samhällsövervakning, klassamhällets likgiltighet och generationer utslagna av knark. Linklaters manus fyller inte ut speltiden helt – en del drogrelaterad jargong känns lite gammal – men Kafka-stämningen är skickligt gjord när man som åskådare ständigt hålls precis på gränsen till att förstå sammanhangen och på samma sätt som huvudpersonen inte är helt närvarande. Säkert för pratig och långsam för dom som fick för sig att ”Matrix” var djup och filosofisk, men en ovanligt bra science fiction-film överlag.

ASKUNGEN (Cinderella) ****

Animerat familjeäventyr

1950 USA 74 min. f/35/a.s. R: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske. Röster: Ilene Woods, Eleanor Audley, Verna Felton, Rhoda Williams, James MacDonald, Luis Van Rooten, Don Barclay. Sv rös, 1950: Tatiana Angelini, Naima Wifstrand, Sif Ruud, Benkt-Åke Benktsson, Lauritz Falk, Tord Stål. Sv rös, 1967: Alice Babs, Kristina Adolphson, Sif Ruud, Tor Isedal, Björn Forsberg, Arne Källerud, Hans Lindgren, Marie Isedal, Gunilla Dahlman.

Svulstig Disneyklassiker med sagan om Askungen hängivet kärleksfullt återberättad, med inslag av nymodern humor från den goda féen och dom tre mössen; biroller som kom att bli arketyper i framtida Disneyfilmer. Handlingen är inte så mycket att orda om; Askungen slavar för sin (icke så lite!) ondskefulla styvmor, får inte gå på balen (”Vad är väl en bal på slottet…”) men får magisk hjälp, lämnar sin berömda glassko på slottets trappor och åker iväg i en minnesvärd, magisk vagn. Vackert, färgstarkt animerad, en av Disneys bästa prinsessfilmer och av många ansedd som den sista av studions gamla klassiker – arbetet påbörjades innan andra världskriget, men filmen färdigställdes inte förrän efteråt. Klassiska musiknummer: ”Drömmen slår in” och ”Bibbedi Bobbedi Boo”.

A SNAKE OF JUNE (Rokugatsu no hebi)

Thriller

2002 JAPAN 77 min. f/16/a.s. R: Shinya Tsukamoto. S: Asuka Kurosawa, Yuji Kohtari, Shinya Tsukamoto.

Ynklig kvinna blir uppringd av patetisk stalker som tvingar henne att gå runt och göra kinky grejer i offentligheten – i hemlighet tycker hon förstås om det, eftersom hon är hämmad och tråkig. ”Tetsuo”-regissören Tsukamoto trampar vidare i sensationella spår; filmen har en bra idé, och snitsigt foto, men det är värsta typen av hundraprocentigt sexistisk hentaiporr maskerat till pseudo-konstfilm. Perverst och pretentiöst.

ASTERIX OCH OBELIX MÖTER CAESAR (Astérix et Obélix contre César) ***

Äventyrskomedi

1999 FRANKRIKE/TYSKLAND/ITALIEN 109 min. f/35/a.w. R: Claude Zidi. S: Christian Clavier, Gérard Depardieu, Roberto Benigni, Michel Galabru, Claude Piéplu, Daniel Prévost, Pierre Palmade, Laetitia Casta, Arielle Dombasle, Sim, Marianne Sägebrecht, Gottfried John.

Hyggligt charmlös och snabbmatskedjeliknande spelfilmsversion av dom klassiska Astreix-serierna, här med Claiver som Asterix och Depardieu (fantasifullt…) som Obelix. Roberto Benigni är mer Roberto Benigni än Cesar, men det hela erbjuder förstås tillräckligt med färgstarkt buller och bång för att tillfredsställa den rimliga målgruppen. Den är vad den är. Boken – i det här fallet seriealbumet – var bättre.

A TALE OF TWO SISTERS (Janghwa, Hongryeon) ***

Skräckdrama

2003 SYDKOREA 115 min. f/35/w. R: Ji-woon Kim. S: Kap-su Kim, Jung-ah Yum, Su-jeong Lim, Geun-Young Moon, Seung-bi Lee.

Helt originell sydkoreansk spökberättelse, med den sägenartade asiatiska berättarstilen och den kusliga atmosfären, men med en starkare estetisk prägel. Två systrar som förlorat sin mor flyttar in hos sin far och en överdrivet entusiastisk styvmamma. Ouppklarade skuldspel finns under ytan mellan systrarna och fadern och styvmamman visar sig snart vara demoniskt ond; samtidigt börjar den änsligare syskonhalvan höra konstiga ljud om nätterna. Alltför ytlig skräckfilm men definitivt ett mer intelligent alternativ till filmer som ”Ringu” och ”Ju-On”, med ett mycket imponerande mysterium som tar sig igenom en hel del snårighet innan det uppklaras.

THE A-TEAM **½

Action

2010 USA 117 min. f/35/a.w. R: Joe Carnahan. S: Liam Neeson, Bradley Cooper, Jessica Biel, Quinton ”Rampage” Jackson, Sharlto Copley, Patrick Wilson, Gerald McRaney, Henry Czerny, Yul Vazquez, Brian Bloom, Maury Sterling, Terry Chen, Omari Hardwick, David Hugghins, Jacob Blair.

