Filmer som börjar på B

Blade Runner (1982)

Betyg:

*****: Unikt mästerverk, totalt lyckad, liknar ingenting annat, ofta på grund av en helt originell och/eller nyskapande grundidé, kan tolkas på flera olika sätt och bär ofta på en allmängiltig angelägenhet.

****½: Helt lyckad och sevärd film som har extra kvalitéer som gör att den närmar sig, eller helt omfamnar, något väldigt unikt.

****: Helt lyckad och sevärd film; tekniskt oklanderlig och andligt kännbar. Ungefär så bra som filmer i allmänhet blir.

***½: Lyckad film med särskilda tekniska eller konstnärliga kvalitéer utöver de fullgoda som gör den sevärd.

***: Lyckad eller tekniskt fullgod film, eller mindre lyckad film med många intressanta idéer och kvalitéer, vars särskilda meriter kan tänkas vara subjektiva och hänga på åskådaren.

**½: Mindre lyckad film som på grund av teknisk skicklighet eller särskilt konstnärliga ambitioner får anses godkänd.

**: Misslyckad film; tekniskt bristfällig, konstnärligt feltänkt eller på andra sätt saboterad av slump eller felberäkning.

: Dålig film, inte bara misslyckad utan felkalkylerad; kan ha tekniska kvalitéer eller konstnärliga ambitioner men dessa förintas av obalans mellan de båda eller blir obefintliga på grund av ytterligare brister i det basala (manus, regi, skådespeleri etc).

*: Mycket dålig film, i nästan alla avseenden misslyckad.

:(: Extremt dålig film, i alla avseenden misslyckad.

Index: (filmer med betyg 4-5 i fetstil) Baba Yaga, The Babe, Babe – Den modiga lilla grisen, Babe – En gris kommer till stan, Babel, Babettes gästabud, Babies, Babylon A.D, Baby på vift, Backbeat, Backtrack, Bad Boys (1983), Bad Boys (1995), Bad Boys II, Bad Company, Badhuset, Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans, Bad Taste, Baise-Moi, Baksmällan, Baltic Storm, Bambi, Bananas (1971), Bande a part, Banketten, Bara en dag, Bara en natt, Barb Wire, Barfly, Barnen som inte fanns, Barnhemmet, Baron Münchhausens äventyr, Barry Lyndon, Basic, Basic Instinct, Basic Instinct 2, Baskervilles hund, Batman (1966), Batman (1989), Batman Begins,  Batman Forever, Batman möter mörkrets hämnare, Batman & Robin, Batman Återkomsten, Bats, Battlefield Earth, Battle Royale, Beach, Bean, Beatrice Cenci, Beautiful, Beautiful Girls, Beavis and Butt-Head Do America, Beck, Bee Movie, Beethovens tvåa, Beetlejuice, Begotten, Begärets dunkla mål, Be Kind Rewind, Bela Lugosi Meets a Brooklyn Gorilla, Belle de Jour – Dagfjärlien, Belägringen, Ben-Hur, Benji – Alla tiders hjälte, Bennys video, Bernard & Bianca, Bernard & Bianca i Australien, Bert – den siste oskulden, Berättelsen om Narnia – Häxan och lejonet, Besatt, Beslut utan återvändo, Besökarna, Betty Blue – 37.2 grader på morgonen, The Beyond, Beyond Therapy, Bibeln, Big, Big Boss, Big Fish, Bigfoot och Hendersons, The Big Lebowski, Big Showdown in Little Tokyo, Big Trouble in Little China, Billy Elliot, Bind mig, älska mig, Birdcage – Lånta fjädrar, Bitter Moon, The Black Cat, Black Christmas (1974), Black Christmas (2006), Black Hawk Down, Black Rain,  Black Sheep, Black Swan, Blade, Blade II, Blade Runner, Blade: Trinity, The Blair Witch Project, Blankman, Blind Date, Blint vittne, Blodets tron, Blodröd sol, Blodshunger, Blodsmak, Blodspår, Blondinen som alltid sa ja, Blood Diner, Blood For Dracula, Blood Simple, Bloodsport, Blow Out, Blow-up – Förstoringen, Blue Jean Cop, Blue Velvet, Blå måndag, Blå ängeln, Body Double, Bodyguard, Body of Lies, Body Snatchers, Bonnie och Clyde, The Boogieman, Boogie Nights, Book of Shadows: Blair Witch 2, Boomerang, Borgarklassens diskreta charm, Borta med vinden, Bortom Apornas planet, Bostonstryparen, Bound, The Bourne Identity, The Bourne Supremacy, The Bourne Ultimatum, Bowfinger, Bowling for Columbine, The Box, Boys Don’t Cry, Boyz ‘N The Hood, Braindead, Brainscan, Brainstorm, Brainwaves, Brakfesten, Braveheart, Brazil, Breakdown, Breakfast Club, Breaking the Waves, Brev från en död man, Brev från en okänd kvinna, Bride of Re-Animator, Bride of the Monster, Bridget Jones dagbok, Bringing Out the Dead, Bring it On, Broadway Danny Rose, Broarna i Madison County, Bron över floden Kwai, Brokeback Mountain, Broken Arrow, Broken Flowers, The Brood, Bruce den allsmäktige, Bruden bar svart, Brudens fader, Brudens far, Brudens far 2, Brustna omfamningar, Brännpunkt Djakarta,  Bröderna Lejonhjärta, B som i bluff, Bubba-Ho-Tep, Buffalo Bill och indianerna, Buffalo ’66, Bullet in the Head, Bullit, Burn After Reading, The Burning, The Butterfly Effect, Bye, Bye, Love, Bänken, Bäst i Sverige, Bönen.

BABA YAGA ***½

Skräckthriller

1973 ITALIEN/FRANKRIKE 91 min. f/35/w. R: Corrado Farina. S: Isabelle De Funès, Carroll Baker, George Eastman, Ely Galleani, Daniela Balzaretti, Mario Mattia Giorgetti, Sergio Masieri, Angela Covello, Cesarina Amendola, Michele Mirabella.

Snitsig, minst sagt makaber voodoo-thriller om ung modefotograf som träffar mystisk gammal kvinna, varpå märkligheter börjar hända som snart blir mer och mer obehagliga. Läskiga dockor, kameror med förbannelser, många nakna kroppar, ond bråd död och lite tysk expressionism är några av ingredienserna i denna 70-talskitschigt ockulta gialli; tidstypiskt italienskt snygg, starkt influerad av Mario Bava men också av Antonionis ”Blow-Up”, Buñuels freudianska drömestetik, och (förstås) Edgar Allan Poe. Inte mycket till intrig, när allt kommer omkring, men fasligt ögonvänlig, och förstås främst sevärd för fans av sånt här. Nördfakta: Filmdebut för killen som blir uppäten av spindlar i ”The Beyond”. Han spelar gravallvarlig skådespelare i reklamfilm för mjöl.

THE BABE **

Drama

1992 USA 115 min. f/35/w. R: Arthur Hiller. S: John Goodman, Kelly McGillis, Trini Alvarado, Bruce Boxleitner, Peter Donat, James Cromwell, J.C. Quinn, Joseph Ragno, Richard Tyson, Ralph Marrero, Robert Swan, Bernard Kates, Michael McGrady.

Ojämn och misslyckad skildring av baseball-legenden Babe Ruth, där Goodman skildrar honom som en oduglig slusk. Ändå är filmen sentimental och smörigt gjord, konstig och långtråkig. Goodman är filmens enda behållning, och då blir också han ganska tjatig efter ett tag.

BABE – DEN MODIGA LILLA GRISEN (Babe) ***½

Familjefilm

1995 AUSTRALIEN/USA 89 min. f/35/w. R: Chris Noonan. S: James Cromwell, Magda Szubanski, Zoe Burton, Paul Goddard. Röster: Christine Cavanaugh, Miriam Margoyles, Danny Mann, Hugo Weaving, Miriam Flynn, Russy Taylor, Evelyn Krape, Michael Edward-Stevens, Charles Bartlett, Paul Livingston, Roscoe Lee Brown. Sv rös: Pontus Gustafson, Kajsa Reingardt, Andreas Nilsson, Björn Granath, Lena-Pia Bernhardsson, Thomas Hellberg, Jonas Bergström, Alicia Lundberg, Ewa Fröling, Karin Miller, Jan Waldekranz, Linda Krüger, Mathias Henrikson, Joachim Bergström, Sissela Kyle, Ulf Eklund, Emma Enholm, Anders Nyström.

Extremt publikfriande, men originellt gjord, familjefilm om grisen Babe som vill bli fårhund på bondgården han bor på – de flesta djuren tycker han är knäpp, men gamle bonden (utsökt spelad av Cromwell) fattar tycke för honom. Blandar animationer med datoreffekter och autentiska bilder på ett lyckat sätt, och är packad med överdoser av sentimental charm. Ändå är det överlag gjort på ett märkligt stilfullt sätt. Blev en stor hit, men blev inte helt odiskuterad; när Babes mamma förs till ”grishimlen” är det till exempel rätt olustigt. Blev Oscarnominerad för bästa film (!) och fick en uppföljare.

BABE – EN GRIS KOMMER TILL STAN (Babe: Pig in the City) ***

Familjefilm

1998 AUSTRALIEN/USA 97 min. f/35/w. R: George Miller. S: Magda Szubanski, James Cromwell, Mary Stein, Mickey Rooney. Röster: Elizabeth Daily, Danny Mann, Glenne Headly, Steven Wright, Stanley Ralph Ross, Russi Taylor, Hugo Weaving, Naomi Watts, Roscoe Lee Browne. Sv rös: Charlotte Ardai-Jennefors, Eva Bysing, Erik Ahrnbom, Jarmo Mäkinen, Göran Berlander, Annica Smedius, Andreas Byrman, Per Sandborgh, Erich Nielsen, Gunnar Ernblad, Åsa Bergh, Susanne Barklund, Arne Weise.

Okej uppföljare där Babe måste till ”storstaden” för att rädda gården när gubben Cromwell blir sjuk. Resultatet är en typiskt uppblåst och hysterisk film som går i non-stop och helt överger originalfilmens stillsamma charm. Snyggt gjord, och med så högt tempo och så många färgstarka karaktärer att man inte hinner ifrågasätta den; allt som allt rätt färgstark, men lite opersonlig, underhållning. Inte lämplig för de allra minsta.

BABEL ***½

Drama

2006 FRANKRIKE/USA/MEXICO 143 min. f/35/w. R: Alejandro González Iñárritu. S: Brad Pitt, Cate Blanchett, Boubker Ait El Caid, Said Tarchani, Mustapha Rachidi, Adriana Barraza, Rinko Kikuchi, Kôji Yakusho, Yuko Murata, Gael García Bernal, Mohammed Akhzam, Elle Fanning, Nathan Gamble, Monica del Carmen, Driss Roukhe, Wahiba Sahmi, Fadmael Ouali, Zahra Ahkouk, Abdelkaber Bara, Rosa Reyes, Robert ‘Bernie’ Esquivel, Damian Garcia, Cynthia Montaño, Sanae Miura, Satoshi Nikaido, Kazunori Tozawa, Nobushige Suematsu, Shinji Suzuki, Peter Wight, Harriet Walter, Trevor Martin, Matyelok Gibbs, Georges Bousquet, Claudine Acs, André Oumansky, Michael Maloney, Dermot Crowley, Ali Hamadi, Mustapha Amhita, Soukayna Ait Boufakri, Alex Jennings.

Mycket välgjord panoramafilm som kombinerar fyra historier med början i ett vårdslöst misstag av två barn i Marrocko; Pitt och Blanchett är ett av oklar anledning semestrande par som råkar illa ut, medan deras barnsköterska (Barraza) under tiden råkar försätta deras barn i livsfara. Allt detta har också att göra med en affärsman i Japan och hans dövstumma dotter, som har svårt att bearbeta moderns självmord. Tematiken, som titeln antyder, går ut på människans kommunikationsbehov, framförallt i det känsliga kulturklimatet efter 9/11. Blev mycket uppmärksammad, och hyllad av många, och det är en film som har en del mycket gripande och starka sekvenser; dessutom använder sig Iñárritu av en naturalism som gör att mycket blir otroligt realistiskt skildrat, med flera starka skådespelarprestationer, varpå han till stor del lyckas undvika den ständigt hotande känslan av tillrättalagd, pretentiös melodram som dessa filmer alltid bär spår av (jämför till exempel med den mer misslyckade Oscarvinnaren ”Crash”). Det som gör att filmen inte når fram till verklig storhet är ojämnheten; även om filmen är tematiskt sammanhängande, är den Marrockanska intrigdelen överlägset mer angelägen och spännande än de övriga. Den Mexikanska storyn är överlag mer uppenbar och traditionell, och fuskar tydligt med logik och realism för att nå fram emotionellt. Den japanska historien känns ännu mer som en, mindre intressant, nödlösning. De mindre bra delarna är inte dåliga, utan är tvärtom delar av filmer som skulle vara väl godkända i sig, men de bidrar till att filmen tappar balansen och när en film har höga ambitioner – och i mångt och mycket är riktigt bra – blir också kritiken strängare. Mycket sevärt ändå. Tredje delen av Iñárritus trilogi som började med ”Amores perros” och ”21 gram”. Manus av Guillermo Arriaga, Oscarbelönad musik av Gustavo Santaolalla.

BABETTES GÄSTABUD (Babettes gæstebud) *****

Drama

1987 DANMARK 102 min. f/35/e.w. R: Gabriel Axel. S: Stéphane Audran, Bodil Kjer, Birgitte Federspiel, Jarl Kulle, Jean-Philippe Lafont, Vibeke Hastrup, Hanne Stensgaard, Gudmar Wivesson, Bibi Andersson, Pouel Kern, Cay Kristiansen, Asta Esper Hagen Andersen, Therese Hojgaard Christensen, Thomas Antoni, Gert Bastian, Viggo Bentzon, Tine Miehe-Renard, Erik Petersén, Ghita Nørby (berättarröst).

Unik och fascinerande berättelse som utspelar sig på 1800-talet i en avlägsen kristen by på Jylland, där två systrar lever ett helt liv i absolut dygd, totalt disciplinerad fromhet och gudsfruktan; de anställer på äldre dagar fransyskan Babette, på flykt undan krig i hemlandet, som husmor och efter tretton år i tjänst kommer ett brev från Frankrike som bäddar för en magisk final. En märklig men mycket tillfredsställande film som kräver full koncentration av åskådaren men som ger ett helt lapptäcke tillbaka; otroligt subtilt regisserat, varpå karaktärerna blir autentiska och oförutsägbara och skapar flera rörande ögonblick som både blir ledsamma men också obegripligt roliga. Filmen har också en mystisk dimension, då mycket i filmen lämnas osagt och flera frågetecken kvarstår i slutändan; framför allt berättas mycket lite om karaktärerna i repliker och åskådaren lämnas undrande. Inte minst är Babette, briljant spelad av Audran, ett oförglömligt mysterium. De två systrarna ger också oförglömligt intryck av liknande skäl; vid en av de många höjdpunkterna presenteras deras ungdom, och deras uppvaktare, och blickarna mellan den unge löjtnanten och den ena systern tillhör förmodligen filmhistoriens mest romantiska och gripande. Tekniskt fulländad, med vackra jylländska vyer, foto och scenuppsättning som skulle tilltala Kubrick och det verkar lekas med ett teatralt, Bergmanskt skådespeleri som istället skapar en underfundig och oväntad humor. Filmen är egentligen en mycket ovanlig komedi, nästan hela andra halvan består av människor som äter mat, och lika ofta som det är gripande är det lustigt. Det finns också ett vackert budskap om att mänsklighet är den sannaste livsläran, och att både strikt religion och franskt gudlös ”synd” kommer ifrån samma källa; kärlek, medmänsklighet och välvilja. En verkligt originell, mycket vacker film som ifrågasätter all typ av fientlighet människor emellan. Baserad på romanen av Karen Blixen, vann Oscar för bästa utländska film.

BABIES (Bébé(s)) ***

Dokumentär

2010 FRANKRIKE 79 min. f/35/w. R: Thomas Balmès.

Dokumentär om ett år i livet på fyra bebisar runt om i världen – En i San Fransisco, en i Tokyo, en i Mongoliet och en i Nambia. Ingen berättarröst och ingen nämnvärd dramaturgi, utan i stort sett bara bebisbilder. Är precis vad det låter som; ingen Pampers-reklam direkt men ungefär halvvägs börjar det bli väldigt mycket gaga.

BABYLON A.D. **

Science-Fiction

2008 USA/FRANKRIKE/STORBRITANNIEN 90 min. f/35/a.w. R: Mathieu Kassovitz. S: Vin Diesel, Michelle Yeoh, Mélanie Thierry, Charlotte Rampling, Mark Strong, Gérard Depardieu, Lambert Wilson, Jérome Le Banner, Joel Kirby, Souleymane Dicko, David Belle, Radek Bruna.

Misslyckad sci-fi-historia om den där murriga ”nära framtiden” där mänskligheten lever i en dystopisk, skrotgrå sörja. Diesel spelar lönnmördare som måste eskortera en mystisk flicka (Thierry) från hennes kloster i Ryssland till New York av oklar anledning. Intrigutvecklingen blir därefter ömsom styltig och rörig; Rampling dyker upp efter ett tag som mycket ond sektledare, men försvinner spårlöst. Kassovitz hade problem med att få den här filmen färdigställd, och därefter klippt, som han ville eftersom distributionsbolaget (Fox) ville ha en mer barnvänlig film. Den här filmens största problem är också egentligen bara att den är väldigt rörig och osammanhängande, och manuset innehåller mycket svulst utan sammanhang. Det är synd eftersom filmen har en del intressanta spår. Nu blir det bara meningslöst. Kassovtzs egna version är 100 minuter och lite mer begriplig, men den skulle behövt vara ännu längre och följa ett mer genomarbetat manus.

BABY PÅ VIFT (Baby’s Day Out) *

Familjefilm

1994 USA 98 min. f/35/s. R: Patrick Read Johnson. S: Lara Flynn Boyle, Joe Mategna, Jacob Worton, Adam Worton, Joe Pantoliano, Brian Haley.

Tre korkade skurkar kidnappar en liten baby som mirakulöst smiter iväg och ställer till de för puckonen. Ofattbart infantil film som är outhärdligt sentimental när den inte är plågsamt idiotisk.”Ensam Hemma”-producenten John Hughes har skrivit manus och producerat och det här har han gjort med autopilotknappen påslagen; men ingen har märkt att batterierna tagit slut. En förolämpning för bebisar över hela världen.

BACKBEAT **½

Drama

1994 STORBRITANNIEN/TYSKLAND 100 min. f/35/w. R: Iain Softley. S: Stephen Dorff, Sheryl Lee, Ian Hart, Gary Bakewell, Chris O’Neill, Scot Williams, Kai Wiesinger, Jennifer Ehle.

Dramatisering av The Beatles tid i Hamburg innan den stora berömmelsen, cirkulerandes kring Stuart Sutcliffe (Dorff), basisten som aldrig lyckades bli en medlem av bandet. Ambitiös och ganska välgjord, men filmen leker med sitt eget kuriosavärde och lyckas inte bli mycket annat än en uppsättning klyschor, samt en beskrivning av mytologi och inte historia.

BACKTRACK – I SKOTTLINJEN (Bactrack/Catchfire) **½

Thriller

1989 USA 98 min. f/35/w. R: Dennis Hopper. S: Dennis Hopper, Jodie Foster, Dean Stockwell, Joe Pesci, Vincent Price, Charlie Sheen.

Något töntig thriller där Hopper spelar lönnmördare som ska mörda ett vittne till ett mord. Istället blir han förälskad och rymmer iväg med henne. Hopper regisserade som Alan Smithee, men filmen håller sig med hjälp av den tunga skådespelarensemblen. Joe Pesci har en rätt stor roll, men är inte nämnd i rollistan.

BAD BOYS ***½

Drama

1983 USA 109 min. f/35/w. R: Rick Rosenthal. S: Sean Penn, Esai Morales, Reni Santoni, Jim Moody, Eric Gurry, Ally Sheedy, Clancy Brown, Robert Lee Rush, John Zenda, Alan Ruck, Tony Mockus Jr, Erik Barefield, Dean Fortunato, Lawrence Mah, Jorge Noa, Ray Caballero, Martha De La Cruz, Ray Ramirez, Eugene J Anthony, Andrew Gorman, Marco A. David, Don James.

Stark, oförskönad och gripande film om ungdomsbrottsling (Penn) som ”av misstag” dödar en åttaårig pojke och hamnar på skitigt ungdomsfängelse där han börjar balansera mellan gott och ont; när den döde pojkens storebror hamnar på samma anstalt, då han våldtagit Penns flickvän för att hämnas, prövas han mentalt. Oerhört välgjord film som är fängslande från första stund, även om den mot andra halvan tyvärr ramlar in i en del fängelseklichéer för att sluta i en orealistisk och onödig final. Större delen av filmen är ändå mycket bra, gjord med ett lyhört tonfall som tillåter en del sentimentalitet utan att romantisera någonting; framför allt är den otroligt välspelad, inte minst den tjugotreårige Penn är hudlöst bra i titelrollen. Kortades en minut av censuren på svenska biopremiären. Finns på video i en oklippt originalversion på 123 minuter.

BAD BOYS **½

Actionkomedi

1995 USA 126 min. f/35/w. R: Michael Bay. S: Will Smith, Martin Lawrence, Tea Leoni, Tcheky Karyo, Joe Pantoliano, Vic Manni, Theresa Randle, Emmanuel Xuereb.

Två poliser av typen familjefar/ungkarl får i uppdrag att skydda ett huvudvittne i samband med en droghärva. När hon blandar ihop de två polisparen blir det struligt. Ett par roliga scenarion ryms i denna grovhuggna actionkomedi av 80-talsvariant. Väldigt dum och övervåldsam, hålls till stor del igång av bra skådespelare, det är svårt att värja sig mot duon Smith/Lawrence och Karyo, som är en mycket bra skurk. Fick en uppföljare åtta år senare.

BAD BOYS II *

Actionkomedi

2003 USA 122 min. f/35/a.w. R: Michael Bay. S: Will Smith, Martin Lawrence, Jordi Mollà, Gabrielle Union, Joe Pantoliano, Peter Stormare, Theresa Randle, Michael Shannon, Jon Seda, Yul Vazquez, Jason Manuel Olazabal, Otto Sanchez.

Senkommen uppföljare till hiten från 1995 som inte ens ger sken av att ha någon mening. Här återser vi snutduon när de river stan i jakten på en knarkkung. De går igenom en hel del förödelse, skjuter skurken i skallen och sen är filmen slut. Humorn ska bestå i att Smith har ett förhållande med Lawrences syster men det hela känns mest högljutt, fördummande och groteskt. Endast för självplågare som måste se Peter Stormares alla amerikanska puckoroller.

BAD COMPANY **

Actionthriller

2002 USA/TJECKIEN 116 min. f/35/a.w. R: Joel Schumacher. S: Chris Rock, Anthony Hopkins, Peter Stormare, Gabriel Macht, Kerry Washington, Adoni Maropis, Garcelle Beauvais, Matthew Marsh, Dragan Micanovic, John Slattery, Brooke Smith, Daniel Sunjata, DeVone Lawson Jr, Willis Robbins, Marek Vasut.

Långtråkig och livlös Jerry Bruckheimer-producerad spionhistoria där Rock spelar New Jersey-snubbe som på tio dagar måste tränas till CIA-agent för att ersätta hans tidigare okända tvillingbror som dödats i tjänst.  Snabbmatsvariant av Tom Clancy-konceptet med enormt konstruerad handling och ett manus helt utan finess eller höjdpunkter. Skådespelarna är på rutin, inklusive Hopkins som är helt inställd på automatik, Stormare som är vedertaget dräggig och Rock blir mest en schablonartad ”homie”. Dessutom lika lång som meningslös. Hög tråkighetsfaktor.

BADHUSET (Xizao) ****

Drama

1999 KINA 90 min. f/35/w. R: Yang Zhang. S: Jiayi Du, Bing He, Wu Jiang, Ding Li, Cunxin Pu, Xu Zhu.

Oemotståndligt kinesiskt drama om kulturkrockar mellan gammalt och nytt. En ung affärsman besöker, på grund av ett missförstånd, sin far och sin förståndshandikappade lillebror, vilka hans kontakter inte är så bra med. Fadern och brodern sköter om ett badhus i Beijing vilket fadern äger. Mötet börjar stelt, men relationerna värms så småningom upp och snart börjar han inse att hans känslor kanske inte är så svala som han tror. Särskilt när det visar sig att hela det gamla kvarteret badhuset ligger i ska rivas… En smal film men med ett stort hjärta, en mycket varm historia som har inspirerade, och inspirerande, skådespelare och en oemotståndlig humor med en lågmäld charm. En mycket, mycket trevlig film.

BADLANDS – Se Det grymma landet.

BAD LIEUTENANT – Se Den korrumperade snuten.

BAD LIEUTENANT: PORT OF CALL NEW ORLEANS ***½

Thriller

2009 USA 122 min. f/35/w. R: Werner Herzog. S: Nicolas Cage, Eva Mendes, Val Kilmer, Xzibit, Fairuza Balk, Shawn Hatosy, Jennifer Coolidge, Tom Bower, Vondie Curtis-Hall, Brad Dourif, Denzel Whitaker, Irma P. Hall, Shea Whigham, Michael Shannon, Joe Nemmers.

Mycket bisarr, spritt språngande, typ av nyinspelning av Abel Ferraras ”Bad Lieutenant” (som i Sverige hette ”Den korrumperade snuten”) även om regissören Herzog påstår sig aldrig ha sett den filmen och att det inte alls är en remake; en bra fingervisning för vad för film detta är. Cage spelar en avgrundsdjupt omoralisk, korrumperad och skrupellös kriminalare som härjar runt New Orleans efter orkanen Katrina för att lösa mordet på fem invandrare från Senegal. Inget är särskilt enkelt, dock, och inget blir bättre av att folk hela tiden verkar vara ute efter honom; hans illegala metoder ger för första gången konsekvenser vilket irriterar honom, men inte lika mycket som alla dom där ödlorna som förföljer honom (och som bara han kan se). Till synes medvetet osammanhängande thriller i hysterisk takt, emellanåt absurt våldsam och cynisk, med inslag av såväl gangsterfilm som fars; ungefär den ”thriller” man kan vänta sig av en film regisserad av Herzog med Cage i huvudrollen. Inte för alla smaker, minst sagt, men om den som inte ifrågasätter att filmen pausar i några minuter för krälande igunaor i närbild har inget att frukta.

BAD TASTE ***

Skräckkomedi

1987 NYA ZEELAND 87 min. f/16/e.w. R: Peter Jackson. S: Peter Jackson, Pete O’Herne, Mike Minett, Terry Potter, Craig Smith, Doug Wren, Dean Lawrie.

Fullständigt sanslös nollbudgetkomedi, som skapade en världskult när den kom, där ett gäng utomjordingar landar på jorden för att slakta människorna och göra dem till hamburgare i deras intergalaktiska försök till att sälja ”smaskens” homosapiens. Deras motståndare är en hemlig organisation vars uppgift är att skydda planeten och spöa utomjordingar. En film som är mer ett experiment än något annat, men ambitiös regi, absurd självironi och en skön attityd jämnar ut det. Otroligt våldsam och blodig, ofta av det mer grisiga och kväljningsvänliga slaget. Säg inte att du inte blev varnad. Förutom regi och skådespeleri var Jackson producent, skrev manus, och stod för klippning samt det bitvis imponerande sminket.

BAISE-MOI 😦

Actiondrama

2000 FRANKRIKE 74 min. f/35/w. R: Virginie Despantes, Coralie Trin-Thi. S: Rafaëla Anderson, Karen Bach, Delphine McCarty, Lisa Marshall.

