Filmer som börjar på C

Clockwork Orange (1971)

Betyg:

*****: Unikt mästerverk, totalt lyckad, liknar ingenting annat, ofta på grund av en helt originell och/eller nyskapande grundidé, kan tolkas på flera olika sätt och bär ofta på en allmängiltig angelägenhet.

****½: Helt lyckad och sevärd film som har extra kvalitéer som gör att den närmar sig, eller helt omfamnar, något väldigt unikt.

****: Helt lyckad och sevärd film; tekniskt oklanderlig och andligt kännbar. Ungefär så bra som filmer i allmänhet blir.

***½: Lyckad film med särskilda tekniska eller konstnärliga kvalitéer utöver de fullgoda som gör den sevärd.

***: Lyckad eller tekniskt fullgod film, eller mindre lyckad film med många intressanta idéer och kvalitéer, vars särskilda meriter kan tänkas vara subjektiva och hänga på åskådaren.

**½: Mindre lyckad film som på grund av teknisk skicklighet eller särskilt konstnärliga ambitioner får anses godkänd.

**: Misslyckad film; tekniskt bristfällig, konstnärligt feltänkt eller på andra sätt saboterad av slump eller felberäkning.

: Dålig film, inte bara misslyckad utan felkalkylerad; kan ha tekniska kvalitéer eller konstnärliga ambitioner men dessa förintas av obalans mellan de båda eller blir obefintliga på grund av ytterligare brister i det basala (manus, regi, skådespeleri etc).

*: Mycket dålig film, i nästan alla avseenden misslyckad.

:(: Extremt dålig film, i alla avseenden misslyckad.

Index: (filmer med betyg 4-5 i fetstil) Cabaret, Cabin by the Lake, Cabin Fever, Cabiria, Cabirias nätter, The Cable Guy, Cains många ansikten, Caligula, Camp Slaughter, Canadian Bacon, Candyman, Cannibal Holocaust, Can’t Buy Me Love, Canterbury Tales, Cape Fear, Capitalism: A Love Story, The Card Player, Carlito’s Way, Carmen Carmen, Carnal Knowledge, Carnosaur, Carpool, Carrie, Casablanca, Casanova, Casino, Casino Royale, Casino Royale James Bond 007, Casper, Cast Away, Catch Me if you Can, Cat in the Brain, Cat O’Nine Tails, Cat People, Cat’s Eye, Catwoman, Cecil B. Demented, Center Stage, Central Do Brasil, Champagne, Changeling, Changing Lanes, Chaplin, Chaplins dollarbrud, Chaplins pojke, Charlies änglar 1-2, The Chase, Chasing Amy, Chéri, Cherry Falls, Chicago, Children of Men, Children of the Corn, China Girl, China Moon, Chinatown, Christine, The Chronicles of Riddick, Ciderhusreglerna, The Cincinnati Kid, Cirkus, Cirkusboxaren, Citizen Kane, Citronträd & Motorolja, City Slickers, Clash of the Titans, Cleaner, Clerks., Clerks II, Cleopatra, Cliffhanger, Clockwork Orange, Closer, Cloverfield, Clueless, Clue – Mordet är fritt, Cobra, Cocktail, Coffee and Cigarettes, Collateral, Collateral Damage, The Color of Money, Color of Night, Colors, Come Back to the Five and Dime, Jimmy Dean, Jimmy Dean, The Comfort of Strangers, Commando, Con Air, Conan barbaren, Conan förgöraren, Conan the Barbarian, Congo, Conquest, The Constant Gardener, Contagion, Contraband, Control, Coogans bluff, Cool as Ice, Cool Runnings, Cop Land, Copycat, Countdown, Cowboy Bebop: The Movie, Crash (1996), Crash (2004), The Crazies, Crazy Heart, The Creature Walks Among Us, Critters 1-4, Crocodile Dundee, Crossroads (1986), Crossroads (2001), Crouching Tiger Hidden Dragon, The Crow, The Crow: City of Angels, The Crying Game, Cube, Cujo, Cul-de-sac, Cursed (2003), Cursed (2005), Curtains, Cyborg, Cykeltjuven.

CABARET ****

Musikaldrama

1972 USA 124 min. R: Bob Fosse. S: Liza Minnelli, Michael York, Helmut Griem, Joel Grey, Fritz Wepper, Marisa Berenson, Elisabeth Neumann-Viertel, Helen Vita, Sigrid von Richthofen, Gerd Vespermann, Ralf Wolter, Georg Hartmann, Ricky Renée, Estrongo Nachama.

Exemplarisk musikalklassiker, löst byggd på Broadwaymusikalen från 1966, med Minnelli i sin mest berömda roll som intensivt positivistiska Sally Bowles, showartisten som söker framgång i Weimarrepublikens Berlin i början på 30-talet. York spelar britten som faller för henne men som, trots att han själv inte är pryd, får besvär med den nihilistiska atmosfären av ”himmelsk dekadens” som ligger som ett opium över hela staden. Parallellt med detta skildras med kuslig kontrast hur nazisterna tar över makten – inte minst kulturellt – över Tyskland. Ovanligt intelligent och välgjord film för att vara i den här genren, med gripande och trovärdiga karaktärer och ett obehagligt allvar under ytan. Skiljer sig mycket från Broadwaymusikalen, men det spelar ingen som helst roll eftersom  Fosses koreografi och regi är så skicklig – emellanåt känns filmens ambivalens rent genialisk. Både han och Minnelli, som är självlysande i huvudrollen, fick Oscars och detsamma gäller för scenografin, fotot, klippningen, ljudet, musiken och Joel Grey (bästa manliga biroll).

CABIN BY THE LAKE ***

Skräck

2000 USA 88 min. R: Po-Chih Leong. S: Judd Nelson, Hedy Burress, Michael Weatherly, Susan Gibney, Bernie Coulson, Coleen Wheeler, Cam Cronin, Bob Dawson, G. Patrick Carrie, G. Patrick Currie, John Destry, Guy Jellis.

Bisarr TV-filmsrysare om galen manusförfattare som, för att göra research till slasherfilmen han skriver, kidnappar och dränker kvinnor och dekorerar havsbottnen med en undervattensträdgård med liken. Inspirerad skräckfilm med typiska undertoner av svart humor som känns nyskapande i sitt sammanhang även om detta gjorts många gånger förut.

CABIN FEVER **½

Skräck

2003 USA 88 min. R: Eli Roth. S: Rider Strong, Jordan Ladd, James DeBello, Cerina Vincent, Joey Kern, Arnie Verveen, Giuseppe Andrews, Richard Fullerton, Hail Courtney, Matthew Helms, Richard Boche, Tim Paras, Christy Ward, Robert Harris.

Vidrig skräckfilm om ett par collegeungdomar som firar sin studentexamen i en avlägsen stuga i bergen. Snart faller de dock offer för ett makabert dödsvirus och samtidigt som det sprider sig börjar de vända sig mot varandra. En medvetet amatörmässig hyllning till 70-talsskräckfilmer som ”Motorsågsmassakern” och ”Evil Dead”. Ett smart upplägg som hade kunnat vara mer välspelad och bättre regisserad, och ha lite mer egensinnighet utöver det den tar från förebilderna. Dessutom spårar intrigen ut fullkomligt efter halva speltiden. De sensationella effekterna är den största behållningen. Regissören dyker upp i en roll som flummig tältare utan att stå med i rollistan.

CABIRIA ****

1913 ITALIEN 148 min. R: Giovanni Pastrone. S: Carolina Catena, Lidia Quaranta, Gina Marangoni, Dante Testa, Umberto Mozzato, Bartolomeo Pagano, Raffaele di Napoli, Emilio Vardannes, Edoardo Davesnes, Italia Almirante-Manzini, Alessandro Bernard, Luigi Chellini, Vitale Di Stefano, Enrico Gemelli, Ignazio Lupi.

Fartfylld och ofta helt häpnadsväckande italiensk stumfilm som var en världssuccé när den kom men som sedan dess fallit i glömska, vilket är helt orättfärdigt eftersom i stort sett alla stumfilmstidens legender – Griffith, Murnau, Sjöström, Lang – på olika sätt inspirerats av den på ett alldeles uppenbart sätt. Intrigen är ett gigantiskt epos som börjar med att den åttaåriga prinsessan Cabiria blir kidnappad av pirater efter att Etnavulkanen fått ett utbrott – en lång radda äventyr följer, bland annat innefattandes Hannibal, Hasdrubal, Arkimedes och slavhjälten Maciste, megakrallig och svartmålad med skokräm, som efter denna film blev filmhistoriens förste actionhjälte (en karriär som är värd en spalt för sig) – och det dröjer inte länge förrän historien blir rörig och överbefolkad av karaktärer. Detta spelar dock ingen större roll med tanke på att filmen är ett tekniskt megaspektakel; filmen innehåller gigantiska scenbyggen, kusligt dödsföraktande stuntnummer, tama leoparder, elefanter, kameler, riktiga bränder, och flera av filmens inslag – som tortyrsekvenser, barnoffer till Moloch-guden och utdragna självmord med gift – är än idag uppseendeväckande. Filmen är alltså både underhållande och förbluffande, även om den helt klart är för lång och andra halvan av filmen inte lever upp till första. Men det är ändå ett måste för cineaster och även för historiker; filmen är givetvis vansinnigt nationalistisk och visar helt klart prov på de pre-fascistoida stämningarna inför första världskriget (filmen var för den delen också den mest framgångsrika och innovativa av flera historiska, nationalistiska draman som producerades efter kriget mot Turkiet av den italienska filmindustrin). Versioner av filmen har länge varit bristfälliga – en (icke-önskvärd) ljuddubbad version från 1931 och en 123 minuter lång version i mycket illa däran kvalité var länge de enda kopiorna som fanns. Inte förrän 2006 restaurerades en komplett version på 181 (!) minuter.

CABIRIAS NÄTTER (Le notti di Cabiria) ****½

1957 ITALIEN/FRANKRIKE 117 min. R: Federico Fellini. S: Giulietta Masina, François Périer, Franca Marzi, Dorian Gray, Aldo Silvani, Ennio Girolami, Mario Passante, Christian Tassou, Amedeo Nazzari.

En av Fellinis bästa filmer. Handlar om det viljestarka dynamitpaketet Cabiria (Masina) som försörjer sig som prostituerad i Roms slumområden, och hennes eskapader och livsläror när hon maniskt försöker hitta den sanna kärleken men bara blir besviken. En typ av episkt berättad film som växer sig fram i takt med att den berättas – intrigen är ganska episodisk, och mycket hänger på det fascinerande i karaktären Cabiria och Masinas alldeles oförglömliga framträdande i huvudrollen. Hon är för intelligent för att nöja sig och vara lycklig med vad hon har, men för ytlig för att nöja sig med det ”civiliserade” livet – dessutom är hon för ärlig för att gå ihop med någon; under alla dessa konflikter är hon samma gamla kärlekstörstande människa som alla vi andra. En gråtmilt livsbejakande film – både rolig, charmig, gripande och tragikomisk – med en särskilt katharsis-artad epilog. Dynamiskt, mångfasetterat manus (av Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli och Pier Paolo Pasolini) blandar existentialism med visuell symbolism, berättar en fin historia och lyckas dessutom få in italienska samhällsfrågor (katolicismen, underklassen, etc) i undermeningen. Allt får friskt liv av Fellinis regi, som är ett visuellt kärleksbrev till Masina (dom var i verkligheten gifta hela livet ut); hennes Cabiria är nästan obegripligt fascinerande, en av filmhistoriens mest rörande skildringar och förmodligen en av dom mest intelligenta skildringarna av kärlekens kraft (och människans strävan efter den) som gjorts. Var ursprungligen 110 minuter men restaurerades år 1998 och inkluderade en scen som Fellini aldrig tilläts ha med när det begav sig.

THE CABLE GUY **½
Komedi

1996 USA 96 min. R: Ben Stiller. S: Jim Carrey, Matthew Broderick, Leslie Mann, Jack Black, George Segal, Diane Baker, Ben Stiller, Eric Roberts.

Broderick spelar en kille som tror att hans kabelinstallatör (Carrey) ska ge honom gratis kabel-TV om han lägger till 50 dollar. Istället vill kabelkillen ha en vän, och inget tänker stoppa honom. Stillers andra film, efter välgjorda ”Reality Bites”, är en besvikelse. Filmen är visserligen ganska intelligent, och humorn har sina stunder, men den simmar i grumliga vatten; det blir aldrig riktigt tydligt vad filmen vill ha sagt, och framför allt inte på vilket sätt. En svart komedi av det här slaget kräver allt som oftast besk ironi, inte sentimentalt vemod – och de nästan skräckfilmsaktiga inslagen gör det ännu grötigare. Värt att poängtera att filmen kom mitt under den tiden då Carrey var som störst (med filmer som ”Dum och dummare” och ”The Mask”) och var därmed som gjord för att bli missförstådd och floppa. Filmens ambitioner gick helt klart förbi många kritiker när det begav sig, men den är tyvärr också fortfarande misslyckad.

CACHÉ – Se Dolt hot

CAINS MÅNGA ANSIKTEN (Raising Cain) ***½

Skräckthriller

1992 USA 91 min. R: Brian De Palma. S: John Lithgow, Lolita Davidovich, Steven Bauer, Frances Sternhagen, Gregg Henry, Tom Bower, Mel Harris, Teri Austin, Gabrielle Carteris, Barton Heyman, Amanda Pombo, Kathleen Callan, Ed Hooks.

Smått fantastisk De Palma-thriller, snårig bortom rimligheternas gräns där Lithgow spelar hur många alter-egon som helst till en, lite förvirrad, barnpsykolog. Att saker inte är dom borde står glasklart från första scenen, bokstavligt talat, och hela filmen är från början till slut en attack på åskådarens förväntningar. Den där typen av fasansfullt gastkramande, sjukt komiska, fartfyllt underhållande och mycket spännande thrillern bara De Palma har förmågan att göra – just när man tror att konceptet ska ta slut så vrider han om det ett varv till. Kan anklagas för att vara en helt meningslös film – men det är (precis som i De Palmas bästa filmer) ett skolexempel på hur kul man kan ha med filmmediet. Referenserna till Hitchcock, Welles, Michael Powell, Fritz Lang (och så vidare) är som vanligt gigantiska och mer eller mindre uppenbara.

CALIFORNIA SPLIT – Se Jackpot.

CALIGULA (Caligola) 😦

Drama

1979 ITALIEN/USA 146 min. R: Tinto Brass, Bob Guiccione. S: Malcolm McDowell, Teresa Ann Savoy, Helen Mirren, Guido Mannari, John Steiner, Bruno Brive, Paolo Bonacelli, Leopoldo Trieste, Adriana Asti, Peter O’Toole, John Gielgud, Giancarlo Badessi, Mirella D’Angelo, Rick Parets, Donato Piacido, Osiride Pevarello.

Osannolikt uselt försök (och ”försök” är verkligen nyckelordet här) att skildra det romerska rikets tredje kejsare Caligulas uppgång och fall. McDowell spelar den mytologiskt tyranniske kejsaren vars galenskap och sadistiska perversioner drar republiken i smutsen. Tanken var väl kanske att göra ett klassiskt drama med sex och våld, men efter en brokig inspelning fick finliraren Tinto Brass sparken, varpå Penthouse-producenten Guiccione bestämde sig för att själv sätta ihop filmen, och spela in lite nya scener som enklast kan klassificeras som porr. Många blev upprörda, stämningar skickades hit och dit och en enig kritikerkår spydde frenetiskt galla på väg ut i protest. Det är onekligen ett unikum i filmhistorien; en totalt obegriplig anti-film. Även utan dom idiotiskt inklippta sexscenerna är det en deprimerande, oändligt lång och värdelös film, bara punkterad då och då av hejdlösa, helt ofrivilligt komiska repliker och sekvenser. Manuset är så taffligt att det ofta blir kryptiskt, filmen verkar vara fotad av en bakfull italiensk taxichaufför, den sporadiska klippningen påminner om en hjärnskakning, och dom nobla skådespelarna verkar dåsiga från stanken av vaselin – Utom McDowell som redan från första början tar i från tårna, utan att lyckas överspela den ännu löjligare Peter O’Toole som Tiberius. John Gielgud skär upp handlederna tidigt i filmen och det är lönlöst att försöka hålla borta bilden av att han flyr medan det ännu finns tid.

CALIGULA II: MESSALINA, MESSALINA – Se Messalina, Messalina!

CAMP SLAUGHTER 😦

Skräck

2004 SVERIGE 95 min. R: Martin Munthe. S: Annika Marklund, Erica Carlson, Richard Lidberg, Fred Anderson, Sofie Norman, Christian Magou, Robert Arlinder, Christina Luoma, Karin Bertling, Michael Månsson, Viktor Friberg, Eva Söderquist, Sandy Mansson.

Av outgrundlig anledning gick denna engelskspråkiga svenska amatörskräckfilm upp på svenska biografer. En typisk slasher där ungdomar åker ut till landsbygden för att festa loss men blir förstås slaktade av bisarra galningar som hänger i krokarna. Allt i filmen är dåligt.