Puckad serietidningsunderhållning byggd på den kultiga (men inte särskilt bra) TV-serien från 80-talet. Egentligen är det dock mest varumärket som exploaterats för en, till, snabbmatsblockbuster; det hade med andra ord lika gärna kunnat vara”Airwolf” eller ”McGyver” men exakt samma film ändå. Storyn går ut på att titelfigurerna, det militära vigilantgänget A-Team med Neeson i spetsen, blir ditsatta av dom ständigt opålitliga skurkarna på CIA och tvingas fly från fängelset och bli förrymda fångar. Samtidigt är alla på jakt efter stulna sedelplåtar som kan hota landets säkerhet, bland annat en korrupt commando (Bloom) och en löjtnant tillika järnlady (Biel) som har ett förflutet med hjältegängets charmör. Märkligt nog är intrigen rätt intrikat, fastän det bara rör sig om korkad action som rör sig någonstans mellan Michael Bay, Jönssonligan och Agent X9-serier. Helt klart skräp, men det finns värre.

ATLANTIC CITY ****

Drama

1980 FRANKRIKE/KANADA 103 min. f/35/w. R: Louis Malle. S: Burt Lancaster, Susan Sarandon, Kate Reid, Michel Piccoli, Hollis McLaren, Robert Joy, Al Waxman, Robert Goulet, Moses Znaimer, Angus MacInnes, Sean Sullivan, Wallace Shawn, Harvey Atkin.

Oklanderligt drama, för finsmakare, om ”små” människor mer eller mindre på deken i spelstaden Atlantic City; fokuserar på åldrad småtjuv (Lancaster) som alltid varit mer yta än innehåll, och hur han på sitt bristfälliga sätt försöker charma hårdhudad servitris (Sarandon) med pengar han råkat få efter någon annans knarkaffär. Järnsäkert manus av John Guare fyllt med trovärdiga dialoger blir med underbara skådespelare, och Malles väldigt franska utförande, en idealisk cineastfilm där handlingen, tempot, fotot och klippningen verkar dikteras av skådespelarna. Småklyschig, och kanske utan den emotionella nerv man kanske skulle förvänta sig, men så oerhört skickligt att det är svårt att inte beundra. Skådespelarna bär också upp filmen på ett fint sätt, Sarandon är lika trovärdig som såväl förr eller senare och framför allt Lancaster gör en av sina bästa roller någonsin som den, helt trovärdiga, äldre mannen med ett skamfilat hjärta av guld.

ATLANTIS (Atlantis: The Lost Empire) ***

Animerat familjeäventyr

2001 USA 91 min. f/35/a.w. R: Kirk Wise, Gary Trousdale. Sv rös: Linus Wahlgren, Sara Sommerfeld, Per Myrberg, Sture Hovstadius, Sven-Bertil Taube, Anki Albertsson, Hans Lindgren, Michalis Koutsogiannakis, Anders Öjebo, Frida Nilsson, Mikael Persbrandt.

Underhållande Disneyhistoria om en ung, ambitiös forskare som drömmer om att fullfölja sin bortgångne fars planer att hitta den mytomspunna staden Atlantis. Med hjälp av en uråldrig bok fadern lämnat efter sig, och ett gäng råskinnade soldater och arbetare, ger han sig av på en fartfylld expedition. Underskattat äventyr i högt tempo, snyggt animerat och proppat med färgstarka karaktärer. Första halvan av filmen är överlägsen den andra som är lite tafatt och förutsägbar, men överlag är det väloljad underhållning.

ATOMIC CYBORG – Se Hands of Steel.

ATTACK MOT POLISSTATION 13 (Assault on Precinct 13) ***½

Actionthriller

1976 USA 86 min. f/35/a.w. R: John Carpenter. S: Austin Stroker, Darwin Joston, Laurie Zimmer, Martin West, Tony Burton, Charles Cyphers, Nancy Loomis, Peter Bruni, John J. Fox, Marc Ross, Alan Koss, Henry Brandon, Kim Richards.

Klassiskt gjord spänningsthriller där en nästan övergiven polisstation blir belägrad av ett mordiskt och sinnessjukt gatugäng. Carpenters genombrottsfilm, en slags variant av Howard Hawks ”Rio Bravo”, är en uppenbar lågbudgetfilm men det är ändå imponerande hur mycket känsla, trovärdighet och välgjordhet som levereras. Bra skådespelare bidrar också till slutresultatet. Carpenter står för nästan hela hantverket, inklusive manus, musik och klippning (under pseudonymen ”John T. Chance”, dvs John Waynes karaktär i ”Rio Bravo”).

ATTACK MOT POLISSTATION 13 (Assault on Precinct 13)

Actionthriller

2005 USA 103 min. f/35/a.w. R: Jean-Francois Richet. S: Ethan Hawke, Laurence Fishburne, Gabriel Byrne, Maria Bello, Drea de Matteo, John Leguizamo, Brian Dennehy, Ja Rule, Currie Graham, Aisha Hinds, Matt Craven, Fulvio Cecere, Peter Bryant, Kim Coates, Hugh Dillon.