Låtsasfilm som ska föreställa vara en hämndstory där två kvinnor från franska slummen, en prostituerad och en porrfilmsskådis, plötsligt får ett ryck och ger sig av på vägarna för att ha sex och döda spontant utvalda människor. Poängen är att allt är inspelad på digitalkamera av och med människor från franska porrindustrin, fylld med autentiska sexscener och närgånget våld. En briljant premiss som skulle kunna innebära en lysande film, men efter ungefär en kvart blir det uppenbart att allt bara är effektsökeri. Blev förstås omtalad, och omedelbart sedd som ”feministisk”, men det är svårt att inte se det som en tom och kontraproduktiv provokation eftersom det bara är en amatörmässigt, uselt gjord skitfilm; totalt osammanhängande intrig, stendött manus, knappt existerande regi och allt packat och klippt utan minsta engagemang. Synd på en så underbart radikal idé, och på sätt och vis beklämmande att underkänna eftersom flertalet kritiker helt missförstod avsikten med filmen, men den som hittar något bra här letar efter pärlor i kattlådan.

BAKSMÄLLAN (The Hangover) ***

Komedi

2009 USA/TYSKLAND 100 min. f/35/a.w. R: Todd Phillips. S: Bradley Cooper, Ed Helms, Zach Galifianakis, Justin Bartha, Heather Graham, Sasha Barrese, Jeffrey Tambor, Ken Jeong, Rachael Harris, Mike Tyson, Mike Epps, Jernard Burks, Rob Riggle, Cleo King, Bryan Callen.

Grabbfars där fyra killar åker till Las Vegas för en svensexa och vaknar upp dagen efter i ett krossat hotellrum med en bebis i garderoben och en tiger i badrummet; men ingen brudgum. Eftersom dom inte minns något av vad dom gjort kvällen innan börjar dom följa sina spår för att hitta den förlorade brudgummen och möjligen pussla ihop vad dom råkat ut för. En klassisk premiss för en ovanligt lyckad typ av ”politiskt inkorrekt” komedi som hålls igång av sammansatta, trovärdiga karaktärer och en riktigt smart gjord intrig som bäddar för en hel del skoj – men den håller på längre än den behöver, framför allt eftersom den i slutändan är helt meningslös. Inget för pryda. Blev en oväntad succé och fick en uppföljare. DVD-verisonen är 108 min.

BALLADEN OM BRUNO S – Se Stroszek.

BALTIC STORM 😦

2003 TYSKLAND/STORBRITANNIEN 113 min. f/35/e.w. R: Reuben Leder. S: Greta Scacchi, Jürgen Prochnow, Donald Sutherland, Dieter Laser, Jürgen Schornagel, Barbara Schöne, Rein Oja.

Prochnow spelar svensk advokat som överlever Estoniakatastrofen och slår ihop sig med en tysk journalistbrud vid namn Reuter, tillsammans  försöker dom hitta ”sanningen” bakom katastrofen (dvs. vapenhandel mellan rysk och svensk militär). Filmen är ännu sämre än man kan föreställa sig; ett omdöme som tål att tänkas på.

BAMBI *****

Drama

1942 USA 69 min. f/35/a.s. R: David Hand. Röster: Hardie Albright, Donnie Dunagan, Peter Behn, Stan Alexander, Thelma Boardman, Tim Davis, Sam Edwards, Ann Gillis, Janet Chapman, Bobette Audery, Jeanne Christy. Sv rös 1943: Eva Stiberg, Nils Kihlberg, Anita Björk, Eric Strandmark, Agneta Lagerfelt, John Zacharias, Maj Zetterling, Birgitta Valberg, Eva Dahlbeck, Maj-Britt Håkansson, Georg Funkquist, Ivar Kåge. Sv rös 1986: Rickard Barrefelt, Johan Åkerblom, Pontus Gustafson, Johan Randquist, Staffan Hellerstram, Nils Eklund, Monica Nordquist, Gunnel Fred, Stephan Karlsén, Isabel Franciosa, Mats Åhlfeldt, Josefina Mothander, Louise Raeder, Fillie Lyckow.

Magnifikt, i det närmsta helt komplett, mästerverk som skildrar livets cykler genom berättelsen om rådjuret Bambi som växer upp i skogen med sina vänner (framfusiga kaninen Stampe och blyga skunken Blomma), lär sig hur omgivningen fungerar och, i takt med att han blir äldre, får gå igenom prövningar och verkliga faror. Om inte den bästa Disneyfilmen så åtminstone den mest sofistikerade, filmiska och genomarbetade; det var den femte av studions ”klassiker” men arbetet (som tog nio år) påbörjades redan parallellt med den första filmen ”Snövit”. Animationen är obeskrivligt gjord, med flytande blandningar av skissartad perfektion, impressionistiska för- och bakgrunder samt perfekt detaljrikedom i rörligare stunder. Musiken bidrar också till filmens symfoniska berättande, där den ena sekvensen följer den andra med ytterst få scenbyten. Filmen är också ett epos unikt för det animerade mediet, eftersom en liknande historia aldrig skulle kunna bli lika storartat allegorisk som spelfilm, och med bara lite över en timmes speltid är den i stort sett perfekt. Innehåller mängder av klassiska scener: Bambis mors varning på ängen, Människan som är i skogen, Bambi på hal is, scenen med pappan när modern dött och finalen med skogsbranden. En stor filmhistorisk klassiker.

BANANAS ****

Komedi

1971 USA 82 min. f/35/a.s. R: Woody Allen. S: Woody Allen, Louise Lasser, Carlos Montalbán, Nati Abascal, Jacobo Morales, Miguel Ángel Suárez, David Ortiz, René Enríquez, Jack Axelrod, Howard Cosell, Roger Grimsby Don Dunphy, Charlotte Rae, Stanley Ackerman, Dan Frazer.

En av Woody Allens bästa filmer, och förmodligen den bästa av hans tidiga formlösa komedier, starkt inspirerade av bröderna Marx. Storyn går ut på att hans alter-ego blir dumpad av sin politiskt medvetna flickvän och åker till fascistisk bananrepublik i Sydafrika där han lyckas gå med i upproret och bli ny president. Består i stort sett bara av uppsättningar av gags – och påminner en del om ”Fyra fula fiskar” – men blir oundvikligen också en lyckad, både politisk och massmedial, satir. Vissa av de mest anarkistiska skämten är lite föråldrade, och i efterhand kan man tänka att dom överlämnades till Mel Brooks som skulle perfektera ”gag-humorn”, och på samma sätt finns tidiga outvecklade spår av Woodys tematik om förhållanden, som han senare skulle utveckla i hans mer sofistikerade filmer. Denna film har istället samma ojämnheter som nästan alla komedier av samma slag, men när den är som bäst, framför allt inledningsvis och inte minst i de satiriska nyhetsinslagen, är det briljant. En okänd Sylvester Stallone har en okrediterad liten roll som huligan på tunnelbana, och i retrospektiv stjäl han hela showen i den fantastiska sekvensen.

BANDE À PART ***½

Dramakomedi

1964 FRANKRIKE 92 min. sv/35/a.s. R: Jean-Luc Godard. S: Anna Karina, Sami Frey, Claude Brasseur, Louisa Colpeyn, Daniele Girard, Georges Staquet, Ernest Menzer, Chantal Darget, Jean-Luc Godard (berättarröst).

Karina spelar ängslig ung kvinna som vill stjäla de värdesaker som finns gömda i hennes tants herrgård och hon tar därför hjälp av de bittra männen Frey och Brasseur. En av de Godardfilmer med mest kultvärde, den är relativt lättillgänglig och underhållande och intrigmässigt är det Godards simplaste film. Ändå  är det givetvis inte bara en ”kioskdeckarhistoria” som han själv påstår, utan till stor del en ironisk kommentar till klyschiga Hollywoodfilmer och ytlig populärkultur. Inte ett intellektuellt mästerverk, som vissa säkert hyllar den som, men den har en ofrånkomlig sofistikerad ton som är mycket roande. Godards egensinnigheter, som här kommer i utlopp i dramaturgiskt anarkistiska sekvenser som den berömda dansscenen eller springningen genom Louvren, förgyller också filmen och gör den riktigt njutbar. Svensk originaltitel: ”En rövarhistoria”.

BANKETTEN ***½

Drama

1948 SVERIGE 88 min. sv/35/a.s. R: Hasse Ekman. S: Eva Henning, Hasse Ekman, Sven Lindberg, Ernst Eklund, Birger Malmsten, Elsa Carlsson, Sture Lagerwall, Hilda Borgström, Ragnar Arvedson, Jan Molander.

Stark och saklig filmatisering av Marika Stiernstedts roman om en överklassfamiljs kompletta undergång, i både stillsam och våldsam mening. Skildrar en splittrad överklassfamilj där slyngelaktige äldste sonen (Lagerwall) sedan länge förlorat all respekt, yngste sonen (Lindberg) är övertygad socialist och inte vill ärva faderns (Eklund) förmögenhet. Historien cirkulerar dock främst kring dottern (Henning), som är gift med en sadistisk man (Ekman), vars mardrömslika äktenskap går allt närmare en stor tragedi, medan faderns stora 60-årsbankett hålls. En hård satir i en melodramatisk förklädnad gör denna Ekmanklassiker både underhållande och gripande. Magnifika skådespelare, i synnerhet de fyra förstnämnda i rollistan.

BARA EN DAG (Before Sunset) ****½

Drama

2004 USA 80 min. f/35/w. R: Richard Linklater. S: Ethan Hawke, Julie Delpy, Vernon Dobtcheff, Louise Lemoine Torres, Rodolphe Pauly, Mariane Plasteig, Diabolo, Denis Evrard, Albert Delpy.

Otroligt överraskande uppföljare till ”Bara en natt” där Delpy och Hawke träffas i Paris nio år efter den första filmen; han är på en bokturné och de har bara några timmar på sig innan han ska tillbaka till flygplatsen. De är äldre, mer socialt begåvade och ansvarstagande men gradvis börjar de avslöja mer och mer om sig själva och deras känslor för varandra. Filmen berättas i stort sett i realtid och blir en slags enaktare, en enda dialog medan de promenerar genom Paris. En osannolikt briljant uppföljare, ett tydligt kärleksbarn för alla inblandade; Linklater skrev manus med Delpy och Hawke, och de väljer en genialisk strategi när de låter filmen vara ännu mindre i skala än den första filmen. Dessa två karaktärer blir ännu mer trovärdiga som fullvuxna människor, och kärnan i berättelsen – hur en händelse kan ha betydelse för ett helt liv, och hur sann kärlek inte följer några sociala normer och regler – blir verkligen rättfärdigad med den här filmen, som (precis som den första) hade kunnat vara en idealistisk Meg Ryan-film men som istället är en märkligt vacker film om riktiga människor. Allt som allt fungerar uppföljaren som ett, nästan oumbärligt, komplement till den första filmen och gör den ännu bättre. Allt som allt två små existentialistiska mästerverk.

BARA EN NATT (Before Sunrise) ****½

Drama

1995 USA/ÖSTERRIKE/SCHWEIZ 105 min. f/35/w. R: Richard Linklater. S: Ethan Hawke, Julie Delpy, Andrea Eckert, Hanno Pöschl, Karl Bruckschwaiger, Tex Rubinowitz, Erni Mangold, Dominik Castell, Haymon Maria Buttinger.

Osannolikt lyckad romantisk liten pärla där en ung amerikan (Hawke) råkar träffa en ung fransyska (Delpy) på ett Europatåg; de fattar tycke för varandra och hoppar spontant av tåget i Wien där de spenderar en sommarnatt flanerandes med den underliggande vetskapen om att de kanske måste skiljas åt för alltid morgonen efter. En dialogdriven och existentialistisk, alldeles oemotståndlig film, starkt rekommenderad till inbitna romantiker, men generation X-regissören Linklater (som var med och skrev manus) har också gjort en film som ständigt envisas med att vara totalt naturalistisk, både i manus och regi. Delpy och Hawke spelar karaktärer med autentiska, odramatiska problem och filmen hintar aldrig för en sekund åt någon som helst Hollywood-dramatik, utan känns som ett verkligt utkast från livet snarare än en ”film”. En magisk liten film, som hade varit ansedd som klassiker om den kommit på 1970-talet. Berikades med en fortsättning år 2004, den lyckade ”Bara en dag”.

BARB WIRE *

Action

1996 USA 98 min. f/35/w. R: David Hogan. S: Pamela Anderson Lee, Temuera Morrison, Victoria Rowell, Jack Noseworthy, Steve Railsback.

Patetisk ursäkt till att se Pamela Anderson i diverse nakenscener, då speciellt den tio minuter långa öppningsscenen. Hon spelar ägare till en nattklubb år 2017 som går med på att smugla hennes förre älskares nuvarande fru ut från landet, intrigen snodd från ”Casablanca” av alla filmer. Fylld med högljudd och dötrist action och töntiga kommentarer, typ Barb som spöar upp alla som kallar henne ”babe”, med repliken ”Don’t call me babe”. Don’t watch the movie, dude.

BARFLY ***½

Drama

1987 USA 100 min. f/35/w. R: Barbet Schroeder. S: Mickey Rourke, Faye Dunaway, Alice Krige, Jack Nance, J.C. Quinn, Frank Stallone, Sandy Martin, Roberta Bassin, Gloria LeRoy, Joe Unger, Harry Cohn, Pruitt Taylor Vince.

Saklig och effektivt engagerande filmatisering av Charles Bukowskis självbiografiska böcker med manus av Bukowski själv. Rourke spelar Bukes alter-ego Henry Chianski, en fullständigt alkoholiserad, men ”fri”, barfluga som träffar minst lika vingskadad ängel (Dunaway) när han letar ny stammisbar, då han blivit utkastad ur sitt gamla hak efter att ha fått för mycket stryk. En av få filmer man kan säga stinker på ett bra sätt; från början till slut råder rännstensläge, men karaktärerna är så kompromisslöst vackra att filmen blir väldigt gripande. Mycket hänger på skådespelarna; både Rourke och Dunaway gör bland sina bästa rolltolkningar och lyckas hela tiden avvärja uppenbar melodramatik. Bukowski själv kan i en scen synas sitta vid en av barstolarna – förstås.

BARNEN SOM INTE FANNS (Dare mo shiranai) ****

Drama

2004 JAPAN 141 min. f/16/e.w. R: Hirokazu Koreeda. S: Yûya Yagira, Ayu Kitaura, Hiei Kimura, Momoko Shimizu, Hanae Kan, You, Kazuyoshi Kushida, Yukiko Okamoto, Sei Hiraizumi, Ryo Kase, Takako Tate.

Skickligt gjord, mycket bitterljuv och gripande japansk film om ensamstående mamma i Toyko som flyttar till en liten lägenhet med sina fyra barn, tre av dom gömda i resväskor eftersom dom inte är folkbokförda, och blir därefter mer och mer frånvarande medan barnen får klara sig själva. Till slut är de helt övergivna, utan att veta varför, och i takt med att pengarna tar slut (och hyrorna blir obetalda) blir situationen alltmer katastrofal. Låter som en socialrealistisk tragedi, men är i mångt och mycket en mycket charmig film med smärtsam, allvarlig botten. Baserad på en verklig händelse, och berättad med ett realistiskt lugn och inte som ett melodramatiskt pekoral; intelligenta karaktärer, såväl de psykologiskt trovärdiga barnen som den självcentrerade modern som aldrig svartmålas, och naturalistiskt berättande gör filmen oavbrutet fängslande. Koreeda, en av den moderna japanska filmens mest begåvade regissörer, leker med åskådarens känslor och blandar bedårande pipande barnskor med den vuxnes rädsla för fara. Åskådarens blick är avgörande när barnen i filmen förblir föräldralösa, bortglömda och inte saknade av samhället, och det gör denna mångbottnade film inte bara sevärd utan angelägen.

BARNHEMMET (El orfanato) ***

Skräckdrama

2007 SPANIEN/MEXICO 105 min. f/35/a.w. R: Juan Antonio Bayona. S: Belén Rueda, Fernando Cayo, Roger Princep, Mabel Rivera, Montserrat Carulla, Andrés Gertrúdix, Edgar Vivar, Óscar Casas, Mireia Renau.

Kvinna som var föräldralös som barn uppfostrar sin adopterade son med sin make i ett gammalt hus som förr var föräldrahemmet hon själv växte upp i (ring Freud!) och med dessa spökliga förutsättningar dröjer det förstås inte länge förrän pojken påstår sig ha osynliga vänner i huset. Vad som följer är klassisk spökhusskräck av klassiska skolan (skolexemplen som drar sig till minnes är brittiska pärlorna ”Det spökar på Hill House” och ”De oskyldiga”). Filmen börjar starkt och spännande men om man är bekant med genren märker man att filmen snart börjar följa bekanta spår, och mot slutet har det spårat ut ganska ordentligt i någon slags spirituellt sentimental final. Mycket kusligheter ryms ändå under resans gång, och det är sevärt för fans av genren.

BARON MÜNCHHAUSENS ÄVENTYR (The Adventures of Baron Munchausen) ****

Äventyr

1988 STORBRITANNIEN/VÄSTTYSKLAND 126 min. f/35/w. R: Terry Gilliam. S: John Neville, Sarah Polley, Eric Idle, Oliver Reed, Charles McKeown, Winston Dennis, Jack Purvis, Valentina Cortese, Jonathan Pryce, Bill Paterson, Peter Jeffrey, Uma Thurman, Alison Steadman, Ray Cooper, Don Henderson.

Lång och bombastisk, men också mycket tillfredsställande, filmäventyr om den mytomspunne baron Münchhausen och hans påstådda resor från Turkiet till Månen, byggt på Rudolph Eric Raspes berättelser från 1785 byggda på den riktiga äventyraren Karl Friedrich von Münchhausen. I den här högflygande produktionen är han en gubbe med friskt humör, helt oklanderligt gestaltad av Neville, som med hjälp av nioåriga Sally Salt (en pytteliten Polley) ger sig iväg på en sagans expedition genom det ena spektakulära äventyret efter det andra (dom är på månresor, i magen på sjömonster, på flykt undan Liemannen, etc.) för att i slutändan försöka rädda hemstaden från dom arga turkarna. En film som är perfekt lämpad för Gilliam och hans hysteriska tempo (som i andra filmer lätt blir för mycket i längden), fylld av fantastiska specialeffekter och underbara skådespelare. Helt klart för lång och överdriven, men förmodligen perfekt för barn och ungdomar som är för gamla för Dumbo men för unga för Terminator – och, förstås, för alla med barnasinnet i starkt behåll. Flera roliga cameos och okrediterade insatser – mest minnesvärd är kanske Robin Williams, som är hysterisk som ”månkungen” (han är krediterad som ”Roy D. Tutto”) men kan även notera Sting i början av filmen, som tapper soldat på väg till galgen. Michele Soavi var second unit-regissör. Baron Münchhausens äventyr har filmats fyra gånger tidigare: 1911 av Méliès i Frankrike, 1943 i Tyskland, 1961 i Tjeckoslovakien, och 1979 i Sovjet.

BARRY LYNDON ****½

Drama

1975 ENGLAND 186 min. f/35/e.w. R: Stanley Kubrick. S: Ryan O’Neal, Marisa Berenson, Patrick Magee, Leon Vitali, Hardy Krüger, Steven Berkoff, Gay Hamilton, Murray Melvin, Frank Middlemass, Andre Morell, Leonard Rossiter, Marie Kean, Michael Hordern (berättare).

Fascinerande 1700-talsepos byggt på Thackarays roman, som skildrar den klent begåvade bondsonen Redmond Barrys (O’Neal) väg från fattig dräng till den rike lord Barry Lyndon. Hans vägar går genom flera krig, han blir både spelskurk och spion innan han når rikedom. Första delen skildrar uppgången, del två hur hans okunnighet, naivitet och elakhet till slut kommer att förgöra honom och alla hans välgångar. Ett av Kubricks mer kryptiska underverk, en udda existentialistisk berättelse som inte liknar något annat. Visuellt är filmen en helt otrolig upplevelse; extremt detaljerad och välgjord, filmad med specialgjorda kameror för att uppnå bilder som liknar rennässansmålningar – den häpnadsväckande visuella bakgrunden bidrar till en långsam, stark och ofta smärtsam berättelse (manus av Kubrick) som är lika gåtfull som fängslande. Samtidigt (inte minst tack vare en berättarröst som verkar ha ena ögonbrynet ständigt höjt) är den sardonisk, både syrligt munter och beskt ironisk. När filmen får lite tid över lyckas den till och med vara rent ut sagt plumpt komisk. Fantastiska kostymer, häpnadsväckande foto, underbar scenografi och magnifik musik gör ingenting sämre. En av Kubricks allra mest ambitiösa och kanske hans allra mest detaljerade film; att berättelsen på många sätt är helt meningslös gör den förstås helt genial. Fick fyra Oscar: John Alcotts foto, scenografin, Leonard Rosenmans musik och svenskan Ulla-Britt Söderlunds kostymer.

BASIC – FARLIGT UPPDRAG (Basic) **

Thriller

2003 USA/TYSKLAND 98 min. f/35/a.w. R: John McTiernan. S: John Travolta, Samuel L. Jackson, Connie Nielsen, Tim Daly, Giovanni Ribisi, Brian Van Holt, Taye Diggs, Dash Mihok, Cristián de la Fuente, Roselyn Sanchez, Harry Connick Jr, Georgia Hausserman.

Befängd militärthriller där Travolta spelar ex-Ranger som måste försöka få klarhet i vad som hände med ett par kommandosoldater under ett till synes vanligt träningsuppdrag i Panama; deras fascistoide överste (Jackson) har försvunnit och det som följer är en flashback-baserad, ”Rashomon”-inspirerad röra av omständliga storytwistar. Filmens stora problem är att ”mysteriet” inte är intressant nog att vända ut och in på. Bra skådespelare och rapp regi av McTiernan gör att man inledningsvis är förlåtande, men filmen vänder upp och ner på sin pannkaka om och om igen utan att förstå att det inte finns någonting av värde i den till att börja med. Ett bra exempel på vad som kan hända när formen helt och hålet tar över innehållet.

BASIC INSTINCT ***

Thriller

1992 USA 127 min. f/35/a.w. R: Paul Verhoeven. S: Michael Douglas, Sharon Stone, George Dzundza, Jeanne Trippelhorn, Dennis Arndt, Wayne Knight.

Douglas spelar San Fransisco-polis som undersöker ett synnerligen obehagligt isspiksmord (den numera klassiska inledningsscenen). Sakta men säkert blir han dock mer indragen än han kanske borde, när han attraheras av den huvudmisstänkta (Stone i sin genombrottsroll), som skrivit en bok identisk till mordet, och håller på med en ny där han verkar vara nästa offer. Extremt överhypad film som underhåller med några Hitchcock-osande spänningsmoment, kinky tematik väl lämpad Verhoeven, och ett laddat samspel mellan Douglas och Stone. Samtidigt lite svår att ta på allvar. En av 90-talets mer kultiga mainstreamfilmer, fick en uppföljare fjorton år senare.

BASIC INSTINCT 2

Thriller

2006 USA/STORBRITANNIEN/TYSKLAND/SPANIEN 114 min. f/35/a.w. R: Michael Caton-Jones. S: Sharon Stone, David Morrissey, Charlotte Rampling, David Thewlis, Terence Harvey, Stan Collymore, Hugh Dancy, Indira Varma, Heathcote Williams, Flora Montgomery, Kata Dobó, Iain Robertson.

Fantastisk, på sitt sätt, uppföljare där Stones femme fatale återigen blir huvudpersonen i en mordutredning; detta efter att hennes pojkvän dött i en bilolycka när hon kört ner bilen i vattnet själv (medan han dessutom redan var död). Den här gången är det psykoanalytikern Morrissey som ska undersöka henne och blir, förstås, intresserad av hennes manipulativa, potentiellt dödliga, manér. En dålig b-filmskopia på den första filmen med absurt meningslös intrig, förutsägbara vändningar, noll kemi mellan skådespelarna, och ett helt uppenbart publikfriande från Stone som använder sig av sina ”tillgångar” för att kamma hem lite intäkter. Ofrivilligt komisk.

BASKERVILLES HUND (The Hound of Baskervilles) ***½

Thriller

1939 USA 80 min. sv/35/a.s. R: Sidney Lanfield. S: Basil Rathborne, Nigel Bruce, Richard Greene, Wendy Barrie, Lionel Atwill, John Carradine, Barlowe Borland, Beryl Mercer, Morton Lowry, Ralph Forbes, E.E. Clive.

Mysig Sherlock Holmes-klassiker där Holmes får i uppdrag att lösa ett par mystiska mord ute vid en spöklik herrgård; folk är övertygade om att legenden om en övernaturlig monsterhund som stryker runt bygden är sann, men Holmes är inte lika säker. Rathbones första film i sin legendariska paradroll; han är än idag oöverträffad, likaså Bruce som pluffsige Watson. Tät och stämningsfull, full av ödsliga landskap och tjock dimma; upplevs gärna i knastrigast möjliga version. Blev en enorm succé, och Rathbone och Bruce fick spela Holmes och Watson i tretton filmer till; den första uppföljaren är ”Sherlock Holmes – Professor Moriartys sista strid”. Annan titel: ”Sherlock Holmes och Baskervilles Hund”.

BATMAN ***½

Actionkomedi

1966 USA 105 min. f/35/w. R: Leslie Martinson. S: Adam West, Burt Ward, Burgess Meredith, Cesar Romero, Frank Gorshin, Lee Meriwether.

Lyckad långfilmsversion av den knasiga TV-serien från 60-talet. Ultrafånig, ibland hejdlöst rolig, story där Batman får tampas med ett helt Dreamteamet av skurkar; Kattkvinnan, Pingvinen, Gåtan, och Jokern slår ihop sig för att en gång för alla göra sig kvitt med den dynamiska duon. Sanslöst underhållande. ”Vissa dagar vet man inte vad man ska göra av en bomb” är en av många klassiska repliker. Skildrades lite mer seriöst (kan man väl säga) av Tim Burton i ”Batman” och ”Batman Återkomsten” 1989 och 1992, samt 1995 och 1997 av Joel Schumacher (”Batman Forever” och ”Batman & Robin”) samt Christopher Nolan (”Batman Begins” 2005, ”The Dark Knight” 2008 och ”The Dark Knight Rises”). Andra titlar: ”Batman – The Movie”, och ”Läderlappen”.

BATMAN ****

Action

1989 USA 126 min. f/35/w. R: Tim Burton. S: Michael Keaton, Jack Nicholson, Kim Basinger, Robert Wuhl, Pat Hingle, Billy Dee Williams, Michael Gough, Jack Palance.

Skitsnygg filmatisering av serien, mörkt levererad i rappt tempo. Keaton är otippat nog alldeles perfekt som Batman/Bruce Wayne, och Nicholson är fullständigt galen i rollen som ärkeskurken Jokern. Storyn går ut på att Batsy släpper ner gangster-Jack i läskig grön kemikaliepool och han kommer tillbaka som Jokern för att göra stan osäker, alltmedan Bruce Wayne försöker charma journalisten Vicki Vale (Basinger). Både återhållsam och stringent – med udda karaktärer i alla hörn, och inte minst i den Art deco-inspirerade scenografin som vann en Oscar – och samtidigt maffig och fenomenalt underhållande. Danny Elfmans lysande musik bidrar till stämmningen. 80-talets mest framgångsrika film, skapade när det begav sig en enorm hype och krossade barriären för Hollywoods merchandise-apparat. Prince gjorde flera också låtar i soundtracket. Burton gjorde en till uppföljare 1992, ”Batman Återkomsten”.

BATMAN BEGINS ****

Action

2005 USA 134 min. f/35/a.w. R: Christopher Nolan. S: Christian Bale, Liam Neeson, Katie Holmes, Michael Caine, Gary Oldman, Morgan Freeman, Ken Watanabe, Tom Wilkinson, Rutger Hauer, Mark Boone Junior, Cillian Murphy, Gus Lewis, Linus Roache, Larry Holden, Gerard Murphy, Colin McFarlane, Sara Stewart, Richard Brake, Rade Sherbedgia, Emma Lockhart, Christine Adams, John Nolan.