CANADIAN BACON ***

Svart komedi

1993 USA 91 min. R: Michael Moore. S: John Candy, Alan Alda, Rhea Perlman, Kevin Pollak, Rip Torn, Kevin J. O’Connor, Bill Nunn, G.D. Spradlin, Steven Wright, James Belushi, Brad Sullivan, Stanley Anderson, Richard Council, Wallace Shawn, Michael Copeman.

Halvlyckad politisk komedi, Moores enda icke-dokumentär och andra film efter ”Roger och jag”, där USA:s alltför mesiga president måste starta ett krig för att höja opinionssiffrorna. Ryssarna har dock inget för sig, så det får bli ett krig mot Kanada istället. John Candy är glad, inte helt smart, sheriff vid Niagrafallen som tar det hela på väldigt stort allvar. Manuset är starkt ”Dr. Strangelove”-inspirerat, men skådespeleriet och regin gör helheten lite ojämn –   inte minst då den också blir en satir över amerikansk och kanadensisk kultur. Filmen är ändå en ovanlig typ av komedi, värd att uppmärksamma, och särskilt minnesvärd för Moore-beundrare. Inspelad 1993, men släppt efter Candys död.

CANDYMAN **½

Skräckthriller

1992 USA 95 min. R: Bernard Rose. S: Virginia Madsen, Tony Todd, Xander Berkeley, Kasi Lemmons, Vanessa Williams, DeJuan Guy, Marianna Eliott, Gilbert Lewis, Ted Raimi, Barbara Alston, Sarina Grant, Michael Culkin, Bernard Rose.

Akademikern Madsen vill skriva en uppsats om legenden Candyman, en uråldrig myt om en vandrande vålnad med krok till hand, och våga inte säga hans namn mer än fem gånger framför spegeln för då kommer han! Ganska deprimerande skräckfilm, baserad på en roman av Clive Barker, med ett sofistikerat tonfall. Börjar mycket lovande men efter en intrigvändning tar filmen en mindre intressant riktning och mot slutet känns det som den tappade bort sig nånstans halvvägs. Blev en succé och följdes av en mängd uppföljare som gjordes direkt för video. Manus av Rose, Barker var exekutivproducent.

CANNIBAL (1977) – Se De sista kannibalerna.

CANNIBAL HOLOCAUST **½

Skräck

1980 ITALIEN 95 min. R: Ruggero Deodato. S: Robert Kerman, Francesca Ciardi, Perry Pirkanen, Luca Barbareschi, Salvatore Basilie, Ricardo Fuentes, Carl Gabriel Yorke, Paolo Paoloni, Lionello Pio Di Savoia.

Förmodligen den mest ökända explotationfilm som någonsin gjorts – förbjuden i uppskattningsvis 33 länder och ledde till att regissören blev åtalad för mord – som går ut på att en grupp antropologer reser till Sydamerikas regnskog för att hitta en grupp filmare som försvunnit efter att ha åkt dit för att dokumentera kannibalistiska ”vildar”. Andra halvan av filmen består till största delen av deras ”autentiska” material och det hela är en uppvisning i vidrigheter som eskalerar tills åskådarna i filmen levererar den överflödiga frågan: ”Jag undrar vem som är de riktiga kannibalerna?”. Filmen innehåller extremt realistiskt våld, brutala autentiska djurmord  och är allmänt vidrig och deprimerande. Men det ska påpekas att filmen inte är samma typ av sensationalistiska explotation-splatter som nästan vilken annan kannibalfilm från 70-talet som helst; Deodato har tvärtom så pass höga ambitioner att man måste bemöta den som en konstnärlig film och då faller den tyvärr ihop. Djurvåldet gör den förvisso moraliskt oförsvarbar, men det är även filmer som ”Viljans triumf” och ”Nationens födelse”; detta är en film som attackerar den moderna civilisationens hyckleri och den är onekligen mycket effektivt gjord, den utnyttjar sin låga budget och har genialiskt vacker musik av Riz Ortoliani. Men budskapet är i slutändan väldigt klumpigt, godtyckligt och övertydligt, och väger aldrig tyngre än filmens överflöd av äckel. Det är alltså i slutändan bara groteska bilder med en liten poäng inom parentes om någon är intresserad; den som ger sig på den här expeditionen borde dock vara väl förberedd. BFO

CAN’T BUY ME LOVE ***

Komedi

1987 USA 94 min. R: Steve Rash. S: Patrick Dempsey, Amanda Peterson, Courtney Gains, Tina Caspary, Seth Green, Sharon Farrell, Darcy DeMoss, Dennis Dugan, Cloyce Morrow, Devin DVasquez, Cort McCown, Eric Bruskotter, Gerardo Mejía, Ami Dolenz, Max Perlich.

En av 80-talets bättre high-school-komedier. Nörd (Dempsey) erbjuder skolans snyggaste tjej (Peterson) tusen dollar om hon låtsas vara hans flickvän. Den som kan gissa resten behöver inte känna sig ensam. Följer dom flesta klyschor den här genren har att bjuda på, men det är lättsmält och charmig underhållning för stunden ändå.

CANTERBURY TALES (I racconti di Canterbury) **½

1972 ITALIEN/FRANKRIKE 112 min. R: Pier Paolo Pasolini. S: Hugh Griffith, Laura Betti, Ninetto Davoli, Franco Citti, Josephine Chaplin, Alan Webb, Pier Paolo Pasolini, JP Van Dyne, Vernon Dobtcheff, Adrian Street, O.T, Derek Deadman, Nicholas Smith, George Bethell Datch, Dan Thomas, Michael Balfour, Jenny Runacre, Peter Cain, Daniele Buckler, John Francis Lane, Settimo Castagna, Athol Coats, Judy Stewart-Murray, Tom Baker, Oscar Fochetti, Willoughby Goddard, Peter Stephens, Giuseppe Arrigio, Elisabetta Genovese, Gordon King, Patrick Duffet, Eemann Howell, Tiziano Longo, Eileen King, Heather Johnson, Robin Askwith, Martin Whelar, John McLaren, Edward Montheith.

Andra delen i Pasolinis medeltida ”livets trilogi” (efter ”Decamerone”) är ett rörigt och groteskt spektakel byggt på Chaucers roman som filmatiserar de berättelser som verkar kunna dras bortom hedonismens alla gränser. Ett omdöme som får stå som måttstock – Mest outhärdlig är den kåta baronen, minst outhärdlig är Satan i helvetet. Denna regelrätt satanistiska film är friskt ironisk och här och var lyckad, men överlag långdragen och ofta så smaklös att man storknar. Den minst lyckade filmen i den här trilogin, som avslutades med ”Tusen och en natt”.

CAPE FEAR ***

Thriller

1991 USA 128 min. R: Martin Scorsese. S: Robert De Niro, Nick Nolte, Jessica Lange, Juliette Lewis, Joe Don Baker, Robert Mitchum, Gregory Peck, Martin Balsam, Illeana Douglas, Fred Dalton Thompson.

Efter att ha suttit i fängelse i fjorton år släpps våldtäktsmannen Max Cady (De Niro) ut från fängelset. Påläst och självsäker har han planerat en djävulsk plan riktad mot advokaten som förlorade målet. En nyinspelning på ”Farlig främling” från 1962 som är ovanligt obehaglig och otäck; Scorsese tar det briljanta steget att uppdatera den svartvita (både tekniskt och tematiskt) originalfilmen genom att attackera kärnfamiljen. Alla karaktärer i filmen är osympatiska, inte minst Noltes snuskiga och hycklande familjefar, och ibland lämnar Scorsese ingen annan möjlighet för publiken än att sympatisera med De Niros karaktär – vilket bidrar till att man nästan känner sig överfallen. Ändå är det fel sorts film för Scorsese, vars talanger (trots att han packar filmen full med intressant tematik också visuellt) inte kommer till rätta här. Dessutom är den för lång och spårar ut fullkomligt mot slutet; originalet var mer naiv men en bättre film. Finfint hantverk gör dock filmen nästan omöjlig att klaga på; Thelma Schoonmakers klippning, Freddie Francis foto, Henry Bumsteads scenografi och inte minst är musiken fenomenal; Bernard Herrmanns musik från originalfilmen har omarbetats av Elmer Bernstein. Extra roligt med biroller av Mitchum, Peck och Balsam som alla var med i originalfilmen. Den första, men långt ifrån sista, Scorsese-film som lett till censurdebatt i Sverige, inte förrän statens biografbyrå personligen brevväxlat med Scorsese, och beslutet överklagats, kunde de släppa filmen oklippt.

CAPITALISM: A LOVE STORY ****

Dokumentär

2009 USA 127 min. R: Michael Moore.

Typ av final för Michael Moore – efter ”Roger och jag”, ”Bowling for Columbine”, ”Fahrenheit 9/11” och ”Sicko” – där han kommer till kärnan av hela sin politiska filmkarriär – kapitalismen. Det hela är dock ingen radikal socialistpropaganda utan en skarp och klarsynt redogörelse för den skada som vulgokapitalismen gjort och fortsätter göra för USA – bland annat då Wall Street försöker gå i symbios med makthavare och regering, och storföretag suger ut pengar ur hjälplösa medelklassfamiljer på skamlösa sätt – och samtidigt är den en historiskt kontemporär skildring av finanskrisen och Barrack Obamas presidentval. Innehåller en del för regissören typiskt populistiska (och emellanåt spekulativa) inslag, men det är överlag en ovanligt saklig genomgång av verkligheten att en procent av landets befolkning har stort inflytande över de 99 övriga producenterna. I stort sett Moores magnum opus, vilket hans retoriska avslut vittnar om. Extra plus i kanten, eller vad man ska säga, för att Moore gillar Socialdemokrati och avslutar filmen med en swing-version av Internationalen.

THE CARD PLAYER (Il Cartaio) ***

Skräckthriller

2004 ITALIEN 99 min. R: Dario Argento. S: Stefania Rocca, Liam Cunningham, Silvio Muccino, Adalberto Maria Merli, Claudio Santamaria, Fiore Argento, Antony Cantafara, Mia Benedetta, Piermaria Cechini, Casimo Fusco, Vera Gemma, Giovanni Visentin, Claudio Mazzenga, Alessandro Mistichelli, Mario Opinato, Luis Molteni, Micaela Pignatelli, Jennifer Poli, Elisabetta Rocchetti, Conchita Puslisi, Gualtiero Scola.

Hygglig italiensk deckare där en galen mördare kidnappar unga kvinnor och tvingar polisen att spela Internetpoker med offren som insats. En kylig italiensk kriminalinspektör (Rocca) får efter att ett offer varit brittiskt hjälp av irländsk suputsnut (Cunningham) för att sätta fast psykopaten. En helt neutraliserad Argentofilm; den vanligtvis så expressionistiska och våldsamme regissören har här skruvat ner tonen och gjort en helt vanlig standarddeckare. Inte särskilt trovärdig, och skådespelarparet i huvudrollerna får jobba hårt mot dåliga dialoger, men det kan man vänta sig av Argento som var medmanusförfattare och som i övrigt visar upp ett mycket professionellt hantverk.

CARLITO’S WAY ***½

Drama

1993 USA 144 min. R: Brian De Palma. S: Al Pacino, Sean Penn, Penelope Ann Miller, John Leguizamo, Ingrid Rogers, Luis Guzmán, James Rebhorn, Joseph Siravo, Viggo Mortensen, Richard Foronjy, Jorge Procel, Frank Minucci, Adrian Pasdar, John Ortiz, Ángel Salazar.

Pacino spelar gammal knarklangare som kommer ut från fängelset för att ta itu med sitt gamla liv – men hans gamla liv är förstås mer närvarande än han räknat med och inget blir bättre av att hans advokat (Penn) också är korrupt. Mycket välgjord och intelligent gangsterepos gjord som en slags uppföljare till ”Scarface” – och precis som den filmen är denna inte speciellt originell. Produktionsvärdet är dock högt, och Pacino är intensivt närvarande; i många tomgångspartier är det han som drar hela filmen framåt.

CARMEN, CARMEN (Carmen) ***½

Dramamusikal

1983 SPANIEN 102 min. R: Carlos Saura. S: Antonio Gades, Laura del Sol, Paco de Lucía, Marisol, Cristina Hoyos, Juan Antonio Jiménez, José Yepes, Sebastián Moreno.

Lite ojämn men fascinerande ihopslagning av dans och film av den flamenco-besatte Carlos Saura. Handlar om hur ledaren för en grupp flamencodansare ska sätta upp en mycket spansk uppsättning av Carmen och förälskar sig i kvinnan han valt som huvudroll (som själv ”råkar” heta Carmen). Vad som följer är ett slags sammanvävning av fantasi och verklighet, inte använt som effektsökeri utan tvärtom rakt och sakligt, som en hyllning till dansens kraft. Första delen av filmen är nästan dokumentär, och oerhört bra. Kärlekshistorien som följer är tom som en bubbla, vilket blir problematiskt här och var under filmens andra hälft, men symboliken i de enkla karaktärerna bidrar å andra sidan till en briljant upplösning. Hade inte fungerat om inte Gades och del Sol var så bra (de är fantastiska). Ett absolut måste för dansfanatiker, medan helt oinvigda  kanske blir rastlösa. Andra delen in Sauras flamenco-trilogi, den första är ”Blodsbröllop” och den sista är ”El amor brujo”.

CARNAL KNOWLEDGE – KÖTTETS LUST (Carnal Knowledge) ***½

Drama

1971 USA 98 min. R: Mike Nichols. S: Jack Nicholson, Art Garfunkel, Ann-Margret, Candice Bergen, Rita Moreno, Cynthia O’Neal, Carol Kane.

Intelligent, pessimistisk historia som skildrar två manliga vänners sexuella erfarenheter från college och framåt; deras vedertagna grabbighet, och hjärtlösa lekar, leder till ett liv med självcentrerad bitterhet.  Både en cynisk studie i heteronormativ sexism och ett uppriktigt drama – intrigen har många intelligenta underliggande frågetecken och filmen känns beklämmande tidlös i sin angelägenhet (vad gäller manligt/kvinnligt och könsmaktsordningar etc). Det är bara den teatrala stilen som är till filmens nackdel – men den är sevärd ändå. Tidig kraftsamlare för Nicholson, Garfunkel är oväntat bra, Ann-Margrets roll som ”åldrad” skönhetsdrottning blev rättfärdigat omtalad och Kane debuterar i en liten roll i slutet.

CARNOSAUR **½

Skräck

1993 USA 83 min. R: Adam Simon, Darren Moloney. S: Diane Ladd, Raphael Sbarge, Jennifer Runyon, Harrison Page, Ned Bellamy, Clint Howard, Frank Novak, Ed Williams, Andrew Magarian, Brent Hinkley, Lisa Moncure, Myron Simon, V.J Foster, Martha Hackett, Michael Elliott.

Enormt blodig b-film som är så dålig att den är rolig och vet om det och för ovanlighetens skull också fungerar ganska bra. Icke-handlingen går ut på att en galen genetikforskare (Ladd) vill utplåna mänskligheten och istället låta återfödda dinosaurier ta över världen. Roger Corman var med och producerade denna film som har billiga effekter och skrattretande manus – men den har en del små skratt att erbjuda som nattbiounderhållning för den som tål lite splatter. Är annars känd för att den i några månader var 1993 års ”andra” dinosauriefilm (”Jurassic Park” kom senare det året) vilket bara bidrar till humorn.

CARPOOL ***

Komedi

1996 USA 119 min. R: Arthur Hiller. S: Tom Arnold, David Paymer, Rhea Perlman, Rachael Leigh Cook, Rod Steiger, Kim Coates, Miach Gardener, Mikey Kovar, Colleen Rennison, Jordan Warkov.

Smådum tivoliägare utför ett misslyckat bankrån och hoppar in i en stressad pappas bil, när han har ”carpool” (dvs. han skjutsar en hel drös med ungar till skolan). Familjekomedi som siktar lågt men åtminstone träffar där den ska – en film gjord för och (verkar det som) av barn.

CARRIE ***

Skräck

1976 USA 97 min. R: Brian De Palma. S: Sissy Spacek, Piper Laurie, William Katt, John Travolta, Amy Irving, Nancy Allen, PJ Soles, Betty Buckley, Priscilla Pointer.

De Palmas kultiga high-schoolskräckis, och genombrottsfilm, är en ofta fängslande och obehaglig filmatisering av Stephen Kings roman; tekniskt sett är filmen mycket brådmogen, med exceptionellt snyggt foto och klippning i vad som kom att bli sann De Palma-anda. Handlar om den mobbade Carrie som har en läskig kristen mamma (Laurie) och förmågan att flytta saker bara genom att se på dem, visar det sig; och när några ”klasskamrater” utsätter henne för ett grymt elakt spratt så brakar helvetet löst. Spänningsuppbyggnaden är välgjord, och skådespelarna lysande, eventuellt mest minnesvärd är Laurie som den ondskefulla modern kacklar uppenbarelsecitat och tror att Carrie är en häxa. Tyvärr är filmen nästan enbart yta – vilket blir tydligt i det lite fåniga slutet – vilket gör att man i slutändan drabbas av känslan att ha ätit för mycket godis och för lite grönsaker.