Löjlig (typ av) nyinspelning på filmen från 1976 med Hawke som ex-kriminalare som blivit poliskommisarie efter ett misslyckat uppdrag där hans kollegor dog; under en snöig stormkväll måste han husera ”gangsterkungen” Fishburne medan ett gäng korrupta poliser som vill slippa fängelse försöker ta sig in i polishuset och ta kål på allihop. En hyggligt välgjord film, med ungefär en bra skådespelare för varje dålig, men manuset är så vansinnigt dåligt att det inte går att ta på allvar. Någon har uppenbarligen försökt att fylla ut karaktärerna med någon form av psykologisk tyngd, men det blir bara extremt sökt och ju mer skådespelarna försöker övertyga desto mindre trovärdigt blir det. Lägg därefter till halvtrista actionscener och flera totalt förutsägbara intrigutvecklingar, ”överraskningar” och till och med repliker så får man en ganska värdelös film.

ATT ANGÖRA EN BRYGGA ****

Komedi

1965 SVERIGE 99 min. f/35/e.w. R: Tage Danielsson. S: Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Birgitta Andersson, Katie Rolfsen, Dan Ekborg, Hans Alfredsson, Hans Furuhagen, Tage Danielsson.

I det närmsta folkhemsklassisk midsommaraktig fars med en briljant enkel premiss: några vänner ska ses på en kräftskiva vid ett hus i skärgården, men gästerna i segelbåten lyckas aldrig angöra den där bryggan. Med fumliga misslyckanden, alltmer högtflygande idéer, galna infödingsgubbar (Alfredssons herr Garbo är obehagligt klockren) och, mest väsentligt, bristen på telefoner urartar skärgårdsfesten med rent fatala resultat. Exempel på en verklig ädelstensfilm; en liten historia kärleksfullt packad med fenomenala karaktärer, mästerlig slapstick och en hel del oförutsägbar absurdism för att ro det hela i hamn. Möjligen den bästa, åtminstone den mest omtyckta, Hasse & Tage-filmen.

ATTENTATET MOT RICHARD NIXON (The Assassination of Richard Nixon) **½

Drama

2004 USA/MEXICO 95 min. f/35/w. R: Niels Mueller. S: Sean Penn, Naomi Watts, Don Cheadle, Jack Thompson, Brad William Henke, Nick Searcy, Michael Wincott, Mykelti Williamson, April Grace.

Välgjord men konstruerad historia byggt kring en (enda) verklig händelse där Penn spelar timid och socialt handikappad man vars nedåtgående spiral i livet gör att han börjar besluta sig för att ta till våld (om han faktiskt ska mörda president Nixon, som titeln föreslår, framgår inte tydligt). Exemplariskt utförd film där Penn är lika bra som alltid – Watts är också lysande som underspelad ex-fru – men historien känns väl beprövad och intrigen rör sig så automatiskt genom mycket välkända spår att den nästan känns konceptuell. Det resulterar också i en del vibbar av publikförakt; det är svårt att föreställa sig att Penns överdrivet ynkliga huvudperson någonsin skulle ha fått fru, barn och välbetalt jobb till att börja med. Egentligen berättas inte en historia så mycket som en arketyp för en historia, och det finns hur många liknande som helst; Scorseses ”King of Comedy” och ”Taxi Driver” är två garanterat bättre alternativ, som hade betydligt fler och djupare dimensioner än denna films små anspelningar på tesen att bara en galning kan vara ärlig och klok. Alfonso Cuarón var medproducent, och exekutiva producenter var Alexander Payne och Leonardo DiCaprio.

ATT HA OCH INTE HA (To Have and Have Not) ****

Dramathriller

1944 USA 100 min. f/35/a.s. R: Howard Hawks. S: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Walter Brennan, Hoagy Carmichael, Dan Seymour, Marcel Dialo, Dolores Moran, Sheldon Leonard.

Ypperlig Hemingwayfilmatisering, en film noir-klassiker där Bogart spelar ännu en ruffig, cynisk och förnuftig karaktär. Denna gång en skeppare som gör jobb för pengar. Han blir ofrivilligt indragen i franska motståndsrörelsens lokalpolitiska problem, samtidigt som han faller för en mystisk, ung kvinna (Bacall, i sin debut) av samma, tuffa kaliber som han själv. En film av högsta möjliga kvalitet, välgjord i varje aspekt. Mycket tät och välskriven, allt igenom spännande och oförutsägbar. Dessutom med makalösa skådespelare, särskilt förstås legendariska Bogart och Bacall (för de som inte visste blev deras möte troligtvis Hollywoods största kärlekspar utanför bioduken) men också Dialos slibbiga Vichy-överste är oförglömlig. Mycket sevärd, särskilt för filmintresserade.

ATT LEVA (Ikiru) ****½

Drama

1952 JAPAN 143 min. sv/35/a.s. R: Akira Kurosawa. S: Takashi Shimura, Shin’ichi Himori, Haruo Tanaka, Minoru Chiaki, Miki Odagiri, Bokuzen Hidari, Minosuke Yamada, Kamatari Fujiwara, Makoto Kobori, Nobuo Kaneko, Nobuo Nakamura, Atsushi Watanabe, Isao Kimura, Masao Shimizu, Yûnosuke Itô.