Mörk, mustig och i det närmaste perfekt Batmansaga med en allvarlig atmosfär, väl trogen DC-förlagan, som skildrar den unge Bruce Waynes väg från frustrerad föräldralös yngling till  Gotham Citys mörke beskyddare. Börjar i de östasiatiska bergen där han får utstå omänskligt hård träning i disciplin och stridsteknik och fortsätter i bilden av det urholkade Gotham City där korruptionen styr. Ett oemotståndligt utfört äventyr; mycket mörkt och våldsamt, med en dynamisk Christian Bale i huvudrollen och med ett stjärngalleri i birollsensemblen. Stark dramatik befriad från ironi och med en vemodig underton, balanserar dessutom sina olika intriger och idéer i en jämn dramaturgi. Lite lång, och tappar en del skärpa i sista tredjedelen, men är överlag ett kraftpaket. Icke att förglömma är den också visuellt imponerande och efter Tim Burtons ironiska och Joel Schumachers cirkus-aktiga filmer kommer den slutligen att tillfredsställa alla fansen. Uppföljare: ”The Dark Knight”.

BATMAN FOREVER ***

Action

1995 USA 122 min. f/35/w. R: Joel Schumacher. S: Val Kilmer, Tommy Lee Jones, Chris O’Donnell, Jim Carrey, Nicole Kidman, Michael Gough, Drew Barrymore.

Surrealistisk Batman-historia som totalt saknar känslan som Tim Burton fått fram i sina tidigare filmer, men bjuder på underhållning av det jäsande slaget. Skurkarna höjer betyget; Det totalvrickade Dubbelansiktet (Jones) vill ha gruvlig hämnd på Batman (Kilmer) av en rätt billig anledning, och den mystiske Gåtan (Carrey) vill ha hämnd på Bruce Wayne. Till sin hjälp påtvingas Kilmer en ung ”sidekick”, Robin (O’Donnell). Dessutom, ja det är en aning för många karaktärer i den här filmen, blir vår mörke hjältes alias Bruce Wayne förälskad i den utmanande psykologen Kidman, som i sin tur är besatt av Batman. Pryde Kilmer saknar den genuina mänsklighet Michael Keaton gav ut i rollen, men är helt okej som Batman, men den ännu mer tvålfagre hjälten Robin kunde vi gott klarat oss utan. Uppföljare: ”Batman & Robin”.

BATMAN MÖTER MÖRKRETS HÄMNARE (Batman: Mask of the Phantasm) ***½

Animerad actionfilm

1993 USA 76 min. f/35/s. R: Eric Radomski, Bruce W Timm. Röster: Kevin Conroy, Dana Delany, Hart Bochner, Stacy Keach, Abe Vigoda, Dick Miller, John P Ryan, Efren Zimbalist Jr, Bob Hastings, Robert Costanzo, Mark Hamill. Sv rös: Mattias Knave, Andreas Nilsson, Susanne Barklund/Malin Nilsson/Annica Smedius (?), Fredrik Dolk (?).

Batman kämpar emot mystisk varelse som har ihjäl alla maffiabossar i stan samtidigt som han uppvaktar sin ungdomskärlek, en kvinna som delar hans livssorg och vemod. Subtil och intelligent långfilmsversion av den animerade TV-serien som tar tillfället i akt att berätta vad den serien alltid var ute efter men inte alltid lyckades förmedla; en seriös berättelse, med kompakt tematik och gripande dramatik. Inte helt oförutsägbar, men ganska imponerande och den romantiska berättelsen är verkligen oväntat gripande. Helt klart mer sevärd (möjligen rentav mer lämplig) för vuxna än för barn.

BATMAN & ROBIN

Action

1997 USA 130 min. f/35/w. R: Joel Schumacher. S: George Clooney, Arnold Schwarzenegger, Chris O’Donnell, Uma Thurman, Alicia Silverstone, Pat Hingle, Michael Gough, Vendela Kirsebom.

Man kan ju försöka tänka på att ”Batman & Robin” bara löst är baserad på den gamla DC-serietidningen, och även är som en liten hyllning till 60-talsserien. Men ser man tillbaka på Tim Burtons två första filmer så blir det ett gigantiskt anitklimax att se igenom den för långa, för töntiga och för känslolösa hemskheten. Clooney ser oerhört plågad ut i rollen som Bruce Wayne, som för övrigt har gått från mystisk mörk hämnare till ett vandrande frågetecken som går omkring och muttrar longörer för sig själv, och hur mycket man än vrider och vänder på karaktären slutar den likgiltig. Schwarzenegger är abnormt pinsam som Dr.Freeze, O’Donnell är smärtsamt töntig som Robin, Silverstone ser motvillig ut och Thurman spelar ofrivilligt över i producenternas beska försök till att hitta en ny Catwoman i Poison Ivy. Sen har vi ju storyn (Dr. Freeze ska göra Gotham City till en iskub) för att sänka det brinnande Batman-skeppet helt. Skickade hela francheisen in i ett koma som den inte väcktes ur förrän 2005 års ”Batman Begins”.

BATMAN ÅTERKOMSTEN (Batman Returns) ****

Action

1992 USA 126 min. f/35/w. R: Tim Burton. S: Michael Keaton, Michelle Pfeiffer, Danny De Vito, Christopher Walken, Michael Gough, Michael Murphy, Cristi Connaway.

Läcker uppföljare till ”Batman” med mardrömslika undertoner. Ett par dumpar deras missfödda barn i kloakerna och barnet växer där upp och blir Pingvinen, ett hot mot Gotham City. Ännu mer hotfull blir han när han allierar sig med den egocentriske och storhetsvansinnigade borgmästaren Max Schreck (Walken). Samtidigt har Batman lite mer intima och personliga problem i och med den oförglömliga Catwoman (bara Michelle Pfeiffer kan mjaua samtidigt som hon spränger ett varuhus i luften). Underbar, dyster scenografi, foto och musik (Danny Elfman), härliga skådespelare samt mängder av härligt ironiska repliker, som gör upplevelsen ännu mäktigare. Burton fick carte blanche att göra vad han ville med denna film – och det märks! En förvriden och alldeles oemotståndlig upplevelse. Uppföljare: ”Batman Forever”.

BATS *

Rysare

1999 USA 87 min. f/35/a.w. R: Louis Morneau. S: Lou Diamond Phillips, Dina Meyer, Leon, Bob Gunton, Carlos Jacott, David Shawn McConnell, Marcia Dangerfield, Oscar Rowland, Tim Whitaker, Juliana Johnson, James Sie, Ned Belamy.

Extremt dålig monsterrysare där ett gäng genmanipulerade fladdermöss med mördarinstinkt och samarbetsvilja terroriserar en stad i Texas. Ett par klämkäcka hjältar har av någon anledning beslutat sig för att försöka utplåna dom och militären säger inte ifrån. Dåliga effekter och ett slentrianmässigt upplägg hade varit godtagbart om historien inte var så fruktansvärt pinsamt amatörmässig och så förödmjukande dåligt gjord att det verkar som att ett par äventyrslystna skolpojkar kokat ihop manuset, komplett utan vare sig logik eller mening.

BATTLEFIELD EARTH (Battlefield Earth: A Saga of the Year 3000) **

Science-Fiction

2000 USA 113 min. f/35/a.w. R: Roger Christian. S: John Travolta, Barry Pepper, Forets, Kim Coates, Richard Tyson, Sabine Karsenti, Michael McCrae, Michael Byrne, Sean Hewitt, Perron, Aolsen, Christian Tessier, Sylvain Landry, Tim Post, Earl Pastko, Andy Bradshaw, Jim Meskimen, Tait Ruppert, Kelly Preston.

Mycket påkostad extremflopp som ofta anklagats för att vara den sämsta film som gjorts sedan Edward D. Wood Jrs glansdagar. Baserad på en roman av sci-fi-författaren L. Ron Hubbard och utspelar sig år 3000 då jorden övertagits av övermänniskovarelser i rastaflätor och människorna reducerats till slavar eller vilddjur. Travolta spelar skojfrisk och helt sadistisk general som får trassel när en av människorna (Pepper) beslutar sig för att göra uppror. Inte mycket till handling, en hel del flumskadad dialog, en idiotiskt fjantig Travolta och intrigen består av idel stölder från “Apornas planet”, “Star Wars” och resten av science-fiction-katalogen. Man undrar onekligen vad producenterna tänkte, men det måste ändå sägas att det finns många sämre filmer; det är trots allt bara uselt under de värsta stunderna. Förutom sin tafflighet är filmens egentliga problem ”bara” att den helt enkelt inte går att ta på allvar. Likväl rekommenderad till ingen alls.

BATTLE ROYALE (Batoru rowaiaru) **½

Actiondrama

2000 JAPAN 114 min. f/35/w. R: Kinji Fukasaku. S: Tatsuya Fujiwara, Aki Maeda, Tarô Yamamoto, Takeshi Kitano, Chiaki Kuriyama, Sosuke Takaoka, Takashi Tsukamoto, Yukihiro Kotani, Eri Ishikawa, Sayaka Kamiya, Aki Inoue, Takayo Mimura, Yutaka Shimada, Ren Matsuzawa, Hirohito Honda, Ryou Nitta, Sayaka Ikeda, Anna Nagata, Yukari Kanasawa, Misao Kato, Hitomi Hyuga, Satomi Ishii, Asami Kanai, Satomi Hanamura, Yousuke Shibata, Shiro Go, Yuuki Masuda, Shigeki Hirokawa, Tamaki Mihara, Tomomi Shimaki, Yasuomi Sano, Shin Kusaka, Gouki Nishimura, Shigehiro Yamaguchi, Osamu Ohnishi, Satoshi Yokomichi, Junichi Naitou, Tsuyako Konishita, Mai Sekuguchi, Takako Baba, Haruka Nomiyama, Ai Iwamura, Minami, Michiko Yamamura.

Klumpigt överdriven actiongröt om dystopisk framtidsvärld där en högstadieklass dumpas på en öde ö för att delta i tävling som går ut på att dom ska döda varandra tills bara en återstår. Medvetet smaklös, men tyvärr för tafflig och dåligt gjord för att lyckas övertyga; börjar som en cynisk samhälls- och mediasatir men blir snart en oöverskådlig röra som växlar mellan nihilistiskt blodbad, smetig melodramatik och meningslöst trams. Filmen skyltar med en del ytlig symbolik, men ironiskt nog känns det mest som ett våldsförhärligande  TV-spel främst gjord som underhållning. Blev förstås uppmärksammad, och fick omedelbart många fans, men filmens enda riktig begåvade infall är Kitano som ger mer klass och stil än vad filmen klarar av i rollen som psykotisk lärare. En uppföljare.

BEACH (The Beach) ***

Äventyrsdrama

2000 USA 125 min. R: Danny Boyle. S: Leonardo DiCaprio, Virginie Ledoyen, Guillaume Canet, Tilda Swinton, Lars Arentz-Hansen, Robert Carlyle, Peter Youngblood Hills, Jerry Swindall, Paterson Joseph, Zelda Tinska, Daniel Caltagirone, Peter Gevisser, Lidija Zovkic, Staffan Kihlblom, Jukka Hiltunen, Magnus Lindgren, Saskia Mulder, Simone Huber, Raweeporn ’Non’ Srimonju. Ung backpacker (DiCaprio) som, trött på USA, kommer till Thailand ger sig snart ut på jakt efter en mytomspunnen strand. Han, och två franska vänner, finner stranden och ett isolerat samhälle i ett paradis… men efter en tid börjar, såklart, drömbilden fallna. Fyndig och intressant filmatisering av Alex Garlands bestseller med en bra DiCaprio i huvudrollen. Bitvis riktigt underhållande men oftast är det en glansig yta som talar och under den är det ganska tomt.

BEAN – DEN TOTALA KATASTROFFILMEN (Bean – The Ultimate Disaster Movie) **

Komedi

1997 USA 90 min. R: Mel Smith. S: Rowan Atkinson, Peter MacNicol, Pamela Reed, Harris Yulin, Burt Reynolds, John Mills.

Mr. Bean hamnar av en slump i USA istället för ett geni och när han kommer dit istället blir det liv i luckan. Till familjens stora förtret blir det doktor MacNicol som får ta hand om honom. En konstruerad och förskräckligt obekväm film där Atkinson kör sin gamla vanliga grej, fast nu bland smygreklam och såsiga amerikanska familjefilmsbudskap. Det hela är klart spekulativt.

BEATRICE CENCI ****½

Drama

1969 ITALIEN 99 min. R: Lucio Fulci. S: Adrienne Larussa, Tomas Milian, Georges Wilson, Mavi, Antonio Casagrande, Ignazio Spalla, Max Steffen Zacharias, Raymond Pellegrin, Massimo Sarchielli, Mirko Ellis, John Bartha.

Fantastisk, ohyggligt stark berättelse om den italienska legenden om Beatrice Cenci, som tillsammans med hela sin familj, dömdes till döden av katolska kyrkan år 1599 för att ha planerat och utfört mordet på sin far (som var en vidrig, adlig gangster som utnyttjade henne sexuellt). En Shakespeare-influerad intrig berättas på ett briljant okonventionellt sätt, i stafettliknande tillbakablickar, karaktär för karaktär – inledningsvis är det helt obegripligt men i takt med att intrigen klarnar blir även karaktärerna mer mystiska och avancerade. Filmen är både melodramatisk och spännande, extremt våldsam och mycket förlösande; filmens kyrkliga representanter är alla svin, och filmen är ett fullständigt rasande utbrott mot den katolska kyrkans blodiga historia av orättvisa och girighet, inte utan antydningar att historien gått i arm (filmen är, som flera av Fulcis filmer, en otrolig provokation mot det katolska Italien). Filmen är både obskyr och intern, och kräver förmodligen mer eller mindre förkunskaper om italiensk kultur, men det är ett mycket starkt och skoningslöst drama för den som kan sätta sig in i den. Det är också filmen som tidigt bevisade att Fulci, än idag mest berömd för sina splattriga skräckfilmer på 80-talet, var en oerhörd auteur; detta var hans personliga favoritfilm, och förmodligen också hans bästa film. Legenden om Beatrice Cenci har inte filmats så ofta, däremot har det skrivits många böcker, operor och romaner; Alfred Nobel, av alla människor, skrev pjäsen ”Nemesis” år 1896 byggd kring henne. Amerikansk titel: ”The Conspiracy of Torture”.

BEAUTIFUL **½

Dramathriller

2009 AUSTRALIEN 97 min. R: Dean O’Flaherty. S: Peta Wilson, Aaron Jeffery, Asher Keddie, Sebastian Gregory, Tahyna Tozzi, Socratis Otto, Laura Trevor.

En tonårig nörd slår ihop sig med granndrömflickan han i hemlighet fotograferar för att ta reda på vem som rövat bort tonåringar i det idylliska området dom bor i. Blandning mellan läskig thriller och satirisk svart komedi som för det mesta ser väldigt snygg ut – men den kommer ingenstans, och är minst sagt ojämn på vägen dit.

BEAUTIFUL GIRLS ***½

Drama

1996 USA 112 min. R: Ted Demme. S: Timothy Hutton, Matt Dillon, Noah Emmerich, Michael Rapaport, Uma Thurman, Annabeth Gish, Lauren Holly, Mira Sorvino, Rosie O’Donnell, Nathalie Portman, Max Perlich, Martha Plimpton, Pruitt Taylor Vince, Anne Bobby, Richard Bright, Sam Robards, David Arquette, Adam LaFevre, John Carroll Lynch, Sarah Katz, Camille D’Ambrose, Martin Ruben, Tom Gibis.

Alldaglig pianist (Hutton) åker till sin lilla hemstad över en vecka i februari för att vara med i en high school-återträff och det visar sig att inget förändrats; skolans tuffing (Dillon) har blivit melankoliker och nörden (Rapaport) har väggarna tapetserade med fotomodeller, osv… Skön, dialogdriven karaktärsstudie av typen melankolisk, lätt romantiserad ”verklighetsberättelse” som håller från början till slut tack vare fina karaktärer och rolltolkningar. Flera minnesvärda och ovanligt uppriktiga ögonblick, inte minst Portman som lillgammal trettonårig granne som blir kär i Hutton, som själv (på något sätt) blir förtjust tillbaka. Tematiken ligger främst på relationer, och skillnad mellan ouppnåelig romantisk kärlek och verkligheten vad gäller människor och relationer. Perspektivet är rätt manligt, vilket blir extra tydligt i en onödig revirkissarfinal. Men överlag oklanderlig, och sevärd som ett unikt tillfälle då flera av denna generations bästa amerikanska skådespelare är med i samma film.

BEAVIS AND BUTT-HEAD DO AMERICA **½

Komedi

1997 USA 81 min. R: Mike Judge Rös: Mike Judge, Bruce Willis, Demi Moore, Robert Stack, Eric Bogosian, Jacqueline Barba, Pamela Blair, Richard Linklater, Kristofor Brown, Tony Darling.

De två animerade enfaldiga dumhuvudena från MTV:s TV-serie, som blev ikoner för en hel generation, har här, något sent, gett sig ut i långfilmsformat. Historien börjar med att deras kära TV blir stulen, varefter de blir förväxlade för hyrda mördare, varefter USA:s regering tar dom för de farligaste männen i Amerika, och sätter igång en jakt på dem. En enkelspårig komedi som inte segar ut men som har en brist på nya idéer, den påminner helt enkelt för mycket om ett 80-minuters TV-avsnitt. Men å andra sidan kommer ju då fansen inte att bli besvikna. David Letterman har lånat ut sin röst men nämns inte i rollistan.

BECK **

Thriller

1996 SVERIGE 94 min. R: Pelle Seth. S: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Figge Norling, Stina Rautelin, Mikael Alsberg, Mina Azarian, Per Moberg.

Halvhyggligt återuppväckande av Sjöwall/Wahlöös Martin Beck-figur, här gestaltad av Peter Haber. Här springer han runt i ett mörkt Stockholm för att hitta Internet-pedofiler. Slapp, överdrivet vedervärdig och alltför välpolerad historia med en hel del Hollywood-komplex. Har vissa ljuspunkter, som musiken av Ulf Dageby och Persbrandts helt kompletta Gunvald Larsson, men lillebrorskomplexet är lite genant och 90-taliseringsförsöket krystat. Har i stort sett ingenting alls att göra med romanernas stil eller originalkaraktärer, om nu någon trodde det. Råd: Se ”Mannen på taket” istället. Fick fyra biouppföljare, och ett i det närmaste oändligt antal TV-filmer.

BEE MOVIE **½

Animerad komedi

2007 USA 91 min. R: Steve hickner, Simon J. Smith. Röster: Jerry Seinfeld, Renée Zellweger, Matthew Broderick, Patrick Warburton, John Goodman, Chris Rock, Kathy Bates, Barry Levinson, Larry King, Ray Liotta, Sting, Oprah Winfrey, larry Miller, Megan Mullally, Rip Torn.

Animerat DreamWorks-äventyr enligt formalian; Seinfeld ger röst och karaktär åt ett bi i en bikupa som råkar hamna ute i det fria och efter ett tag börjar kämpa för binas rätt i samhället (typ) när det visar sig att människorna ”exploaterar bin” för att sälja honung… Givetvis välgjort med bra röster (kul att återse Seinfelds karaktäristiska manér) och med en och annan minnesvärd visuell höjdpunkt; men överlag blir det bara en långdragen version av alla andra filmer av samma stuk – framför allt ”Antz” som denna lånar lite väl friskt ifrån. Dessutom är uppdelningen av filmens världar knepig och osammanhängande, och det verkar finnas något slags socialism-möter-kapitalism-budskap här som är otroligt mycket mer än vad filmen klarar av.

BEETHOVEN **½

Komedi

1992 USA 87 min. R: Brian Levant. S: Charles Grodin, Bonnie Hunt, Dean Jones, Oliver Platt, Stanley Tucci, Nichole Tom, David Duchovny.

Ett par barn övertalar sin bitske far att behålla en liten söt sanktbernardshund, fastän han vet att den kommer växa upp och bli gigantisk. Den växer upp och blir gigantisk, och pappan behöver inte äta sin hatt. Lättsam, sentimental familjefilm som ofta går på tomgång och standardformulär. Tröttsam film för lättroade barn. Uselt slut. Fick en uppföljare: ”Beethovens Tvåa” och ytterligare valpar på video.

BEETHOVENS TVÅA (Beethoven’s 2:nd)

Komedi

1993 USA 86 min. R: Rod Daniel. S: Charles Grodin, Bonnie Hunt, Nicholle Tom, Christopher Castile.

Förundransvärt stel och onödig produktion där hunden Beethoven får en massa valpar och samma grej från den förra filmen snurrar runt om och om igen. Skådespelarna ser trötta och ointresserade ut och man lider gärna med dom.

BEETLEJUICE ***½
Skräckkomedi

1988 USA 92 min. R: Tim Burton. S: Alec Baldwin, Geena Davis, Winona Ryder, Catherine O’Hara, Michael Keaton, Jeffrey Jones, Sylvia Sidney, Robert Goulet, Glenn Shadix, Dick Cavett, Annie McEnroe.

Alec Baldwin och Geena Davis spelar lyckligt par som dör i en bilolycka och kommer tillbaka för att spöka bort de nya störande inneboende i huset (O’Hara, Jones). Winona Ryder spelar familjens flicka, ung, oförstådd, udda skräck-freak och hon är så klart den ende som kan se spökena. Keaton spelar bio-excorsisten Beetleguise, den högst bråkiga figuren som ska hjälpa paret med spökningen. Burtons första storfilmsproduktion är mer effekter än innehåll, men å andra sidan är det alldeles fantastiska sådana – och skådespelare på högvarv gjuter in en emotionell tyngd som gör att man inte tänker på att inte så mycket egentligen händer i filmen. Gav upphov till en tecknad Hanna Barbera-serie.

BEGOTTEN ****

1990 USA 78 min. R: E. Elias Merhige. S: Brian Salzberg, Donna Dempsey, Stephen Charles Berry.

Väääääääääääääldigt svår, minimalistisk nollbudgetfilm gjord i grynigast tänkbara 16 mm där en Leatherface-liknande varelse (som ska vara ”Gud”) hugger ihjäl sig själv med en skalpell, varpå en kvinna (”Moder jord”) föds ur skötet; hon vandrar sedan ut i det nakna karga landskapet, föder en son (”Jordens son”, eller kort och gott ”kött och blod”) varpå dom blir överfallna och ihjältorterade av ansiktslösa kannibaler… Allt är oändligt långsamt, ackompanjerat av suggestiva ljud, en hel del blodigt våld och symboliskt/religiöst lidande, och extremt kryptisk konstnärlighet. Det är först frestande att avfärda som typiskt pretentiös debutfilm, men ju mer man begrundar filmen seriöst desto mer fascinerande blir den – Det är en nattsvart, men omoralisk och verkligt konstnärlig film, som Merhige (manus, produktion, regi) arbetade intensivt med. För att få den unika bildkvalitén dubbelexponerade han råmaterialet och fotograferade därefter om bilderna en filmruta i taget vilket i sig tog flera månader. Mycket sevärt för unga cineaster som undrar vart gränstrakterna för mediet ligger. Filmen har förmodligen visats tusentals gånger med death metal eller gothrock på ljudspåret, och Mehrhige blev också anlitad av Marilyn Manson för en musikvideo vilket i sinom tid ledde till hans första större film ”Shadow of a Vampire”. Denna film är dock alltjämt första delen i en ännu oavslutad trilogi.

BEGÄRETS DUNKLA MÅL (Cet obscur objet du désir) ***½

Komedi

1977 FRANKRIKE/SPANIEN 102 min. R: Luis Buñuel. S: Fernando Rey, Carole Bouquet, Ángela Molina, Julien Bertheau, André Weber, Milena Vukotic, María Asquerino, Ellen Bahl, Valerie Blanco, Auguste Carriere, Jacques Debary, Muni, Piéral, David Rocha, Isabelle Sadoyan.

Buñuels sista film är en sorglöst berättat, glatt sadistisk berättelse om en lite knepig romans; filmen börjar med att en man (Rey) alldeles efter att han gått ombord ett tåg häller en hink vatten över en blåslagen kvinnas huvud (Bouquet) och därefter berättar för de förbryllade passagerarna om deras problematiska relation. Minutiöst och samtidigt enkelt regisserad studie i heteronormativitet av en rutinerad mästarregissör; fylld av Buñuels klassiska absurda och surrealistiska inslag. Det mest minnesvärda inslaget är att kvinnan helt osystematiskt spelas av två olika skådespelerskor (franska Bouquet och spanska Molina). Regissörens tematik om religion, klass och sexualitet är lika intakt som någonsin förr och Buñuel kommer undan med alltifrån kvinnomisshandel till terrorism eftersom tonen är så sardonisk och skrattretande; filmens enda minus är att karaktärerna är så osympatiska att något ”begär” egentligen aldrig uppstår eller kan relateras till, och att den Lolita-aktiga berättelsen i sig dessutom är väl beprövad sedan tidigare. Arketypisk Buñuel-anekdot: Det omtalade användandet av de två skådespelerskorna har ofta tolkats som dualitetssymbolism, men Buñuel menade att Bouquet helt enkelt hoppade av halvvägs varpå han märkte att han lika gärna kunde spela in resten av filmen med Molina. Manus av Buñuel och Jean-Claude Carrière efter Pierre Louÿs roman ”Kvinnan och sprattelgubben” som också den varit mycket inflytelserik och använts som underlag i flera filmer, inte minst Josef von Sternbergs ”Spansk karneval”. Rey dubbades till franska av Michel Piccoli.

BE KIND REWIND **½

Dramakomedi

2008 USA 102 min. R: Michel Gondry. S: Jack Black, Mos Def, Danny Glover, Melonie Diaz, Irv Gooch, Chandler Parker, Arjay Smith, Quinton Aaron, Gio Perez, Basia Rosas, Tomasz Soltys, Marcus Carl Franklin, Blake Hightower, Amir Ali Said, David Slotkoff, Frank Heins, Heather Lawless, Karolina Wydra.

Originell komedi om en trio arbetare på gammal hederlig hyrvideobutik som går i back och nu står inför ett rivningsbeslut. Medan ägaren är borta råkar affären dessutom ut för en kollektiv avmagnetisering av alla VHS-band (fråga inte hur) och de löser detta genom att på videokamera spela in egna versioner av populära titlar; de kallar det ”försvenskade” versioner, och idén blir en succé. Varmhjärtad och välgjord, ett tacksamt steg ner i pretentionerna för Gondry efter overkill-produktionen ”The Science of Sleep”, men förutom att den är en romantisk hyllning till den analoga tidsåldern kommer den ingenstans. Mittpartiet av filmen, bestående av montage från de hemmagjorda filmerna, är hysteriskt roliga men intrigen blir därefter väldigt traditionell och inte så värst intressant. Ändå en fin film överlag, och extra sevärd för filmfans med vurm för 80-talet. Glover är mycket fin i rollen som butiksägaren som blir varse den digitala utvecklingen när han försöker hitta pengar på annat håll.

BELA LUGOSI MEETS A BROOKLYN GORILLA *

Komedi

1952 USA 74 min. R: William Beaudine. S: Bela Lugosi, Duke Mitchell, Sammy Petrillo, Charlita, Muriel Landers, Al Kikume, Mickey Simpson, Milton Newberger, Martin Garralaga.

Två humorbefriade idioter hamnar på en konstig ö där dom hänger med ugga bugga-folk och lär känna en galen vetenskapsman (spelad av gissa-vem). Det är vad det låter som.

BELLE DE JOUR – DAGFJÄRLIEN (Belle de jour) ****½

Drama

1967 FRANKRIKE/ITALIEN 101 min. R: Luis Buñuel. S: Catherine Deneuve, Jean Sorel, Michel Piccoli, Geneviève Page, Pierre Clémenti, Françoise Fabian, Macha méril, Muni, Maria Latour, Claude Cerval, Michel Charrel, Iska Khan, Bernard Musson, Marcel Charvey.

En av Buñuels mest briljanta och fascinerande filmer. Deneuve spelar den timida hemmafrun Séverine som är gift med snäll, omtänksam och stentråkig läkare (Sorel) – av ren och skär drivkraft börjar hon jobba som prostituerad på undangömd bordell ledd av sakliga Madame Anais (Page), och blir därefter mer och mer tillfredsställd med sitt liv. Vad som skulle kunna vara en helt gubbsjuk premiss, blir istället precis det motsatta; en extremt intelligent gjord film som med oerhört subtila drag ifrågasätter åskådarens förutfattade meningar, och även berättar en engagerande historia om riktiga människors begär och längtan i en värld som inte är svart och vit. Tekniskt sett fläckfri, sparsmakat kantad av Buñuels geniala dröminslag där Séverines begär uttrycks i klassisk surrealistisk och Freudiansk drömtydning. Precis som i flera av Buñuels bästa filmer finns också sadistisk, och obegripligt smittsam, humor; alla de manliga karaktärerna blir till exempel mer eller mindre skrattretande, inte minst stackars Sorel (”Det är något konstigt med den här grejen”). Fortfarande, om inte än mer idag, ett praktexempel på djärvt och originellt filmskapande – också värd att se flera gånger, för att studera hur otroligt genomtänkt Buñuels drömassocierade detaljrikedom är.