CASABLANCA *****

Drama

1942 USA 103 min. R: Michael Curitz. S: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains, Conrad Veidt, Peter Lorre, Sydney Greenstreet, Dooley Wilson, Marcel Dialo, S Z Sakall.

Så gott som ofelbar romantisk Hollywood-klassiker som nästan enbart innehåller klassiska ögonblick. Utspelar sig under andra världskriget i Casablanca, där människor lever i väntan på att få komma till Amerika – somliga får vänta hela sina liv. Den småskumme klubbägaren Rick (Bogart) stöter på sin gamla kärlek (Bergman) som är på flykt med sin man (Henreid), en omtalad fredskämpe, från nazisterna. Var något av en dussinfilm när den kom, men har kommit att bli en av filmhistoriens stora klassiker – anledningen är förmodligen att allting är perfekt; den är rakt berättad, fantastiskt agerad, har både fånig och bitter humor, totalt såsig och samtidigt igenkännbar romantik och melodramatik, klassisk spänning och dramatik som dessutom inkapslar såväl andra världskriget (kulturellt) som amerikansk film överlag (förmågan att berätta dom mest komplexa historierna på enklast tänkbara sätt).  Ett mästerverk av Hollywood-kitsch. Lorre är också minnesvärd som småtjuv, för att inte tala om Rains som är superb som polischefen; Dooley Wilson sjunger förstås ”As Time Goes By” som ingen annan. Den legendariska slutscenen får vi inte glömma heller. Play it, Sam. Fick tre Oscar; bästa film, manus, och regi. Under kriget blev fyra minuter bortklippta eftersom de ansågs vara en satir mot nazisterna.

CASANOVA (1976) – Se Fellinis Casanova.

CASANOVA **½

Drama

2005 USA 112 min. R: Lasse Hallström. S: Heath Ledger, Sienna Miller, Jeremy Irons, Oliver Platt, Lena Olin, Omid Djalili, Stephen Greif, Ken Stott, Helen McCrory, Leigh Lawson, Tim McInnerny, Charlie Cox, Natalie Dormer, Philip Davis, Paddy Ward.

Flådig men livlös berättelse om hur Casanova (Ledger) i Venedig faller för viljestark kvinna, vilket leder till diverse förfalskade identiteter och missförstånd. Fina miljöer, okej skådespelare, men intrigen är både trögt berättad och uppenbar.

CASINO ****

Drama

1995 USA 182 min. R: Martin Scorsese. S: Robert De Niro, Sharon Stone, Joe Pesci, James Woods, Don Rickles, Alan King, Kevin Pollak, L.Q Jones, Dick Smothers, Frank Vincent.

Lång, massiv maffiaberättelse där De Niro spelar ett spelaress som för maffian får styra ett av Las Vegas största kasinon. Han har läget under kontroll, allt flyter på tills hans hetlevrade barndomsvän (Pesci) vill flyta in i stan och när han även gifter sig med Stone, ett helvetiskt äktenskap, delvis på grund av att hon fortfarande har känslor för hennes tvivelaktigt trogne ex-make, en dräggig hallick spelad av Woods. Rätt igenom väldigt imponerande trots att mycket påminner om Scorseses tidigare ”Maffiabröder”; i fundamentet är det dock en annan film. Oerhört bra skådespelare, särskilt Stone som överraskar stort som den tragiska ’Ginger’. Scorsese rasade över den svenska filmbiografbyrån när de klippte bort den ökanda ”skruvstädsscenen” vid premiären. Det är, för övrigt, det sista Sveriges Filmbiografbyrå hittills har klippt i en film.

CASINO ROYALE ***

Actionäventyr

2006 STORBRITANNIEN/TJECKIEN/USA/TYSKLAND/BAHAMAS 144 min. R: Martin Campbell. S: Daniel Craig, Eva Green, Mads Mikkelsen, Judi Dench, Giancarlo Giannini, Caterina Murino, Jeffrey Wright, Simon Abkarian, Isaach De Bankolé, Jesper Christensen, Ivana Milicevic, Tobias Menzies, Claudio Santamaria, Sebastien Foucan, Malcolm Sinclair.

Ambitiös Bondfilm, den 21:a i ordningen men på många sätt en ingång i en ny serie. Den här filmatiseringen av Ian Flemings första Bond-roman ignorerar dom förra filmerna och utspelar sig i klar samtid, där Bond (Craig) precis blivit 007-agent och får i första uppdrag att hitta ett terroristnätverk. Spåren leder honom till den internationella skurken Le Chiffre (Mikkelsen) som tjänar pengar genom att utnyttja börsmarknaden efter att han iscensatt förödande olyckor. Producenterna har jobbat hårt på att demontera den högtflygande serietidningsstilen från många av de förra filmerna, bland annat har dom lagt in en vemodig kärleksintrig mellan Bond och självständiga Vesper Lynn (Green) samt skrotat den vanliga dramaturgin: Här är både hjälten och skurken mänskliga och andra halvan av filmen består i stort sett bara av ett långt pokerspel. Främst är det dock en mycket mer brutal och allvarlig film, där 007 verkligen gör skäl för sin rätt att döda. Tekniskt sett fantastisk, med snyggt foto och klippning och otroliga actionsekvenser av god Bond-kaliber och Craig är diskutabelt den bästa skådespelare som någonsin axlat rollen. Tyvärr utstrålar han inte någon personlighet, detsamma kan sägas om Mikkelsens skurk och filmen i sig, som har många styrkor men som också känns ojämn, enormt lång och inte direkt överdrivet spännande. Många klassicistiska Bondfans jublade över denna, men många andra kanske känner att det finns mer underhållning i elektroniska prylar än finklädd poker. Följdes av ”Quantum of Solace”.

CASINO ROYALE JAMES BOND 007! (Casino Royale) ***

Komedi

1967 ENGLAND 130 min. R: John Huston, Ken Hughes, Robert Perrish, Joe McGrath, Val Guest. S: David Niven, Ursula Andress, Peter Sellers, Woody Allen, Orson Welles, Joanna Pettet, Deborah Kerr, William Holden, Charles Boyer, John Huston, George Raft, Jean-Paul Belmondo, Jacqueline Bisset.

Mycket lång och ojämn, men ibland också hejdlöst rolig parodi på James Bond. Niven spelar här 007, som dragit sig tillbaka från spionaget efter att ha förlorat sin ”enda verkliga kärlek”. Efter att M försvinner ur bilden sätter han dock igång en utredning för att hitta sanningen bakom den mystiska spelaren LeChiffre (Welles). I planen ingår att döpa om alla agenterna till James Bond, agent 007 (!) för att förvirra skurkarna. Bland dom finns ängslige gamblern Sellers (givetvis perfekt) och Bonds egen brorson, harkranken Jimmy (Allen, givetvis perfekt han också). En 60-talskomedi som inte direkt åldrats som en tidlös klassiker (framstår ibland som en 3D-film för LSD-trippare) och som på grund av sin episodiska uppbyggnad blir luddig och ojämn. Den hade alltså blivit betydligt skarpare om den hade varit kortare och rakare, men filmens konstiga stil har å andra sidan sin charm. Ett par sekvenser, exempelvis spionskolan i Berlin och för att inte tala om finalen, är dessutom rena skrattkramperna. Extra roligt med de många storheterna i miniroller, det finns alltid något lyxigt med att se en Jean-Paul Belmondo i lösskägg och flygande cigarr rusa in i en kaotisk strid och förklara att ”fransmännen är här”. Lustigt nog byggd på Ian Flemings första 007-bok med samma namn.

CASPER

Familjefilm

1995 USA 100 min. R: Brad Silberling. S: Bill Pullman, Christina Ricci, Malachi Pearson, Cathy Moriarty, Eric Idle, Devon Sawa.

Gräslig 90-talssteroidpumpning av det snälla spöket Casper – här är Pullman och Ricci far och dotter som ska komma över mammas död, flyttar in i spökhus där Casper och hans comic relief-farbröder flyger omkring.  Givetvis finns pengagiriga skurkar också. Mycket effekter och berg- och dalbane-aktigt ståhej – allt är sammantaget fullständigt själlöst och de makabra New age-undertonerna är dessutom katastrofalt feltänkta. Diverse halvhjärtade cameos, bland annat en av Dan Aykroyd som inte orkat raka av sig mustaschen för att mer likna sig själv som spökjägargubbe.

CAST AWAY ****

Drama

2000 USA 142 min. R: Robert Zemeckis. S: Tom Hanks, Helen Hunt, Nick Searcy, Chris Noth, Lari White, Geoffrey Blake, Jenifer Lewis, David Allen Brooks, Semion Suradikov.

En tidsfixerad leveransman (Hanks) med tålmodig fru (Hunt) råkar i en flygplansolycka och hamnar på en öde ö, en tillvaro för honom mer främmande än för någon annan. Till en början går tillvaron klumpigt fram, men efter hand (och efter år) blir ön ett tryggt hem. Imponerande Robinson Crusoe-drama, förmodligen ojämne Zemeckis mest kraftfulla och mest oväntade fascinerande film; ta bara att en volleyboll står för det kanske starkaste inslaget. Symbolisk och allegorisk, med en lite mer ”europeisk” ambition än man är van vid när Hanks producerat och spelar huvudrollen i en DreamWorks-distribuerad film av Zemeckis. Samtidigt håller filmen åskådaren klistrad från början till slut, så det hela är helt enkelt bara tal om en mycket bra film.

CATCH ME IF YOU CAN ***

Dramakomedi

2002 USA 135 min. R: Steven Spielberg. S: Leonardo DiCaprio, Tom Hanks, Christopher Walken, Nathalie Baye, Amy Adams, James Brolin, Martin Sheen, Brian Howe, Frank John Hughes, Steve Eastin, Chris Ellis, John Finn.

Ganska underhållande skildring av Frank William Abignales unga liv, tonåringen som blev den yngste att hamna på FBI:s lista över efterlysta då han under sex års tid förfalskade checkar och levde olika dubbelliv som bedragare. DiCaprio är Abignale och Hanks är den buttre FBI-agenten som leder spaningsarbetet. En film vars svårslagna hantverk ser väl till att all brist på underhållning förhindras; Spielbergs ambitioner är som vanligt stora, hans medarbetare alltid lika skickliga, 60-talsdekoren är strålande, John Williams musik sällynt effektiv och skådespelarna, i synnerhet Hanks och DiCaprio, trycker ur sig häpnadsväckande prestationer. Filmen innehåller ett par fantastiska scener men den lider överlag av sin lite syntetiska stilsäkerhet, och det blir ojämnt när den växlar mellan det lättsamma och charmiga till det hudlösa och sorgliga utan förvarning. Dessutom är den absurt lång med tanke på den ganska enkla intrigen. Allt detta gör att man tyvärr inte får ut så mycket av filmen, trots att den är lätt att se på. Baserad på Abignales egna självbiografi.

CAT IN THE BRAIN (Un gatto nel cervello (i volti del terrore)) ***

Skräckkomedi

1990 ITALIEN 89 min. R: Lucio Fulci. S: Lucio Fulci, David L. Thompson, Jeoffrey Kennedy, Malisa Longo, Ria de Simone, Brett Halsey, Sacha Darwin, Robert Egon.

Väldigt udda film av mytomspunne skräckmästaren Fulci, här spelar han sig själv (!), en medelålders man som är orolig för att han börjar bli galen av sina egna alltför läskiga filmer. Ångesten blir inte lättare av att en galen mördare härjar och regissören själv får minnesluckor då och då. Lika fånig som fascinerande; de puttrande insiderskämten fungerar, samtidigt som Fulcis egna hallucinationer blir verkligt klaustrofobiska emellanåt. Filmen är egentligen alltför substanslös men med Fulcis märkliga gestalt i huvudrollen, samt våldet på hans standardnivå, kan hans fans åtminstone bli underhållna. Innehåller mer eller mindre övertydliga hyllningar till i stort sett alla Fulcis kändare filmer, och ett par andra också, vilket hjälper till när intrigen blir för slö.

CAT O’NINE TAILS (Il gatto a nove code) ***

Skräckthriller

1971 ITALIEN 105 min. R: Dario Argento. S: James Franciscus, Karl Malden, Catherine Spaak, Cinzia De Carolis, Pier Paolo Capponi, Tino Carraro, Dorrado Olmi, Rada Rassimov, Carlo Alighieri, Aldo Reggiano, Horst Frank, Emilio Marchesini, Tom Felleghy, Werner Pochat, Vittorio Congia.

En blind f.d journalist (Malden) kopplar ihop ett påstått självmord med ett inbrott i hos ett storföretag, och slår ihop sig med murveln Franciscus för att ta reda på sanningen på komplotten. Snart visar de sig givetvis vara eftersökta av en galen strypmördare. Argentos andra film är en klassiskt kitschig 70-talsgiallo och långt ifrån lika överdådig som hans andra filmer. Här finns dock tillräckligt med spänning, humor, snitsiga mord och originell musik (av Ennio Morricone) för att det ska vara underhållande. Scenen i gravkammaren är en blodisande höjdpunkt.

CAT PEOPLE ***½

Skräckdrama

1982 USA 118 min. R: Paul Schrader. S: Nastassja Kinski, Malcolm McDowell, John Heard, Annette O’Toole, Ruby Dee, Ed Begley Jr, Scott Paulin, Frankie Faison, Ron Diamond, Lynn Lowry, John Larroquette, Tessa Richarde.

Bisarr nyinspelning av ”Rovdjurskvinnan” 1942 där Kinski spelar kvinna som hälsar på sin bror (McDowell) i New Orleans och börjar förstå att de båda tillhör ett släkte ”kattmänniskor”, ett släkte människor som härstammar från urtiden när kvinnor offrades till pantrar (eller något sånt). Typiskt kinky och svårtillgängligt Schrader-manus, men filmen är både snygg, fängslande och fascinerande. Bra musik av Giorgio Moroder, inklusive titelsången ”Putting Out the Fire” med David Bowie. BFO.

CAT’S EYE **

Skräck

1985 USA 94 min. R: Lewis Teague. S: Drew Barrymore, James Woods, Alan King, Kenneth McMillan, Robert Hays, Candy Clark, James Naughton, Tony Munafo, Court Miller, Russell Horton, Patricia BEnson, Marcy D’Arcy, James Rebhorn, Jack Dillon, Susan Hawes.

Vinjettfilm med fyra rysarstorys hopkopplade av en hemlös katt, med manus av Stephen King och sedvanliga inslag av Twilight Zone och Edgar Allan Poe; Woods är festlig som man som får väldigt svårt att sluta röka, lilla Drew Barrymore ser monster på natten, osv. Tekniskt sett helt okej, men ruinerad av korkade karaktärer och extremt osannolika intrigutvecklingar.

CATWOMAN

Action

2003 USA/AUSTRALIEN 91 min. R: Pitof. S: Halle Berry, Benjamin Bratt, Sharon Stone, Lambert Wilson, Frances Conroy, Alex Borstein, Michael Massee, Byron, Mann, Kim Smith, Christopher Heyerdahl, Peter Wingfield, Berend McKenzie, Harold Perrineau.

Taffligt Hollywoodhopkok där Berry spelar diskriminerad kontorsråtta som blir dödad när hon råkar få reda på en komplott inom skönhetsproduktsbolaget hon jobbar för. Av ödet återföds hon som ”kattkvinna” och måste rädda världen från skönhetspreparatet som tydligen är livsfarligt. Stone spelar företagets hårda överhuvud och Bratt är polisen som både jagar och dejtar Berry. Inte mycket fungerar här, manuset är så dåligt skrivet och packat med logikluckor att det verkar otroligt att någon överhuvudtaget såg över det och filmen är otroligt tråkigt gjord. Berry är den enda som håller stilen, dock ej till någon nytta.

CECIL B. DEMENTED ***

Svart komedi

2000 USA/FRANKRIKE 86 min. R: John Waters. S: Stephen Dorff, Melanie Griffith, Adrian Grenier, Alicia Witt, Larry Gilliard Jr., Maggie Gyllenhaal, Jack Noseworthy, Mike Shannon, Harriet Dodge, Mink Stole, Patricia Hearst, Ricki Lake.

Tunn men ganska underhållande svart komedi där ett ”gerillafilmgrupp”, ledda av Dorff, kidnappar en känd Hollywoodskådespelerska (Griffith) för att ha med henne i deras propagandafilm mot menlösa mainstreamfilmer. Högljutt och bristfälligt, men anspråkslösheten gör att det blir underhållande. Filmen klämmer in både satir och självironi mellan cynismen och väletablerade independentfilmaren Waters är uppenbarligen på glatt humör, detsamma gäller skådespelarna. Roseanne, Kevin Nealon och Eric Roberts har cameoroller.

CENTER STAGE **½

Drama

2000 USA 111 min R: Nicholas Hytner. S: Amanda Schull, Zoë Saldana, Susan May Pratt, Peter Gallagher, Donna Murphy, Debra Monk, Ethan Stiefel, Sascha Radetsky, Julie Kent, Ilia Kulik, Eion Bailey, Shakiem Evans, Elizabeth Hubbard, Victor Anthony.