En av Kurosawas mest legendariska filmer, där Shimura spelar den anonyma byråkraten Watanabe som får reda på att han har magcancer och bara ett halvår kvar att leva, varpå han börjar en odyssé för att hitta en mening med livet och för första gången försöka leva istället för att bara existera. Det börjar som ett sorgligt, men för honom logiskt, vältrande i otukt och självömkeri men gradvis resonerar han fram en enda hoppfull och meningsfull handling. Extremt intelligent och mycket gripande historia som inledningsvis, i all övertydlighet, verkar vara för enkel för att vara sann men mot sista akten – som nästan helt utspelar sig i ett enda rum – når Kurosawa en full cirkel kring ett resonemang om kontraster mellan liv, levande, mod och medmänsklighet som man vanligtvis bara hittar i romaner. Samtidigt som det är en av Kurosawas mest litterärt intelligenta filmer är det också en av hans mest tydligt amerikanskt inspirerade filmer, med en ofta obönhörligt gripande sentimental ådra som känns lånad från såväl ”Livet är underbart” som ”Citizen Kane”, via klassisk Dickens-tematik. Den lysande stjärnan i mitten av allting är Shimura, som kanske aldrig varit bättre (vilket säger en hel del), och hans genomborrande, alldeles oförglömliga framträdande. Släpptes inte i Sverige förrän 1966.

ATT LEVA (Huózhe) ****

Drama

1994 KINA/HONG KONG 125 min. f/35/w. R: Zhang Yimou. S: You Ge, Li Gong, Ben Niu, Xiao Cong, Deng Fei, Tao Guo, Zongluo Huang, Wu Jiang, Tianchi Liu, Zhang Lu, Dahong Ni, Yan Su.

Episk berättelse som utspelar sig mellan 1940- och 70-talet i Kina, om ett par som går från att vara rika landsägare till fattiga bönder, under de dramatiska omständigheterna i landets historia. Sensmoralen – att de lyckas bilda familj, ta sig fram, ”leva” – är insvept i hela filmen som en slags trolldomsformel och filmens enda darrande punkter är när det hotas att blåsa över till ett överdrivet sentimentalt pekoral; i övrigt är det nämligen oförglömligt, ofta starkt och stramt berättat av Yimou (som här verkligen accelererar i sitt konstnärskap efter ”Den röda lyktan”) och trots att den episodiska strukturen bidrar till en viss tidsmässig desorientering är filmen så bildskön och gripande att man lite lätt drunknar. Blev totalförbjuden i Kina, förstås, men vann stora Jurypriset i Cannes och blev den första kinesiska film att få sin utlandsdistribution såld på förhand.

ATT STJÄLA EN TJUV *

Komedi

1996 SVERIGE 93 min. f/35/e.w. R: Clas Lindberg. S: Robert Gustafsson, Tova Magnusson-Norling, Sif Ruud, Jakob Eklund, Lis Nilheim, Sten Ljunggren, Tord Peterson.

Klantig inbrottstjuv som ser ut precis som en bortkommen Robert Gustafsson jönsar runt i ett hyreshus där det bor ”märkliga” människor. Smått ökänd svensk 90-talskomedi som är osannolikt misslyckad, och ett komplett slöseri på filmrullar.

ATT ÅTERVÄNDA (Volver) ****

Drama

2006 SPANIEN 117 min. f/35/a,s. R: Pedro Almodóvar. S: Penélope Cruz, Carmen Maura, Lola Dueñas, Blanca Portillo, Yohana Cobo, Chus Lampreave, Antonio de la Torre, Carlos Blanco, Maria Isabel Díaz, Neus Sanz, Leandro Rivera, Yolanda Ramos, Carlos García Cambero, Pepa Aniorte, Elvira Cuadrupani.

Underbar existentiell komedi av Almodóvar, vars sofistikerade, sentida atmosfär har resulterat i en till unikt berättad historia. Cruz spelar en av tre systrar i en liten spansk by, deras historia är fylld av de typiska skeletten i garderoben, och de kan inte lösas upp ordentligt förrän deras döda mor (Maura) återvänder från de döda för att få dom att gå igenom sina gamla härvor och problem. En helt oemotståndlig film, runt den enkla historien ryms mängder av livsvisdomar och en överhängande känsla av djup insikt i levandets villkor och omständigheter. Givet underbara skådespelare förgyller varje scen, i synnerhet Cruz som fantastisk huvudmotor, och trots att den sentida Almodóvar haft samma känsla i sina senaste filmer är även denna helt unik; han återvänder till logiken hos hans gamla galenpannekomedier, men berättar utan överdrifter en livsberättelse som känns lika enkel som berikande. Cruz var bra nog att bli Oscarnominerad för bästa kvinnliga huvudroll, ett pris hon istället vann på Cannes tillsammans med hela den kvinnliga ensemblen. I denna film förekommer för övrigt Almodóvars kanske första heteronormativt manliga karaktär någonsin… och han dödas i början, utan att mordet eller döljandet av det spelar någon roll i resten av filmens handling. En av många geniala fall av subtil humor i den här filmen.