BELÄGRINGEN (The Siege) **½

Actionthriller

1998 USA 122 min. R: Edward Zwick. S: Denzel Washington, Annette Benning, Bruce Willis, Tony Shalhoub, Sami Bouajila, David Proval.

Strax efter att en muslimsk ledare blir tillfångatagen av militären börjar bomber explodera i New York i en massakerlik terrovåg. Washington är ledare för FBI:s terroristorganisation, Benning är en insiderkälla som hjälper honom och Willis är elak militärgeneral. En godtagbar film, men som verkligen känns onödig. Förutsägbar som klockan och med klichéer som (helt ärligt) inte går att räkna. Dessutom innehåller den ett antal fumliga klipp. Bra skådespelare räddar den här historien, som i övrigt har dålig koreografi, uttjatade stilklipp och med dialoger som känns omoderna. Blev dock mer uppmärksammad efter elfte september, eftersom intrigen varnar om islamistisk terrorism på ett lite kusligt träffsäkert  sätt.

BEN-HUR ***½

Äventyrsdrama

1959 USA 212 min. R: William Wyler. S: Charlton Heston, Jack Hawkins, Haya Haraneet, Stephen Boyd, Hugh Griffith, Martha Scott, Cathy O’Donnell, Sam Jaffe, Finlay Currie, Frank Thring, Terence Longdon, George Relph, André Morell.

Förmodligen den mest berömda av Hollywoods gamla hederliga megastorfilmer, urtypen för episka storproduktioner och Hollywoodproduktioner för all framtid. Den episka handlingen om den judiska prinsen (Heston, i sin mest berömda roll) som blir förrådd och dömd till slaveri, för att sedan återvända för hämnd, samtidigt som Jesus föds i periferin står som dramaturgisk ryggrad för en massa äventyrsscener som för sin tid är makalöst spektakulära och som man fortfarande baxnar inför, trots att dom är föråldrade idag, bara för att allt är så pampigt regisserat. I övrigt är filmen galet pompös; den håller på hur länge som helst och Hestons sura nuna är inte det allra bästa fyratimmarssällskapet. Inget mästerverk, men fina gamla grejer för den som gillar sånt. Vann elva Oscars, vilket än idag är ett rekord som länge var enväldigt fram till 1997 (”Titanic”) och sen 2003 (”Sagan om Konungens Återkomst”). Ridley Scotts ”Gladiator”, som kom lite mer än fyrtio år senare, är nästan en slags nyinspelning.

BENJI – ALLA TIDERS HJÄLTE (Benji) **½

Familjefilm

1974 USA 86 min. R: Joe Camp. S: Patsy Garrett, Allen Fiuzat, Cynthia Smith, Peter Breck, Francis Bavier, Terry Carter, Edgar Buchanan, Tom Lester, Christopher Connelly, Deborah Walley, Mark Slade, Herb Vigran, Larry Swartz.

Extremt timid familjefilm om gyllenbrun liten blandrashund som tassar omkring i kvarteret, är allmänt älskad av alla och räddar ett par barn undan harmlösa kidnappare. Fint gjord, Benji är söt och filmen har mysig 70-talsmusik, men det blir ganska snabbt långdraget och outhärdligt menlöst. Från 7 år och neråt. Uppföljare: ”Alla älskar Benji”, ”Bort med tassarna!”, ”Benji på äventyr” och ”Benji: Off the Leash!”.

BENNYS VIDEO (Benny’s Video) ***

Dramathriller

1992 ÖSTERRIKE/SCHWEIZ 105 min. R: Michael Haneke. S: Arno Frisch, Angela Winkler, Ulrich Mühe, Ingrid Stassner, Stephanie Brehme, Stefan Polasek.

Hanekes andra långfilm, för bio, och den andra delen i en trilogi som började med ”Den sjunde kontinenten” och fortsatte med ”71 fragment”. Handlar om ett tonårigt rikemansbarn som oavbrutet tittar på våldsfilmer – hans favorit är avrättandet av en gris på ett slakthus – och därefter utan vidare dödar en oskyldig tjej han träffar på gatan. Typiskt uppseendeväckande, och Haneke-monoton, film men inte en av regissörens bästa. Budskapet är övertydligt och intrigen börjar kännas mycket överflödig efter ett tag; om Haneke vill visa exempel på dehumaniserad ungdom är det också ojämnt, eftersom Benny (lysande spelad av Frisch) i alla avseenden verkar vara en kronisk psykopat till att börja med. Allt detta till trots är filmen djärv, vattentätt gjord och svår att ogilla.

BERNARD & BIANCA (The Rescuers) ****

Animerad barnfilm

1977 USA 76 min. R: Wolfgang Reitherman, John Lounsbery, Art Stevens Sv Rös: Hans Lindgren, Margareta Sjödin, Pernilla Glaser, Meta Velander.

Mysig, ovanligt mörk och nästan suggestiv Disneyproduktion om två möss som sänds ut från internationella räddningsgruppen H.J.Ä.L.P.A för att rädda en liten flicka och hennes teddybjörn från den elaka Madame Medusa. Denne vill att hon ska klättra ner i en viadukt och hämta en stor diamant. En oemotståndlig film som saknar klassikernas tyngd men som ändå är lysande. Miljöerna är stämningsfullt mörka och fuktiga, det kryps i grottor och träsk och sångerna upplevs av karaktärerna, sjugna av någon slags osynlig sångerska. Många fenomenala och otippade karaktärer, som komiska trollsländan Evinrud som går igång på brännvin och den robusta och klumpiga albatrossen Orville. Välgjort, stämningsfyllt och riktigt underhållande. Uppföljare: ”Bernard & Bianca i Australien”.

BERNARD & BIANCA I AUSTRALIEN (The Rescuers Down Under) ***

Animerad barnfilm

1990 USA 74 min. R: Hendel Butoy, Mike Gabriel Sv Rös: Hans Lindgren, Margareta Sjödin, Trolle Carlsson, Allan Svensson, Åke Lagergren, Steve Kratz, Staffan Hallerstam, Carl Billquist, Sven Erik Vikström, Bo Bergstrand.

Underhållande men inte alls lika lysande som originalet. Vår kära musduo får ett nytt uppdrag: att rädda en pojke i Australien som blivit kidnappad av en ond tjuvskytt. Filmen har många läckra 3D-animationer men den blir aldrig lika jämn och fullfjädrad som den första filmen, som hade en stark intrig utan krystade sidospår. Den här filmens känns ljus och harmlös i jämförelse, inte tillräckligt mycket görs av birollerna och intrigen är lat och automatisk.

BERT – DEN SISTE OSKULDEN ***½

Komedi

1995 SVERIGE 100 min. R: Tomas Alfredson. S: Martin Andersson, Cajsa Lisa Ejemyr, Ing-Marie Carlsson, Johan Ulvesson, Yvonne Lombard, Povel Ramel, Marie Göranzon, Petter Fryklund-Borg, Sara Finer, Oliver Loftéen, David Boati, Martin Lindqvist, Lill Babs, Allan Svensson.

Rolig ungdomshistoria baserad på Sören Olsson och Anders Jacobsons böcker om Bert, den sextokige högstadieeleven som har en allmänt sardonisk tillvaro tillsammans med hans udda kompisar Åke och Lill-Erik. Rappt manus väl utvecklat från TV-serien filmen är byggd på, och ovanligt välregisserad, inte minst snyggt genomtänkt visuellt, och full med roliga överraskningar.  Carlsson och Ulvesson är strålande i rollerna som Berts grälande föräldrar, men Povel Ramel är kul som Berts morfar och Jessica Zandén och Lasse Berghagen gör roliga, skumma inhopp. I efterhand en film tydligt regisserad av Alfredson, och på många otippade sätt inte olik hans senare filmer, såväl ”Fyra nyanser av brunt” som ”Låt den rätte komma in” .

BERÄTTELSEN OM NARNIA – HÄXAN OCH LEJONET (The Chronicles of Narnia – The Lion, The Witch and The Wardrobe) ***

Äventyr

2005 USA 136 min. R: Andrew Adamson. S: Georgie Henley, Skandar Keynes, William Moseley, Anna Popplewell, Tilda Swinton, James McAvoy, Jim Broadbent, Kiran Shah, James Cosmo, Judy McIntosh, Elizabeth Hawthorne, Patrick Kake, Shane Rangi, Liam Neeson.

Påkostad filmatisering av C.S Lewis’ klassiska fantasyberättelse om de fyra barnen som i 40-talets krigshärjade England hamnar i deras morbrors herrgård; och i garderoben hittar en väg till det magiska landet Narnia. Där upptäcker de att de enligt en gammal profetia är utvalda att besegra den härskande Vita Häxan (Swinton) och beträda tronen som kungar och drottningar över landet. Lewis fantasifulla epos blandat med strålande specialeffekter gör det mesta jobbet i denna lite slentrianmässiga filmatisering. Det är elegant, ambitiöst och snyggt regisserat, och inte skamfilat någonstans, men filmen lyckas inte bygga upp någon tyngd inför det stora slaget i berättelsens uppgörelse. Synd på en sådan fantastisk berättelse, även om det säkert är tillräckligt storslaget för att tillfredsställa en del av bokens beundrare. Andra delen, om prins Caspian, beräknas komma år 2007.

BESATT (The Exorcism of Emily Rose) **½

Skräckdrama

2005 USA 119 min. R: Scott Derrickson. S: Laura Linney, Tom Wilkinson, Campbell Scott, Jennifer Carpenter, Colm Feore, Joshua Close, Kenneth Welsh, Duncan Fraser, JR Bourne, Mary Beth Hurt, Henry Czerny, Shohreh Aghdashloo.

Wilkinson spelar präst som står anklagad för att ha mördat en ung kvinna medan han utfört en exorcism på henne; Linney är hans advokat och medan rättegången pågår berättas det i tillbakablickar om hur unga Emily Rose blev besatt, och Linney märker att historien blir alltmer trovärdig. Baserad på några slags verkliga händelser, och har ett bra uppslag, men blir en stor besvikelse. Framför allt är filmen dåligt berättad; intrigen är plottrig och osammanhängande, det finns ingen kontakt mellan karaktärerna och budskapet faller ihop utan riktning och mening. En del starka effekter försöker dölja allt detta, men filmen förblir en soppa.

BESLUT UTAN ÅTERVÄNDO (Executive Decision) ***

Actionthriller

1996 USA 133 min. f/35/a.w. R: Stuart Baird. S: Kurt Russell, Halle Berry, Andreas Katsulas, Steven Seagal, John Leguizamo, Oliver Platt, Joe Morton, BD Wong, Len Cariou, Whip Hubley, Mary Ellen Trainor, Marla Maples, J.T. Walsh, Ingo Neuhaus, William James Jones.

Terrorister kapar ett 747-jetplan fullt med passagerare och Russell är CIA-expert som får följa med en militär grupp som tar sig ombord planet via ett annat plan (!) för att lösa situationen. Högljudd storsatsning full med högteknologisk ”logik” lagd uppå en totalt befängd intrig. Alldeles för lång och långsökt, men det hela är gjort med så pass mycket nerv och inlevelse att man nästan måste dras med i filmen för att inte bli uttråkad. Fina skådespelare, även om Seagal (som filmen lanserades med) nästan inte ens är med.

BESÖKARNA **½

Skräck

1988 SVERIGE 82 min. R: Jakob Ersgård. S: Kjell Bergqvist, Lena Endre, Johannes Brost, Joanna Berglund, Jonas Olsson.

Ganska töntig svensk skräckfilm där en osympatisk familj flyttar in i ett hus på landet som pappa Bergqvist snart märker är hemsökt av onda demoner. Har sina stunder, trots ett kasst manus, men till slut alldeles för ologisk och fånig för att fungera och slutet havererar totalt. Värd att se för Johannes Brosts spökjägargubbe (!) men i övrigt borde allmänintresset vara lågt.

BETTY BLUE – 37,2 GRADER PÅ MORGONEN (37°2 le matin) ***½

Drama

1986 FRANKRIKE 120 min. R: Jean-Jacques Beineix. S: Jean-Hugues Anglade, Béatrice Dalle, Gérard Darmon, Consuelo De Haviliand, Clémentine Célarié, Jacques Mathou, Vincent Lindon.

Hantverkare som arbetar med att sköta om bungalows på solig strand träffar vild, oförutsägbar kvinna; tillsammans sticker de iväg vansinnigt förälskade och därefter går allt sakta men säkert åt helvete och hon blir gradvis mer sinnessjuk. Ambitiös film späckad med romantik och syndigheter i form av till exempel passion och mat (filmen är extremt ”fransk”). Första halvan av filmen är mästerlig, andra halvan har precis som huvudrollerna svårare att hålla glöden vid liv; filmen stannar för länge på tomgång och den tänkta tragedin blir tyvärr istället lite tjatig. Men filmen är omöjlig att underkänna med sin passionerade regi, pittoreskt drypande foto och oemotståndliga skådespelare. Filmen andas verklig cineastisk njutning. Director’s cut-versionen är 185 minuter och, inte helt oväntat, alltför lång.

BEVERLY HILLBILLIES – Se Nyinflyttade i Beverly Hills.

THE BEYOND (E tu vivrai nel terrore – L’aldila’) ****½

Skräck

1981 ITALIEN 83 min. R: Lucio Fulci. S: Catriona MacColl, David Warbeck, Sarah Keller, Antoine Saint-John, Veronica Lazar, Anthony Flees, Giovanni De Nava, Al Cliver, Michele Mirabella, Gianpaolo Saccarola, Maria Pia Marsala, Laura De Marchi.

En ung kvinna ärver ett gammalt spökligt hotell. Hotellet visar sig dock ligga vid en av de sju dödsdörrarna till helvetet och om de öppnas ska de levande döda ta över jorden. Gissa vad som händer? Italienske skräckmästaren Lucio Fulcis främsta skapelse är ett mästerverk i sin genre, evigt missförstådd av såväl skräckfans (som älskar den för allt våld och blod) och vanliga kritiker (som aldrig brytt sig till att börja med) och förmodligen den mest lyckade surrealistiska skräckfilm som gjorts. Filmen är medvetet handlingslös och följer istället en apokalyptisk drömlogik som är mörkt, surrealistiskt, förbryllande och gåtfullt. Det är en uppvisning i kompromisslös, filosofisk och dystopisk skräck när den är som allra mest fascinerande, spännande och imponerande. Fenomenal musik av Fabio Frizzi och sanslöst välgjorda specialeffekter av Germano Natali och Gianetto de Rossi. Det bör väl vidare knappast påpekas att filmen är ultravåldsam från början till slut, men många versioner (inte minst gamla svenska och engelska utgåvor, samt den version som finns under USA-titeln ”Seven Doors of Death”) är nästan tjugo minuter kortare eftersom allt våld är bortklippt. Märkligt nog är filmen så effektiv att den fungerar ändå.

BEYOND THERAPY ***

Komedi

1987 USA 93 min. f/35/w. R: Robert Altman. S: Julie Hagerty, Jeff Goldblum, Glenda Jackson, Tom Conti, Christopher Guest, Geneviève Page, Cris Campion, Sandrine Dumas, Bertrand Bonvoisin, Nicole Evans, Louis-Marie Taillefer, Matthew Leonard-Lesniak, Laure Killing, Gilbert Blin, Vincent Longuemare.

Inte helt lyckad, men underskattad, Altman-komedi som utspelar sig i New York, är inspelad i Paris (komplett med bilder på Eiffeltornet) och handlar om ett gäng människor i akut behov av psykoterapi (om det inte är vad som gjort dem förvirrade till att börja med). Den bisexuelle och allmänt märklige Goldblum har en blind date med hispiga, manodepressiva och konservativa Hagerty och saker går genast dåligt – deras respektive psykologer kopulerar i smyg med varandra (de arbetar i samma byggnad) och över ljudspåret hörs konstant återkommande ljud av bilkrascher. En hysteriskt rörig film som fungerar lite grann som en fars utan någon som helst mening eller mål och där delarna inte nödvändigtvis utgör någon helhet – men det går att säga om alla Altmans filmer och den här är åtminstone genuint rolig emellanåt (till skillnad från många av hans komedier); Contis sexuellt tillkortakomna terapeut, och Jacksons ständigt tanketrådstappande dito, glänser emellanåt riktigt mycket. Det finns något lika billigt som briljant i att denna ojämna men väloljade komedi kommer undan med nästan allt genom att i sin kärna handla om neuros och galenskap, och varför denna är sedd som Altmans sämsta film är ett mysterium. Filmen är storartad i jämförelse med tortyr som Det dödliga spelet och Karl-Alfred.

BIBELN… I BEGYNNELSEN (The Bible: In The Beginning) **

Drama

1966 USA/ITALIEN 174 min. R: John Huston. S: Michael Parks, Ulla Bergryd, Richard Harris, John Huston, Stephen Boyd, George C. Scott, Ava Gardner, Peter O’Toole, Zoe Sallis, Gabriele Ferzetti, Eleonora Rossi Drago, Franco Nero, Pupella Maggio, Robert Rietty, Peter Heinze,Angelo Boscariol, Eric Leutzinger, Gabriella Pallotta, Alberto Lucantoni, Rossana Di Rocco, Luciano Conversi.

Hustons filmatisering av Bibeln är ingen höjdare. En lång och påkostad skildring av de första historierna (Adam och Eva, Noak och arken, Abraham och Isak) men filmen är stelt regisserad, förmodligen på grund av någon slags andakt (även om Huston var ateist), och långtråkig som en predikan. Många bra skådespelare som verkar ha svårt att hitta rätt, bland annat Scott som Abraham och O’Toole som ärkeängel i Sodom och Gomorra. Huston spelar själv, med överdriven förnöjsamhet, Noak, vilket föreslår att filmen är ett hybrisverk. Bäst är Richard Harris och Franco Nero som Kain och Abel. I övrigt är filmen producerad i ”Tio budorden”/”Ben-Hur”-stil, men omöjlig att bry sig om. BFO.

BIG ***½

Komedi

1988 104 min. R: Penny Marshall. S: Tom Hanks, Elizabeth Perkins, Robert Loggia, John Heard, Jared Rushton, David Moscow, Jon Lovitz, Mercedes Ruehl, Josh Clark, Kimberlee M. Davis, Oliver Block, Erika Katz.

Tolvårig pojke önskar att han vore ”stor” inför en magisk spådomsmaskin på ett nöjesfält, och nästa dag vaknar han upp som vuxen man. Lyckad fantasi-komedi som blandar rolig situationskomedi, söt romantik och knasigheter. Välgjord och välspelad rakt igenom, även om filmen helt står och faller på Hanks entusiastiska framträdande, han blir helt trovärdig som en tolvåring i en vuxen kropp – detta var hans första ordentliga genombrott, och gav honom en Oscarsnominering.

BIG BOSS (Tangshan da xiong) **

Action

1971 HONG KONG 103 min. R: Lo Wei. S: Bruce Lee, Maria Yi, Han Ying Chiech, Tony Liu, Miao Ker Hsiu.

En ung kungfuhändig kille kommer till en liten stad och börjar arbeta på ett fryshus, men han upptäcker att chefen är elak knarksmugglare. Trots några ganska imponerande kungfu-scener brister filmen i det mesta annat och resultatet blir hög tråkighetsfaktor. Legenden Bruce Lees första kung-fu-film.

BIG FISH ***½

Drama

2003 USA 125 min. R: Tim Burton. S: Ewan McGregor, Albert Finney, Billy Crudup, Jessica Lange, Helena Bonham Carter, Alison Lohman, Robert Guillaume, Marion Cotillard, Matthew McGrory, David Denman, Missi Pyle, Loudon Wainwright III, Ada Tai, Arlene Tai, Danny De Vito, Steve Buscemi.

Trollbindande kollage till berättelse om en man (Finney) som hela sitt liv berättat sagor och skrönor om sitt liv. Vid hans dödsbädd försöker sonen (Crudup) skilja på fantasi och verklighet i hans berättelser, som berättas sporadiskt i återblickar där han spelas av McGregor. Tim Burtons återkomst, efter märkliga nyinspelningen av ”Apornas planet”, väver ihop regissörens kännetecken, inkluderat mustig scenografi och märkliga karaktärer, utan att bli stereotyp. En kompromisslös, oemotståndlig och fullkomligt unik film. Originellt, till och med för att komma från Burton. Manus av John August, byggd på en roman av Daniel Wallace.

BIGFOOT OCH HENDERSONS (Harry and the Hendersons) **½

Familjekomedi

1987 USA 110 min. R: William Dear. S: John Lithgow, Melinda Dillon, Margaret Langrick, Joshua Rudoy, Kevin Peter Hall, David Suchet, Lainie Kazan, Don Ameche, M. Emmet Walsh, Bill Ontiverous.

Familjen Hendersons kör på Bigfoot efter en tripp till skogen och beslutar sig för att behålla honom, hålla honom hemlig, och döpa honom till Harry. Mesig familjeunderhållning gjord enligt standardformalia, komplett med fjantig humor och lättköpta sentimentala inslag. En del bra skådespelare apar sig för att få bananer. Följdes av en TV-serie.

THE BIG HEAT – Se Polishämnaren.

THE BIG LEBOWSKI ***½

Komedi

1998 USA 117 min. R: Joel Coen. S: Jeff Bridges, John Goodman, Julianne Moore, Steve Buscemi, Peter Stormare, David Huddleston, Philip Seymour Hoffman, Flea, Sam Elliot, John Turturro, David Thewlis, Ben Gazzara.

En bowlingspelande looser, ”The Dude”, dras in i en komplicerad historia som har att göra med en förmögen krympling och hans dotters något skumma kidnappning. Runt hela historien cirkulerar fantastiskt underhållande karaktärer. Det är skådespelarna, och deras Coenskt burleska karaktärer, som gör hela filmen. Buscemi och Goodman delar extremt roliga dialoger som The Dudes looser-kompisar, Turturro är oförglömlig som bowling-konkurrenten Jesus, och att filmen i övrigt är helt meningslös är på något sätt okej ändå.

BIG SHOWDOWN IN LITTLE TOKYO *

Action

1991 USA 72 min. R: Mark L. Lester. S: Dolph Lundgren, Brandon Lee, Cary-Hiroyuki Tagawa, Tia Carrere, Toshiro Obata, Philip Tan, Rodney Kageyama, Ernie Lively, Renee Griffin, Reio Asato, Takayo Fischer, Simon Rhee.

Undermålig actionfilm där Lundgren och Lee spelar japankunniga snutar som måste jobba ihop för att komma åt en särskilt elak yakuzaboss. Extra spänningar uppstår när det visar sig att skurken dödat hjältens föräldrar när han var liten. En typisk actionfilm med hårdkokta hjältar och avskyvärda skurkar, enda undantaget är att karaktärerna ekar tomma, manuset och regin suger och filmen tar slut på lite över en timme. Inte lika usel som den är meningslös, men den är verkligen helt meningslös.

THE BIG SLEEP – Se Utpressning.

BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA **

Actionäventyrskomedi

1986 USA 95 min. R: John Carpenter. S: Kurt Russell, Dennis Dun, Kim Catrall, James Hong, Victor Wong, Kate Burton, Donald Li, Carter Wong, Peter Kwong, James Pax, Suzee Pai, Chao Li Chi, Jeff Imada, Rummel Mor, Craig Ng.

Enormt fånig Carpenter-film där Russell spelar klent begåvad kringstrosande långtradarchaufför, som under ett besök hos en kompis i San Fransiscos Chinatown ramlar huvudstupa in i en uråldrig kamp mot odödlig, kinesisk halvgud. En högflygande actionfilm, egentligen en matiné i urban miljö, gjord med en hel charm och medveten ironi, och Russell är ganska rolig som machopuckad Indiana Jones. Tyvärr finns ingen upptakt eller genomtänkt idé, annat än mängder av omständliga utläggningar om den mytologiska bakgrunden till alltihop, och filmen blir i slutändan för oseriös för att bli engagerad i. Bra musik av Carpenter och en hel del skojiga effekter på plussidan.

BILLY ELLIOT ***½

Drama

2000 STORBRITTANIEN/FRANKRIKE 110 min. R: Stephen Daldry. S: Jamie Bell, Jean Heywood, Jamie Draven, Gary Lewis, Stuart Wells, Mike Elliot, Billy Fane, Nicola Blackwell, Julie Walters.

Lyckad brittisk feel-good om elvaåriga Billy Elliot som växer upp i Thattcheristiska 80-talets Yorkshire och förväntas boxas, men vill helst av allt dansa balett. Traditionell berättelse som blir en oväntat engagerande film, som hela tiden balanserar mellan det romantiserade och det realistiska – inte minst i miljöerna och tidsbeskrivningen – och som blir rörande och sevärd (som alla bra filmer) tack vare starkt manus, stabilt hantverk och många bra skådespelare. Blev en stor succé, fick en Broadwaymusikal 2005 och skapade en boom av politiskt korrekta ungdomsfilmer över hela världen, som alla var ungefär likadana; ”Skruva den som Beckham” hette en brittisk, ”Bäst i Sverige” hette en svensk.

BIND MIG, ÄLSKA MIG! (¡Átamè!) ***

Drama

1989 SPANIEN 101 min. R: Pedro Almodóvar. S: Victoria Abril, Antonio Banderas, Fransisco Rabal, Loles Leon, Julieta Serrano, Maria Barranco.

Nyligen utskriven mentalpatient söker upp sina drömmars kvinna; den före detta porrskådsien Malena (Abril), som dessutom är narkoman. Han överfaller henne och binder henne… egentligen vill han bara att hon ska lära känna honom, så att de kan skaffa familj. Inte så klockrent som man kan vänta sig av Almodóvar, men det är ändå riktigt roligt emellanåt. Almodóvars sanslösa svarta sinne för humor räcker långt, och i det här fallet lyckas hela filmen på det. Väckte uppståndelse i olika delar av världen och kallades för både pornografi (USA) och kvinnoförnedring (Tyskland). Men ärligt talat så är det här egentligen en ganska harmlös film, och dessutom rätt så trevlig.

BIRDCAGE – LÅNTA FJÄDRAR (The Birdcage) ***

Komedi

1996 USA 117 min. R: Mike Nichols. S: Robin Williams, Gene Hackman, Nathan Lane, Dianne Wiest, Dan Futterman, Calista Flockhart, Hank Azaria, CHristine Baranski, Tom McGowan, Grant Heslov, Kirby Mitchell, James Lally, Luca Tommassini.

Ojämn nyinspelning av den franska komedin ”Får jag presentera min mamma herr Albin” där Williams spelar dragshowklubbsägaren och Lane stjärnan, som måste agera heteronormativa familjefigurer åt senatorn Hackman när deras inofficiella son ska gifta sig med hans dotter. Fint hantverk med bra skådespelare och Nichols säkra regihand ger upphov till en hel del hejdlösa sekvenser – men filmen är mycket lång och emellanåt känns det som att den jobbar mycket hårt för att hålla igång den ganska enspåriga humorn. Givetvis sevärd för Williams-fans.

THE BIRD WITH THE CRYSTAL PLUMAGE – Se Ljudet från Kristallfågeln.

BITTER MOON **½

Thriller

1992 FRANKRIKE/ENGLAND 139 min. R: Roman Polanski. S: Peter Coyote, Emmanuelle Seigner, Hugh Grant, Kristin Scott Thomas, Victor Banerjee, Stockard Channing, Sophie Patel.

Grant träffar den ganska vedervärdige Coyote på ett kryssningsfartyg och börjar lyssna på dennes makabra historia om en kärleksaffär med en viss kvinna (Seigner) som Grant spanat in på båten. Bisarr, emellanåt fascinerande, studie i erotiskt maktmissbruk med lyckade skådespelare och snyggt utförande av Polanski; men han har roligare än vad publiken har, och filmen gottar sig i en massa snusk som aldrig riktigt blir så kinky som Polanski verkar vara övertygad om att det är. Men härligheten pågår i all oändlighet och filmen blir efter ett tag mycket långdragen. Polanski skrev manus tillsammans med Gérard Brach.