En ung flicka (Schull) blir intagen på hård balettskola i New York. Vid ankomsten träffar hon nya vänner, och får känna på vilken hård värld baletten innebär. En dans- och ungdomsfilm som är en utveckling av filmen och TV-serien ”Fame”, fast inte lika gripande. Mycket tillrättalagd och ytligt genomförd, men manuset har sina begåvade stunder och de flesta av skådespelarna är tillräckligt bra för att göra den någorlunda mycket bättre än det mesta i sin genre. För de som är insatta i ämnet är det dock nog betydligt mer intressant än för oss andra.

CENTRAL DO BRASIL ****

Drama

1998 BRASILIEN/FRANKRIKE 113 min. R: Walter Salles. S: Fernanda Montenegro, Vinícius de Oliviera, Marílla Pêra, Soira Lira, Othon Bastos, Otávio Augusto, Stela Freitas, Matheus Nachtergaele, Caio Junqueira.

Bitter äldre kvinna, som tjänar pengar på att skriva brev åt analfabeter på Rio de Janeiros Centralstation, bestämmer sig för att motvilligt hjälpa en nioårig pojke som just blivit föräldralös att hitta sin biologiske far. Det hela utvecklas till en lätt episodisk roadmovie med hjärtat nära huden. Enormt välgjord behandling av en väldigt traditionell berättelse, blir ovanligt gripande med hjälp av storartat hantverk och lysande skådespelare – filmen blandar melodramatik med allvar och realism, karaktärerna trilskas och är mänskliga och bristfälliga, och det hela blir i slutändan någon slags, mycket vacker och tårdrypande,  lovsång till humanism och mänsklighet. Hallelujah. Brasiliens grand lady Fernanda Montenegro är oförglömlig i huvudrollen, och de Oliviera inte långt därefter som pojken; hon blev till och med Oscarnominerad för bästa kvinnliga huvudroll (förlorade mot Gwyneth Paltrow). Filmen vann dock Guldbjörnen i Berlin.

CHAMPAGNE **½

Komedi

1928 STORBRITANNIEN 86 min. R: Alfred Hitchcock. S: Betty Balfour, Jean Bradin, Ferdinand von Alten, Gordon Harker.

Tidig Hitchcock-regisserad stumfilmskomedi om bortskämd rikemansdotter som lever loppan för att trotsa sin sure gamle pappsi. Ungefär samma typ av romantiska komedi som skulle göras åttio år senare, bara föråldrad och ännu tråkigare. En del av Hitchcocks teman och kännetecken – framförallt rör det sig om tekniska saker – går att hitta här, men filmen är bara av historiskt värde.

THE CHANGELING – Se Hämnd ur det förflutna.

CHANGELING ****½

Drama

2008 USA 140 min. R: Clint Eastwood. S: Angelina Jolie, John Malkovich, Jeffrey Donovan, Michael Kelly, Colm Feore, Amy Ryan, Geoff Pierson, Devon Conti, Denis O’Hare, Reed Birney, Michelle Gunn, Ric Sarabia, J.P. Bumstead.

Mycket fängslande, verklighetsbaserat drama om ensamstående mamma (Jolie) i 1920-talets Los Angeles vars lilla son försvinner; den korrumperade poliskåren påstår sig ha hittat honom och prackar på henne ett främmande barn, varpå hon utmålas som galen när hon insisterar på att det inte är hennes son. Problemen för polisen, och kampen för henne, förvärras när man upptäcker en makaber gård med mördade barn ute på landsbygden… En intrig man inte skulle köpa för fem öre om den inte vore sann, och för att manuset tätt följer den verkliga nyhetsrapporteringen och dom verkliga referaten från rättegången i denna fasansfulla och helt fascinerande händelse. Precis som i sina tidigare ”Mystic River” och ”Million Dollar Baby” rör sig Eastwood extremt elegant och vackert genom ett medium han behärskar som en guru; detta är ett skolexempel på förstklassigt filmskapande, varje centimeter film är präglat av det perfekta samspelet mellan dom vackra bilderna, ljudet (och Eastwoods egna musik), dom eleganta klippen och lysande skådespelarna (Jolie är häpnadsväckande och Malkovich är intensiv och enormt medryckande som den kontroversiella pastorn som kämpar för hennes sak). Inte bara en teknisk pärla, framför allt är berättelsen helt unik och det sakliga i Eastwoods berättarteknik blir perfekt rotat i det originella manuset; Jolies karaktär rör sig i en gråzon mellan ideal och realism som är extremt ovanligt i amerikansk film, filmen gör heller inget anspråk på att hamra in ett budskap och Eastwood använder noll procent åt sentimentala eller manipulativa grepp för att påverka publiken. Ändå finns enormt många gripande sekvenser som talar sitt tydliga språk, inte minst vad gäller förtryckta minoriteter som görs tallösa, som i det här fallet kvinnor och barn. Historien berättas sakligt, och tekniskt perfekt, men lämnar omdömet öppen för betraktaren. Allt som allt är det en film som påminner om juveler från 1970-talets amerikanska filmvåg, som ”Chinatown” eller ”Kina-syndromet”.

CHANGING LANES ***½

Dramathriller

2002 USA R: Roger Mitchell. S: Samuel L. Jackson, Ben Affleck, Toni Collette, Sydney Pollack, William Hurt, Tina Sloan, Richard Jenkins, Ileen Getz, Jennifer Dundas, Matt Malloy, Dylan Baker.

Välgjort och ambitiöst samhällsdrama om två män som kolliderar med varandra på en motorväg i New York. Den ene (Affleck) är stressad Wall Street-advokat, den andre (Jackson) är enkel man som har chansen att få vårdnaden om sina barn. Advokaten glömmer sitt viktiga bevismaterial hos Jackson som kommer försent till domstolen, och således målet. Han börjar trakassera advokaten och snart är de två i ett allt farligare vågspel. Intressanta karaktärer och allmänt bra skådespelare (Jackson är i synnerhet suverän), samt ett utmärkt utförande höjer upp denna film vars relativt tunna tema drar sig aningen långt.

CHAPLIN ***

Drama

1992 ENGLAND/USA 144 min. R: Richard Attenborough. S: Robert Downey Jr, Dan Aykroyd, Geraldine Chaplin, Kevin Dunn, Anthony Hopkins, Milla Jovovich, Moira Kelly, Kevin Kline, Diane Lane, Penelope Ann Miller, Paul Rhys, John Thaw, Marisa Tomei, Nancy Travis, James Woods, David Duchovny, Deborah Maria Moore, Jill Paterson, John Standing, Robert Stephens.

Finstämd biografi om Charlie Chaplins liv, mycket respektfull och kärleksfull i sin ton. Resan börjar bland Londons slumkvarter i han och hans familjs stora fattigdom, och går vidare genom hans bravader och hans liv i beröm och lyx. En alltigenom välgjord och välspelad film, vars enda problem är att den ibland tenderar att överdriva sin ”analys” av människan Chaplin, men Downey Jr är oväntat bra i huvudrollen. I övrigt en ganska ypperlig lista skådespelare i rollistan, bland annat Charlie Chaplins dotter Geraldine Chaplin som spelar modern, i själva verket sin egen farmor. Är dock ojämn och för lång (precis som Attenbouroughs ”Gandhi”) och det känns som om vissa delar av filmen stort överglänser andra. Downey Jr Oscarnominerades, likaså Sven Nykvist för sitt välgjorda foto.

CHAPLINS DOLLARBRUD (Tillie’s Punctured Romance) ***

Komedi

1914 USA 74 min. R: Mack Sennett. S: Marie Dressler, Charles Chaplin, Mabel Normand, Mack Swain, Charles Bennett, Chester Conklin.

Den första slapstick-komedin i långfilmsformat är inte en regelrätt Chaplin-film (även om den i efterhand är ihågkommen som en sådan) utan en komedi för dåtidens stjärnkomedienn Marie Dressler (Charlie var en ung begåvning på väg uppåt). Filmen är hundra procent publikfriande och osofistikerad slapstick och den övergår ganska tidigt till att kännas förutsägbar och föråldrad. Men samtidigt är det charmigt och harmlöst, och helt klart en milstolpe i filmhistorien sevärd av historiska skäl. Bör ses med dåtidens jazzbandsmusik återutgiven enligt de gamla arrangemangen.

CHAPLINS POJKE (The Kid) ****½

Drama

1921 USA 50 min. R: Charles Chaplin. S: Charles Chaplin, Jack (Jackie) Coogan, Edna Purviance, Chuck Reisner, Lita Grey.

Chaplins första egna långfilm är en av hans allra mest gripande klassiker. Hans lilla luffare framträder för första gången här som en gatuarbetande svindlare som hittar ett föräldralöst barn som han tar hand om. Pojken växer upp och blir hans effektive medarbetare och kärleskfulla adoptivson innan myndigheter och pojkens ursprungliga moder, som nu blivit storstjärna. Efter över 80 år är denna klassiker fortfarande ett häpnadsväckande sentimentalt storverk som i det närmsta perfekt blandar Chaplins enklaste och mest genialiska slapstick med ett otroligt stort hjärta. Coogan är verkligen sensationell, troligen den bästa ”ungen” på film någonsin, och tillsammans med Chaplin utgör han en av tidernas bästa duos. En oumbärlig klassiker.

CHARLIES ÄNGLAR (Charlie’s Angels)

Actionkomedi

2000 USA 86 min. R: McG. S: Cameron Diaz, Drew Barrymore, Lucy Liu, Bill Murray, Sam Rockwell, Kelly Lynch, Tim Curry, Crispin Glover, Luke Wilson, Matt LeBlanc, Tom Green, LL Cool J, Sean Whalen, John Forsythe (röst till Charlie).

Pinsam filmatisering av kultserien från 70-talet, om tre fräcka, kvinnliga hemliga agenter, ledda av den mystiske Charlie. Här är det trion Diaz-Barrymore-Liu som gestaltar änglarna, skurken (Rockwell) är en datanörd som vill använda satelliter för att hämnas på Charlie. Töntfaktorn slår i höjden i denna patetiska actionfilm som troligen inte intresserar någon annan än de med stor portion ironi eller, målgruppen, trettonåriga pojkar. Handlingen och intrigen är en gigantisk röra, packad med total förvirring, otroliga logikluckor, och förutsägbarheter av tredje graden. Det värsta av allt är att denna tutt- och rumpgungar-trio utges för att vara riktiga feministiska förebilder. Fick en uppföljare.

CHARLIES ÄNGLAR – UTAN HÄMNINGAR (Charlie’s Angels – Full Throttle) **

Actionkomedi

2003 USA R: McG. S: Cameron Diaz, Drew Barrymore, Lucy Liu, Demi Moore, Bernie Mac, Justin Theroux, Robert Patrick, Crispin Glover, Rodrigo Santoro, Shia LaBeouf, Luke Wilson, John Cleese, Matt LeBlanc, Ja’net DuBois, John Forsythe (röst till Charlie).

Nästan godtagbar uppföljare till katastroforiginalet om de tre, ”coola” kvinnliga agenterna som käckt utför livsfarliga uppdrag åt telefonrösten Charlie. Här måste dom kämpa mot diverse galna hämnare och avhoppare. Bättre actionscener och en mindre förvirrad handling, även om den har vissa återsvingar till ettans totala rörighet, detsamma gäller den besinningslösa töntigheten. Mer genomarbetad intrig, men minst lika förutsägbar och medioker och tyvärr är den fortfarande lika smaklöst exploaterande och förljugen som den första filmen. Översvämmad med cameos av bland andra Bruce Willis, Owen Wilson, Eve, Pink, Robert Forster, och Carrie Fisher.

THE CHASE **½

Action

1994 USA 89 min. R: Adam Rifkin. S: Charlie Sheen, Kristy Swanson, Henry Rollins, Josh Mostel, Wayne Grace, Rocky Carroll, Miles Dougal, Ray Wise, Marshall Bell, Joe Sagal, Claudia Christian.

Sheen ska få livstids fängelse men flyr och råkar ta en miljardarsdotter som gisslan; dom kör iväg i hennes bil jagade av polis och massmedia, varpå det blir diverse biljakter och otippad (nåja, men åtminstone garanterat osannolik) romantik. Underhållande skräp  som hade kunnat gå ut med hedern i behåll om det inte varit för diverse störande sidokaraktärer. Filmen är ändå rätt festlig, och helt befängd; endast rekommenderad till folk som inte har något emot att en film är… tja, dålig.

CHASING AMY ***½

Dramakomedi

1997 USA 114 min. R: Kevin Smith. S: Ben Affleck, Joey Lauren Adams, Jason Lee, Dwight Ewell, Jason Mewes, Kevin Smith, Brian O’Halloran, Matt Damon, Casey Affleck.

Unik dramakomedi där Affleck spelar serietecknare som lever ett bekymmerslöst liv med sin ständigt upprörda livskamrat (Lee). Hela hans tillvaro skakas om när han blir handlöst förälskad i en självständig ung kvinna (Adams), och hans känslor blir inte avslagna när det visar sig att hon är lesbisk. En överraskande gripande film som är långt över det tonläge man vanligtvis förknippar med regissören. Intrigen är djärv och filmen lyckas vara både rolig, allvarsam och intelligent. Början och slutet lider av brister i berättandet,och filmen har stundals har svårt att skilja på humorn och allvaret, men det är ändå en öppenhjärtad och mycket ärlig film, defenitivt Smiths mest personliga, och äntligen visas en syn på homosexualitet varken som humoristiskt håneri eller smörig politisk korrekthet, utan bara uppfriskande trovärdigt. Smith skrev själv manus. Självfallet gör Jay och Silent Bob ett inhopp.

CHÉRI ***

Drama

2009 STORBRITANNIEN/FRANKRIKE/TYSKLAND 86 min. R: Stephen Frears. S: Michelle Pfeiffer, Frances Tomelty, Tom Burke, Rupert Friend, Hubert Tellegen, Joe Sheridan, Kathy Bates, Toby Kebbell, Felicity Jones, Iben Hjejle. Alain Churin.

Filmatisering av några av Colettes mest berömda berättelser, om relationen mellan kurtisanen Lea de Lonval (Pfeiffer) och den tjugofyra år yngre ynglingen hon sedan hans barndom kallat ”Chéri”. Fint filmad, välspelad och ganska subtilt relationsdrama, som varken blir tantsnusk eller kostymdramadöd; men filmen är inte speciellt ambitiöst berättad, och det blir ganska svårt att få grepp om karaktärerna. Frears står för berättarrösten.

CHERRY FALLS

Rysare

2000 USA 88 min. R: Geoffrey Wright. S: Brittany Murphy, Michael Biehn, Gabriel Mann, Jay Mohr, Douglas Spain, Keram Malicki-Sánchez, Natalie Ramsey, Candy Clark, Amanda Anka, Kristen Miller, Michael Weston, Joannah Portman, Joe Inscoe, Bre Blair.

Den där lilla oskyldiga amerikanska småstaden, där i själva verket en mörk hemlighet från förr ruvar, och dess enfaldiga tonåringar är här igen. Denna gången är den galne mördaren tydligen kvinna och mördar endast oskulder. Inte bara en sorglig ”Scream”-kopia utan också ett skamlöst hopkok av alla skräckfilmer som kommit de 25 senaste åren, även om den har ett par fyndiga svart humoristiska inslag.

CHICAGO ***½

Musikal

2002 USA 114 min. R: Rob Marshall. S: Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones, Richard Gere, Queen Latifah, John C. Reilly, Taye Diggs, Colm Feore, Christine Baranski, Dominic West, Mya, Deirdre Goodwin, Lucy Liu, Ekaterina Chtchelkanova, Denise Faye, Susan Miniser.

Skamlös, kabaréartad musikal med frimärkesstor intrig där Zellweger spelar egocentrisk wannabe på 20-talet som vill bli storstjärna. Hon får hjälp på traven när hon, efter att ha skjutit ihjäl sin älskare, i domstolen försvaras av en briljant kändisadvokat (Gere), samtidigt som planerna hotas av scendrottningen Jones. Succéfilm som på papperet är rätt ointressant, men den lyfter rejält med hjälp av bra skådespelare, välgjord klippning, och ett tillvägagångssätt som, främst med en snygg dekor, imponerande framhäver en fullkomligt övertygande gammaldags läggning, utan att romantisera nämnvärt (filmen har få moraliskt försvarbara ingredienser). Blev nominerad till 13 Oscar, vann sex: bästa film, kvinnliga biroll (Jones), klippning, dekor, scenografi, och ljud.

CHICKEN RUN – Se Flykten från hönsgården.

CHILDREN OF MEN ***½

Science-Fiction

2006 ENGLAND/USA/JAPAN 109 min. R: Alfonso Cuarón. S: Clive Owen, Claire-Hope Ashitey, Chiwetel Ejiofor, Michael Caine, Julianne Moore, Pam Ferris, Peter Mullan, Michael Klesic, Martina Messing, Danny Huston, Ed Westwick, Maurice Lee, Juan Gabriel Yacuzzi.