AUDITION (Ôdishon) ***½

Skräckdrama

1999 SYDKOREA/JAPAN 115 min. f/35/w. R: Takashi Miike. S: Ryo Ishibashi, Eihi Shiina, Tetsu Sawaki, Jun Kunimura, Renji Ishibashi, Miyuki Matsuda, Toshie Negishi, Ren Ohsugi, Shigeru Saiki, Ken Mitsuishi, Yuriko Hiro’oka.

Smart, hypervåldsam sadomasochistisk skräckfilm om medelålders änkling som låter en vän ordna en audition för att hitta en ny fru åt honom. Han är måttligt intresserad tills han faller för den unga och mystiska skönheten – som visar sig ha en hel del otäcka vanor! En lyckad film både som parodi på det patriarkala perspektivet – man kan till och med dra det så långt att det är en metafilm om filmer och filmkaraktärers blick/perspektiv, om man vill – men också på ett rent psykologiskt perspektiv är det klassiskt berättad skräck och en av få filmer som både är ultravåldsamma men intelligenta. En varning utfärdas väl, även om ingen som inte är van väl lär se den i alla fall, då den är en av toppkandidaterna vad gäller mästerskapet över mest utstuderade tortyrscener i filmhistorien.

AUSTIN POWERS – HEMLIG INTERNATIONELL AGENT (Austin Powers – International Man of Mystery) ***½

Komedi

1997 USA 95 min. f/35/2.00:1. R: Jay Roach. S: Mike Myers, Elizabeth Hurley, Michael York, Mimi Rogers, Robert Wagner, Seth Green, Fabiana Udenio, Mindy Sterling, Patty O’Brien, Charles Naiper, Will Ferrell.

Larvig men rolig spiondrift där en nedfryst superagent, Austin Powers, tinas upp från år 1967 till år 1997 för att tampas med ärkerivalen Dr. Evil. Inte mycket till historia men ingen har bett om en heller. Filmen lever helt på sina dumroliga skämt som mycket väl håller igång filmen, om man är på det humöret. Myers var medmausförfattare, medproducent och spelar både Austin och Dr. Evil. Mängder av härliga repliker som fastnar i huvudet, och med cameos av Elya Baskin, Carrie Fisher, Tom Arnold, Lois Chiles, Rob Lowe, Cheri Oteri och Christian Slater. Släpptes direkt på video i Sverige men blev en närmast formidabel succé och följdes upp av ”Austin Powers: The Spy Who Shagged Me” och ”Austin Powers in Goldmember”.

AUSTIN POWERS IN GOLDMEMBER **

Komedi

2002 USA 90 min. f/35/a.w. R: Jay Roach. S: Mike Myers, Beyoncé Knowles, Michael Caine, Seth Green, Michael York, Robert Wagner, Mindy Sterling, Verne Troyer, Nobu Matsuhisa, Diane Mizota, Carrie Ann Inaba, Aaron Himelstein, Josh Zuckerman, Eddie Adams.

Extremt förvirrad tredje film om Mike Myers pilske 60-talsagent. Här tvingas han slå ihop sig med sin minst lika hetlevrade far (Caine) och den gamla flamman Foxxy Cleopatra (Knowles) för att återigen tampas med Dr. Evil. Denne har i sin tur slagit ihop sig med Goldmember (spelad av Myers), en mycket bisarr, holländsk disco-galning som tar sig fram på rullskridskor. Austin Powers har förvandlats till något helt främmande i denna krystade, och nästan helt själlösa, pengakalv: den första filmen var rolig och ärlig och den andra likaså, om än billigare. Del tre är en tragisk buskis med enbart ett par skratt att bjuda på. En massiv mängd cameos, främst begränsade till inledningen, av bland andra Tom Cruise, Steven Spielberg, Gwyneth Paltrow, Kevin Spacey, Danny De Vito, Britney Spears, John Travolta, familjen Ozzbourne, Rob Lowe och Burt Bacharach.

AUSTIN POWERS: THE SPY WHO SHAGGED ME ***

Komedi

1999 USA 95 min. f/35/a.w. R: Jay Roach. S: Mike Myers, Heather Graham, Michael York, Robert Wagner, Rob Lowe, Seth Green, Mindy Sterling, Will Ferrell, Verne Troyer, Elizabeth Hurley, Kristen Johnston, Gia Carides, Clint Howard, Scott Cooper.

Första ”Austin Powers”-uppföljaren är en extrem upprepning av föregångaren men fortfarande ganska kul och, egentligen, ännu mer underhållande. Här får Austin åka tillbaka till ”the swingin 60:s” i en tidsmaskin eftersom Dr. Evil snott hans sexualdrift. Myers spelar här ännu en roll, extremt feta skotten Fat Bastard. Samma skämt fast i uppgraderingar, plus några nya; Samma koncept som i uppföljaren till Myers tidigare succéfilm ”Wayne’s World”, men de som gillade den första Austin-svingen lär inte ha några problem. Skämten är ju ännu mer hysteriska och de roliga cameorollerna är ju ännu fler. Här av Burt Bacharach, Elvis Costello, Michael G. Hagerty, Woody Harrelson, Jerry Springer och Tim Robbins.