THE BLACK CAT (Il Gatto Nero) ***

Thriller

1981 ITALIEN 91 min. R: Lucio Fulci. S: Patrick Magee, Mimsy Farmer, David Warbeck, Al Cliver, Dagmar Lassander, Bruno Corazzari, Geoffrey Copleston, Daniela Dorio.

Typiskt surrealistisk italiensk gialli av skräckmästaren Fulci, extremt löst baserad på Edgar Allan Poes berömda novell. Utspelar sig i en liten engelsk by ute på landsbygden där mystiska dödsfall inträffar. De inblandade är en ambitiös amerikansk fotograf (Farmer), en konservativ Scotland Yard-agent (Warbeck) och en mystisk enstörig gammal man (Magee) som försöker kommunicera med de döda. Ovanligt jämn och oblodig historia för att komma från blodhunden Fulci, det är en överlag ganska ”normal” deckare. Inte fruktansvärt underhållande men tekniskt sett snygg med skickligt användning av ljus och ljud och bra skådespelare.

BLACK CHRISTMAS ***½

Skräck

1974 KANADA 98 min. R: Bob Clark. S: Olivia Hussey, Keir Dullea, John Saxon, Margot Kidder, Art Hindle, Douglas McGrath, Andrea Martin.

Suggestiv skräckfilm med visst kultrykte där en sexuellt störd mördare terroriserar ett kvinnligt studenthem kring julhelgen. En subtil och ganska bisarr historia som med mycket effektivt ljus- och bildarbete lyckas skapa en stämningsfull och ganska påtagligt obehaglig känsla. Filmen har fått en stor beundrarskala som propagerar för den som den första egentliga slasherfilmen, i skuggan av klassikern ”Halloween”. Det är hursomhelst en av de mest välgjorda i genren och sällan har schablongalleriet varit så välspelat; Hussey är den oskuldsfulla hjältinnan, Dullea den skumme pojkvännen, Kidder den fräcka väninnan och Saxon är förstås polis. Svenska originaltiteln var ”Stilla natt, blodiga natt” och andra alternativtitlar är ”Silent Night, Evil Night” och ”Stranger in our House”. Filmen ska dock inte blandas ihop med den oändligt mycket sämre ”Silent Night, Deadly Night”. Nyinspelning 2006.

BLACK CHRISTMAS *

Skräck

2006 USA 84 min. R: Glen Morgan. S: Katie Cassidy, Michelle Trachtenberg, Kristen Cloke, Mary Elizabeth Winstead, Lacey Chabert, Andrea Martin, Crystal Lowe, Oliver Hudson, Karin Konoval, Dean Friss, Robert Mann, Jessica Harmon, Leela Savasta, Kathleen Kole, Cainan Wiebe.

Konstig nyinspelning med standard-story om galning som rymmer från mentalsjukhus för att ha ihjäl ett gäng ungdomstjejer på studenthem. Regissören Morgan, som också skrev manus, har ambitioner (han är ena halvan av duon bakom ”Final Destination”, och gjorde också några bra Arkiv X-avsnitt) och fyller bland annat filmen med flashbacks för att förklara filmens bakgrund, men karaktärerna är fortfarande bara pappdockor och den rutinmässiga slakten saknar helt motivation och finess. En massa äckeleffekter för 00-talets skräckfilmspublik, men man behöver inte påpeka att originalet var bättre.

BLACK HAWK DOWN ***½

Drama

2001 USA 138 min. R: Ridley Scott. S: Josh Hartnett, Eric Bana, Tom Sizemore, William Fichtner, Ewan McGregor, Sam Shepard, Ewen Bremner, Gabriel Casseus, Kim Coates, Hugh Dancy, Ron Eldard, Ioan Gruffudd, Thomas Guiry, Charlie Hofheimer, Danny Hoch, Jason Isaacs, Željko Ivanek, Glenn Morshower, Jeremy Piven, Brendan Sexton III, Johnny Strong, Richard Tyson, Brian Van Holt, Nikolaj Coster-Waldau, Steven Ford, Ian Virgo, Thomas Hardy, Gregory Sporleder, Carmine Giovinazzo, Chris Beetem, Tac Fitzgerald, Matthew Marsden, Orlando Bloom, Kent Linville, Enrique Murciano, Michael Roof, George Harris, Razaaq Adoti, Treva Etienne, Abdibashir Mohamed Hersi.

Intensiv krigsskildring av det katastrofala snedsteget i Somalia 1992 då amerikanska specialtrupper, på uppdrag att döda militärledaren Mohamed Farrah Aidid, blev nedskjutna och instängda i fiendezonen och fick en hel stad av civil milis att bekämpa; resultatet blev ett livsfarligt dygn och arton döda soldater. Baserad på en bok av Mark Bowden, byggd på en verklig händelse, och tekniskt sett oerhört välgjort med närgånget foto och klipp samt en imponerande realistisk skildring av militär stridföring. Producerad av Jerry Bruckheimer, men det är ingen lättfotad blockbuster utan en karg och stundtals helt skoningslöst brutal film, även om den är spännande uppbyggd. Den första stora filmen som blev en reaktion efter 11 september-attentaten, även om den kom innan elfte september; Scott anklagades i Europa för att ha sålt sig till amerikansk imperialism och gjort en propagandafilm. Största minuset är också enspårig symbolik, och filmens obehagliga tendens att då och då glida över till actiongenren – ur rent postkolonialt perspektiv är det också en smärre katastrof. Scott har dock gjort filmen med samma tekniska och visuella perfektion som alltid och med bra skådespelare och starkt hantverk blir dramatiken i sig ofta fängslande och skakande. Fick Oscars för bästa ljud och klippning.

BLACK HOOKER – Se Street Sisters

BLACKMAIL – Se Utpressning.

BLACK RAIN ***

Action

1989 USA 120 min. R: Ridley Scott. S: Michael Douglas, Ken Takakura, Andy Garcia, Kate Capshaw, Yusaku Matsuda, Shigeru Koyama, John Spencer, Guts Ishimatsu, Yuya Uchida, Tomisaburo Wakayama, Miyuki Ono, Luiz Guzman.

Ganska våldsam och hårdkokt actionfilm där Douglas spelar våghalsig, småbitter supersnut som tillsammans med partnern Garcia bevittnar ett mord av en asiatisk lönnmördare. När de sätter fast honom visar det sig att de på grund av diplomatisk byråkrati måste transportera mördaren tillbaka till Osaka. Han kommer förstås undan och hjältarna hamnar mitt i ett japanskt maffiakrig. En inte helt felfri snutfilm: Historien är inte överdrivet trovärdig och intrigen är mer än sällan förutsägbar. Det är ändå gedigen underhållning med en dynamisk Douglas och med Scotts läckra regi som ständigt överraskar. En av de bättre i 80-talets uppsjö av ”Dödligt vapen”-aktiga polisfilmer. Hette ursprungligen ”Svart regn” på bio i Sverige.

BLACK SHEEP **½

Skräckkomedi

2006 NYA ZEELAND 87 min. R: Jonathan King. S: Nathan Meister, Peter Freeney, Danielle Mason, Tammy Davis, Oliver Driver, Tandi Wright, Glenis Levestam, Nick Blake, Matthew Chamberlain, Nick Fenton, Eli Kent, Sam Clarke, Richard Chapman, Louis Sutherland, Ian Harcourt.

Splatterfars där läskig genmanipulerande sörja förvandlar alla snälla får på kiwi-landsbygden till små luddiga mördarmaskiner – räddas den som kan! Karaktärerna kring de onda fåren är två bröder som växt upp på en gård i närheten – huvudpersonen har fårfobi (!) och den andre är ond kapitalst – en skinn på näsan-brud och lite tokiga miljöaktivister etc…Festlig typ av megablodig monsterfilm som får en att tänka på Peter Jacksons tidiga missgärningar, men allt detta har gjorts förut och förutom att får är otippade monster (det är filmens stora skämt) skiljer det sig inte från vilken annan ”Critters”- eller ”Killer Tomatoes”-film som helst. Det blir varken bu eller bä.

BLACK SWAN **½

Dramathriller

2010 USA 108 min. R: Darren Aronofsky. S: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey, Winona Ryder, Benjamin Millepied, Ksenia Solo, Kristina Anapau, Janet Montgomery, Sebastian Stan, Toby Hemingway, Sergio Torrado, Mark Margolis, Tina Sloan, Abraham Aronofsky.

Ytlig och megapretentiös film där Portman spelar timid och hämmad ballerina som av slemmig regissör (Cassel) får huvudrollen i Svansjön; snart börjar hon dock bryta ihop på grund av sin inre konflikt mellan ”vita” och ”svarta” svanen. Aronofsky är het på gröten den här gången, och stånkar på med den ena visuella labyrinten efter den andra, men bildspråket är meningslöst, tematiken är totalt motsägelsefull och såväl ”surrealismen” som Portmans veliga karaktär (och Mila Kunis ”farliga”) är en oformlig gröt av dåliga klyschor. En film Buñuel hade gjort som komedi, eftersom den egentligen är helt innehållslös. Portman fick en Oscar. BFO.

BLADE ***

Action

1998 USA 123 min. R: Stephen Norrington. S: Wesley Snipes, Steven Dorff, Kris Kristofferson, N’Bushe Wright, Donal Logue, Udo Kier, Arley Jover.

Gravid kvinna blir biten av en vampyr och föder halvvampyren Blade som känner sig tvingad att försörja sig som vampyrjägare. Nu har en ond vampyr smidit en dödlig plan som ska väcka en vampyrgud till liv så att vampyrerna kan härska över jorden. Tyvärr behöver han Blades blod. Filmatiseringen av Marv Wolfsons seriealbum är en överdrivet lång orgie i garanterat IQ-befriad action men har man inget emot lite enfaldighet kommer man definitivt att älska den. Inget intellektuellt mästerverk då, men ganska välgjort och varför inte? Det är i alla fall bättre än ”Spawn”. Fick två uppföljare.

BLADE II **½

Action

2002 USA 112 min. R: Guillermo Del Toro. S: Wesley Snipes, Thomas Kretschmann, Luke Goss, Leonor Varela, Kris Kristofferson, Norman Reedus, Ron Perlman, Matthew Schulze, Danny John Jules, Donnie Yen, Karel Roden, Marit Velle Kile, Tony Curran, Daz Crawford, Santiago Segura, Xuyen Tu Valdivia, Marek Vašut.

Halvdålig uppföljare till första Marvelfilmatiseringen om ”dagvandraren” Blade och hans rövsparkande av vampyrer. Här går han med på att samarbeta med vampyrerna, och leda en särskild pluton (tränade för att döda honom) i jakten på ett gäng osympatiska mutanter med värlsherravälde på hjärnan. Snyggt paketerad action med högt tempo, massor av våld och imponerande specialeffekter. Likt första filmen är den dock otroligt lång för sin otroligt tunna (och stundtals rätt ologiska) story så det blir rätt tjatigt redan halvvägs. Förhållandevis bra i sin genre, dock. Uppföljare: ”Blade: Trinity”.

BLADE RUNNER *****

Science Fiction

1982 USA 118 min. R: Ridley Scott. S: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Darryl Hannah, Edward James Olmos, Brion James, Joe Turkel, M. Emmet Walsh, William Sanderson, James Hong.

Ridley Scotts helt unika moderna klassiker skildrar en mycket regnig framtidsvärld där Ford spelar Deckard, en ”blade runner” med uppdrag att spåra upp ett par replikanter (mycket mänskliga robotar) som gjort myteri – en gåtfull resa, då replikanterna uttrycker mer själ än människorna och då Deckard själv hittar en like i Rachel (Young), som lär sig att hon är syntetisk utan att ha vetat det förut. Det är lätt att slukas i den makalösa scenografin, de otroliga effekterna och den stämningsfulla takten (förgylld av Vangelis mästerliga musik) men filmen är en ovanligt gjord, mycket filosofisk film som varnar om megakapitalism och globalisering, ifrågasätter varje förutbestämd syn på ”mänsklighet” och lyckas bli både sorglig och romantisk i en och samma poetisk ton. Långt före sin tid, och samtidigt en legendarisk och inflytelserik film i sin genre; har färgat nästan alla futuristiska science-fiction-filmer som kommit efter den, och har mängder av entusiastiska fans. Vacker, intelligent och fullkomligt fängslande, förmodligen Scotts bästa och mest personliga film (tillsammans med ”Alien”). Finns i flera olika versioner: Originalversionen har ett lyckligt slut och en tafflig berättarröst av Ford, påskyndad av filmbolaget när arbetskopian var för ”obegriplig”. Director’s Cut-versionen från 1991 har slopat berättarrösten och den fåniga epilogen och har istället nytt material som ifrågasätter Deckards mänsklighet. Det är en fullgod version, men 2007 kom efter en hel del arbete The Final Cut som är Scotts slutgiltiga version av filmen. Den blir överlägsen tack vare det mycket imponerande restaureringsarbetet vad gäller bild och ljud, även om versionerna från 1991 och 2007 i övrigt är snarlika. Ett av få verkliga moderna mästerverk.
*Blade Runner är en Condreca-klassiker.

BLADE: TRINITY **

Action

2004 USA 108 min. R: David S. Goyer. S: Wesley Snipes, Jessica Biel, Ryan Renolds, Dominic Purcell, Parker Posey, Kris Kristofferson, John Michael Higgins, Triple H, Natasha Lyonne, James Remar, Eric Bogosian, Patton Oswalt, Callum Keith Rennie, Haili Page, Ron Selmour.

Rutinmässig andra uppföljare till första Marvel-filmatiseringen om halvvampyren Blade och hans vampyrjakt. Den här gången blir han ditsatt av vampyrerna och jagad av FBI (nu har allmänheten lagt märke till honom) och tvingas därför samarbeta med ett ”nybörjargäng” av vampyrjägare. Det visar sig att blodsugarna vill återuppliva gamle gode Dracula för att låta vampyrerna ta över jorden; våra hjältar har viruset som med hjälp av Draculas blod kan utrota hela vampyrrasen. Lika hjärndöd TV-spelsdramaturgi som i de två första och lika våldsamt som vanligt, nu med extra många leksaker, men fortfarande med helt OK action och Snipes som hygglig kampsportshjälte. Tyvärr är detta manus riktigt pinsamt och regin är usel, till och med för att vara en röjaractionfilm. Endast för helt okritiska actionfans.

THE BLAIR WITCH PROJECT ****

Skräck

1999 USA 82 min. R: Daniel Myrick, Eduardo Sanchez. S: Heather Donnehue, Michael Williams, Joshua Jackson.

Övertygande, riktigt otäck, rysare som ska föreställa bestå av autentiskt material. Bakrundshistorien är denna: Tre filmstudenter har begett sig ut i skogen för att göra en dokumentär om en mytomspunnen häxa men försvunnit spårlöst. Ett år senare hittar man deras inspelningar, och filmen är tänkt att vara dessa. Oron börjar med konstiga ljud mitt i natten, men det blir värre. Tanken att någon, några, eller något följer efter dem driver ungdomarna till vansinne. Mer ett lyckat experiment än regelrätt film men skräcken är mer äkta än nästan alla amerikanska slasherfilmer som gjorts. Gjord på nästan ingen budget alls och utförd som en dokumentär, utan överflödig scenografi, förutsägbar stämningssättning eller bakgrundsmusik, det enda som finns är rå psykologisk terror. Blev med hjälp av en gigantisk hype en kultförklarad dundersuccé, och gav upphov till en helt ny subgenre kallad ”found footage”; en av dom mest lyckade varianterna blev ”Paranormal Activity” ett årtionde senare. Uppföljare: ”Book of Shadows: Blair Witch 2”.

BLANKMAN **½

Actionkomedi

1994 USA 92 min. R: Mike Binder. S: Damon Wayans, David Alan Grier, Robin Givens, Christopher Lawford, Lynne Thigpen, Jon Polito, Nick Corello, Jason Alexander, Harris Peet, Joseph Vassallo, Michael Wayans, Damon Wayans Jr, John Moschitta Jr, Frazer Smith.

Megatönt som uppfinner prylar av skräp upptäcker ett sätt att göra sina kläder skottsäkra och beslutar sig för att bli lågbudget-superhjälten Blankman. Han tvingar också sin skeptiske bror att delta i maskeraden, men det hela leder förstås till ett otippat äventyr med typiska gangsterskurkar och en dam i nöd. Extremt fjantig film som på papperet är för låg för att någonsin vara i närheten av bra – men skådespelarna är så passionerade att den faktiskt med nöd och näppe fungerar. Annan (dålig!) titel: ”Här kommer Blankman”.

BLIND DATE *

Komedi

1987 USA 93 min. R: Blake Edwards. S: Bruce Willis, Kim Basinger, John Larroquette, William Daniels, Phil Hartman, Stephanie Faracy, Joyce Van Patten, Alice Hirson, George Coe, Mark Blum, Graham Stark.

Willis genombrottsfilm är en plågsam, jobbig och urtråkig svart fars där han spelar yuppie som i behov av offentligt kvinnligt sällskap bjuder ut Basinger, som dock verkligen inte tål alkohol. En mörk, lite obehaglig och mycket förutsägbar soppa.

BLINT VITTNE (Blink) **½

Thriller

1994 USA 104 min. R: Michael Apted. S: Madeleine Stowe, Aidan Quinn, James Remar, Peter Friedman, Bruce A. Young, Laurie Metcalf, Matt Roth, Paul Dillon.

Standardthriller om en ”halvblind” viljestark ung kvinna (Stowe) som blir vittne till en seriemördare. Hennes trovärdighet blir dock tveksam eftersom hennes syn är bristfällig då den börjat återkomma efter att hon större delen av livet varit helt blind. Den ende som tror henne är polisen Quinn. Premissen, att hennes syn efter en operation kan se saker som hände i dåtiden, är givetvis helt befängd men Stowe är bra i sin första stora huvudroll. En kompetent och välgjord film, men bedövande förutsägbar och irriterande schablonartad. Det gjordes alldeles för många sådana här filmer under 90-talet.

BLODETS TRON (Kumonosujodjo) ****

Äventyrsdrama

1957 JAPAN 104 min. R: Akira Kurosawa. S: Toshiro Mifune, Isuzu Yamada, Takashi Shimura, Minoru Chiaki, Akira Kubo, Hiroshi Tachikawa, Takamaru Sasaki, Gen Shimizu, Kokuten Kôdô, Kichijirô Ueda.

Kurosawas tolkning av Shakespeares ”Macbeth” med Mifune och Yamada som samurajer som en stormig natt träffar en siande vålnad. Hon berättar att de i framtiden kommer bli kung och ledargeneral men att den sistnämndes son till slut kommer vända sig mot kungen. Mot deras vilja börjar spådomen slå in och medan de två vännerna försöker hantera händelseförloppen, och sina egna maktluster, börjar de vända sig mot varandra. Stark och fängslande berättelse med emellanåt kuslig atmosfär, en storartad Mifune i huvudrollen och en våldsam uppgörelse. Enkel och genial.

BLODRÖD SOL (Rising Sun) ***

Thriller

1993 USA 129 min. R: Philip Kaufman. S: Sean Connery, Wesley Sinipes, Harvey Keitel, Cary-Hiroyuki Tagawa, Kevin Anderson, Mako, Ray Wise, Stan Egi.

Underhållande men lite larvig thriller om ett känsligt mordfall som cirkulerar runt ett japanskt företag där polisen spelad av Snipes får hjälp av en japanexpert (Connery). Connery räddar denna bitvis fängslande film.

BLODSHUNGER (The Hunger) **½

Skräck

1983 USA 97 min. R: Tony Scott. S: Catherine Deneuve, Susan Sarandon, David Bowie, Cliff De Young, Beth Ehlers, Dan Hedaya.

Pretentiöst men bitvis intressant skräckdrama. Sarandon spelar doktor som forskar med djur och upptäcker ett mystiskt åldersfenomen, och träffar samtidigt mystisk kvinna (Deneuve) som egentligen är iskall vampyr. Bra skådespelare gör en intresserad, i synnerhet Bowie är förvånansvärt bra som Deneuves älskare som åldras i ultrarapid. En ganska överblåst historia, men rätt obehaglig på sina ställen. Scotts debutfilm. Se upp för cameos av Ann Magnuson och Willem Dafoe.

BLODSMAK (Taste The Blood of Dracula) ***½

Skräck

1970 STORBRITANNIEN 95 min. R: Peter Sasdy. S: Christopher Lee, Geoffrey Keen, Gwen Watford, Linda Hayden, Peter Sallis, Anthony Higgins, Isla Blair, John Carson, Martin Jarvis, Ralph Bates, Roy Kinnear, Michael Ripper, Russell Hunter.

Underhållande Hammer-producerad Dracula-film där tre aristokratiska gubbar är uttråkade på sitt lagom dekadenta liv och går med på att sälja sin själ till Djävulen; dom fegar dock ut, men råkar väcka Dracula till liv. Han är som vanligt inte så munter utan börjar ha ihjäl dom en efter en. Både b-filmsmysig och emellanåt genuint obegaglig, det är bara slutet som segar lite. En av dom bästa Hammer-filmerna med Lee som Dracula, även om hans närvaro känns lite godtycklig; filmen var ursprungligen inte någon Dracula-film eftersom Lee inte ville spela rollen en gång till, men när han till slut gick med på det skrevs manuset om. Uppföljare: ”Draculas märke”.

BLODSPÅR (Blood Work) ***

Thriller

2002 USA 105 min. R: Clint Eastwood. S: Clint Eastwood, Wande De Jesus, Tina Lifford, Jeff Daniels, Angelica Houston, Paul Rodriguez, Dylan Walsh, Mason Lucero, Gerry Becker, Rick Hoffman, Alix Koromzay, Igor Jijikine.

Pensionerade FBI-agenten Eastwood får ett nytt hjärta efter en hjärtinfarkt men blir snart därefter uppsökt av en kvinna (), vars mördade syster bidrog med hjärtat i hans operation. Han börjar mot allas råd arbeta för att hitta mördaren som till synes är en simpel rånare men som förstås visar sig ha en stark relation till honom. Traditionell deckare som har en alldeles för uppenbar och neutral intrig för att någonsin bli särskilt spännande; Eastwoods alltid lika fascinerande enstöring (en slags ”uppföljarkaraktär” till hans gamla antihjälte), hans eleganta regi och hans underliggande mänskliga tema lyfter filmen från en standardthriller till ett värdigt filmhantverk.

BLONDINEN SOM ALLTID SA JA (The Marrying man)

Komedi

1991 USA 115 min. R: Jerry Rees. S: Alec Baldwin, Kim Basinger, Robert Loggia, Elisabth Shue, Armand Assante, Paul Reiser, Fisher Stevens.

Misslyckad komedi om en förlovad Los Angeles-playboy som åker till Las Vegas och faller för en blond sångerska. Hon visar sig tyvärr vara fru till de stora maffiabossen Bugsy Siegel. Känns jobbig efter halva tiden även om skådespelarna är i bästa skick.

BLOOD DINER ***

Skräckkomedi

1988 USA 88 min. R: Jackie Kong. S: Rick Burks, Carl Crew, Roger Dauer, LaNette La France, Lisa Elaina, Max Morris, Roxanne Cybelle, Sir Lamont Rodeheaver, Dino Lee, The Luv Johnsons, Drew Godderis, Bob Loya, Alan Corona, Deseree Rose, Laurie Guzda.

Supervåldsam, extremt bisarr skräckkomedi som är osmaklig och hysterisk till och med för att vara i denna genre. Man kan kalla det för en lågbudgetfars någonstans mellan ”Return of the Living Dead” och ”Braindead”, men det vore onödigt krångligt. Det bästa sättet att rekommendera den är att förklara handlingen: Två kannibalistiska snubbar går ut på en mördarodyssé för att ha ihjäl kvinnor – helst vegetarianer – som dom sen använder som ingredienser i deras – vegetariska! – hamburgare i deras nystartade, raskt växande diner. Men de följer egentligen bara order från en talande hjärna (och penis, en slags kombination) som vill att dom ska väcka till liv en fem miljoner år gammal gud i den ockulta ”Shitaar-religionens” namn. Ska den ryska polischefen, den kåta kommissarien och reporten från Australien förstå vad som pågår och hindra dom? Tycker du det här låter som en film för dig så är det säkert det.

BLOOD FOR DRACULA ***

Skräckdrama

1974 ITALIEN/ENGLAND/USA 103 min. R: Paul Morrissey. S: Udo Kier, Joe Dallesandro, Arno Juverging, Maxime McKendry, Milena Vukotic, Dominique Darel, Stefania Casini, Silvia Dionisio, Inna Alexeieuna, Gil Cagnie, Emi Califri, Eleonora Zani, Vittorio De Sica.

Helt bisarr Andy Warhol-producerad kultrysare där Kier spelar en bortklemad greve Dracula som bara kan överleva genom att suga oskulders blod. Eftersom det inte finns några kvar i Transylvanien reser han till Italien för att hitta nytt rent blod men väljer oturligt nog att bo hos en familj vars unga döttrar inte är så pryda som dom verkar. Egentligen framstår filmen bara som mjukporr med en kräksjuk vampyr mellan varven men ser man djupare hittar man en viss vemodig underton – om man orkar anstränga sig. Fint foto och snygg musik bidrar också till stämningen, samt att Kier är helt oförglömligt skruvad i huvudrollen.

BLOOD SIMPLE ***

Dramathriller

1984 USA 93 min. R: Joel Coen. S: Frances McDormand, John Getz, Dan Hedaya, M. Emmet Walsh, Samm-Art Williams, Deborah Neumann.

Imponerande debutfilm av Coen-bröderna som, trots enormt mycket mindre budget, påminner ganska mycket om deras senare filmer; en iskall Texas-film noir som lånar sina inslag från alltifrån Hitchcock till Chandler som går ut på att en svartsjuk barägare lejer en sliskig privatdetektiv att döda hans fru och hennes älskare, varpå saker går snett och det ena leder till det andra… Från början till slut en djärv, brådmogen och genomtänkt thriller med bra skådespelare (också McDormands första roll), snygg klippning och foto (av Barry Sonnenfeld), minnesvärt, sparsmakat användande av våld, blod och makaber död; överlag en sällsynt välgjord debutfilm. Filmens enda problem är att den är gjord med en sådan likgiltig attityd att den inte går att engagera sig i; framför allt bryr man sig lika lite om karaktärerna som filmen verkar göra. Släppt i en restaurerad, ”nedtrimmad” version 1998 som har en besynnerlig, till synes helt meningslös, prolog.

BLOODSPORT *

Actiondrama

1988 USA 92 min. R: Newt Arnold. S: Jean-Claude Van Damme, Bolo Yeung, Donald Gibb, Leah Ayres, Norman Burton, Forest Whitaker, Roy CHiao, Philip Chan, Pierre Rafini, Ken Siu, Kimo Lak Kwok Ki, Bernard Mariano, Bill Yen Ping Kuen, Lily Leung, Joshua Schroder.

Förmodligen den sunkigaste film som någonsin blivit en hit – ung fighter (Van Damme) deltar i en illegal kampsportsturnering mot bl.a mordiske ondingen Bolo Yeung, för att hedra sin gamle mästare. Ingen nämnvärd handling i övrigt, och givetvis inget bra manus eller nåt sånt – tyvärr är filmen uselt gjord också, en b-film utan några räddande kvalitéer, i synnerhet inte Van Damme som verkligen är usel. Är tydligen, på nåt sätt, baserad på verkliga händelser och för martial arts-fanatiker har den blivit en slags kultfilm – men: den suger totalt ändå.

BLOW OUT ***½

Thriller

1981 USA 103 min. R: Brian De Palma. S: John Travolta, Nancy Allen, John Lithgow, Dennis Franz, Peter Boyden, Curt May, John Aquino, John McMartin, Deborah Everton, J. Patrick McNamara.