Smart science-fiction-dystopi som utspelar sig i London år 2027. Av någon anledning har mänskligheten blivit steril och upphört att kunna skaffa barn, och världen har till stor del förvandlats till ett krigshärjat kaos. Owen spelar bitter före detta aktivist som av en slump måste eskortera ung kvinna (Ashitey) genom de våldshärjande landskapen – hon är nämligen gravid. Mexikanen Cuarón har en visuell flärd som ofta är helt enastående och symbiosen mellan regin, fotot och klippningen är en ren njutning att se. Framtidsvisionen är också imponerande och medryckande, skådespelarna är dessutom lika trovärdiga. Det enda som skämmer den här filmen är ett lite luddigt manus som inte riktigt vet vad det vill ha sagt med sina många effekter och poänger. Ändå är det en kargt äventyrlig framtidsdystopi som definitivt är sevärd.

CHILDREN OF THE CORN **½

Skräck

1984 USA 93 min. R: Fritz Kiersch. S: Peter Horton, Linda Hamilton, R.G Armstrong, John Franklin, Courtney Gains, Robby Kiger.

Ett ungt par kommer farandes på en ödslig motorväg, de kör på en redan knivhuggen pojke och de kommer till en övergiven håla där de enda invånarna är onda barn i en djävulsdyrkande sekt. Börjar riktigt bra men efter halva speltiden hänger den upp sig och blir bara mer förvirrad och fånig ju mer tiden går. Baserad på en novell av Stephen King. Har fått flera uppföljare på video. Annan titel: ”Stephen King’s Children of the Corn”.

CHINA GIRL ***

Drama

1987 USA 89 min. R: Abel Ferrara. S: James Russo, Richard Panebianco, Sari Chang, David Caruso, Russell Wong, Joey Chin, Judith Malina, James Hong, Robert Milano, Paul Hipp, Doreen Chan, Randy Sabusawa, Keenan Leung, Lum Chang Pan, Sammy Lee.

I stort sett helt traditionellt berättad Romeo och Julia-historia som utspelar sig i New York och går ut på att en italiensk ung man och en kinesisk ung kvinna blir förälskade medan de interna stridigheterna rasar i takt med att Chinatown breder ut sig över Little Italy. Ferraras mest konventionella film; inte alls dålig, men ganska ospektakulär också. Största tillgången är hans stilistiska grepp, de många bra skådespelarna (flera innan deras karriärer tog fart) och det sköna 80-talssoundtracket.

CHINA MOON **½

Thriller

1994 USA 99 min. R: John Bailey. S: Ed Harris, Madeleine Stowe, Benicio Del Toro, Charles Dance, Patricia Healy, Tim Powell, Pruitt Taylor Vince, Larry Shuler, Rob Edward Morris, Paul Darby, Theresa Bean.

Okej, gammaldags film noir som inte är så pjåkig men som också har för många brister för att helt lyckas lyfta. Harris spelar polis som faller för olyckligt gifta Stowe; hennes make är ett rötägg, det finns en pistol i garderobsluckan, det ena leder till det andra men saker är förstås inte som dom först verkar. Börjar konventionellt, fortsätter spännande för att nå en punkt då det nästan är helt oförutsägbart – för att sedan kulminera i ett alltför lättköpt, trist slut. Ändå okej underhållning för sin genre. Lawrence Kasdans ”Het puls” – som denna påminner en hel del om – är dock mycket bättre.

CHINATOWN ****½

Thriller

1974 USA 131 min. R: Roman Polanski. S: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston, Perry Lopez, John Hillerman, Darrell Zwerling, Diane Ladd, Roy Jens, Roman Polanski, Richard Bakalyan, Joe Mantell.

Utmärkt thriller av Polanski med en tidig Jack Nicholson i ännu en mindre sympatisk huvudroll. Här spelar han privatdetektiven J.J Gittes, en tvättäkta Humphrey Bogart-pastisch, i ett perfekt 1930-talslandskap. Han får mer än lindriga problem när en kvinna kommer in till hans kontor och ber honom skugga hennes man, en känd chef över det utskällda vattenverket; bilderna försvinner dock innan han hinner framkalla dom, och strax därefter hittas maken död. Plötsligt dyker ännu en kvinna upp (Dunaway) som påstår vara sig den riktiga hustrun. Detta är bara de första svängarna i denna högklassiga deckare. Mästerligt gjord, med ett lysande hantverk och en fantastiskt svettig atmosfär. Håller en på helspänn hela tiden, ända fram tills det dramatiska (och tragiska) slutet som utspelar sig i Chinatown, mardrömsfält för Gittes, vars mörka förflutna utspelat sig där. Alla skådespelarinsatser lysande, i en av Polanskis främsta filmer (det är han som är mannen med kniven i den klassiska ”kniven-i-näsan”-scenen). Oscarbelönades för bästa originalmanus.

THE CHINESE CONNECTION – Se Fist of Fury.

CHRISTINE **

Rysare

1983 USA 111 min. R: John Carpenter. S: Keith Gordon, John Stockwell, Alexandra Paul, Robert Prosky, Harry Dean Stanton, Robert Blossom.

Mobbad tonåring får tag på en mordisk levande bil som tar över hans liv och hämnas på hans mobbare. Baserad på en roman av Stephen King. För King-fans (eller de som älskade boken) lär det inte vara något problem att se igenom denna rätt förutsägbara historia. För att vara Carpenter är den dock rätt opersonlig.

THE CHRONICLES OF RIDDICK

Science Fiction-Äventyr

2004 USA 119 min. R: David Twohy. S: Vin Diesel, Colm Feore, Karl Urban, Thandie Newton, Judi Dench, Alexa Davalos, Linus Roache, Yorick van Wageningen, Nick Chinlund, Keith David, Mark Gibbon, Roger R. Cross, Terry Chen, Christina Cox, Alexis Llewellyn, Nigel Vonas, Shawn Reis, Fabian Gujaral, Ty Olsson, Peter Williams, Darcy Laurie, John Mann, Adrien Dorval, Alexander Kalugin.

Grötig nördröra med Vin Diesel som oövervinnerlige krigaren Riddick några hundra år in i framtiden och dess gräsliga scenografi – Mystiska ”elementer” berättar att han är egentligen är en ”furier” och nu måste han rädda världen från ”nekromonger” som vill ta över universum. En massa specialeffekter och trams. Bra skådespelare helt bortslängda (inklusive karismatiske Vin Diesel som skulle kunna vara en bra actionstjärna om han inte jämt valde så dåliga filmer). Tillräckligt med intern terminologi för att ha möjlighet att skapa en helt egen fanbase – men den vore helt meningslös. Fristående uppföljare till ”Pitch Black” från år 2000 som inte var speciellt bra den heller, men dubbelt så bra som detta skräp.

CIDERHUSREGLERNA (The Cider House Rules) ***½
Drama

1999 USA 134 min. R: Lasse Hallström. S: Tobey Maguire, Charlize Theron, Delroy Lindo, Paul Rudd, Michael Caine, Jane Alexander, Kathy Baker, Eyrukah Badu, Kieran Culkin, Kate Nelligan, Heavy D.

Maguire växer upp på ett barnhem, tillsammans med alla barnen och faders-gestalten Caine. När ett par besöker barnhemmet för en abort beslutar han sig för att följa med dem för att utforska världen han ännu inte har hunnit sett. Hallströms i USA kritikerrosade film är både någon slags originell livsåskådning och en saga prydd med amerikansk sentimentalitet och sockersött manus. Lyckas inte hålla upp all sin symbolik, och filmen blir rätt pretentiös (i synerhet eftersom den första delen av filmen är bättre än den andra, mer väsentliga), men det hela är ambitiöst och välgjort, med bra skådespelare som gör allt helhjärtat. Fick två Oscars: John Irvings manus, efter hans egen bok, och Caine som är exemplarisk.

THE CINCINNATI KID ***

Drama

1965 USA 102 min. R: Norman Jewison. S: Steve McQueen, Ann-Margret, Karl Malden, Tuesday Weld, Edward G. Robinson, Joan Blondell, Rip Torn, Jack Weston, Cab Calloway, Jeff Corey, Theodore Marcuse, Milton Selzer, Karl Swenson, Émile Genest, Ron Soble.

Ung, dryg, begåvad pokerspelare (McQueen) i 30-talets New Orleans har ingenting – och allt – att förlora på vägen upp mot ett svettigt högriskparti mot legendariska esset Robinson.  Bitvis föråldrad 60-talsklassiker som hålls igång av snackigt manus, fenomenala skådespelare i alla håll och kanter, och säker regi av Jewinson, men folk som inte är pokerfans kommer inte alls bry sig om de lättviktiga, romantiska sidohistorierna och vice verca.

CIRKUS (The Circus) ****

Komedi

1928 USA 71 min. R: Charles Chaplin. S: Charles Chaplin, Merna Kennedy, Allan Garcia, Harry Crocker, George Davis, Henry Bergman, Tiny Sandford, John Rand, Steve Murphy.

Charlie får av en slump jobb som akrobat på cirkus när han blir jagad av polisen som tror han är ficktjuv – han blir förälskad i cirkusägarens dotter, som tyvärr blir kär i en ståtlig lindansare istället. Under tiden springer Charlie runt i spegelsalar, hamnar i en lejonbur och går på lina – med mera – genom flera klassiska och minituöst genomarbetade sekvenser. En i raden av stumfilmskomedierna Chaplin gjorda under sin guldålder; mycket kärleksfull, enormt melodramatiskt gripande, fånigt rolig och välgjord in i minsta detalj.

CIRKUSBOXAREN (The Ring) ***

1927 STORBRITANNIEN 85 min. R: Alfred Hitchcock. S: Carl Brisson, Lillian Hall-Davis, Ian Hunter, Forrester Harvey, Harry Terry, Gordon Harker.

En av Hitchcocks mest minnesvärda stumfilmer, ett oväntat fräscht romantiskt triangeldrama om två cirkusboxare som slåss om en dam. Totalt ordinär intrig men Hitchcocks brådmogenhet bjuder på en del fina tekniska lösningar, och samtidigt andas filmen en anspråkslös, liksom luftig och till och med lite romantisk ton som helt klart gör den bättre än moderna dussinfilmer i samma genre.

CITIZEN KANE *****

Drama

1941 USA 119 min. R: Orson Welles. S: Orson Welles, Joseph Cotten, Everett Sloane, Agnes Moorehead, Dorothy Comingore, Ray Collins, George Coulouris, Ruth Warrick, William Alland, Paul Stewart, Erskine Sanford.

Welles makalösa debutfilm om Charles Foster Kane (Welles), en stor tidningsägare och mediamagnet, älskad och hatad, dör med ”rosebud” som hans sista ord i hans ensliga palats. En reporter får i uppdrag att ta reda på vad det ordet betydde och han besöker människor och läser gamla journaler och vad som följer är varje persons tillbakablick på Kanes fascinerande liv – men ju mer vi lär oss om Kane, desto mer avlägsen verkar han vara och inte ens när vi vet svaret på gåtan har den egentligen lösts. En legendarisk – men uppriktigt talat alldeles otrolig – film som är den filmhistoriska stafettpinnen från D.W Griffiths och Sergej Eistensteins dagar. Brukar ofta anses vara ”världens bästa film” och det är inget dåligt val, den är åtminstone tekniskt sett kanske mer revolutionerande än någon annan film i historien; att föreställa sig att Welles var under trettio när han gjorde den är lika osannolik som filmens styrka i övrigt. Ett genialiskt, extremt mångbottnat manus, en vattentät uppsättning av fantastiska skådespelare, makalöst foto (av Gregg Toland) och dramatisk musik av Bernard Herrmann. I övrigt är det svårt att ge mer beröm åt ett så erkänt, och sinnessjukt genomanalyserad, film. Man kan konstatera att filmen är ett bra exempel på ett filmiskt dynamitpaket – allt i filmen är bra med råge. Svenska originaltiteln var (helt enkelt) ”En sensation!”.

CITRONTRÄD & MOTOROLJA (The World’s Fastest Indian) ***

Drama

2005 NYA ZEELAND/USA/SCHWEIZ/JAPAN 127 min. R: Roger Donaldson. S: Anthony Hopkins, Iain Rea, Tessa Mitchell, Aaron Murphy, Tim Shadbolt, Annie Whittle, Greg Johnson, Anthony Starr, Kate Sullivan, Craig Hall, Jim Bowman, Alison Bruce, Phoebe Falconer, Charles Pierard, Barry Ryan.

Sentimental, mycket traditionell, biografiskt drama där Hopkins spelar Burt Munro, nyzeeländaren som tog sig till USA för att delta i ett motorcykelrace med sin älskade Indian-motorcykel från 1920 – skranlig och potentiellt dödsfarlig – dessutom helt utan kvalifikationer. Men inte kan väl världen vara så grym att en gubbe inte får åka sin gamla hoj? Söt matinéunderhållning som helt och hållet drivs av Hopkins; det spelar ingen roll att filmen är klyschig, förutsägbar och alldeles för lång. Filmen är ju trots allt ”baserad på en sann historia” och Hopkins pratar faktiskt med kiwi-accent.

CITY OF THE WALKING DEAD – Se Nightmare City

CITY SLICKERS – JAKTEN PÅ DET FÖRSVUNNA LEENDET (City Slickers) ****

Dramakomedi

1991 USA 112 min. R: Ron Underwood. S: Billy Crystal, Daniel Stern, Bruno Kirby, Jack Palence, Patricia Wettig, Helen Slater.

Tre storstadsbor i varsin 40-årskris åker ut för att i två veckor leka cowboys och frakta boskap. De får ”hjälp” av gamla skolans råbarkade karlakarl (Palence) och allt är förstås tokigt och Manhattan-komiskt, punkterat av allvarlig och tragikomiska pauser där ganska ytliga visdomsord ska utväxlas. Men vad spelar det för roll att filmen är lite förutsägbar? Det är en kvalitets-feel-good som fungerar både som matiné och kvällskomedi – filmen är helt enkelt rolig och underhållande; Palence väser bättre än någonsin, både Kirby och Daniels är bra och Crystal har kanske aldrig varit roligare. Usel uppföljare: ”Jakten på Curlys guld”.

CLASH OF THE TITANS ***

Äventyr

2010 USA 106 min. R: Louis Leterrier. S: Sam Worthington, Liam Neeson, Ralph Fiennes, Gemma Arterton, Mads Mikkelsen, Alexa Davalos, Tine Stapelfeldt, Luke Evans, Izabella Miko, Liam Cunningham, Hans Matheson, Ashraf Barhom, Mouloud Achour, Ian Whyte, Nicholas Hoult, Vincent Regan, Polly Walker, Katherine Poeppky, Luke Treadway, Pete Postlethwaite, Elizabeth McGovern, Sinead Michael, Ross Mullan, Robin Berry, Graham Hughes, Martin McCann, Rory McCann, Danny Huston, William Huston, Otto Farrant.

Nyinspelning av ”Gudarnas krig” från 1981 för LOTR-fantasy/superhjältefilms-CGI-generationen är oväntat nog helt okej. Intrigen följer den gamla filmen ganska punktligt men struntar i allt prat – Perseus (Worthington) förlorar sin familj, får reda på att han är son till Zeus, hjälper människorna i deras uppror mot gudarna och får på vägen slåss mot Calibos, gå in i Medusagrottan, och slåss mot Kraken. Hålls tillbaka av livlös regi, men man har överseende eftersom filmen mest är en parad av spännande äventyrsscener med finfina specialeffekter och bra skådespelare. Innehåller förvånansvärt få gudar (det är i stort sett bara svårt typecastade Fiennes och Neeson som Hades och Zeus som är med) och originalet var bättre på alla andra punkter också; jämnare intrig, mer humor, allt utom specialeffekterna förstås (C3pO-ugglan får dock en hederscameo). Den här filmen är dock bra för att vara vad den är.

CLEANER **

Thriller

2007 USA 88 min. R: Renny Harlin. S: Samuel L. Jackson, Ed Harris, Eva Mendes, Luis Guzmán, Keke Palmer, Maggie Lawson, Jose Pablo Cantillo, Robert Forster, Edrick Browne, Marc Macaulay.

Väldigt svag thriller där Jackson spelar en före detta polis som numera sköter ett rengöringsföretag som städar upp på brottsplatser. Det uppstår tydligen problem för honom när han av misstag städar bort alla bevis för ett mord på en högt uppsatt politiker. Istället för att förklara detta för polisen, börjar han istället försöka lösa hela brottet själv. Bristfällande logik i händelser byggda på en tunn och ointressant historia, med en upplösning som man inväntar från och med de första scenerna. Dom bra skådespelarna slappar igenom den här filmen som i vilket annat avseende som helst bara är en medioker b-film i mängden. Om man vill se en dålig film av Renny Harlin kan man se ”Mindhunters”, som åtminstone har lite action.

CLERKS. ***½

Komedi

1994 USA 91 min. R: Kevin Smith. S: Brian O’Halloran, Jeff Anderson, Marilyn Ghigliotti, Lisa Spoonauer, Jason Mewes, Kevin Smith.