AVALON ****

1990 USA 128 min. f/35/w. R: Barry Levinson. S: Armin Mueller-Stahl, Aidan Quinn, Elijah Wood, Elizabeth Perkins, Joan Plowright, Kevin Pollak, Leo Fuchs, Eve Gordon, Lou Jacobi, Israel Rubinek, Grant Gelt, Mindy Loren Isenstein, Shifra Lerer, Mina Bern, Frania Rubinek, Neil Kirk, Ronald Guttman, Rachel Aviva, Sylvia Weinberg, Ralph Tabakin, Michael Krauss.

Gripande, uppenbart mycket personlig, halvt självbiografisk historia av Levinson (som också skrev manus) efter hans två andra uppväxtskildringar ”Fiket” och ”Bäddat för trubbel”. Skildrar en polsk-amerikansk familjs släktkrönika och väver ihop historien om den äldre mannens ankomst till Baltimore med hans söners försök till affärer i 50-talets moderna samhälle och deras familjer; parallellt med generationsskiftet försvinner också en värld långsamt, blir arkaisk och ersätts med en annan. Tonfallet är nostalgiskt återblickande, filmen berättas svepande och lätt episodiskt, och det är trovärdiga livsanekdoter istället för ett gigantiskt släktepos. En ovanligt gjord film som väljer att vara subtil istället för sentimental, och Levinson lyckas mana fram en autentisk och insvepande familjeatmosfär med vackert foto (Allen Daviau), sympatisk musik av Randy Newman och framför allt ett skickligt manus med skådespelare som är helt med på noterna. Det är inte ofta amerikansk film lyckas vara både anspråkslös och gripande, men den här släktkrönikan fastnar i minnet som en ovanligt sympatisk hyllning till dom märkligt enkla omständigheterna kring livet och tidens gång.

AVATAR ***

Science-Fiction

2009 USA/ENGLAND 162 min. f/35/1.78:1. R: James Cameron. S: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Michelle Rodriguez, Giovanni Ribisi, Joel Moore, CCH Pounder, Wes Studi, Laz Alonso, Dileep Rao, Matt Gerald, Sean Anthony Moran.

År 2154 är människan i intergalaktisk jakt på mineralen ”unobtanium” och ger sig på att skövla planeten Pandora där det bor blåa infödingsliknande varelser som lever i organisk synkronisitet med naturen; Worthington spelar marinsoldat som av en slump, via ”avatar-länk”, måste infiltrera befolkningen men blir, förstås, ledare för deras motståndsrörelse istället. James Camerons första film på tolv år blev, förstås, ett gigantiskt, väl lanserat och tekniskt revolutionerande epos – filmad och gjord för 3D-formatet på ett sätt som egentligen aldrig tidigare beprövats, och kombinerar datoranimationer med verkliga bilder intill bristningsgränsen, vilket gör den till en överlägset häpnadsväckande film rent visuellt. Camerons perfektionism kanske aldrig varit så pass tydligt manifesterad som i kontrollen över den här filmens stundtals osannolikt välfungerande stereofotografi. Det som håller tillbaka filmen (en hel del) är Camerons egna manus; överlag är storyn inte speciellt originell alls (det är utan vidare en industrialiseringsfabel i stil med ”Dansar med vargar” eller ”Pocahontas”) och intrigen betar helt av eposformuläret – dessutom är filmen full av ologiska dumheter, rätt gigantiska logikluckor och en och annan ofrivilligt komisk kliché. Notera, till exempel, hur affärsmannen bara vill ha pengar, militärmannen bara vill bomba allt och forskaren vill ”ta prover”. Värd att se på grund av sin visuella flärd, men räkna inte med någon oerhörd berättelse. Cameron slog knut på sig själv i och med denna, som blev världens mest inkomstbringande film och därmed slog det tidigare rekordet… som var ”Titanic”.

AVGRUNDEN (The Abyss) ***½

Äventyrsdrama

1989 USA 145 min. f/35/2.20:1. R: James Cameron. S: Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio, Michael Biehn, Leo Burmester, Todd Graff, John Bedford Lloyd, J.C Quinn, Kimberly Scott, Jimmy Ray Weeks, Chris Elliott.

Massiv mastodontskapelse signerad Cameron som blandar science-fiction, action, äventyr och fantasy. En atomubåt sjunker av okänd anledning till botten och det blir upp till de oskyldiga arbetarna på en oljeplattform att rädda den. Väl nere så blir de offer för en storm och fastnar på hundratals meters djup där möter mystiska utomjordliga varelser. En svårmotståndligt spektakel som börjar som en katastroffilm och utvecklar sig till en science-fiction-berättelse. Har många Cameronteman, inklusive den pacifistiska huvudpoängen om människornas värden bland all självdestruktivitet. Har oerhört många influenser från många andra filmer, de kunniga hittar dom, men filmen är ändå en mycket fängslande och originell upplevelse. Filmens avslutande del är lite styltig i jämförelse med resten av filmen och budskapet är onödigt övertydligt men överlag är det en av den mest säregna amerikanska filmer som gjorts i modern tid. Det är också den första moderna effektfilmen, med tidiga CGI-animeringar som fortfarande fungerar väldigt bra. Camerons specialversion är 32 minuter längre än bioversionen (denna) och är mycket omtyckt av filmens beundrare.