Spännande De Palma-thriller inspirerad av Michelangelo Antonionis 60-talsklassiker ”Blow-Up”. Här spelar Travolta ljudtekniker på b-skräckfilmer som av en slump råkar få ett politikermord inspelat. Det är dock bara han som känner till mordet eftersom en sammansvärjning är satt i verket för att få det hela att se ut som en olycka. Inte vattentätt logisk och konspirationskonflikten rinner ut i sanden mot slutet på ett lite tråkigt sätt, men i övrigt är det en mycket engagerande historia. Travolta och Allen, som spelar ett nyckelvittne, är riktigt bra i huvudrollen och De Palmas hantverk är fullt av snitsigt foto så att man håller sig klistrad fram till det ovanligt svarta slutet. Hette ”Vittnet måste tystas” på bio i Sverige.

BLOW-UP – FÖRSTORINGEN (Blowup) ****

Dramathriller

1966 STORBRITTANNIEN/ITALIEN/USA 111 min. R: Michelangelo Antonioni. S: David Hemmings, Vanessa Redgrave, Sarah Miles, John Castle, Jane Birkin, Gillian Hills, Peter Bowles, Veruschka von Lehndorff.

Antonionis mest berömda film, en numera klassisk och tidsdefinierande 60-talsfilm, om en uttråkad modefotograf (Hemmings) i Swingin’ London som i laboratoriet upptäcker att han av en slump fotat ett mord. En genreöverskridande blandning av filosofiskt drama, paranoid thriller och Nya vågen-influerat bildspråk; mycket av filmens tematik går ut på metasymbolik om tekniken och det (post?)moderna samhället, och inte minst är filmen en film om filmmediet i sig självt. Många minnesvärda scener som, precis som intrigens förstorade fotografier, alla ifrågasätter, egentligen rakt till åskådaren, vad som händer i bild. En enormt inflytelserik, ständigt återkommande och ojämförbar klassiker.

BLUE JEAN COP (Blue Jean Cop/Shakedown) ***

Action

1988 USA 96 min. R: James Glickenhaus. S: Peter Weller, Sam Elliott, George Loros, Thomas G. Waites, Daryl Edwards, Jos Laniado, Richard Brooks, Blanche Baker, Shirley Stoler.

En föga originell, men underhållande actionfilm där advokaten Weller och snuten Elliott slår sig samman för att rensa bland knarkträsket och samtidigt fria en knarklangare, oskyldigt anklagad för mord. En bitvis amatörmässig, bitvis mycket verklighetstrogen polisfilm med snygga stunts och häftiga actionscener, tydligt ridande på Dödligt Vapen-vågen.

BLUE VELVET **½

Dramathriller

1986 USA R: David Lynch. S: Kyle MacLachlan, Isabella Rossellini, Dennis Hopper, Laura Dern, Hope Lange, Dean Stockwell, Jack Lance, Brad Dourif.

Gränslöst bisarr thriller i sann Lynch-tradition där en ung man (MacLachlan) finner ett avskuret människoöra och snart är uppe i ett mysterium i den lilla småstaden han bor i. De inblandade i denna makalöst påkomna historia är bland annat en sinnesskadad nattklubbssångerska (Rosselini) och en sadistisk kidnappare och knarkhandlare (Hopper). Lynch vill visa de bisarra märkligheterna som finns dolda bakom fasaden av den amerikanska idyllen, resultatet är en obehaglig och ambitiöst originell upplevelse. Rent visuellt är den stark, Lynch är en fantastisk regissör och skådespelarna är intensiva, men filmen är så beroende av sin stil att den inte kan hitta något intressant att berätta. Karaktärerna är överlag ointressanta och idén om att se bakom den amerikanska idyllen är knappast ny – dessutom lyckades Lynch överlägset bättre med detta i nästan alla hans senare produktioner, inte minst TV-serien ”Twin Peaks”. När filmen är slut har den egentligen inte kommit någonstans. Filmen har dock många beundrare, många ser den som en av 80-talets bästa filmer; om inte annat är den rena lekstugan av logik i jämförelse med Lynchs senare ”Lost Highway”, ”Mulholland Drive”  och ”Inland Empire”.

BLÅ GARDENIA (The Blue Gardenia) ***½

Dramathriller

1953 USA 88 min. sv/35/a.s. R: Fritz Lang. S: Anne Baxter, Richard Conte, Ann Sothern, Raymond Burr, Jeff Donnell, Richard Erdman, George Reeves, Ruth Storey, Ray Walker, Nat ‘King’ Cole.

Växelflickan Baxter blir dumpad av sin pojkvän i kriget och söker lyckan hos sjaskig kvinnokarl som hon i berusat tillstånd råkar ha ihjäl i självförsvar – därefter blir hon en jagad kvinna av journalisten Conte, som samtidigt känner sympati för henne. En klassisk Lang-intrig med förrymd mördare i det högteknologiska och massmedia samhället, som präglas av fina skådespelare, starka sexuella anspelningar och en feministisk underton. Intrigen börjar koka soppa på spik efter ett tag – och det fuskiga slutet är en typisk sådan besvikelse som man hittar i många av Langs senare USA-filmer – men det finns mycket minnesvärt i filmen ändå, inte minst Sothern som Baxters hårdhudade väninna och sambo. Nat ‘King’ Cole sjunger titelsången vid ett barpiano, charmant iklädd kostym och hula-krans.

BLÅ MÅNDAG 😦

Actiondrama

2001 SVERIGE 87 min. R: Anders Lennberg. S: Göran Gillinger, Eva Röse, Viktor Bolin, Khaled Habib El Kebich, Linda Ulvaeus, Jan Mybrand, Göran Forsmark, Camilla Hellquist, Eva Stellby, Jens Hultén, Jonas Karlsson, Anna Knochenhauer, Lilian Johansson, Niclas Gustavsson, Gun Arvidsson.

Svensk filmindustris motsvarighet till herpes. Får allting annat att framstå som felfria mästerverk. Människan måste gå igenom miljarder av år av evolution för att komma på adjektiv för att beskriva den här filmens fulländade uselhet. Det är svårt att tänka sig att det skulle finnas en sämre film – någonstans. Baserad på en ”idé” av Göran Gillinger (inte en speciellt bra sådan).

BLÅ ÄNGELN (Der blaue Engel) ***½

Drama

1930 TYSKLAND 124 min. R: Josef von Sternberg. S: Emil Jannings, Marlene Dietrich, Kurt Gerron, Rosa Valetti, Hans Albers, Renhold Bernt, Eduard von Winterstein, Hans Roth, Rolf Müller, Roland Varno, Carl Balhaus, Robert Klein-Lörk, Charles Puffy, Wilhelm Diegelmann, Gerhard Bienert.

Josef von Sternbergs mest berömda film där Jannings spelar proper gymnasielärare som faller handlöst för nattklubbssångerskan Lola-Lola (Dietrich) som gradvis förstör hans liv och kör honom till botten. Välgjord och välspelad klassiker som får perfekt användning av musikalnumren i det i övrigt sparsmakade ljudlandskapet (detta var Sternbergs andra ljudfilm) men framför allt är det ju Dietrichs film; detta var filmen som omedelbart gjorde henne världsberömd, främsta örhänget är scenen där hon sjunger ”Falling in Love (I Can’t Help It)”, och det var också hennes första av många legendariska samarbeten med Sternberg. Filmen har inte åldrats utomordentligt som drama, det hela är fortfarande en bagatell med skissartade karaktärer, och även om nazisterna förbjöd filmen kan man i den se mellankrigstidens vurm för atletiska ideal (kontra intellektuella) vilka lämnar en ganska obehaglig stämning. Ändå en legendarisk film, förstås. Inspelad i både en tyskspråkig och en engelskspråkig; den sistnämnda, allmänt känd som den ”amerikanska” versionen, är bara 94 minuter och självklart inte den man bör se. Nyinspelad 1959.

BODY DOUBLE **

Thriller

1984 USA 109 min. R: Brian De Palma. S: Craig Wasson, Melanie Griffith, Gregg Henry, Deborah Shelton, Guy Boyd, Dennis Franz, David Haskell, Rebecca Stanley, Al Israel.

Medvetet sjaskig, men likväl misslyckad, thriller där De Palma vräkte på med allsköns sliskigheter för att göra en verklig ”sleaze-film” efter kritiken mot filmer som ”I nattens mörker”, ”Blow Out” och ”Scarface”. Wasson spelar okänd skådespelare som får låna en kompis lyxlägenhet i andra hand. I grannfönstret blir han dock vittne till ett mord på en promiskuös kvinna och snart är han uppe i ett mysterium vars lösning finns i porrvärlden. De Palma fortsätter att försöka övertala åskådaren om att Hitchcock faktiskt fortfarande lever, men det här framstår bara som det vulgära 80-talets svar på ”Studie i brott” och ”Fönstret åt gården” – och Wasson är ingen James Stewart. Osannolikt, förutsägbart och tråkigt, med blåsta huvudrollsinnehavare och idiotiska poliser. En av De Palmas sämsta.

BODYGUARD (The Bodyguard) ***

Dramathriller

1992 USA 129 min. R: Mick Jackson. S: Kevin Costner, Withney Houston, Gary Kemp, Bill Cobbs, Ralph Waite, Tomas Arana, Michele Lamar Richards, Mike Starr, Christopher Birt, De-Vaughn Nixon, Gerry Bamman, Robert Wuhl, Bert Remsen, Stephen Shellen, Debbie Reynolds.

Oväntat lyckat fluff om en kylig livvakt som anställer sig för att skydda en känd, mordhotad sångare. Självklart är denna sångerska kaxig, bortskämd och naiv, och hennes ytliga medarbetare minst lika påfrestande. Efter ett tag börjar isen dock såklart smälta och så uppstår då som väntat en romans mellan de två. Trots många billiga knep och publikfällan till rollista lyckas filmen bli underhållande och ganska spännande. Costner är perfekt i rollen, då hans träighet får ut sin rätt och Houston är faktiskt riktigt bra, detta var hennes debut.

BODY OF LIES ***½

Thriller

2008 USA 128 min. R: Ridley Scott. S: Leonardo DiCaprio, Russell Crowe, Mark Strong, Golshifteh Farahani, Oscar Isaac, Ali Suliman, Alon Abutbul, Vince Colosimo, Simon McBurney, Mehdi Nebbou, Michael Gaston, Kais Nashif, Jamil Khoury, Lubna Azabal.

Rapp spionthriller anno Irakkrig och spekulativ amerikansk underrättelsetjänst, där DiCaprio spelar krigsagent på plats i Mellanöstern som tillsammans med sin byråkratiske och nästan nihilistiskt pragmatiske chef (Crowe) försöker locka fram terroristledare genom att skapa ett falskt brottssyndikat. Smart, välgjort och rätt underhållande – om man inte väntar sig ”Rambo” – även om det under den realistiska ytan kanske inte är alldeles trovärdigt (när DiCaprios karaktär skaffar ett kärleksobjekt, för att filmen ska lägga upp ett lite väl spännande slut, spricker nästan den seriösa fasaden). Men Scott har svetsat ihop storyn med kirurgisk precision, och målar rätt så brett med budskapspenseln (till skillnad från hans tidigare, politiskt sett högst spekulativa ”Black Hawk Down”) och även om vi får se onda terrorister i turbaner finns det också allierade i Jordanien som är mer villiga till hjältemod än fegisarna på CIA. Allt som allt; det är inte ett fall för FN, men en underhållande film för dom som saknar lite action i utrikesdelen på sin morgontidning.

BODY SNATCHERS **½

Science-Fiction-Skräck

1993 USA 87 min. R: Abel Ferrara. S: Gabrielle Anwar, Terry Kinney, Reilly Murphy, Meg Tilly, Billy Wirth, Christine Elise, R. Lee Ermey, Kathleen Doyle, Forest Whitaker, G. Elvis Phillips, Stanley Small, Tonea Stewart.

Ferraras nyinspelning av ”Världsrymden anfaller” utspelar sig på militärbas där dotter till läkare (Anwar) snart börjar märka att saker inte står rätt till. Ganska omedelbart börjar tentakler spridas över sovande offer och den välkända storyn följer. En del oväntade grepp, fina effekter, bra skådespelare (Tilly är i synnerhet minnesvärd, och underanvänd, som läskig låtsasmamma) och en del kännbara 90-talsparalleller men resultatet är menlöst och ooriginellt.

BONJOUR TRISTESSE – Se Ett moln på min himmel.

BONNIE OCH CLYDE (Bonnie and Clyde) ****

Action

1967 USA 111 min. R: Arthur Penn. S: Warren Beatty, Faye Dunaway, Michael J. Pollard, Gene Hackman, Estelle Parsons, Denver Pyle, Dub Taylor, Evans Evans, Gene Wilder.

Legendarisk filmversion av rånarpanet Bonnie Parker och Clyde Barrow som än idag skriker av djärvt, omskakande och nydanande filmskapande. Dunaway spanar in Beatty från sitt fönster, och resultatet blir en iskall dödsförälskade när de gör en livslång resa längs bankrån och laglöshet. Enormt välgjord, superbt spelad, med intelligenta karaktärer och gjord med en kusligt medryckande nerv. Blev skandalös och kontroversiell, och ansågs oförsvarligt våldsam, när den kom, och filmen är fortfarande iskall; inte minst lämnar slutet fortfarande efter sig en otäck efterklang. Vände amerikansk film upp och ner, och öppnade vägen för vad som kom att bli känt som ”New Hollywood”, när begåvade unga filmskapare fick chansen att göra begåvade, kort sagt jävligt bra, filmer som ”Easy Rider” (Hopper), ”Avlyssningen” (Coppola) och ”Mean Streets” (Scorsese) för att bara nämna några.

THE BOOGEY MAN **

Skräck

1980 USA 86 min. R: Ulli Lommel. S: Suzanna Love, Ron James, John Carradine, Nicholas Love, Raymond Boyden, Felicite Morgan, Bill Rayburn, Llewelyn Thomas, Gillian Gordon.

En ung kvinna skakas av minnen från sin barndom, då hennes äldre bror dödade deras mors älskare. För att få ordning på hennes liv åker hon och hennes man tillbaka till samma hus där det hände. I en spegel ser hon älskaren, får panik och slår sönder spegeln och i och med detta har nu den mördade kommit lös som en ”Boogey Man”, ett osynligt spöke. Tämligen trist skräckfilm, varken skrämmande eller välgjord, vars goda rykte är helt ofattbart.

BOOGIE NIGHTS ****

Drama

1997 USA 155 min. R: Paul Thomas Anderson. S: Mark Wahlberg, Burt Reynolds, Julianne Moore, John C. Reilly, Don Cheadle, Heather Graham, Luis Guzman, Philip Seymour Hoffman, William H. Macy, Alfred Molina, Philip Baker Hall.

Porrfilmsregissören Reynolds hittar på 70-talet en ung diskare (Wahlberg) som har en förmåga som gör honom stor i den då glittrande porrfilmsbranchen. En otroligt välgjord, säregen och oerhört originell film, som både är ett gripande, roligt och tragiskt epos om människor som dyrkar ytlighet med djup. Också en passionerad, historiskt livlig, skildring av ett kulturklimat som gick från flower power och sexuell anarki till 80-talets industriella och själsligt döda Gomorra-porr. Andersons regi är synbart personlig, detaljrikedomen är enorm, och han ger utrymme för många bra skådespelare med starka karaktärer; Wahlberg är i synnerhet ovanligt trovärdig i huvudrollen och Reynolds gör sin bästa roll på år och dar. Filmen bidrog dock också till att sätta många av regissörens lagskådespelare på kartan, som Julianne Moore, John C. Reilly, Philip Baker Hall och Philip Seymour Hoffman. Också Heather Grahams genombrott som rullskridskobeklädde aktrisen Rollergirl, en av många trasiga själar i en oförglömlig film.

BOOK OF SHADOWS: BLAIR WITCH 2 **½

Skräck

2000 USA 94 min. R: Joe Berlinger. S: Kim Director, Jeffery Donovan, Erica Leerhsen, Tristine Skyler, Stephen Baker Turner, Lanny Flanherty.

Smått förvirrande men relativt underskattad uppföljare på nollbugdet-succén ”The Blair Witch Project”. Här beger sig fem ungdomar, alla besatta av Blair Witch-fenomenet, ut i skogen för att följa häxans fotspår. Efter en natt vaknar de upp och kan inte komma ihåg vad de gjort natten innan och filmen går mest ut på att få reda på vad som hänt och hur allt hänger ihop. Oväntat ambitiös och bitvis effektivt skrämmande och obehaglig men filmen dras ner av för ordinärt skådespeleri, för många klyschor och diverse logikluckor. Dokumentärfilmaren Berlingers filmdebut.

BOOMERANG **

Komedi

1992 USA 118 min. R: Reginald Hudlin. S: Eddie Murphy, Halle Berry, Robin Givens, David Alan Grier, Martin Lawrence, Grace Jones, Geoffrey Holder, Eartha Kitt, Chris Rock, Tisha Campbell, John Witherspoon, Melvin Van Peebles.

Charmlös och kylig romantisk dramakomedi där Murphy spelar självgod, framgångsrik kvinnojägare vars existens sätts på sin spets när han stöter på en kvinnlig motsvarighet till sig själv: hans nya boss (Givens). Detta försök till att neutralisera Eddie Murphys karaktärsskådespeleri har någon enstaka ljuspunkt, men i stort sett är den misslyckad. Handlingen är både hopplöst förvirrad och ojämn och den saknar helt intrig. Humorn är krass och Murphy känns ganska nollställd i huvudrollen. Dessutom är den för lång, även om den tekniskt sett repar sig mot slutet. Räddas något sånär av en samling bra och riktigt inspirerade skådespelare. De flesta kvinnliga skådespelare är Murphys före detta flickvänner, förutom Givens som var Mike Tysons.

BORGARKLASSENS DISKRETA CHARM (Le charme discret de la bourgeoisie) ****

Komedi

1972 FRANKRIKE 107 min. R: Luis Buñuel. S: Fernando Rey, Delphine Seyrig, Stéphanie Audran, Bulle Ogier, Jean-Pierre Cassel, Michel Piccoli.

Fullständigt absurd komedi, en av Buñuels mest klassiska och berömda filmer. Intrigen cirkulerar till en början kring en grupp vänner från överklassen som försöker anordna en middag men som ständigt blir avbrutna. Filmen fortsätter dock snart in i diverse surrealistiska drömmar och sekvenser, snart är det fullständigt omöjligt att skilja på fantasi och verklighet. Otroligt omtalad, och kanske lite överskattad, men kärleksfullt gjord i all sin fånighet, och rent briljant på sina håll. Många av de surrealistiska drömsekvenserna är magnifika, de hålls dessutom upp av ett gäng klockrena skådespelare. Fick en Oscar för bästa utländska film.

BORTA MED VINDEN (Gone With the Wind) ****½

Drama

1939 USA 230 min. R: Victor Fleming. S: Clark Gable, Vivien Leigh, Leslie Howard, Olivia de Havilland, Thomas Mitchell, Barbara O’Neill, Victor Jory, Laura Hope Crews, Hattie McDaniel, Ona Munson, Harry Davenport, Ann Rutherford, Evelyn Keyes, Carroll Nye, Paul Hurst, Ward Bond, Jane Darwell, George Reeves.

Som ett av filmhistoriens största och mest färgstarka epos finns det en film som lyckas vara nästan fyra timmar lång utan att vara tråkig: den generationslöpande sagan om den amerikanska söderns fall på 1800-talet, inramat i en enorm såpopera med oemotståndliga karaktärer. Inte minst huvudrollerna; Leigh är frenetiskt strålande som Scarlet O’Hara, den argsinta argbiggan, som står i filmens centrum, och Clark Gables oemotståndliga Rhett Butler håller osannolikt dynamisk jämvikt och friktion med henne. En vital film som varken skämts av ålder, längd eller banala grepp, snarare tvärtom. Den fenomenala känslan av episk storslagenhet, omisskänerligt levererad av legendariske producenten David O. Selznick, är endast till filmens fördel, på samma sätt som den testamenterar södern kunde den lika gärna göra detsamma med Hollywood och dess glansdagar. En enorm produktion som slog alla slags rekord när den kom, dessutom är vissa scener faktiskt regisserade av George Cukor och Sam Wood. Fantastisk musik av Max Steiner. Fick Oscar för bland annat bästa film, kvinnliga huvudroll och biroll och manus.

BORTOM APORNAS PLANET (Beneath the Planet of the Apes) ***

Science-Fiction

1970 USA 95 min. R: Ted Post. S: James Franciscus, Kim Hunter, Maurice Evans, Linda Harrison, Charlton Heston, Victor Buono, Paul Richards, Thomas Gomez.

Hygglig, om än helt onödig, uppföljare till ”Apornas planet”. Fortsätter där den slutade, nu anländer en ny austronaut från förhistoriens Jorden (Franciscus). Han får gå igenom samma lidanden som Charlton Heston i den första filmen, ända tills han rymmer och stöter på ett gäng galna, muterade människor som är maniskt beslutade att förgöra aporna. Filmen börjar som en ganska billig omstuvning av den första filmen och fortsätter som en något flummig science-fiction-film, men den är ändå inte så medioker som det sägs. Den räddas av sina strålande kulisser och makeup, och en ganska bra idé som trots allt kunde varit mycket värre. Uppföljare: ”Flykten från apornas planet”.

BOSTONSTRYPAREN (The Boston Strangler) ***½

Dramathriller

1968 USA R: Richard Fleischer. S: Tony Curtis, Henry Fonda, George Kennedy, Mike Kellin, Hurd Hatfield, Murray Hamilton, Jeff Corey, Sally Kellerman, William Marshall, George Voskovec, William Hickey, James Brolin.

Spännande, underhållande, och extremt fascinerande skildring av den notoriska mördaren som mördade kvinnor i Boston. Bland andra Fonda och Kennedy är kriminalutredarna och Curtis är den schizofrene mördaren. En gripande och engagerande historia med ett ständigt budskap i undertonerna, blandat med läckra, och hemskt avancerade, klipp i bildrutor gör att man fastnar. Dessutom är den ruskigt välspelad, Curtis är fruktansvärt bra i rollen som den desperate mördaren, inte helt olik Peter Lorre i Fritz Langs mästerverk ”M”. De imponerande scenerna med bildrutorna kan dock bli mindre effektiva på TV.

BOUND ***½

Thriller

1996 USA108 min. R: Andy Wachowski, Larry Wachowski. S: Jennifer Tilly, Gina Gershon, Joe Pantoliano, John P. Ryan, Christopher Meloni, Richard C. Sarafian, Mary Mara, Susie Bright, Margaret Smith, Barry Kivel, Peter Spellos, Ivan Kane, Kevin Michael Richardson, Gene Borkan.

Underhållande, ovanligt snitsig debutfilm av bröderna Wachowski som eklektiskt bollar med flera olika genrer men ändå lyckas hålla en jämn, fängslande intrig igång. Storyn: Gershon, en butchig rörmokare/kåkfarare, och Tilly, örhänge till maffialakej, faller för varandra i en hiss och slår därefter sina heta huvuden ihop för att lura maffian på två miljoner dollar och dra iväg. Planen är förstås ”perfekt” men saker går inte som planerat. Mycket trovärdighet har lagts ner på att få Tilly och Gershons lesbiska romans att funka – och de är så pass bra att de överglänser allt annat i filmen, som ramlar in i rudimentära gangsterfilmsspår halvvägs in, även om den fortfarande är både rolig och spännande. Pantoliano, som sällan får roller med så här mycket utrymme, är också kul som medioker mafioso. Wachowskibröderna följde upp denna indie-hit med ”Matrix”.

THE BOURNE IDENTITY ***½

Actionthriller

2002 USA 123 min. R: Doug Liman. S: Matt Damon, Franka Potente, Chris Cooper, Brian Cox, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Clive Owen, Gabriel Mann, Walton Goggins, Josh Hamilton, Julia Stiles, Orso Maria Guerrini, Tim Dutton, Denis Braccini, Nicky Naude, David Selburg. Spännande och intelligent spionhistoria, löst byggd på Robert Ludlums roman med samma namn, där Damon spelar proffsagent som vaknar upp utan minne på en båt ute i Atlanten. I land visar det sig snart att han är jagad av sina egna arbetsgivare och han får fly med nya bekantskapen Potente för att ta reda på sanningen. Damon är inte särskilt elegant, manuset är rätt tunt och upplösningen lämnar mer att önska men filmen är engagerande och ovanligt välgjord för att vara en agentfilm från Hollywood. Det var helt enkelt länge sedan verklig spionunderhållning gjordes i USA. Fick två uppföljare: ”The Bourne Supremacy” och ”The Bourne Ultimatum”.

THE BOURNE SUPREMACY ***½

Actionhriller

2004 USA 108 min. R: Paul Greengras. S: Matt Damon, Joan Allen, Brian Cox, Julia Stiles, Karl Urban, Franka Potente, Gabriel Mann, Marton Csokas, Tom Gallop, John Bedford Lloyd, Ethan Sandler, Michelle Monaghan, Karel Roden, Tomas Arana, Oksana Akinshina.

Rask och underhållande uppföljare till ”The Bourne Identity” som erbjuder ungefär samma sak som förra filmen fast med ett rakare tilltal och snabbare tempo. Damons ex-agent med minnesförlust lever avslappnat i Indien men får besök av ryska lönnmördare som vill ha ihjäl honom. Det visar sig att skurkarna har satt dit honom för ett dubbelmord i Berlin så nu börjar CIA återigen också jaga honom, medan han själv måste gräva djupare i sitt bortglömda förflutna för att rädda sig själv. Förra filmen hade en ganska långsam och kvasipoetisk stämning – regissören Greengrass kör med handkamera och snabba klipp, men han gör det snyggt och resultatet blir faktiskt ovanligt naturalistiskt och underhållande. Lite mer personutveckling går att hitta i karaktärerna, men i stort sett är det här bara enkel underhållning i en intelligent förpackning. Uppföljare: ”The Bourne Ultimatum”.

THE BOURNE ULTIMATUM ***½

Actionthriller

2007 USA 115 min. R: Paul Greengrass. S: Matt Damon, Julia Stiles, Joan Allen, David Strathairn, Scott Glenn, Paddy Considine, Édgar Ramírez, Albert Finney, Tom Gallop, Corey Johnson, Daniel Brühl, Joey Ansah, Colin Stinton, Dan Fredenbugh, Lucy Liemann.

Sista filmen om Jason Bourne är tekniskt sett samma film som andra filmen: rejält välgjord underhållning. Mer specifikt handlar den jaktbaserade intrigen på att myndigheterna vill ha Damons minnesförlustdrabbade ex-agent död eller levande, innan han tar reda på den slutgiltiga sanningen om hans bakgrund. Smart kritik mot övervakningssamhället ryms, lite grann, i den här filmen som har ett par jaktsekvenser som gör att man biter på knogarna. Greengrass står för regin, likt förra filmen, och det är intressant att man lyckats få tre filmer med samma idé lika underhållande, även om själva berättelsen om Jason Bourne inte är lika minnesvärd som upphovsmännen kanske skulle vilja. Som de andra filmerna är detta byggt på Robert Ludlums roman, även om en ny film planeras trots att det inte finns fler böcker att filmatisera.

BOWFINGER **½

Komedi

2000 USA 106 min. R: Frank Oz. S: Steve Martin, Eddie Murphy, Heather Graham, Christine Baranski, Terence Stamp, Jamie Kennedy, Malcolm McDowell, Robert Downey Jr.

En B-filmsregissör (Martin) har beslutat sig för att göra en film, av ett otroligt manus. Enda problemet är att tidernas actionstjärna (Murphy) vägrar. Enda utvägen blir att göra den med honom, utan hans vetskap. Rullar på tomgång för mycket, men några inslag som t.ex Murphys psykiska problem och Murphys andra roll som en ultranörd som råkar se ut precis som actionhjälten är faktiskt väldigt roligt. Bra skådespelarinsatser, men både Murphy och Martin känns hemskt passé och det känns som om den här filmen borde gjorts för 15 år sedan. Då hade nog också det ganska självklara slutet känts mindre förutsägbart.