Smiths smått klassiska nollbudget-genombrott. En underhållande skildring av en vanlig dag för butiksbiträdet Dante (O’Halloran) och hans kompis (Anderson) som slarvigt sköter grannaffären, en dålig videobutik. Filmad i grynigaste svartvitt och gjord på 25 000 dollar, men Smiths succédebut är mycket ambitiös och rolig. Massor av roliga, och bisarra dialoger (ej tvättade med tvål!) med humor av det grovare slaget. Dessutom bra skådespelare. En ambitiös, annorlunda och rolig film, men också en generationsfilm för generation X och inte för mer moraliskt lagda än så. Den första filmen i Smiths trilogi, som utvecklades till en femfilmsserie, om New Jersey. Den obscena och absurt skojiga duon Jay och Silent Bob finns regelmässigt med i alla de senare delarna i Smiths serie, där den andra är ”Mallrats”.

CLERKS II ***

Komedi

2006 USA 97 min. R: Kevin Smith. S: Brian O’Halloran, Jeff Anderson, Rosario Dawson, Jason Mewes, Kevin Smith, Jennifer Schwalbach Smith, Trevor Fehrman, Zak Knutson, Jason Lee, Jake Richardson, Ethan Suplee.

Tolv år senare är gnälliga Dante och oförbätterligt slappa Randal kvar i kiosken. Allt förändras när den brinner ner, eller rättare sagt förändras inte så mycket – dom börjar jobba på hamburgekedjan Mooby’s istället. Dock får dom vissa 30-årskriser, Dante tvekar till exempel inför sitt kommande bröllop. Precis som i förra filmen är det dock inte intrigen utan slackandet, dialogerna, och nyfrälsta Jay och Silent Bob som är huvudattraktionen. Filmen tar på sig för mycket handling för sin lättviktiga natur, och den kommer förstås inte upp i samma skärpa som det genuina nollbudgetoriginalet, men för Smiths fans är det en okomplicerat skön återkomst. Finalen, med ”Kinky Kelly”, är för sjuk för att inte vara rolig.

CLEOPATRA **½

1963 STORBRITANNIEN/USA/SCHWEIZ 242 min. R: Joseph L. Mankiewicz. S: Elizabeth Taylor, Richard Burton, Rex Harrison, Pamela Brown, George Cale, Hume Cronyn, Cesare Danova, Kenneth Haigh, Andrew Keir, Martin Landau, Roddy McDowall, Robert Stephens, Francesca Annis, Grégorie Aslan, Martin Benson.

Sedvanligt storslaget Hollywood-epos med Taylor i en av sina mest berömda roller som titelfiguren; skildrar hela hennes karriär med smäktande melodramatik och storslagen dramatik – utspelar sig både i Egypten och i Romarriket med Harrison som Caesar och Burton som Markus Aurelius. Lite lång, kan man tycka.

CLIFFHANGER – SVINDLANDE AVGRUND (Cliffhanger) ***

Action

1993 USA 118 min. R: Renny Harlin. S: Sylvester Stallone, John Lighthow, Michael Rooker, Janine Turner, Paul Winfield, Ralph White, Rex Linn.

Rätt spännande historia om  en två bergsklättrarvänner med traumatisk relation som luras upp i ett berg där elaka skurkar väntar dem; de vill åt är några resväskor fyllda med pengar som de tappat över bergen efter en flygkrasch och våra hjältars livslängd är därmed inte beräknad vara så långvarig. Arketypisk Renny Harlin-film  med alla ingredienser för en bra actionfilm; superba stunts, verkligt svindlande foto, rappt tempo och underhållande rollfigurer. Emellanåt rejält underhållande, synd bara att den är totalt osannolik och ofta känns som ”Die Hard” på ett berg. Kortad fem minuter vid svenska premiären.

CLOCKWORK ORANGE (A Clockwork Orange) *****

Drama

1971 STORBRITANNIEN/USA 137 min. R: Stanley Kubrick. S: Malcolm McDowell, Patrick Magee, Michael Bates, Warren Clarke, John Clive, Adrienne Corri, Carl Duering, Paul Farrell, Clive Francis, Michael Gover, Miriam Karlin, Aubrey Morris, James Marcus, Godfrey Quigley, Sheila Raynor, Madge Ryan, John Savident, Anthony Sharp, Philip Stone, Pauline Taylor, Michael Tam, Steven Berkoff, Richard Connaught, David Prowse.

Genialisk Kubrick-klassiker – osannolikt mästerligt typ av hat-trick efter ”Dr. Strangelove” och ”År 2001” – där McDowell spelar sitt livs roll som den Beethoven-älskande ledaren för ett gäng ligister i den nära framtiden som utövar ”ultravåld” om nätterna. När denne blir lurad av sina ”medmänniskor” och åker fast blir han offer för ett grymt statligt experiment. När han sedan kommer ut som en ”renodlad människa” är inget som förut… eller? En ofattbart stark film – häpnadsväckande våldsam, djärvt satirisk, en fullkomlig mardrömsfilm och bär samtidigt, mitt i alltihopa, på en underton av becksvart humor. Väckte en massa rabalder när den kom – många klarade inte av den vid premiären och den är en av de få filmer som faktiskt håller sitt chockvärde intakt. Kubrick drog in filmen i England efter 3 månaders framgångsrik visning, då riktiga ligister och mördare sades ha inspirerats av filmen och han själv blev överöst av kritik och hotbrev. Filmen är dock ett fängslande, suggestivt, möjligen förvridet och nihilistiskt men i vilket fall som helst oförglömligt mästerverk värt namnet. Videotitel: A Clockwork Orange.

CLOSER ***

Drama

2004 STORBRITANNIEN/USA 104 min. R: Mike Nichols. S: Julia Roberts, Jude Law, Natalie Portman, Clive Owen, Nick Hobbs, Colin Stinton.

Teatralt drama (också byggt på en pjäs av Patrick Marber) som går ut på att fyra karaktärer blir ihop och är otrogna med varandra i omlopp – i slutändan har alla förorsakat var och en stark själasmärta. Rekordartat vulgär, för att vara en film lanserad för bred publik i USA, men givetvis väl regisserat och genomtänkt av Nichols, och med en kvartett skådespelare som får möjlighet att briljera fullt ut. Filmens enda problem är att den är för välpaketerad; dialogerna är för genomarbetade för att vara realistiska, det är emellanåt mycket svårt att förstå sig på karaktärerna och filmen är för naturalistiskt regisserad för att man ska förstå dom teoretiskt eller symboliskt. Vad som kvarstår är en film som istället kan bli lite svår att ta på allvar – men om man går med på förutsättningarna kan den förmodligen vara en stark upplevelse. Nichols var delvis inne på samma spår när han gjorde den bättre och mer realistiska ”Carnal Knowledge”.

CLOVERFIELD **½

Action

2008 USA 84 min. R: Matt Reeves. S: T.J. Miller, Michael Stahl-David, Jessica Lucas, Lizzy Caplan, Mike Vogel, Odette Yustman, Anjul Nigam, Margot Farley, Theo Rossi, Brian Klugman, Kelvin Yu, Liza Lapira, Lili Mirojnick, Ben Feldman, Elena Caruso.

Katastroffilm där något slags monster attackerar New York och ett gäng unga Manhattanbor på en avskedsfest måste försöka överleva genom förödelsen med liven i behåll. Poängen är att allting berättas utifrån en handhållen hemmavideokamera och att man i realtid får följa de stackars människorna. En ganska exakt korsning mellan ”Godzilla” och ”The Blair Witch Project” som inledningsvis är ganska kul, men som snart blir rätt tjatig. Dels finns inga manusmässiga finesser utöver de vanliga och det fuskas rejält med den utlovade ”realismen” så allt faller ihop och blir rätt meningslöst; det känns mest som en standardmonsterfilm med standard-dialoger där ett gäng godtagbara skådespelare låtsas att allt är på riktigt och emellanåt filmar så man kan se allt ordentligt ändå. Hade det varit mer konsekvent utfört hade det varit en sevärd film.

CLUELESS ****

Komedi

1995 USA 97 min. R: Amy Heckerling. S: Alicia Silverstone, Stacey Dash, Brittany Murphy, Paul Rudd, Donald Faison, Breckin Meyer, Jeremy Sisto, Justin Walker, Elisa Donovan, Dan Hedaya, Wallace Shawn, Twink Caplan, Julie Brown.

Hysterisk, ironisk och rolig romantisering av ett High School och dess rika elever, bland annat shoppingbesatta Cher (Silverstone), vars liv filmen cirkulerar runt. Gräll, sockerspeedad bagatell som blir sprängd till episka proportioner av sin egen stil. Blev en 90-talsklassiker med sina oändliga (och ofta oförglömliga) repliker, karaktärer och, för all del, skådespelare. Silverstone är lysande i huvudrollen när hon och hennes vän Dionne (Dash), i härligt diviga dialoger, vet exakt hur man ska se ut för att vara hipp och inne. Likaså Hedaya som hennes sura pappa och Rudd som hennes lustige halvbror är riktigt bra. Intrigen är bagatellartad, men filmen är helt klart mer minnesvärd än nästan alla andra high school-filmer. Löst baserad på Jane Austens ”Emma” av alla saker. Gav upphov till en TV-serie.

CLUE – MORDET ÄR FRITT (Clue) **½

Komedi

1985 USA 94 min. R: Jonathan Lynn. S: Eileen Brennan, Tim Curry, Madeline Kahn, Christopher Lloyd, Michael McKean, Martin Mull, Lesley Ann Warren, Clleen Camp, Lee Ving, Bill Henderson, Jane Wiedlin, Jeffrey Kramer, Kellye Nakabara, Howard Hesseman (okred).

Långsökt filmatisering av det klassiska brädspelet Cluedo där sex gäster (general Senap, professor Plommon osv.) en butler och en städerska springer omkring i en gammal herrgård för att försöka komma till rätta över vem som dödat Herr Kropp (…). Ingen dålig idé, kanske, och filmen är både välspelad och snygg men den saboteras av ett otroligt pladdrigt, tillrättalagt och krångligt manus som skulle kunna göra det mycket lättare för sig. Skådespelarna är dock på roligast tänkbara humör, inte minst Curry som butlern som gradvis blir mer hysterisk. Var 84 minuter lång när den gick på bio och visades då i tre olika versioner med varsitt slut (!), varav alla tre finns med i videoversionen.

COBRA

Action

1986 USA 87 min. R: George Pan Costamos. S: Sylvester Stallone, Birgette Nielsen, Reni Santoni, Andrew Robinson, Lee Garlington, John Herzfeld, Art Lee Fleur.

Löjlig ”Dirty Harry”-kopia från Sylvester Stallones mest pretentiösa 80-tal. Här är han en bödelsnut med stänk av Rambo som gärna skjuter ihjäl usla skurkar på fläcken; Stallone, som skrev manus, har en fin idealbild av sin stolta världsförbättrare. Snygg klippning räddar inte en billig, Pepsi-sponsrad actionsoppa med äckliga skurkar och korkade poliser. Var en i mängden när det begav sig men framstår nu som en löjeväckande komplett uppradning av exakt alla actiongenrens klyschor i en och samma film.

COCKTAIL **½

Drama

1988 USA 100 min. R: Roger Donaldson. S: Tom Cruise, Bryan Brown, Elisabeth Shue, Lisa banes, Laurence Luckinbill, Kelly Lynch, Gina Gershon, Ron Dean, Paul Benedict.

Ung karriärist (Cruise) blir bartender i New York och blir kär i söt tjej (Shue). Bagatellartad, ytlig och dum melodram av typen som var frekvent på 80-talet. Välgjord och ganska välspelad, med ett soundtrack med axelvaddar, men filmen är tämligen menlös.

COFFEE AND CIGARETTES ***

Drama

2003 USA 92 min. R: Jim Jarmusch. S: Roberto Benigni, Steven Wright, Joie Lee, Cinqué Lee, Steve Buscemi, Iggy Pop, Tom Waits, Joe Rigano, Vinny Vella, Vinny Vella Jr, Renée French, E.J. Rodriguez, Alex Descas, Isaach de Bankolé, Cate Blanchett, Mike Hogan, Jack White, Meg White, Alfred Molina, Steve Coogan, Katy Hansz, GZA, RZA, Bill Murray, Bill Rice, Taylor Mead.

Helt meningslös men ganska underhållande vinjett minikortfilmer om människor som möts på kafén, röker cigaretter och dricker kaffe och pratar om alltifrån tandläkare till champagne. Typisk Jarmusch-film med långsamt tempo och svartvit ”svart kaffe-estetik”, byggd på hans tidiga kortfilmer som gavs ut på samma sätt 1986, och säkert ett slöseri med tid för somliga medan andra kanske uppskattar underfundigheten och den särskilda Jarmusch-stämningen. Det är dock onekligen en brokig och ojämn film överlag, om det nu spelar någon roll, men bland höjdpunkterna finns sekvensen där Blanchett både spelar ett alter ego och en ovårdad kusin, den med White Stripes-duon där Jack ska visa sin ”teslaspole” för Meg, det klyftiga mötet mellan Molina och Coogan och den helt obetalbart knasroliga scenen med Murray och hip-hop-legenderna GZA och RZA från Wu-Tang Clan.

COLLATERAL ***½

Thriller

2004 USA 115 min. R: Michael Mann. S: Jamie Foxx, Tom Cruise, Jada Pinkett-Smith, Mark Ruffalo, Peter Berg, Bruce McGill, Irma P. Hall, Barry Shabaka Henley, Richard T. Jones, Klea Scott, Bodhi Elfman, Debi Mazar.

En ensam taxichaufför (Foxx), med stora drömmar som inte ser ut att bli förverkligade, plockar en natt upp en mycket effektiv lönnmördare (Cruise) som har fem mord på kvällslistan och tvingar honom att vara hans eskort. Därefter börjar de en hetsig katt- och råttalek, fysiskt med polis och arbetsgivare, mentalt med sig själva när de försöker komma underfund med varandras brister och olikheter. Nervig thriller i sedvanligt högklassig Michael Mann-kvalité, tätt och välskrivet manus av Stuart Beattie och sensationellt utfört. Börjar hänförande med två starka skådespelare i huvudrollen och utvecklas oerhört skickligt till intensiv nagelbitarnivå. Dessutom finns det psykologiska och filosofiska undertoner som ger dynamiken mer kött på benen. Exempel på när en enkel premiss kan utnyttjas till fullo. Jason Statham dyker upp i en cameo i inlendingen.

COLLATERAL DAMAGE **

Actionthriller

2002 USA 104 min. R: Andrew Davis. S: Arnold Schwarzenegger, Francesca Neri, Cliff Curtis, Elias Koteas, Miguel Sandoval, Harry Lennix, John Turturro, John Leguizamo, Lindsay Frost.

Brandman (Schwarzenegger) blir vittne till ett terrorattintat där hans fru och barn omkommer. Då ingen bryr sig om skurken, får han ta saken i egna händer och resa till Colombia för att hämnas. Ett misslyckat, schizofrent försök att ge tyngd åt den typiska Arnold-actionfilmen. Filmen är minst lika förenklad och ologisk som de flesta av hans andra filmer, och försöken till allvar gör den bara fånigt otrovärdig och nästan genomgående dödligt tråkig. Filmer som ”Commando” och ”The Running Man” var åtminstone roliga att se på. Spelades in 2001, men hejdades efter 11 september-attentatet, och blev sedan någon slags anakronism för attackerna.

THE COLOR OF MONEY ***½

Drama

1986 USA 115 min. R: Martin Scorsese. S: Paul Newman, Tom Cruise, Mary Elizabeth Mastrantonio, Helen Shaver, John Turturro, Bill Cobbs, Robert Agins, Forest Whitaker.

Underhållande historia, dels en uppföljare på ”Fifflaren” men också en egen film om hur Newmans gamla stöt träffar på otroligt talangfull ung biljardspelare (Cruise) och övertalar honom att bli hans elev. Intelligent både i manus (Richard Price) och utförande, med karaktärer som förblir öppna och vars motiv förändras längs med filmens gång. Newman är helt fenomenal i huvudrollen och Cruise imponerar också i en lika nyanserad roll som går från okunnig lärling till skarp utmanare för honom. Filmens enda brist är att den inte lyfter i andra halvan efter en så svårmotståndlig första hälft. Lysande regi av Scorsese, helt njutbar klippning av sparrhästen Thelma Schoomaker, utsökt foto av Michael Ballhaus och oemotståndligt inrökt bluesmusik av bland andra Eric Clapton, Charlie Parker, Warren Zevon och Bo Diddley på soundtracket bidrar ändå till gediget filmskapande. Newman fick en Oscar (till slut) för bästa manliga huvudroll.

COLOR OF NIGHT 😦

Thriller

1994 USA 121 min. R: Richard Rush. S: Bruce Willis, Jane March, Rubén Blades, Lesley Ann Warren, Scott Bakula, Brad Dourif, Lance Henriksen, Kevin J. O’Connor,  Andrew Lowery, Eriq La Salle, Jeff Corey, Kathleen Wilhoite, Shirley Knight, John Bower.