THE AVIATOR ****

Drama

2004 USA 163 min. f/35/a.w. R: Martin Scorsese. S: Leonardo DiCaprio, Cate Blanchett, Kate Beckinsale, John C. Reilly, Matt Ross, Danny Huston, Alec Baldwin, Alan Alda, Ian Holm, Adam Scott, Kelli Garner, Frances Conroy, Brent Spiner, Staley DeSantis, Edward Herrmann, Kenneth Walsh, J.C. MacKenzie, Gwen Stefani, Willem Dafoe, Amy Sloan, Alan Fawcett, Jude Law, Josie Maran, Jacob Davich, Kevin O’Rourke.

Imponerande biografi över Hollywoodlegenden Howard Hughes som i sina produktioner av filmer och sedermera flygplan alltid tänjde gränserna med gränslös entusiasm och storskaliga visioner. Scorseses färgstarka film sträcker sig från 20-talet till 50-talet av Hughes karaktär och DiCaprio är högklassig i huvudrollen och gör Hughes till en stolt excentriker som aldrig ger sig. John Logans solida manus är magnifikt och stundtals genialisk i sin psykologiska symbolik och Scorseses regi är fenomenalt elegant och helt oklanderlig. Manuset täcker inte alla svängar, och justerar en del saker i historiken, men inte mycket saknas i slutändan. Oemotståndligt gjord, i synnerhet med användandet av tvåfärgs-Technicolor i början och trefärgs-Technicolor senare för att synkronisera med dåtidens bildteknik, och Scorseses medhjälpare (fotot av Robert Richardson, scenografin av Dante Ferretti, klippningen av Thelma Schoonmaker, osv) är som vanligt vattensäkra. Blanchett, som är njutbar som Katherine Hepburn, vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll, fler Oscars gick till fotot, kostymerna, scenografin och klippningen.

AVLYSSNINGEN (The Conversation) ****½

Thriller

1974 USA 109 min. f/35/a.s. R: Francis Ford Coppola. S: Gene Hackman, John Cazale, Allen Garfield, Frederic Forrest, Cindy Williams, Michael Higgins, Elizabeth MacRae, Teri Garr, Harrison Ford.

Fullständigt lysande och helt unik film där Gene Hackman spelar en inåtvänd enstöring, vars jobb är att övervaka människor. Han blir anlitad för att avlyssna ett småpratande par i en park som suspekt går runt i cirklar. Sina egna personliga regler till trots börjar han intressera sig för fallet. Han dras närmare in i det och snart är han inblandad i en djävulsk intrig kring mord och maktspel på hög nivå. Denna briljanta och välspelade film har det mesta: oslagbar regi, otroligt manus, underbart foto och klippning och bra skådespelare. Det slående och vattentäta manuset, som Coppola skrev själv, ställer också viktiga frågor om integritet, myndighetens privata intrång och det egna ansvaret. En tät och närmast perfektionerad thriller. Fick tre Oscarnomineringar, bland annat för bästa film, och vann Guldpalmen i Cannes. Håll utkik för Robert Duvall som är med i en mindre roll utan att nämnas i rollistan.

AWAKE **½

Dramathriller

2007 USA 84 min. f/35/a.w. R: Joby Harold. S: Hayden Christensen, Jessica Alba, Terrence Howard, Lena olin, Christopher McDonald, Arliss Howard, Fisher Stevens, Georgina Chapman, Sam Robards, Steven Hinkle.

Rikemansson till avliden miljardär (Christensen) ska genomgå en avancerad operation för att byta hjärta men drabbas av ”anastetisk medvetenhet” på operationsbordet; dvs. han är totalparalyserad men upplever fortfarande allt som händer i vaket tillstånd. Saker blir inte roligare för honom när han hör vad läkarna har att säga till varandra, och vad som avslöjas om hans vänner och oskuldsfulla flickvän (Alba) han just gift sig med. En ganska fyndig Twilight Zone-premiss, och filmen har en bra upptakt, men den blir mer och mer absurd för varje dramatisk vändning som avslöjas – till slut har den förvirrat bort sig helt och glömt vart den började. Olin är bra som mamman som vet bäst. Manus av regidebutanten Harold, men filmen påminner en hel del om den italienska 70-talsfilmen ”Short Night of the Glass Dolls” där Jean Sorel spelade ungefär samma roll som Christensen gör här.

AWAY WE GO **½

Dramakomedi

2009 USA/STORBRITANNIEN 98 min. f/35/a.w. R: Sam Mendes. S: John Krasinski, Maya Rudolph, Carmen Ejogo, Catherine O’Hara, Jeff Daniels, Allison Janney, Jim Gaffigan, Samantha Pryor, Conor Carroll, Maggie Gyllenhaal, Josh Hamilton, Chris Messina, Melanie Lynskey, Colton Parsons, Katherine Vaskevich, Paul Schneider, Finnerty Steeves, Stephanie Kurtzuba.