BOWLING FOR COLUMBINE ****

Dokumentär

2002 USA 115 min. R: Michael Moore.

Fenomenal dokumentär skildring av Amerikas fria vapenlagar, med motivet inställt på skolmassakern i Columbine High School då två tonåringar tog självmord efter att ha dödat tolv elever och en lärare. Författaren, filmaren och allmänna provokatören Moore, som tidigare bland annat gjort dokumentären ”Roger & jag”, levererar kraftfullt, ofta riktigt underhållande, dokumentärt berättande. Med lysande klippning, perfekt användande av musik och klockren argumentation dras man obönhörligt med i hans fabulösa berättarsätt, som dock bör ses som propagandafilm mer än objektiv dokumentärfilm. Blandar all slags allvar med all slags humor men behåller hela tiden sin furiösa stil. En mycket sevärd, och väldigt tankvärd, film som inte bara visar den ofta sanslösa politiken, och samhället, utan också en allvarlig spricka, bestående av bland annat rädsla, hat och okunnighet, i den amerikanska kulturen. Efter denna film kommer du aldrig se likadant på Charlton Heston. Andra som medverkar är bland andra Marilyn Manson och Matt Stone, den ena halvan av ”South Park”-duon. Fick en Oscar för bästa dokumentär.

THE BOX **

Thriller

2009 USA 115 min. R: Richard Kelly. S: Cameron Diaz, James Marsden, Frank Langella, James Rebhorn, Holmes Osborne, Sam Oz Stone, Gillian Jacobs, Celia Weston, Deborah Rush, Lisa K. Wyatt, Mark S. Cartier, Kevin Robertson, Michele Durrett, Ian Kahn, John Magaro.

Outhärdligt pretentiös röra som börjar okej men som väldigt snart spårar ut och blir en obönhörligt lång, totalt meningslös, tålamodsprövning. Utspelar sig i ett murrigt 70-tal där ett medelklasspar i haltande äktenskap och pengabehov får en tom trälåda med en röd knapp placerad vid dörren. En mystisk man förklarar att om dom trycker på knappen får dom en miljon, men någon dom inte känner kommer dö. Efter denna absurda inledning dundrar filmen huvudstupa in i en nördigt omständlig intrighärva där ingenting hänger ihop; det kryllar av läskiga Body Snatchers-figurer, allt är en enda stor konspiration, folk kommer tillbaka från de döda, det är parallella dimensioner och hej och hå. ”Donnie Darko”-regissören Kelly formligen exploderar av berättarlust men den som hittar något av värde i den här filmen har mer att ge filmen än vice verca. Praktexempel på innehållslöst effektsökeri, vilket är synd eftersom filmen inledningsvis presenterar en intressant och välspelad thriller med sympatiska karaktärer. Samma story användes i ett gammalt Twilight Zone-avsnitt, och där hör den förmodligen hemma.

BOYS DON’T CRY ****

Drama

1999 USA 104 min. R: Kimberly Pierce. S: Hilary Swank, Cloë Sevigny, Peter Sarsgaard, Brendan Sexton III, Alison Folland, Alicia Goranson, Matt McGrath, Rob Campbell, Jeanetta Arnette.

Förvirrad ung kvinna (Swank) med könsidentitetskris klipper håret kort, och utger sig för att vara man, efter att av en slump hamnat i en konservativ litet samhälle. Hon utger sig också för att ha ett mycket mer glamoröst liv än hon egentligen har. Hon gör stora intryck på alla, särskilt den unga rebelliska tonårsflickan Sevigny (Oscarnominerad för bästa biroll) som snart blir förälskad i henne. Men denna idyll kommer såklart inte vara för evigt. Inget oprövat koncept men mindre konstlat och mer laddat än de flesta andra filmer i samma stuk. Baserad på en verklig händelse och är oerhört stark, har slående skådespelare som gör historien äkta, livfull och sevärd. Mäktig och känslosam, tilltalande och sorglig – en film man sent glömmer.

BOYZ ’N’ THE HOOD ****

Drama

1991 USA 112 min. R: John Singelton. S: Cuba Gooding Jr, Ice Cube, Morris Chestnut, Laurenche Fishburne, Nia Long, Tyra Ferrell, Angela Bassett, Whitman Mayo.

Stark, tankeväckande och gripande gettofilm där Fishburne försöker uppfostra sin son (Gooding jr), och inte låta honom bli en del av brutaliteten och det onödiga våldet som dominerar gatorna i South Central, Los Angeles. En imponerande regidebut, med bra skådespeleri, realism, fruktansvärt stark och konkret i sitt budskap. Fishburne är bäst, även om Cuba Gooding Jr också gör ett strålande framträdande. En av de absolut bästa filmer bland 90-talets flod av gettofilmer.

BRAINDEAD ***

Skräckkomedi

1992 NYA ZEALAND 97 min. R: Peter Jackson. S: Timothy Balme, Dana Peñalver, Elizabeth Moody, Ian Watkin, Brenda Kendall, Stuart Devenie.

Snälldumme Lionel (Balme) får ett rent helvete när hans hyperstränga mamma blir biten av en ”råttapa” från Skull Island och förvandlas till en mordisk zombie. Hon tuggar lite på sjuksystern som också blir en zombie och snart börjar antalen bli fler och fler och Lionel måste ta hand om dem. Till en början dränks humorn i de grova äckeleffekterna, men vänjer man sig vid de extrema mängder våld, blod och diverse fantasifulla slafseffekter som finns, kan man uppskatta denna ultravrickade moralflykt. Kan mycket väl vara den grisigaste film som någonsin producerats, åtminstone för en bred publik. Annan titel: ”Dead Alive”.

BRAINSCAN **½

Skräck

1994 USA 96 min. R: John Flynn. S: Edward Furlong, Frank Langella, T. Ryder Smith, Amy Hargreaves, James Marsh, Victor Ertmanis, David Hemblen, Vlasta Vrana, Domenico Fiore.

Ganska medelmåttig sci fi-rysare där Furlong spelar en unge som genom ett tramsigt, interaktivt dataspel verkar ha ihjäl människor på riktigt. En slags enkel Twilight Zone-idé som inte blir något mer än en standardfilm i genren, trots Furlongs trovärdighet och en okej skurk i datademonen ”Trickster”.

BRAINSTORM ***½

Science-Fiction

1983 USA 106 min. R: Douglas Trumbull. S: Christopher Walken, Natalie Wood, Louise Fletcher, Cliff Robertson, Jordan Christopher, Donald Hotton, Alan Fudge, Joe Dorsey, Bill Morey, Jason Lively, Darrell Larson, Lou Walker, Stacey Kuhne-Adams.

Fängslande typ av moderniserad drive in-sci-fi där Walken, Wood och Fletcher spelar vetenskapsmän som bygger revolutionerande typer av hjärnsimulatorer, som därefter myndigheterna gör om till ett ondskefullt militärt ”Brainstorm”-projekt. En sci-fi-film för en intelligent publik, med lite fin tematik om värdet av mänskliga känslor, och fantastiska effekter av Trumbull (de designades dock för 70 mm-duk, så tappar en del styrka på video). Sinkas av lite stel regi, men känns i stort sett som den kanske bästa av 80-talets högteknologiska teknik-thrillers, som nu känns lite småmysigt föråldrade. Natalie Wood dog oväntat och tragiskt under inspelningen (1981) och ersattes av en lookalike.

BRAINWAVES **½

Thriller

1982 USA 78 min. R: Ulli Lommel. S: Suzanna Love, Keir Dullea, Ryan Seitz, Vera Miles, Percy Rodriguez, Paul Willson, Tony Curtis, Nicholas Love, Eve Brent, Corinne Wahl.

Halvlyckad och seg thriller om oskuldsfull kvinna (Love) som hamnar i koma efter en olycka men återuppväcks via hjärnceller (typ) från en nyligen avliden kvinna. Det verkar fungera, men nackdelen är att hon upplever starka minnen från den döda donatorn. Ingen vet dock att den ursprungliga kvinnan mördades och nu måste mördaren ta kål på den nya innan hon får reda på hans identitet. Intressant idé, om än rätt långsökt handling, och ganska snyggt utfört av Lommel. Tyvärr är filmen obegripligt långsam och spänningsbefriad, till och med finalen går i ett tempo som är svårt att ta på allvar. Curtis spelar doktor i en prestation som påminner om gamle zombien Tor Johnson från ”Plan 9 From Outer Space”.

BRAKFESTEN (La grande bouffe) ***½

Dramakomedi

1973 FRANKRIKE/ITALIEN 124 min. R: Marco Ferreri. S: Philippe Noiret, Marcello Mastroianni, Andrea Ferreol, Ugo Tognazzi, Michel Piccoli.

Fullständigt makaber komedi där fyra uttråkade medelålders män samlas i en viktoriansk herrgård för att äta ihjäl sig. Med den idén som utgångspunkt är det bäddat för en av de mest grotekst absurda filmer som någonsin gjorts, med förvirrade karaktärer, udda intrigvändningar och mängder av mat, rapar och pruttar fullföljs förhagorna/förväntningarna (allt är ju en ”smaksak”). Blir aldrig något mer än en absurd idé, och den är alldeles för lång, men den är så fascinerande bisarr, och så säreget gjord, att den underhåller. Rekommenderas dock varken vid mätt eller fastande mage. Italiensk titel: ”La grande abbuffata”.

BRAM STOKER’S DRACULA – Se Dracula.

BRAVEHEART ****

Äventyr

1995 USA 178 min. R: Mel Gibson. S: Mel Gibson, Sophie Marceau, Patrick McGoohan, Catherine McCormack, Angus MacFayden, Brendan Gleeson, David O’Hara, Ian Bannen.

Storslagen äventyrsfilm om skottske krigaren William Wallace, som under 1400-talet leder Skottland till seger efter seger, och gör honom själv till en fruktad man. Gibson är underbar i huvudrollen och fastän filmen är romantisk och bombastisk är hans regi också oväntat finstämd och präglad av en märklig rå elegans. Ett väldigt underhållande och engagerande ”historiskt” drama (manuset är, ur historieperspektiv, bara trams) med vackert foto, bra skådespelare, enorma slag med väl genomarbetad klippning och flera fenomenala skådespelare. En gammal hederlig typ av rejäl filmupplevelse, och även 90-talets tronföljare till gamla Hollywood-storfilmer i samma stil. Blev nominerad till tio Oscarstatyetter och vann fem, bästa film, regi, musik, klippning och foto.

BRAZIL **½

Science-Fiction

1985 STORBRITANNIEN 132 min. R: Terry Gilliam. S: Jonathan Pryce, Kim Greist, Katherine Helmond, Michael Palin, Ian Holm, Robert De Niro, Bob Hoskins, Ian Richardson, Peter Vaughan, Jim Broadbent, Barbara Hicks, Charles McKeown, Derrick O’Connor, Kathryn Pogson, Bryan Pringle.

Hysterisk blandning av George Orwell-pastisch, surrealistfilm, serietidningsäventyr och Monty Pyhton-aktigt anarkistisk svart komedi, signerad Terry Gilliam. Utspelar sig i det typiska Big Brother-samhället; Pryce spelar en byråkrat som tar på sig uppdraget att rätta till ett litet systemfel (som resulterat i att en familj gått under) men blir istället mer och mer en ofrivillig samhällsfiende när han instinktivt utgår ifrån sina idéer och ideal. I samma veva träffar han på sina drömmars kvinna (Greist) som, också lite hux flux, blir en slags partner in crime. Väl genomarbetat tekniskt storverk med vansinnigt bra scenografi, extremt stilsäker kostym och fantastiska specialeffekter; men filmen är oavbrutet hysterisk och innehåller ungefär lika många explosioner som ”Rambo III”. Det är roligt till en början, men filmen är otroligt lång och snart börjar det framgå att den inte bidrar med någonting nytt som satir, och det är dessutom i princip omöjligt att relatera till karaktärerna (vilket man efter ett tag förväntas göra) när filmen ständigt skämtar på deras bekostnad och samtidigt drunknar i öronbedövande skrammel. Också fullproppad med kryptisk och osammanhängande symbolik som ibland är intelligent och ibland verkar helt slumpmässig; titeln är till exempel, på tal om ingenting, tagen ifrån titelsången med samma namn och filmen kastar in flera referenser till andra filmer (alltifrån ”Borta med vinden” till ”Pansarkryssaren Potemkin”) helt i onödan. Ändå rekommenderad på sätt och vis, filmen har många beundrare, och säkert sevärd för sci fi-fans men inget för den som lätt får migrän. De Niro är rolig som militant rörmokare. Director’s cut-versionen är 142 min.

BREAKDOWN **½

Thriller

1997 USA 93 min. R: Jonathan Mostow. S: Kurt Russell, J.T Walsh, Kathleen Quinlan, M.C Gainey, Jack Noseworthy, Rex Linn, Ritch Brinkley.

Russell och Quinlan spelar ett par som får motorstopp mitt på en landsväg. Hon liftar med en långtradare för att hämta hjälp. Under tiden reparerar han problemet själv och åker efter henne, men vart han än åker så vet ingen vem hon är. Den mardrömslikna, Hitchcockinfluerade bakgrundshistorien är lovande, men filmen levererar inte premissens löften om spänning. Snart blir det rutinmässig gisslanaction. Ändå en hygglig thriller på det stora hela, med Russell i fin form.

BREAKFAST CLUB (The Breakfast Club) ***½

Drama

1985 USA 93 min. R: John Hughes. S: Emilio Estevez, Judd Nelson, Molly Ringwald, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Paul Gleason, John Kapelos.

Ungdomsfilm som fått kultstatus i efterhand. Skildrar fem typiska tonåringar (överklasstjejen, rebellen, pluggisen, sportnörden och den udda tjejen) som kommer närmare varandra under en dagslång kvarsittning i skolan. Filmen som cementerade high school-melodramet; är egentligen inte märkvärdig alls och till och med förutsägbar och pretentiös. Ändå lyckas filmen kännas både gedigen och upplyftande. Det kan bero på att karaktärerna är lite mer nyanserade än vad man kan vänta sig och skådespelarna, i synnerhet Nelson och Ringwald som är hemlösa tonårssjälar på varsin sida av klassamhället, är riktigt bra. Hughes, som efter denna blev berömd för fler barn- och ungdomsfilmer, skrev även manus.

BREAKING THE WAVES ****

Drama

1996 DANMARK/FRANKRIKE/SVERIGE/NEDERLÄNDERNA/NORGE/FINLAND 155 min. R: Lars von Trier. S: Emily Watson, Stellan Skarsgård, Katrin Cartlidge, Jean-Marc Barr, Adrian Rawlins, Jonathan Hackett, Udo Kier, Sandra Voe.

En av 90-talets mest gripande filmer; en skakande Emily Watson spelar den extremt godhjärtade och tillika religiösa Bess vars gränslösa kärlek till sin tro och sin man Jan (Skarsgård) sätter henne i social misär, både vad gäller henne själv och den inskränkta, skottska byn hon bor i. En karg och totalt naturalistisk film, möjligen den mest lyckade av de filmer som följt dogma-konceptet. Genom sin kompromisslöshet enormt mångbottnad; en film som inte kan sluta vara aktuell. Lars von Triers verkliga genombrott och hans mest karaktäristiska film; blev otroligt uppmärksammad och väckte mängder av debatter. Som film är det dock en avskalad melodram med sensationell styrka och kraft och upplevelsen är garanterat subjektiv. Den första i von Triers Dogma-trilogi, de andra är ”Idioterna” och ”Dancer in the Dark”.

BREV FRÅN EN DÖD MAN (Pisma myortvogo cheloveka) ***½

Science-Fiction

1986 SOVJET 87 min. R: Konstantin Lopushansky. S: Rolan Bykov, Iosif Ryklin, Viktor Mikhaylov, Aleksandr Sabinin, Nora Gryakalova, Vera Mayorova, Vatslav Dyorzhetsky, Svetlana Smirnova, Nikolai Alkanov, Vadim Lobanov.

Deprimerande post-apokalyptisk, arketypiskt rysk långsam science-fiction film om utslagna människor som lever under jorden efter att den sista atombomben gjort planetens yta obeboelig. Cirkulerar kring en intellektuell Nobelpristagare som dikterar brev till sin borttappade son (som förmodligen är död) medan han långsamt bryter ihop av hopplöshet. Filmad i grynigast möjliga sepia (parerat med scener i fluoroscent blått filter) och från början till slut gastkramande, med lidelsefulla skådespelare och en del starka visuella domedagsinslag som påminner om 20-talets ryska montage-estetik. Filmen är tydligt påskyndad av Tjernobylkatastrofen – tyvärr också skadad i grunden av rörig och osammanhängande tematik; filmen växlar oavbrutet mellan sakral, religiös romantik och intellektuellt navelskåderi. Den enda slutgiltiga poängen är att krig och kärnvapen är fel. Ändå originellt och fängslande, med vissa enskilda scener som är magnifika, och ett måste för science-fiction-fanatiker av gamla skolan samt cineaster med försmak för obskyra titlar.

BREV FRÅN EN OKÄND KVINNA (Letter From An Unknown Woman) ****

Drama

1948 USA 86 min. R: Max Ophuls. S: Joan Fontaine, Louis Jourdan, Mady Christians, Marcel Journet, Art Smith, Carol Yorke, Howard Freeman, John Good, Leo B. Pessin, Erskine Sanford, Otto Wadis, Sonja Bryden.

Episk snyftare – noggrant och med häpnadsväckande subtilitet befriad från sentimentala överdoser – där Fontaine lyser i mörkret i rollen som kvinna som spenderar hela sitt liv olyckligt förälskad i konsertpianist (Jourdan) som knappt vet om att hon finns, och som aldrig verkar komma ihåg vem hon är när de råkas. En romantisk klassiker som åldrats osannolikt bra och är lika fängslande och gripande då som nu. Fångar det existentiella mänskliga lidandet vad gäller olycklig kärlek, belyser sociala könsbarriärer och landar i en tidlös kärna; inget slår hårdare slag än brustna hjärtan. Smäktande, men helt kännbar och oförglömlig. Baserad på en roman av Stefan Zweig och flera gånger filmad både tidigare och senare i olika länder.

BRIDE OF RE-ANIMATOR **½

Skräckkomedi

1989 USA 96 min. R: Brian Yuzna. S: Jeffrey Combs, Bruce Abbott, Claude Earl Jones, Fabiana Udenio, David Gale, Kathleen Kinmont, Mel Stewart, Irene Forrest, Michael Strasser, Mary Sheldon.

Festlig men inte särskilt bra uppföljare till ”Re-Animator”. Här återser vi Combs och Abbott som hybrisdoktorer i jakt på att väcka död vävnad till liv, poängen är denna gång att göra en perfekt kvinna. I stort sett är det samma film en gång till, fast med ännu mer blod och festliga effekter. Den sjuka humorn är fördubblad, och filmen är onekligen väldigt rolig – men filmen har ingen egentlig substans, vilket syns i det lite tjatiga slutet.

BRIDE OF THE MONSTER 😦

Rysare

1955 USA 68 min. R: Edward D. Wood Jr. S: Bela Lugosi, Tor Johnson, Tony McCoy, Loretta King, Harvey B. Dunn, George Becwar, Paul Marco, Don Nagel.

En mycket lidelsefull Lugosi sprattlar runt med bläckfiskmonster i äkta plast medan hans stuntman uppenbart måste ha platåskor för att komma i jämnhöjd med hjärndöda jätten Lobo (svenske brottaren Johnson). Legendariske kalkonmästaren Wood hade det inte lätt – Tim Burtons filmbiografi ”Ed Wood” är ungefär tusen atomwatt mer intressant än denna film – men vad ska man säga när stickbilder med statister överglänser riktiga scener? Det tragiska svaret är att det kan vara Woods bästa film! Han gjorde en uppföljare fyra år senare, ”Night of the Ghouls”, som inte visades förrän efter 30 år eftersom Wood var för pank för att kunna klippa ihop den.

BRIDGET JONES DAGBOK (Bridget Jones’s Diary) ***½

Romantisk komedi

2001 USA/ENGLAND/FRANKRIKE 93 min. R: Sharon Maguire. S: Renée Zellweger, Colin Firth, Hugh Grant, Gemma Jones, Jim Broadbent, Sally Philips, Shirley Henderson, James Callis, Embeth Davidtz, Celia Imrie, Honor Blackman.

Underhållande filmatisering av Helen Fieldings succébok om Bridget Jones, 32-årig singel som ständigt gör bort sig och aldrig får en man. Detta är skildringen av hennes vardag, och hennes förhållande med två män; självsäkre chefen Grant, och stele advokaten Firth. Ett fint hantverk, med bland annat bra skådespelare (Zellweger är trovärdig, och rolig, som britt), gör denna bagatellartade romantiska socialkomedi betydligt bättre än vad man kan vänta sig. Har också en tacksamt fräsch, otillgjord, ton som gör den ännu mer behaglig och underhållande. Uppföljare: ”På spaning med Bridget Jones”.

BRINGING OUT THE DEAD ***½

Drama

1999 USA 116 min. R: Martin Scorsese. S: Nicholas Cage, Rosanna Arquette, John Goodman, Ving Rhames, Tom Sizemore, Marc Anthony, Mary Beth Hurt, Cliff Curtis, Aida Turturro.

Slagkraftig berättelse om utbränd ambulansförare (Cage) som räddar liv för att inte förlora vettet under den nattliga mardrömmen han genomlider under sina pass. En stark och mångsidig film som både fungerar som en gripande berättelse, en psykologisk studie i galenskap och mänsklighet, och en samhällsbild som återspeglar den mörka misären som döljer sig bakom New Yorks yttre. Scorseses mest konstnärliga film på flera år, trots att den ofta starkt påminner om hans genombrottsklassiker ”Taxi Driver” från 1976. Lyfts också upp av välfungerande och skruvade bildspel, briljant foto av Robert Richardson, och lysande klippning av Thelma Schoonmaker. Baserad på en självbiografisk bok av före detta ambulansföraren Joe Connelly.

BRING IT ON **

Dramakomedi

2001 USA 91 min. R: Peyton Reed. S: Kirsten Dunst, Eliza Dushku, Jesse Bradford, Gabrielle Union, Clare Kramer, Nicole Bilderback, Tsianina Joelson, Rini Bell, Nathan West, Huntley Ritter, Shamari Fears, Natina Reed, Brandi Williams.

Ännu en pretentiös highschool-melodram. Dunst spelar nyutvald ledare för skolans cheerleaders. Dock är det inte fråga om några lokala football-matcher, utan de är segrare sedan fem år tillbaka i landets största cheerleadingturnering. Nu visar det sig bara att alla deras nummer är snodda, av lagets förre coach, från ett rivaliserande, fattigt och svart lag. Har ett par ljusglimtar, och halvhyggliga överraskningar, men ger i övrigt precis den typ av ytlighet man kan vänta sig av en sådan här film. Gillar man amerikanska undomsserier och TV-såpor, och om man har låga krav av en film, kommer nog denna film inte ge några större problem, dock.

BROADWAY DANNY ROSE ***

Komedi

1984 USA 84 min. R: Woody Allen. S: Woody Allen, Mia Farrow, Nick Apollo Forte, Sandy Baron, Corbett Monica, Jackie Gayle, Morty Gunty, Will Jordan, Howard Storm, Jack Rollins, Milton Berle, Craig Vandenburgh, Herb Reynolds, Paul Greco, Frank Renzulli, Edwin Bordo, Gina DeAngeles, Peter Castellotti, Sandy Richman, Gerald Schoenfeld, Olga Barbato, David I. Kissel.

Trevlig men inte direkt häpnadsväckande Allenkomedi där han spelar teateragent som är bra på att hitta talanger som sedan lämnar honom. Nu håller han på att göra en avdankad crooner (Forte) populär igen; problemet är bara att han inte vill framträda om inte hans motvilliga musa (Farrow) är med i publiken och större delen av filmen måste Allen försöka få henne till konserten, medan de jagas av maffian på grund av ett dumt missförstånd. Godtagbart tempo, snyggt svartvitt foto och Farrow är bra, uppklädd i hög peruk och solglasögon. Inte en av Allens bästa, men å andra sidan oklanderlig på sitt sätt; jämn och välgjord, med bra dialoger, en film av Woody Allen som känns som en film av Woody Allen.

BROARNA I MADISON COUNTY (The Bridges of Madison County) ***½

Drama

1995 USA 135 min. R: Clint Eastwood. S: Meryl Streep, Clint Eastwood, Annie Corley, Victor Slezak, Jim Haynie, Sarah Kathryn Schmitt, Christopher Kroon, Phyllis Lyons, Debra Monk, Richard Lage, Michelle Benes.

Riktigt gedigen snyftare, byggd på Robert James Wallers enormt framgångsrika bestseller. Skildrar den fyra dagar korta blixtförälskelsen, och intensiva romansen, som råkar uppstå mellan hemmafrun Streep och kringstrosande National Geographic-fotografen Eastwood när hennes man och barn är bortresta i några dagar. En tidlös, men väl beprövad, story till hundra procent dränkt i smäktande romantik, men Eastwoods regi (i kombination med det sparsmakade fotot av Jack N. Green) är så lyhörd, intelligent och pricksäker att filmen blir en rätt storartad berättelse. Eastwood är också fin i rollen som den romantiske ensamvargen, men det är Streep som verkligen ror hem filmen med ett alldeles exemplariskt framträdande. Hade kunnat vara ett riktigt storverk med ett bättre manus – någonstans halvvägs börjar man känna att historien vilar väldigt tungt på alla de inblandades begåvning – och det som också skämmer filmen är ramhistorien, där barnen till Streeps karaktär läser hennes dagböcker, som aldrig riktigt når fram. Men filmen är helt klart sevärd ändå.

BRON ÖVER FLODEN KWAI (The Bridge on the River Kwai) ****

Drama

1957 STORBRITANNIEN/USA 161 min. R: David Lean. S: William Holden, Alec Guinness, Jack Hawkins, Sessue Hayakawa, James Donald, Geoffrey Horne, Audré Morell, Peter Williams, John Boxer, Percy Herbert, Harold Goodwin, Ann Sears, Heihachirô Ôkawa, Keiichirô Katsumoto, M.R.B Chakrabandhu, Vilaiwan Seeboonreaung, Ngata Suphaphongs, Javanart Punynchoti, Kannikar Dowklee.

Klassisk krigsfilm om brittiska krigsfångar, ledda av manisk överste (Guinness), som under den halvgalna, japanska överste Saito (Hayakawa) tvingas bygga en bro mellan Burma och Siam; för Guinness blir arbetet mer och mer en hedersfråga – samtidigt har en amerikansk fånge (Holden) flytt, kommit till säkerhet och nu återvänt med de allierade för att bomba bron. Fascinerande psykologisk skildring av människans förmåga att hitta mening i tillvaron – faktiskt – och de regler och hedersfrågor inom krigsföring som blir absurda när de drivs till sin spets. Också en spännande och underhållande äventyrsfilm, där Leans perfekta utförande gör allt för att jämna ut ojämnheterna i intrigen. Lysande foto av Jack Hildyard och oförglömlig musik – inklusive det klassiska visslandet av Colonel Bogey March – och manus av Michael Wilson och Carl Foreman byggt på Pierre Boulles roman; Wilson och Foreman var dock svartlistade vid denna tid så Boulle krediterades som manusförfattare fastän han inte kunde engelska. Leans första stora Hollywood-produktion, fler skulle följa; vann sju Oscars inklusive bästa film, regi, manus och manlig huvudroll (Guinness). BFO.

BROKEBACK MOUNTAIN ***½

Drama

2005 USA/KANADA 134 min. R: Ang Lee. S: Heath Ledger, Jack Gyllenhaal, Michelle Williams, Anne Hathaway, Randy Quaid, Scott Michael Campbell, Mary Liborion, Graham Beckel, Linda Cardellini, Anna Faris, David Harbour, Kate Mara, Cheyenne Hill.

Två cowboys träffas för att valla får för samma arbetsgivare en säsong 1963 och oväntad romans uppstår; fastän de båda skaffar familj och barn fortsätter de med sitt förbjudna förhållande genom alla år som går. En av 00-talets mest omtalade och uppmärksammade filmer med djärv tematik (för att vara Hollywood) och Ledger/Gyllenhaal perfekt parade inför varandra i en symbiotisk kapplöpning av exemplariskt skådespeleri. Överlag en mycket välgjord film, starkt gynnad av Lees subtila och visuellt spartanska regi som är synkroniserad med fotot och hela skådespelarensemblen, även om den rent intrigmässigt egentligen är en väldigt traditionell melodram. Det bidrar till en del ojämnheter – vissa enskilda scener är starka och gripande, medan andra känns mer typiska – inte minst eftersom filmen också är ganska lång. Ändå en väldigt sympatisk film, som det är svårt att värja sig emot. Vann Oscars för bästa regi, manus (Larry McMurtry och Diana Ossana, efter en novell av Annie Proulx) och musik (Gustavo Santaolalla).