Psykiatrikern Willis blir konstig till mods när en av hans patienter tar livet av sig genom att hoppa ut genom hans kontorsfönster – därefter åker han till Los Angeles och blir oavsiktligen ledare för en gruppterapisession bestående av neurotiska knäppskallar spelade av idel karaktärsskådespelare (se upp! Vi har Dourif och Henriksen i samma rum!) samtidigt som en mördare härjar, samtidigt som han blir ihop med den fotomodellssnygga, mystiska och uppenbarligen sinnesstörda March, samtidigt som publiken gapar och skakar på huvudet, samtidigt som filmen fortsätter in i den ena fantastiska scenen efter den andra på väg mot en uppenbar, helt vansinnig upplösning. Man vet inte vart man ska börja, så det är lika bra att konstatera att filmen är roligare än många Mel Brooks-filmer. Den lyckas faktiskt, från början till slut, hålla uppe tonen av en klockren film noir-parodi. Ska vara en ”erotisk” thriller (skratta här) och kom uppenbarligen i ”Basic Instinct”-vågen i början av 90-talet; blev även uppmärksammad då man klippte bort Willis snopp (ur filmen, alltså). Finns i en tjugo minuter längre Director’s Cut-version också (varför inte?). Klart sevärd för humorister.

COLORS ***

Actiondrama

1988 USA 120 min. R: Dennis Hopper. S: Sean Penn, Robert Duvall, Maria Conchita Alonso, Randy Brooks, Grand Bush, Don Cheadle, Rudy Ramos, Trinidad Silva, Damon Wyans.

Två patrullerande poliser (Penn och Duvall), ungtuppen och veteranen, sätts ner i New Yorks knarkhärjade gängområden för att rensa upp. En fängslande, realistisk, och till en början originell film med Penn och Duvall som en väldigt fungerande duo. Filmen når dock inte dom höjder den ger sken av att nå i början. Den borde vara bättre än vad den är.

COME BACK TO THE FIVE AND DIME, JIMMY DEAN, JIMMY DEAN ****

Drama

1982 USA 109 min. f/16-35/a.s. R: Robert Altman. S: Sandy Dennis, Cher, Karen Black, Sudie Bond, Kathy Bates, Marta Heflin, Mark Patton, Caroline Aaron, Ruth Miller, Gena Ramsel, Ann Risley, Dianne Travis.

Pragmatiskt filmad pjäs (av Ed Graczyk) som endast utspelar sig inuti en prylshop ute i den stekande Texas-buschen en sommardag år 1975 där ”Jimmy Deans lärjungar”, ett par väninnor från high school-tiden, träffas tjugo år efter deras kultikon James Deans död. Spända dialoger redan från början leder till diverse avslöjanden och aldrig läkta konflikter, inte minst när en förbiresande storstadskvinna (Black) stannar förbi av en ”slump”. I grund och botten en ganska rutinmässig pjäs som Altman med subtila drag får ut en verkligt tät och bitterljuv atmosfär i – inte minst genom en oväntad och spännande användning av en stor spegelvägg. Filmens kvalité grundas också på sina storartade skådespelare, inte minst Dennis som ännu en mycket förvirrad kvinna och Cher som är rena dynamiten i hennes första roll sedan 1969. Manus av Graczyk. Altmans första film utanför Hollywood (efter horribla ”Karl-Alfred”), ursprungligen inspelad på 16 mm-film och därefter projekterad i 35 mm.

THE COMFORT OF STRANGERS **½

Dramathriller

1990 USA/ITALIEN/STORBRITANNIEN 107 min. R: Paul Schrader. S: Christopher Walken, Rupert Everett, Natasha Richardson, Helen Mirren.

Inte speciellt lyckad filmatisering av Ian McEwans roman ”Främlingars tröst” där Everett och Richardson spelar semestrande par i Venedig som träffar mystisk man (Walken) och hans ännu skummare fru (Mirren) varpå utgången blir förödande. Filmen är både överarbetad och underarbetad. Alla de olika komponenterna i den här filmen är nämligen bra – Harold Pinter (!) har skrivit manus, Schrader är perfekt för materialet, varje skådespelare är till synes perfekt för sina roller, Armani har gjort kostymerna och Angelo Badalamenti musiken – men inga av dom spelar ihop särskilt bra. Filmen hamnar i slutändan bara i en märklig tomgång, för att bara bli plump och olustig i slutet.

COMMANDO ***

Action

1985 USA 88 min. R: Mark L. Lester. S: Arnold Schwarzenegger, Rea Dawn Chong, Dan Hedaya, Vernon Wells, David Patrick Kelly, Alyssa Milano, James Olson, Bill Duke.

Hejdlös röjarfilm från det glada 80-talet om hämdlystna skurkar som kidnappar Arnolds dotter – självklart gillar inte han det utan ger sig i takt med hundratals soldater helt själv och överlever förstås. Arnold skjuter sönder väggar och hugger av armar i prydlig Rambostil – filmen är fyra hundra begravningar och en bomb i bröllopstårtan. Ironisk och både helhjärtat dum och meningslös och besinningslös från början till slut – man måste helt enkelt kapitulera. Även om filmen helt klart blir för mycket någonstans halvvägs är den idiotiskt underhållande.

CON AIR ***

Action

1997 USA 115 min. R: Simon West. S: Nicolas Cage, John Malkovich, John Cusack, Steve Buscemi, Ving Rhames, Monica Potter, Danny Trejo, M.C Gainey, Renoly Santiago.

Frisläppte fången Cameron Poe (Cage) ska hem för att träffa fru och barn. Tyvärr åker han hem med Con Air, ett flyg packat med USA:s värsta brottslingar. Självfallet kapar de planet. Fånig serietidningsaction, men otroligt fartfyllt och vansinnigt underhållande. Hålls även upp av de karismatiska skådespelarna och det hejdlösa tempot. Men slutet är bara för mycket.

CONAN, BARBAREN (Conan the Barbarian)

Äventyr

1982 USA 129 min. R: John Milius. S: Arnold Schwarzenegger, Sandahl Bergman, James Earl Jones, Gerry Lopez, Mako, Ben Davidson, Sven Ole Thorsen, Max von Sydow, Valerie Quennessen, Cassandra Gaviola, William Smith.

Olindrigt pekoralt äventyrsepos där ett barn får sin familj slaktad, och sin by nerbränd. Han blir slav, och växer upp till krigaren Conan (Schwarzenegger), först gladiator sedan frisläppt. Nu är han ute efter blodig hämnd på sektledaren som mördade hans familj. Mycket våldsam och blodig fantasyhistoria, som inte bör tas på något större allvar men som blir löjeväckande ändå. Har ett par välgjorda stridsscener men de kan inte rädda den från att vara en fjantfilm: De fåordade dialogerna är klichéparader, scenografin är pinsam, musiken överdriven, den pretentiösa storslagenheten skrattretande och skådespelarna är inte direkt övertygande, även om Schwarzenegger har rätt utseende för sin roll. Fantasy-fans kan komma att uppskatta denna film, men andra bör hålla sig borta. Byggd på Robert E. Howards kult-kioskböcker, manus av Oliver Stone. Fick en uppföljare.

CONAN – FÖRGÖRAREN (Conan the Destroyer) **

Äventyr

1984 USA 99 min. R: Richard Fleischer. S: Arnold Schwarzenegger, Olivia D’Abo, Sarah Douglas, Grace Jones, Mako, Wilt Chamberlain, Ferdinand Mayne, Pat Roach, Jeff Corey, Sven Ole Thorsen, Bruce Fleischer.

Möglig uppföljare till första fantasyäventyret om svärdsvingande barbaren Conan. Här är han ute på äventyrsstråket igen och den här gången får han i uppdrag av en ondskefull drottning att leda en oskuldsfull prinsessa på en farlig färd där hon ska få tag på ett magiskt horn; planen är sedan att hon ska offras till förmån för en extremt ond gud. Fantasytrams med bra scenografi och en del snygga effekter som tyvärr lider av många uselheter. Schwarzenegger hade inte heller börjat putsa på sina skådespelartalanger vid det här laget så huvudpersonen blir ofrivilligt lik en dumskalle. Är å andra sidan inte fullt lika hemsk som originalfilmen och de värsta fånigheterna har försvunnit, men det finns förstås undantag; Jones konstant skrikande infödingskrigare (hejdlöst skrattretande) och slutstriden mot noshörningsvarianten av skräcken från den svarta lagunen får inga ironiker missa.

CONAN THE BARBARIAN *

Äventyr

2011 USA 113 min. R: Marcus Nispel. S: Jason Momoa, Stephen Lang, Rachel Nichols, Ron Perlman, Rose McGowan, Bob Sapp, Leo Howard, Steven O’Donnell, Nonso Anozie, Raad Rawi, Laila Rouass.

Nyinspelning på Arnold-”klassikern” med mer tvålfager barbar; dryga två meningslösa timmar av generisk våldsporr regisserad av Hollywoods nya skräpmatsauteur Nispel. En svintråkig, TV-spelsaktig zombiefilm som får originalet att framstå som ett viktigt konstverk för vår tid.

CONGO **

Action

1995 USA 108 min. R: Frank Marshall. S: Laura Linney, Dylan Walsh, Ernie Hudson, Tim Curry, Grant Heslov, Joe Don Baker, Lorene Noh, Misty Rosas.

Amatörmässig och hjärndöd djungelrysare om ett gäng människor, och en stycke intelligent gorilla, som ger sig ut i djungeln för att hitta en legendomspunnen skatt. Väl där upptäcker de att djungeln är hemsökt av mördargorillor. Lite småtöntigt och med hyfsade skådespelarinsatser. Djungelmiljöerna är fina, synd bara att man inte kan säga samma sak om manuset.

CONQUEST ***

1983 ITALIEN/SPANIEN/MEXICO 88 min. R: Lucio Fulci. S: Jorge Rivero, Andrea Occhipinti, Conrado San Martín, Violeta Cela, José Gras, Gioia Scola, Sabrina Siani.

Häpnadsväckande lågbudget-fantasy som man måste se för att förstå. Går ut på att en fager hjälte från ett fredligt ”avlägset land” anländer till ”vildmarken” (typ) för att göra hjältedåd; han träffar hunkig antihjälte och vill med honom befria landet från Ocron, en naken drottning i guldhjälm som kelar med ormar… splaghettimaestro Fulcis försök att göra fantasy är en hejdlöst underhållande film. Här bjuds det på konstiga amfibiemonster, fredliga delfiner med tänder, håriga Chewbacca-tingestar, och oerhörda specialeffekter (filmens visuella strategi går i övrigt ut på att dränka så mycket av bilden så möjligt i rökeffekter) och det är faktiskt bara en bråkdel. Förmodligen en film som är ”så dålig att den är bra”, men den har å andra sidan mer uppriktig behållning än dom ultrapretentiösa Hollywood-förlagorna (usla pekoral som ”Conan” och ”Beastmaster”) och det är helt klart den bästa film som gjorts innefattades två ofrivilligt homoerotiska män och en magisk, självlysande pilbåge.

THE CONSPIRACY OF TORTURE – Se Beatrice Cenci.

THE CONSTANT GARDENER ****

Drama

2005 STORBRITANNIEN/TYSKLAND 129 min. R: Fernando Meirelles. S: Ralph Fiennes, Rachel Weisz, Hubert Koundé, Danny Huston, Daniele Harford, Packson Ngugi, Damaris Itenyo Agweyu, Bernard Otieno Oduor, Bill Nighy, Keith Pearson, John Sibi-Okumu, Donald Sumpter, Archie Panjabi, Nick Redling, Gerard McSorely, Juliet Aubrey, Jacqueline Maribe, Donald Apiyo, Pete Postlethwaite, Samuel Otage, Anneke Kim Sarnau, Mumbi Kaigwa.

Stark, fängslande och angelägen filmatisering av John Le Carrés roman med samma namn där Fiennes spelar en änkling och diplomat som börjar undersöka omständigheterna kring mordet på hans fru i Nairobi och upptäcker såväl en elakartad komplott på hög nivå, som intrikata hemligheter ur hennes eget liv. Originellt berättad och från första stund engagerande, med starka skådespelare och ett tonläge som ständigt håller sig imponerande sakligt och naturalistiskt. Le Carrés ilska över den inhumana och cyniskt pengainriktade Afrikapolitiken får en existentialistisk, kylig klang främst tack vare tät regi av Meirelles (som gjorde ”Guds stad”). Mycket sevärd. Weisz fick en Oscar för bästa kvinnliga biroll.

CONTAGION **½

Drama

2011 USA/FÖRENTA ARABERIMATEN 106 min. R: Steven Soderbergh. S: Matt Damon, Laurence Fishburne, Jude Law, Kate Winslet, Anna Jacoby-Heron, Marion Cotillard, Gwyneth Paltrow, Sanaa Lathan, Larry Clarke, John Hawkes, Grace Rex, Tien You Chui, Daria Strokous.

Misslyckat panorama-drama av typiskt Soderberghskt snitt som skildrar hur ett luftburet virus sprider sig via människor och på mycket kort tid skapat en epedemi; kanske det mest realistiska bacillskräcksdramat som någonsin gjorts, där tanken verkar ha varit att skildra alla instanser, från kostymläkarna på hög höjd (Fishburne) till eldsjälarna (Winslet), de olyckligt drabbade familjefäderna (Damon) och den tvivelaktige konspirationsteoretikern (Law) samt alla de internationella omständigheter som ett vaccin innebär. Allt detta är adekvat genomfört, men det finns inget vidare djup utöver den autentiska stilen; filmen saknar såväl emotionell som dramatisk nerv och fastnar i sin halvdokumentära fyrkantighet, blir helt enkelt tråkig och menlös. BFO.

CONTRABAND (Luca il contrabbandiere) ***

Dramathriller

1980 ITALIEN 97 min. R: Lucio Fulci. S: Fabio Testi, Ivana Monti, Guido Alberti, Enrico Maisto, Daniele Dublino, Giordano Falzon, Giulio Farnese, Fabrizio Jovine, Ofelia Meyer, Ferdinando Murolo, Tommaso Palladino, Venantino Venantini.

Ultravåldsam och riktigt skabbig b-gangsterfilm gjord av en av världens mest sadistiska och hårdkokta regissörer (Fulci) bäddar för en spaghetti-gudfader med extra mycket bolognese och hjärnsubstans. Intrigen om rivaliserande kokain- och cigarettsmugglare i Neapel är ganska standard-artad; poängen är att den nihilistiska miljön ger perfekt grogrund för pessimistiska Fulci som vältrar sig i utdragen våldtäkt, tortyr med blåslampa, maskingevärsmassakrar, pistolen-i-gommen-avrättningar… och trav (huu!). Sevärd för spaghettifans.

CONTROL **

Drama

2007 122 min. STORBRITANNIEN/USA/AUSTRALIEN/JAPAN 122 min. R: Anton Corbijn. S: Sam Riley, Samantha Morton, Alexandra Maria Lara, Joe Anderson, James Anthony Pearson, Harry Treadaway, Craig Parkinson, Toby Kebbell, Andrew Sheridan, Robert Shelly, Richard Bremmer, Tanya Myers, Martha Myers Lowe, Matthew McNulty, David Whittington.

Corbijns långfilmsdebut är en lång, ytlig, självupptagen stilövning som handlar om att saker se bra ut i stiliserat svartvitt. Riley spelar Ian Curtis, sångaren i det legendariska Manchester-bandet Joy Division, och filmen är en påstådd filmatisering av Deborah Curtis (Ians änka) självbiografiska bok ”Touching from a Distance”. I Corbijns film finns dock inte ett enda autentiskt, djärvt eller insiktsfullt ögonblick – Rileys Curtis påminner om en datoranimerad, innehållslös TV-spelsfigur som bara har klyschiga poet-klyschor att komma med. Åskådaren får veta noll om Joy Divisions kreativa arbete, och ingenting om Curtis heller, varken hans personlighet eller konstnärskap framgår (möjligen eftersom det inte går att filma en påtänd hustrumisshandlare på ett sexigt  sätt). Manuset är en automatisk, standard-biopic som andas barnslig idoldyrkan, och om man inte känner till något om bandet eller Curtis måste den vara rätt menlös; och den som är bekant med Ian Curtis förtjänar helt klart en bättre film. Den enda förtjänsten är musiken, men den kom också från en konstnär som var överlägsen alla inblandade i den här fullständigt innehållslösa filmen.

COOGANS BLUFF (Coogan’s Bluff) **½

Actionthriller

1968 USA 89 min. R: Don Siegel. S: Clint Eastwood, Lee J. Cobb, Susan Clark, Tisha Sterling, Don Stroud, Betty Field, Tom Tully, Melodie Johnson, Sgt. Wallace, Running Bear, David Doyle, Louis Zorich.

Förvirrad och ganska mossig gammal Clintan-film där han spelar Arizona-sheriff med hatt och temperament som kommer till New York för att spåra en förrymd fånge, och samtidigt visa storstadspoliserna hur skurkarna ska handskas. Ingenting händer under första halvtimmen och när sedan filmen kommer igång sjunker den glatt ner i en gröt av deckare, romantiskt drama och en fördomsfull samhällsskildring av hippies.