Indie-roadmovie om smartass-par i 30-årsåldern som måste hitta någonstans att bo när dom blir med barn; resan går genom diverse vänner, bekanta och släktingar som alla på ett eller annat sätt är lite besynnerliga och en och annan fråga ställs om föräldraskap. Överlag är det dock mest en (till) finstämd film med kvävande överflöd av popmusik på ljudspåret och ingen egentlig poäng. Manus av gifta författarparet Dave Eggers och Vendela Vida och man får också intrycket av att manusförfattarna tycker paret i huvudrollen, halvblasé och emellanåt ganska självgoda, är mer sympatiska än vad åskådaren kanske gör. Exempel: Filmen börjar med att dom gnäller över att farföräldrarna flyttar utomlands och inte ämnar stanna och vara med när barnet föds, och menar på att dom bara tänker på sig själva. Det är överhuvudtaget fel på alla andra i den här filmen, tydligen, men som åskådare förstår man inte alltid varför. Skådespelarna är överlag bra, och Mendes hantverk är skickligt, men man tröttnar fort.

AY, CARMELA! ***

Drama

1990 SPANIEN/ITALIEN 108 min. f/35/w. R: Carlos Saura. S: Carmen Maura, Andrés Pajares, Gabino Diego, Maurizio De Razza, José Sancho, Mario De Candia, Miguel Rellán, Edward Zentara, Rafael Díaz, Chema Mazo, Antonio Fuentes, Mario Martín, Emilio del Valle, Silvia Casanova, Alfonso Guirao.

Ambitiös men mycket ojämn och inte helt lyckad historia om ett gift par (Maura och Pajares) som är halvdana vaudeville-artister som turnerar runt den spanska landsbygden år 1938, kring upplösningen av spanska inbördeskriget; dom råkar hamna i Nationalisternas territorium och måste sätta upp en Franco-vänlig cabaret för att överleva.  Veteranregissören Sauras försök att göra ett godhjärtat humoristiskt drama som blandar dialoghumor, slapstick och brutala krigsscener fungerar när den fungerar men blir också besk och konstruerad. Pajares, och framförallt Maura, gör dock så mycket av sina ganska tunna karaktärer att det inte går att helt underkänna. Blev en stor hit i Spanien, baserad på en pjäs av José Sanchís Sinisterra som i sin tur inspirerades från den republikvänliga titelsången.

AZUMI ****

Actionäventyr

2003 JAPAN 128 min. f/35/w. R: Ryûhei Kitamura. S: Aya Ueto, Kenji Kohashi, Hiroki Narimiya, Takatoshi Kaneko, Yûma Ishigaki, Yasuomi Sano, Shinji Suzuki, Eita, Shogo Yamaguchi, Shun Oguri, Jô Odagiri, Aya Okamoto, Minoru Matsumoto, Hideo Sakaki, Keni’ichi Endô.

Fängslande postmodern samurajfilm om en åldrad krigsmästare som, i desperat jakt att efter fred, tränat en grupp lönnmördare sedan unga år för att döda landets stora krigsherrar. Färden mot deras mål blir ett epos där vägen kantas av diverse livsfaror i form av banditer, ninjor och en livsfarlig sadistisk superkrigare som släppts ur fängelset för att skydda högheterna mot dom; inget blir lättare av att de hetlevrade unga krigarna, framförallt inte filmens hjältinna Azumi (Ueto), inte alltid är överrens med den äldres iskalla syn på disciplin. Eklektiske regissören Kitamura står för ett fenomenalt visuellt bländverk i den här filmen, där varje actionscen är briljant levererad med den ena lekfulla tekniska lösningen efter den andra; samtidigt är dom färgstarka karaktärerna både extremt symboliska och subtila rent psykologiskt (Ueto är i synnerhet oförglömlig i huvudrollen). Kitamura låter sig vidare, helt ogenerat, bli influerad av alltifrån Kurosawas överdrivna stilideal till samuraj- och yakuza-explotationfilmernas överdrivna våld, och resultatet är en film som inte lär göra någon fan av klassisk japansk våldsestetik besviken. Uppföljare: ”Azumi 2: Death or Love”.

*

Andra filmer som börjar på A (som jag inte sett): Adams revben, Adaptation, A Grin Without a Cat, A.K, Aldrig på en söndag, Ali Zaoua, Alla himlar öppna sig, Alltid Amber, Allt om Eva, Alligator, All världens morgnar, Amazon (1990), The Ambulance, A Mighty Heart, A Moment of Innocence, Amores Perros,  Amorosa, Amatören, Android, Antonias värld, Arizona Dream, Arizona Junior, Arvtagerskan, A Scene At the Sea, A Silent Duel, A Story of Floating Weeds, Atlanten, Atlantis, Att vara eller inte vara, Att vara eller inte vara eller: Det våras för Hamlet, Avanti, A Walk to Remember.

*

Filmer som börjar på B

Filmer som börjar på C

Annonser