BROKEN ARROW **

Action

1996 USA 108 min. R: John Woo. S: John Travolta, Chritian Slater, Samantha Mathis, Delroy Lindo, Bob Gunton, Frank Whaley, Howie Long, Vondie-Curtis Hall, Jack Thompson, Vyto Ruginis.

Korkad, fantasilös, långtråkig och heltöntig actionfilm där Travolta spelar skurk som tillsammans med ett gäng terrorister snor ett par kärnvapenmissiler. Dock har det inte räknat med hans fd kompanjon (Slater) att slå tillbaka. Går i non-stop men då ska det poängteras att actionscenerna verkligen inte är underhållande. Miljöerna är också urtrista. En gigantisk öken är vart det hela utspelar sig. Hur kul låter det? Travolta spelar över, och hela filmen går och det enda man kan tänka på är hur han kunde ställa upp. Det hela blir inte bättre av att Christian Slater spelar huvudrollen och att den här filmen faktiskt ska föreställa Woos andra USA-film.

BROKEN FLOWERS ***

Drama

2005 USA 101 min. R: Jim Jarmusch. S: Bill Murray, Jeffrey Wright, Sharon Stone, Jessica Lange, Julie Delpy, Heather Simms, Mark Webber, Brea Frazier, Alexis Dziena.

Melankolisk liten film om enslig och åldrad sol- och vårare (Murray) som får ett anonymt, rosafärgat brev där en kvinna skriver att hon fött och uppfostrat ett barn hon fått med honom. Motvilligt, och ivrigt påskyndad av en hängiven granne (Wright), ger han sig av på en bilfärd genom landet för att söka upp gamla flammor, ge rosa rosor och spana efter svar på vem som är denna moder. Avskalad Jarmusch-film som inte riktigt verkar veta vad den är ute efter, även om alla regissörens kännetecken finns med även och Murray (efter ”Lost in Translation”) är i högform som den sympatiske huvudpersonen. Intelligent och existentialistiskt, fullt av allusioner och referenser till film och litteratur, vackert foto, fina skådespelare, allt som har med filmen att göra är så pass bra att man inte bryr sig så mycket om att den saknar själva kärnan.

THE BROOD – MISSFOSTRET (The Brood) **½

Skräck

1979 KANADA 87 min. R: David Cronenberg. S: Art Hindle, Oliver Reed, Samantha Eggar, Cindy Hinds, Nuala Fitzgerald, Susan Hogan.

Kultregissören Cronenbergs tredje långfilm är en av hans mest beryktade. En oändligt makaber historia om bisarra mord i en småstad, sammanlänkade med en mystisk, terapeutisk klinik. Sammanhang och smak hänger påtagligt löst här men de som känner till Cronenberg förstår vad som väntar. En grotesk, fascinerande och pretentiös historia. Några scenarion är riktigt otäcka, och stämningen är rent perverst obehaglig, men historien blir till slut så absurd och överdriven att det blir svårt att ta den på allvar. För fans av Cronenberg och allmänna vedervärdigheter.

BRUCE DEN ALLSMÄKTIGE (Bruce Almighty) ***

Komedi

2003 USA 96 min. R: Tom Shadyac. S: Jim Carrey, Jennifer Aniston, Morgan Freeman, Philip Baker Hall, Catherine Bell, Lisa Ann Walter, Steven Carell, Nora Dunn, Eddie Jemison, Paul Satterfield, Mark Kiely, Sally Kirkland.

Menlös komedi där vi efter efterlängtade försök till seriösa roller återser Carrey i sin traditionella komedigestalt. Här spelar han TV-reporter vars liv verkar fullständigt otursförföljt. Han uttrycker sin ilska i ett par hädelser och resultatet blir att Gud (Freeman) ger honom sina krafter för att se om han kan göra ett bättre jobb. En film vars koncept är ungefär så fantasilöst som man kan komma och, med hjälp av säkre Carreyregissören Shadyac, påminner den mest om någon Carreyfilm från 90-talet. Ändå är det, trots de dåliga oddsen, oväntat roligt på sina håll och skådespelarna är så uppenbart överlägsna sina karaktärer (till och med Freeman!) att det blir god underhållning.

BRUDEN BAR SVART (La mariée était en noir) ****

Svart dramakomedi

1968 FRANKRIKE/ITALIEN 107 min. R: François Truffaut. S: Jeanne Moreau, Michel Bouquet, Jean-Claude Brialy, Charles Denner, Claude Rich, Michael Lonsdale, Daniel Boulanger, Alexandra Stewart, Sylvine Delannoy, Luce Fabiole, Michèle Montfort.

Besynnerlig, emellanåt krasst dråplig, film om en kvinna som efter ett misslyckat självmordsförsök mycket bestämt ger sig av för att hitta och döda fem män hon inte känner. Hon har namnen på en lista och arbetar metodiskt och kompromisslöst för att effektivt ha ihjäl dom en efter en, av till en början oklar och helt obegriplig anledning. Något så ovanligt som en Nya vågen-estetisk hämndfilm från 60-talet, inte direkt något enhetligt eller symbolistiskt mästerverk (Truffaut är på bushumör här) men en väldigt underhållande film som snyggt balanserar mellan det beskt humoristiska och det lite mer diffust obehagliga. Det hela blir faktiskt oförglömligt. Motivet med den hämnande bruden har oväntat nog fastnat som symbol i filmhistorien; inte minst i explotationgenren (jfr ”Thriller” och ”Kill Bill”) är denna film en ofrivillig föregångare.

BRUDENS FADER (Father of the Bride) ***½

Komedi

1950 USA 90 min. R: Vincente Minnelli. S: Spencer Tracy, Joan Bennett, Elizabeth Taylor, Billie Burke, Leo G. Carroll, Don Taylor, Rusty Tamblyn (Russ Tamblyn).

Högst trevlig komedi där Tracy spelar familjefadern som har lite problem med att ”lilla” dottern (Taylor) ska gifta sig. Underhållande film med ett strålande manus av Frances Goodrich och Albert Hackett fyllt med smarta dialoger och kvick humor. Riktigt bra skådespelare, särskilt Tracy som gör ett strålande framträdande i huvudrollen. Fick en uppföljare, ”Morfar opp i dagen”, och gav upphov till en TV-serie. Nyinspelades 1991 (som ”Brudens far”) med Steve Martin i huvudrollen.

BRUDENS FAR (Father of the Bride) ***

Komedi

1991 USA 98 min. R: Charles Shyer. S: Steve Martin, Diane Keaton, Kimberly Williams, Martin Short, Kieran Culkin, George Newbern, B.D Wong, Peter Michael Goetz, Kate McGregor Stewart, Martha Gehrman.

Steve Martin spelar familjefar som får panik när dottern (Williams) ska gifta sig.

Denna nyinspelning på klassikern ”Brudens fader” från 1950 har fått med samma sorts behagligt trevsamma ton som 50-talsfilmen har, och den har också lyckats föra över historien till 90-tal på ett klockrent sätt. Men den är därmed inte perfekt, den svävar ibland ur ramarna och känns en aning långsam, särskilt om man har sett originalfilmen. Fick en uppföljare.

BRUDENS FAR 2 (Father of the Bride Part II) **½

Komedi

1995 USA 109 min. R: Charles Shyer. S: Steve Martin, Diane Keaton, Martin Short, Kimberly Williams-Paisley, Geroge Newbern, Kieran Culkin, B.D. Wong, Peter Michael Goetz, Kate McGregor-Stewart, Jane Adams, Eugene Levy.

Martins dotter skaffar barn: In med cirkusen! Medelålderskriser, bebisar, bröllop och allmän hysteri i denna helt klart överdrivna uppföljare. Ändå välgjort och välspelat, med samma lättviktiga känsla som i den förra filmen. Gillade man den finns mer att hämta här.

BRUSTNA OMFAMNINGAR (Los abrazos rotos) ****

Drama

2009 SPANIEN 127 min. R: Pedro Almodóvar. S: Lluis Homar, Penélope Cruz, Bianca Portillo, José Guis Gómez, Rubén Ochandiano, Tamar Novas, Ángela Molina, Chus Lampreave, Kiti Manver, Lola Dueñas, Mariola Fuentes, Carmen Machi, Kira Miró, Rossy de Palma, Alejo Sauras.

En åldrad författare och filmregissör som på äldre dagar blivit blind får besök av en ung, passionerad och arg filmskapare som är sonen till en rik affärsman vid namn Ernesto Martel, som nyligen dött; men så fort han hör namnet ”Ernesto” rivs gamla sår upp och det blir snart uppenbart att det ligger en okänd historia begraven i hans förflutna, och att den angår alla i hans närhet. Berättelsen, och filmens mysterium, berättas långsamt och makligt i tillbakablickar (där Cruz används kittlande briljant som regissörens musa, åldrad och romantiserad av minnet) och längsmed filmen lämnas mycket utrymme för Almodóvar att diskutera tidens gång, det oundvikliga åldrandet och kärleken till filmen. En ovanlig film som egentligen är mindre enhetlig och mer bristfällig än många av Almodóvars mästerliga filmer på 00-talet (”Allt om min mamma”, ”Att återvända”, ”Tala med henne”, ”Dålig uppfostran”, osv.) och som också har en ”lättare” känsla; men det är samtidigt en fantastisk och oemotståndlig film eftersom Almodóvar nu nått en gränslös punkt i sitt filmskapande. Filmen är av det både anspråkslösa och kompromisslösa slaget som en regissör bara kan göra när denne överbevisat sig själv gång på gång – filmen kan i det avseendet jämföras med exempelvis Bergmans ”En passion” eller Orson Welles ”B som i bluff”. I vilket fall som helst är filmen en njutning.

BRÄNNPUNKT DJAKARTA (The Year of Living Dangerously)

****

Drama

1983 AUSTRALIEN 111 min. R: Peter Weir. S: Mel Gibson, Sigourney Weaver, Linda Hunt, Michael Murphy, Bill Kerr, Noel Ferrier.

Fängslande historia om en australiensisk journalist (Gibson) som anländer till Djakarta det dramatiska året 1965 och genomgår en både intellektuell och, med brittisk societetskvinna spelad av Weaver, emotionell resa. Väldigt lyckad film som medan den berättar en gripande historia med karaktärer man fattar tycke för samtidigt utgör ett fenomenalt porträtt av ett land i turbulens. Dessutom genomsyrad av detaljer och har många både budskapliga och filosofiska trådar. Hunt, som spelar Gibsons manliga kompanjon och guide i landet, fick en högst välförtjänt Oscar.

BRÖDERNA LEJONHJÄRTA ****

Äventyr

1977 SVERIGE 108 min. R: Olle Hellbom. S: Staffan Götestam, Lars Söderdahl, Allan Edwall, Gunn Wållgren, Folke Hjort, Per Oscarson.

Ovanligt lyckad svensk Astrid Lindgren-filmatisering. En vacker, karg saga om lille Skorpan som hamnar i himmelriket Nangialia efter döden där han möter sin döde bror Jonatan och får delta i kampen mot Tengils tyrrani (och mytomspunna draken Katla). Allt som allt en svensk klassiker, och förmodligen bland dom bästa fantasyfilmer som överhuvudtaget gjorts. Ofta visad som TV-serie i Sverige, för övrigt också filmen som införde sjuårsgränsen i Sverige, då det blev rabalder när den förbjöds under elva år.

B SOM I BLUFF (Vérités et mensonges) ****

1973 FRANKRIKE/IRAN/VÄSTTYSKLAND 89 min. R: Orson Welles. Medv: Orson Welles, Oja Kodar, Joseph Cotten, François Reichenbach, Richard Wilson, Paul Stewart.

En av Welles sista filmer, en underbar och briljant pseudo-dokumentär som ursprungligen var tänkt att handla om konstförfalskaren Elmyr de Hory, men när ett av intervjuobjekten visade sig vara Clifford Irving – som själv var en lurendrejare, och som väckt stor uppståndelse med en fejkad biografi om Howard Hughes – ändrade han riktning och färdigställde istället denna kollage- och essäliknande typ av klippboksfilm. Welles gör ett stort nummer (bokstavligt talat) av förfalskningar, trolleri, fusk, trick och spel och lyckas få med Pablo Picasso (i virila stillbilder), sina vänner (i dokumentära inslag), sin älskarinna Oja Kodar (till oändligheten och vidare), sig själv som sig själv (bland annat finns ett historiskt avsnitt om hans legendariska ”Världarnas krig”-radioteater) och sig själv som den store ungerska konstnären… ja, det är hursomhelst en fantastisk film med sekvenser som växlar mellan det dråpliga, fascinerande, djuplodande och dumskojiga. Berättandet är berusat svamlande, men filmen är ändå helt och hållet koncentrerad, och ur en meta-nivå är filmen en ypperlig kommentar på vad som är ”sanning” i förhållande till konsten, och inte minst i förhållande till filmmediet. En film som visar att Orson Welles från början till slutet av sin karriär var en ständigt nytänkande pionjär.

BUBBA HO-TEP ***

Skräckkomedi

2002 USA 92 min. R: Don Coscarelli. S: Bruce Campbell, Ossie Davis, Ella Joyce, Heidi Marnhout, Bob Ivy, Edith Jefferson, Larry Pennell, Reggie Bannister, Daniel Roebuck, Daniel Schweiger.

Två gamlingar på ett pensionat – den ene säger sig vara Elvis, den andre John F. Kennedy -slår sina ”kloka” huvuden ihop för att rädda de inneboendes själar undan en uråldrig egyptisk mumie som vandrar lokalerna om nätterna. Klassisk typ av b-skräckis, helt och hållet en komedi, där Campbell och Davis är så bra att dom gör hela den absurt tunna intrigen rätt sevärd. Campbell gör ironiskt nog kanske sin bästa roll någonsin, och filmen innehåller många referenser till hans karriär (inte minst flertalet blinkningar till ”Evil Dead”-trilogin). Blandar alltså både gamla och nya skolans monsterfilmer, så det är extra kul för äkta skräckfilmsfans.

BUFFALO BILL OCH INDIANERNA (Buffalo Bill and the Indians, or Sitting Bull’s History Lesson) **½

1976 USA 123 min. f/35/a.w. R: Robert Altman. S: Paul Newman, Joel Grey, Kevin McCarthy, Harvey Keitel, Allan F. Nicholls, Geraldine Chaplin, John Considine, Robert DoQui, Mike Kaplan, Bert Remsen, Bonnie Leaders, Noelle Rogers, Evelyn Lear, Denver Pyle, Frank Kaquitts, Will Sampson, Ken Krossa, Fred N. Larsen.

Altman gör ännu en de-mytologisering av amerikansk historia, denna gång spelar Newman en osympatisk och patetisk Buffalo Bill som i vilda västerns efterdyningar försöker tjäna pengar på Sitting Bull i sin karneval. Som en kommentar på Amerikas historia känns poängen given i sig självt och i övrigt är de Altmanska kännetecknen – den myllriga uppsjön karaktärer, den icke-existerande intrigen, långa musiknummer (detta var året efter ”Nashville”) – mer rutinmässiga, utan att skapa någon realistisk dynamik. Som ofta i Altmans sämre filmer uteblir också tilltänkta emotionella effekter; Newman är bra i huvudrollen och påminner en del om Warren Beatty i ”McCabe & Mrs Miller”, men det känns inte som att den bristfälliga Buffalo Bill-karaktären går fram på det sätt som Altman tänkt sig.

BUFFALO ’66 **½

Drama

1998 USA 115 min. R: Vincent Gallo. S: Vincent Gallo, Christina Ricci, Anjelica Houston, Ben Gazzara, Kevin Corrigan, Mickey Rourke, Rosanna Arquette, Jan-Michael Vincent.

Gallo spelar en sorglig figur som efter fem år släppts ur fängelset. Han har ljugit ihop en historia för sina föräldrar som tvingar honom att kidnappa en flicka (Ricci) för att spela hans fru, och därmed göra intryck på föräldrarna. Vad som följer, och det hela filmen går ut på, är att deras förhållande växer ”djupare”. Regidebut för Gallo; en ambitiös historia, men man får inte ut mycket av den. Den vill så pass mycket så att den stundtals blir fungerande, trots att dess pretentiösa lågbudgetkänsla, men den griper ändå aldrig tag och man blir aldrig riktigt intresserad av karaktärerna. Den har dock ett par snygga bildspel. Gallo medarbetade även på manuset och har gjort musiken, och han är verkligen mer central än någonting annat; Riccis karaktärs bakgrund, känslor och motiv får man till exempel aldrig klart för sig.

BULLET IN THE HEAD (Die xue jie tou) ***½

Actiondrama

1990 HONG KONG 125 min. R: John Woo. S: Tony Leung, Waise Lee, Jacky Cheung, Simon Yam, Fennie Yeun, Yolinda Yan, Chung Lam, Shen Yin Lau.

Oerhört gripande episkt våldsdrama där tre barndomsvänner tillsammans tvingas fly från hemlandet Hong Kong till Saigon, mitt i Vietnamnkriget, där de hamnar i situationer som sätter deras vänskap på prov. En av John Woos allra mest brådmogna, allvarsamma och mångbottnade historier, det är medryckande, spännande och starkt om vartannat. En slags actionversion av ”Deer Hunter”; uppbyggd på samma sätt med en idyllisk inledning som fortsätter till skildringar av krigshelveten (bland annat en mycket stark del i ett vietnamesiskt koncentrationsläger) och därefter uppgörelsen mellan vännerna efter kriget. Väldigt våldsam och slående välgjord men totalt pacifistisk och filmen visar att John Woo aldrig sysslat med ”underhållningsvåld” utan verkligen är en unik berättare. Hans egna version är drygt tio minuter längre.

BULLIT ***½

Actionthriller

1968 USA 96 min. R: Peter Yates. S: Steve McQueen, Robert Vaughn, Jaqueline Bisset, Don Gordon, Simon Oakland, Norman Fell, Georg Stanford Brown, Robert Duvall, Justin Tarr, Carl Reindel, Felice Orlandi, Victor Tayback, Pat Renella.

I en av de första moderna actionfilmerna spelar Steve McQueen sin diskutabelt bästa och mest dynamiskt skildrade antihjälte i kriminalinspektör Bullit. Han får i uppdrag att skydda ett maffiavittne, under hård press av den självcentrerade guvernören Vaughn, men börjar snart ana att något inte stämmer med fallet. En verklig klassiker i sin genre, mycket före sin tid även om den åldrats något i efterhand. Snygg regi med hårdkokt San Fransisco-bakgrund, täta spänningssekvenser, läcker musik och en av historiens bästa biljakter håller underhållningen kompakt.

BURN AFTER READING ***

Komedi

2008 USA 96 min. R: Joel Coen, Ethan Coen. S: Frances McDormand, George Clooney, John Malkovich, Tilda Swinton, Brad Pitt, Richard Jenkins, Elizabeth Marvel, David Rasche, J.K. Simmons, Olek Krupa, Michael Countryman, Kevin Sussman, J.R. Horne, Hamilton Clancy, Armand Schultz.

Förväxlingskomedi med bröderna Coen på bushumör: fantastiskt välgjord meningslöshet om ett par karaktärer som strular till det med varandra – allt börjar när en pretentiös misantrop (Malkovich) får sparken från CIA på grund av sin alkoholism, och två klent begåvade tränare på ett gym (McDormand och Pitt) av en slump hittar en av hans CD-skivor med kodad information som de klumpigt försöker utpressa honom med; på den vägen är det, och lägg på att McDormand dejtar Clooney, en kvinnotjusande ex-livvakt som i sin tur vänstrar med totalt iskalla Swinton, som är gift med Malkovich. Det finns ingen substans att tala om, filmen är bara ett gäng tjusigt ihopsatta förväxlingar och främsta humorn kommer från det absurda i allting. Onekligen rätt kul. Pitt är också extra minnesvärd som den småpuckade, konstant tuggummituggande gymtränaren.

THE BURNING **½

Skräck

1981 USA 91 min. R: Tony Maylam. S: Brian Matthews, Leah Ayres, Brian Backer, Larry Joshua, Jason Alexander, Ned Eisenberg, Carrick Glenn, Carolyn Houlihan, Fisher Stevens, Lou David, Shelley Bruce, Sarah Chodoff, Bonnie Deroski, Holly Hunter, Kevi Kendall.

Hederlig gammal 80-talsslasher av visst intresse för genrefans. En spinoff på ”Fredagen den 13:e” som utspelar sig på läger där en sadistisk kolloledare blivit brännskadad efter ett practical joke som gått snett och återvänder efter fem år för gruvlig hämnd. Inte direkt spektakulär på något sätt, men tar ut svängarna lite i den annars så förbestämda intrigen. Mest minnesvärda är Tom Savinis groteska effekter och faktumet att detta var debutfilmen för såväl bröderna Weinstein och produktionsbolaget Miramax, som skådespelarna Jason Alexander, Holly Hunter och Fisher Stevens. Fick en svensk titel, ”Brännmärkt”, men blev totalförbjuden i Sverige, paradoxalt nog.

THE BUTTERFLY EFFECT **

Science-Fiction

2004 USA/KANADA 113 min. R: Eric Bress, J. Mackye Gruber. S: Ashton Kutcher, Melora Walters, Amy Smart, Elden Henson, William Lee Scott, John Patrick Amedori, Irene Grovaia, Kevin G Schmidt, Jesse James, Logan Lerman, Sarah Widdows, Jake Kaese, Cameron Bright, Ethan Suplee, Eric Stoltz, Callum Keith Rennie, Lorena Gale, Nathaniel DeVeaux, John Tierney, Kendall Cross, Ted Friend, John B Lowe, Camille Sullivan, Tara Wilson, Jesse Hutch, Jacqueline Stewart, Grant Thompson, Sadie Lawrence, Bill Croft.

Överdriven, övertydlig, meningslös och till slut väldigt fånig sci-fi-story om ung man med tragisk barndom som märker att han via dagböcker han skrivit hela sitt liv kan resa tillbaka i tiden, av någon anledning, och ändra sitt och sina vänners öden. Han försöker sig på detta, och ett ändlöst trassel av struligheter följer. En klassisk story för sin genre, men med ett manus som är så upptaget med att få intrigen att hänga ihop att berättelsen och karaktärerna helt tappar betydelse. Filmen blir bara ett nätverk av händelser utan poäng; filmen slänger taktlöst in bebisdöd och barnporr för att fuska till sig emotionella poäng, men allvaret blir istället bara ofrivilligt komiskt. Dessutom är skådespelarna rätt dåliga, framförallt Kutcher som enbart kan agera genom att stirra med öppen mun. Fick två uppföljare direkt på DVD.

BYE BYE, LOVE **½

Dramakomedi

1995 USA 104 min. R: Sam Weisman. S: Matthew Modine, Randy Quaid, Paul Reiser, Amy Brenneman, Eliza Dushku, Janeane Garofalo, Ed Flanders, Maria Pitillo, Lindsay Crouse, Rob Reiner, Johnny Whitworth, Ross Malinger, Pamela Dillman, Brad Hall.

Såsigt drama om tre bröder och deras likasinnade liv, då de försöker få tid till sina barn efter sina respektive skillsmässor. Bra skådespelare gör detta till hyfsad underhållning, men filmen missar varenda poäng den försöker ta sikte på. Den är otrovärdig och sentimental, och saknar dessutom karaktärer, barn som vuxna, att känna förståelse för. Någon godtagbar allvarsstund, och några bra skämt, men överlag ett misslyckande. Janeane Garofalo och Rob Reiner förgyller den med sina roliga biroller.

BÄNKEN (Bænken) ***½

Drama

2000 DANMARK 88 min. R: Per Fly. S: Jesper Christensen, Marius Sonne Janischeska, Stike Holm Joensen, Nicolai Kopernikus, Jens Albinus.

Melodram i social miljö om alkoholisten Christensen som spenderar sina dagar med de utstötta vännerna på en bänk i city till dess att han lär känna en desperat kvinna som försöker ta hand om sin åttaårige son; det är bara Christensen som vet att han nämligen är hennes far. Föreställer vara både gripande drama och realistisk samhällsskildring och är jämnviktig på båda: starka prestationer från i synnerhet Christensen ger trovärdighet åt relationerna och det insiktsfulla perspektivet gör filmen ganska originell. Ingen häpnadsväckande historia, och det finns smärre klyschor, men det är överlag ett gripande och högkvalitativt relationsdrama. Den första delen i Per Flys trilogi om samhällsklasserna, följdes av ”Arvet” och ”Dråpet”.

BÄST I SVERIGE ***

Komedi

2002 SVERIGE 95 min. R: Ulf Malmros. S: Ariel Petsonk, Zamand Hägg, Michael Nyqvist, Anna Pettersson, Vilma Rogsten-Zammel, Ralph Carlsson, Joel Ander, Amir Barghashi, Rabia Ajami, Pontus Stenshäll.

Förutsägbar historia om en pojke som vill bli pilot men möter krav från pappa som vill att han ska bli fotbollsproffs och mamma som ser honom som präst. Dessutom är han mobbad och förälskad i en flicka från Libanon vars elaka brorsor inte vill att de ska umgås. Typisk feel-good-komedi, denna har fått med nästan precis alla vanliga attribut, som börjar kännas riktigt tröttsam vid det här laget, men som vanligt fungerar det med hjälp av uppriktig värme och, i det här fallet, bra skådespelare och manus (av regissören och Peter Birro). Favoritreplik: ”Jävla Shiteamelo!”.

BÖNEN (Vedreba) ***½

1967 SOVJET/GEORGIEN 72 min. R: Tengiz Abuladze. S: Spartak Bagashvili, Rusudan Kiknadze, Ramaz Chkhikvadze, Otar Megvinetukhutsesi, Zura Quapianidze, Nana Kavtaradze, Irakli Uchaneishvili, Tengiz Archvadze, Geidar Palavandishvili.

Karg, besk, mycket introvert filmskildring av georgiska nationalpoeten Vazha Pshavellas dikter om människans natur i förhållande till krig, religion, Gud och pacifism. Filmen rör sig löst kring en berättelse om medlemmarna i den georganska kist-religionen och en man som blir fördömd av sin kristna kistby eftersom han inte vill skända sina fiender genom att kapa deras händer eller offra djur; han blir därefter en pilgrim, vandrar de kaukasiska fälten och bergen, besöker de muslimska kisterna och söker även sina drömmars heliga madonna, för att hitta en egen frälsning. Den interna logiken av georgisk kultur är förmodligen för överväldigande för att en utomstående helt ska kunna förstå filmen, men den allvarliga, djupt existentiella tonen (och den starka poesin) går inte att ta miste på – dessutom är filmen ett visuellt mästerverk, fyllt av oförglömliga, bleka svartvita bilder av karga landskap, religiös symbolik och mänskligt lidande. Ett bra exempel på den typ av utrotningshotat sällsynta filmpärlor som alltid funnits, och som fortfarande finns kvar till stor del outforskade, ifrån Östeuropa, utöver till exempel Tarkovskij. Starkt rekommenderad till verkliga cineastiska pilgrimer.

Andra filmer som börjar på B (som jag inte sett): Babes in Toyland, Baby Doll, Babylonsjukan, Badjävlar, Bagdad Cafe, Ballad om en Soldat, Baltic Storm, Baltutlämningen, Bamse (1968), Bandet (The Anderson Tapes), Bandit Queen, Bangkok Dangerous, Bangkok Hilton, Baraka, Barbarella, Barnen på Frostmofjället, Barnförbjudet, Barton Fink, Baykot, Beat, Becket, Before Night Falls, Benjamin Buttons otroliga liv, Berättelsen om Adelle H, Bicykleran, Biutiful, Blood Diamond, Blood Mania, Blue Valentine, Bolt, Bombsäkert, Bright Star, Bröder, Brother, Brothers, Björnbröder, Bleak Moments, Blixt Gordon, Boondock Saints, Blood In Blood Out, Blues Brothers, Blues Brothers 2000, Boxcar Bertha, Bronco Billy, Bron över floden Kwai, Buffy the Vampire Slayer (1992), Bugsy.

*

Filmer som börjar på A

Filmer som börjar på C