COOL AS ICE *

”Drama”

1991 USA 91 min. R: David Kellogg. S: Vanilla Ice, Kristin Minter, Michael Gross, Candy Clark, Sydney Lassick, Dody Goodman, Naomi Campbell, Bobby Brown.

Killen som tycker att vaniljglass låter som ett coolt artistnamn rullar in till stan på sin båge, tycker att fina pluggistjejen borde dumpa sin propra pojkvän (”drop that zero and get with the hero!”) och får likt Super Mario rädda henne från dumma kidnappare. PR-film, alltså, för Vanilla Ice som dansade några somrar på 90-talet; helt klart sevärd som ironisk komedi. Det hade ju kunnat vara värre; den hade ju trots allt kunnat vara tråkig, men tack och lov är den så ofrivilligt komisk att den är rätt så fantastisk. U get it? Itz Ajssss.

COOL RUNNINGS ***

Komedi

1993 USA 97 min. R: Jon Turtletaub. S: Leon, Doug E Doug, John Candy, Rawle D Lewis, Malik Yoba.

Rätt kul film, som faktiskt är ”sann”, om ett bobsleighlag från Jamaica. John Candy spelar gammal Bob-veteran coachar laget i OS  i Calgary även om de aldrig sett varken en bobsleigh eller snö förut. Allt är gjort enligt både Rocky- och feelgood-formalia men filmen bevisar att en film inte behöver vara oförutsägbar för att vara kvalitativ. Inget märkvärdigt alltså, men helt okej.

COP LAND ***½

Thriller

1997 USA 105 min. R: James Mangold. S: Sylvester Stallone, Harvey Keitel, Ray Liotta, Robert De Niro, Peter Berg, Janeane Garofalo, Robert Patrick, Michael Rapaport, Annabella Sciorra, Noah Emmerich, Cathy Moriaty, John Spencer, Frank Vincent, Malik Yoba, Bruce Altman.

Mullig lokalpolis finner sig vara uppe i en stor konspiration bland poliserna i en liten stad i New Jersey, ledd av Keitel. Stallone gjorde en ”Tjuren från Bronx” åt upp sig rejält för att vara med i denna film, som skulle bli en mer seriös roll i en mer seriös film för omväxlingens skull; filmen är ganska ojämn, men emellanåt spännande och med ett sådant välgjort hantverk och sådana skådespelare är det dumt att klaga.

COPYCAT ***

Thriller

1995 USA 125 min. R: Jon Amiel. S: Sigourney Weaver, Holly Hunter, Dermot Mulroney, Harry Connick Jr, William McNamara, Will Patton, John Rothman, J E Freedman.

Hunter och Mulroney spelar poliser som är på jakt efter en seriemördare. De tar hjälp av en psykiatriker (Weaver) som har isolerat sig själv i sin lägenhet. Efter en traumatisk upplevelse är hon öförmögen att leva ett socialt liv eller att kunna vara utanför sitt hems fyra väggar. Spännande och underhållande, delvis skådespelarnas förtjänst. Tyvärr så avslöjas mördaren alltför snart, så att det inte bli lika kul att se på den. Helt klart en av de bättre seriemördarfilmerna som kom (i uppsjö) på 90-talet.

COUNTDOWN ***

Science Fiction-drama

1968 USA 101 min. f/35/a.w. R: Robert Altman. S: James Caan, Joanna Moore, Robert Duvall, Barbara Baxley, Charles Aidman, Steve Ihnat, Michael Murphy, Ted Knight, Stephen Coit, John Rayner, Charles Irving, Bobby Riha.

Astronaut-drama från space race-eran där Caan spelar något oerfaren astronaut som blir den som ska åka till månen; Duvall är den avundsjuka, bättre astronauten som måste träna upp honom. Som titeln antyder är filmen mer intresserad av vad som händer innan själva avfärden, och filmen tappar också fokus under sista tredjedelen. Teknologiskt sett är detta en föråldrad film, men uppbyggnaden är välgjord och fängslande och skådespelarna är så pass bra att man bryr sig om karaktärerna. Detta var Altmans första riktiga långfilm efter drygt tio års TV-arbete, om man bortser från explotation-debuten ”The Delinquents” och den ovidkommande dokumentären ”The James Dean Story”.

COWBOY BEBOP: THE MOVIE ***

Action

2001 JAPAN R: Shinichirô Watanabe. Rös: Kôichi Yamadera, Unshô Ishizuka, Megumi Hayashibara, Aoi Tada, Tsutomu Isobe, Ai Kobayashi.

Påkostad animerad långfilmsversion av en japansk animeserie med många mangaentusiastiska fans. Utspelar sig på Mars under 2070-talet och efter en förödande biokemisk explosionsolycka utges ett gigantiskt pris på terroristernas huvuden, och de uttråkade prisjägarna ombord på skeppet Bebop är inte sena att försöka hitta dom. Ju mer de letar desto mer verkar det dock som att den skyldige har en personlig relation till många av de inblandade. Mycket snygg film med fenomenal detaljrikedom, och emellanåt helt bländande actionscener. Rörig handling, och ospännande dialoger, drar ner helhetsupplevelsen men för animefans är den säkert ett måste.

CRASH **½

Thriller

1996 KANADA 96 min. R: David Cronenberg. S: James Spader, Deborah Unger, Elias Koteas, Holly Hunter, Rosanna Arquette, Peter MacNeill, Yolande Juliah, Cheryl Swarts.

Cronenberg slår nya rekord i det makabra med denna skandalomsusade kink-thriller om ett par alienerade människor som blir sexuellt upphetsade av bilolyckor. Onekligen originellt, och ganska snyggt, men intrigen består bara av nollställda skådespelare som hasar runt i en zombieliknande trance (när de inte har sex i bilvrak). Mängder av perverterat sex som räckte för att skrämma slag på publiken i USA; en medeleuropé ser dock nog inte mycket mer än en oväntat långsam bilkraschporrfilm – det är förmodligen bara de tyngsta Cronenberg-fansen som kommer att orka leta poänger i den här.

CRASH **½

Drama

2004 USA 112 min. R: Paul Haggis. S: Don Cheadle, Matt Dillon, Thandie Newton, Ludacris, Ryan Philippe, Karina Arroyave, Dato Bakhtadze, Art Chudabala, Sean Cory, Shaun Toub, Bahar Soomekh, Tony Danza, Loretta Devine, Jennifer Esposito, Brendan Frasier, Sandra Bullock, Keith David, Bruce Kirby, William Fichtner, Eddie J. Fernandez, Ime Etuk, Billy Galo, Ken Garito, Nona Gaaye, Terrence Howard, Larenz Tate, Ashlyn Sanchez, Marina Sirtis.

Politiskt korrekt panoramahistoria som utspelar sig i Los Angeles med tema rasfördomar: I galleriet finns bland annat socialt uppkomna kriminaldetektiven Cheadle, rasistiska polisen Dillon som försöker ta hand om sin sjuke far och en persisk familjeman som vill ta ut sina motgångar på en latinsk dito. Filmens karaktärer går igenom diverse upplevelser som gör att deras förutfattade uppfattningar av kulturella skillnader utmanas och omprövas (på sätt som bara händer på film). Snygg, välgjord och välspelad, stundtals gripande, men manuset är lite väl smart, filmen är överlag väldigt övertydlig och budskapet förklaras så endimensionellt att styrkan förtas, i synnerhet när det finns mer än ett ”falskt larm” i filmens dramatiska delar. Många av skådespelarna arbetar dock intensivt, Dillon är synnerligen minnesvärd, och de drar filmen närmare hamn och gör att man nästan sväljer det. Men filmen är mest ett stycke politisk korrekt skriva-på-näsan-propaganda, extremt motsägelsefull och helt utan någon trovärdig eller autentisk känsla. Fick Oscar för bästa film, originalmanus och klippning.

THE CRAZIES ***

Science-Fictionskräck

1973 USA 98 min. R: George A. Romero. S: Lane Carroll, W.G. McMillan, Harold Wayne Jones, Lloyd Hollar, Lynn Lowry, Richard Liberty, Richard France, Harry Spillman, Will Disney, W.L. Thunhurst Jr, Leland Starnes, A.C. MacDonald, Robert J. McCully, Robert Karlowsky, Ned Schmidtke, Tony Scott, Roy Cheverie, Jack Zaharia.

Extremt pessimistisk lågbudget-dystopi, Romeros andra film efter ”Night of the Living Dead”. Skildrar ett scenario liknande den filmen, med ett virus som sprider sig i en småstad och gör invånarna till vettlösa galningar. Några hjältar kämpar tappert för att ta sig igenom staden levande, ständigt jagade av de skoningslösa soldater som skickats ut för att avrätta smittbärarna. De politiska dysterheterna är till och med starka för att vara Romero. Berättarperspektivet är verkligen iskallt, vetenskapsmän och politiker är helt känslolösa och hoppet känns ute redan i första scenen. Filmen är långsam och pratig, men intelligent.

CRAZY HEART ***

Drama

2009 USA 112 min. R: Scott Cooper. S: Jeff Bridges, Maggie Gyllenhaal, Paul Herman, Tom Bower, Ryan Bingham, Beth Grant, Rick Dial, Debrianna Mansini, Jack Nation, Ryil Adamson, David Manzanares, Collin Farrell.

Avdankad alkoholiserad countrysångare (Bridges) får hjälp med att rycka upp sitt liv av ensamstående mamma och journalist (Gyllenhaal) i en stereotypt vemodig, lågmält existentiell manlig Askunge-berättelse av det slag som börjar bli välkänd formalia vid slutet av 00-talet. Allt i filmen är välgjort (Bridges fick en Oscar) men filmen tar ganska enkla och förutsägbara vägar, och är för den delen egentligen inte mer gripande än någon annan film på samma tema. Helt klart bra musik för den som gillar outlawcountry, dock. BFO.

THE CREATURE WALKS AMONG US **½

Science-Fiction

1956 USA 78 min. R: John Sherwood. S: Jeff Morrow, Rex Reason, Leigh Snowden, Gregg Palmer, Maurice Manson, James Rawley, David McMahon, Paul Fierro, Lillian Molieri.

Andra uppföljaren till ”Skräcken i den svarta lagunen”, efter ”Monstret tar hämnd”; en ny grupp vetenskapsmän fångar gälmannen och försöker via experiment göra honom mänsklig. Ännu billigare än den andra filmen i serien, men lite mer originell. Mest för kompletister och b-filmsknarkare.

CREEPERS – Se Phenomena

CRITTERS – FULA MEN GRYMMA (Critters) **

Skräckkomedi

1986 USA 86 min. R: Stephen Herek. S: Dee Wallace Stone, M Emmet Walsh, Billy Green Bush, Scott Grimes, Nadine Van Der Velde, Billy Zane.

En familj ute på landet får det illa ställt när ett par hårtussliknande monster från yttre rymden krashar på jorden. De glada monstren, väldigt inspirerade av de i ”Gremlins”, börjar käka sig genom landsbygden och de enda som kan stoppa dem är ett par rymdjägare. En skräpigt underhållande B-film som är ganska kul, men filmen har ett stort problem: den vet inte om den vill vara ironiskt skojig eller seriös. Fick tre uppföljare.

CRITTERS 2 – HUVUDRÄTTEN (Critters 2: The Main Course) **

Rysarkomedi

1988 USA 87 min. R: Mick Garris. S: Terrence Mann, Don Keith Opper, Cynthia Garris, Scott Grimes, Al Stevenson, Tom Hodges, Douglas Rowe.

Otroligt tråkig uppföljare. De mordiska hårtussarna återvänder för att terrorisera fler människor. En total upprepning av den första filmen men gillade man det så finns det mer här!

CRITTERS 3

Rysarkomedi

1991 USA 91 min. R: Kristine Peterson. S: John Calvin, Aimee Brooks, Christian Cousins, Joseph Cousins, William Dennis Hunt, Nina Axelrod, Leonardo DiCaprio, Don Keith Opper.

De inneboende i ett ruffigt hyreshus får en rejäl chock när de välbekanta hårbollarna från rymden attackerar. En i serien; Usla specialeffekter, löjliga skådespelare, och billig scenografi. Tafflighet är bara förnamnet, enda behållningen kanske är att se Leonardo DiCaprio som trettonåring.

CRITTERS 4 *

Rysarkomedi

1991 USA 92 min. R: Rupert Harvey. S: Don Keith Opper, Terence Mann, Paul Witthorne, Anders Hove, Angela Basset, Brad Dourif, Eric Da Re.

Grötigt bottennapp som till och med är sämre än en fjärde ”Critters”-film behöver vara. Historien – för den som undrar – går ut på att hårbollarna blir fridlysta, och på så sätt kan överleva i rymden, frysas ner och tinas upp… och så vidare. Endast för okritiska skräckfanatiker och för de som fortfarande orkar älska hårbollsmonstren. I övrigt är det som vilken C-rysare som helst.

CROCODILE DUNDEE – EN STORVILTJÄGARE I NEW YORK (Crocodile Dundee) **

Äventyrskomedi

1986 AUSTRALIEN 93 min. R: Peter Faiman. S: Paul Hogan, Linda Kozlowski, John Meillon, David Gulpilil, RItchie Singer, Maggie Blinco, Steve Rackman, Gerry Skilton, Terry Gill, Peter Turnbull, Khristina Totos, Graham ‘Grace’ Walker, David Bracks, Brett Hogan, Mark Blum.

New York-journalist åker till Australien för att göra ett reportage om färgstark krokodiljägare som hänger ute i ”bushen” och är en allmänt frejdig typ. När hon är där räddar han henne från hungriga krokodiler, och när han kommer till storstaden sker diverse ”dråpligheter”. Gammaldags typ av romantiskt äventyr – som via Hogans popularitet blev en stor hit – men märkligt livlöst från början till slut. Saknar ordentlig intrig, skådespeleriet och regin är stel och humorn lam till och med för att vara av det konventionella slaget; det är egentligen mycket märkligt att den här filmen blev en succé. Två uppföljare.

CROSSROADS ***½

1986 USA 99 min. R: Walter Hill. S: Ralph Macchio, Joe Seneca, Jami Gertz, Joe Morton, Robert Judd, Steve Vai, Dennis Lipscomb, Harry Carey Jr, John Hancock, Allan Arbus, Gretchen Palmer, Al Fann, Wally Taylor, Tim Russ, Tex Donaldson.

Vit medelklassunge som spelar klassisk gitarr på Julliardskolan i New York är egentligen besatt av blues, kidnappar en mytomspunnen gammal bluesrävgubbe från ålderdomshemmet för att ge sig av på en jakt efter ”den sista sången” som Richard Johnson ska ha skrivit. Det hela utvecklar sig till en traditionell matinévänlig ungdomsfilm som träffar många toner rätt och håller en underhållande, mystisk underton om ett helt klart underrepresenterat ämne (Mississippi-blues!), inte minst tack vare den stabila regin av Hill (”The Warriors”, ”48 timmar”). Maccio är förstås typecastad, men han är sympatisk, och detsamma går att säga om Senaca som gubben ”Willie Fox” och Gertz som tjej som rymt hemifrån. Har förstås som alla såna här filmer från den här tiden en långsökt batalj som final; här är det riktiga rockaren Steve Vai som dyker upp för att ”gitarrbattla” med Maccio (är det inte det ena så är det det andra). Men under omständigheterna blir den scenen också rätt spännande.

CROSSROADS

Drama

2001 USA 89 min. R: Tamra Davis. S: Britney Spears, Anson Mount, Zoe Saldana, Taryn Manning, Kim Cattrall, Dan Aykroyd, Justin Long, Beverly Johnson.

Reklamfilm riktad till tonåringar där tre barndomsvänner återförenas och ger sig iväg med en mystisk kille. En av dem ska satsa på sångkarriär, den andra ska träffa sin pojkvän och huvudrollsinnehavaren Spears hoppas på att träffa sin biologiska mor, som lämnade henne vid barnsben. Pryds mest av ett riktigt uselt manus; totalt konfliktlöst med sanslöst förutsägbara vändningar, en extrem mängd klyschor, helt platta karaktärer som, likt intrigen, beter sig fullständigt ologiskt. En talanglös film vars enda (och kommersiella) mål, i sitt överväldigande publikförakt, är glasklart. Budskapet, att livet inte går som det verkar och att vänner är för livet, är givetvis ett svepskäl för att ”sälja” Britney då hon uppträder i diverse stationer (underkläder, sångnummer, god förebild) så att alla ska bli nöjda. Är så otroligt harmlös att det nästan är svårt att hysa riktigt agg mot den, men även den mest okritiske åskådaren torde se igenom denna påkostade bluff.

CROUCHING TIGER, HIDDEN DRAGON (Wo huang cang long) ***½

Actiondrama

1999 HONG KONG/TAIWAN/USA 122 min. R: Ang Lee. S: Chow Yun-Fat, Michelle Yeoh, Zhang Ziyi, Chang Chen, Lung Sihung, Cheng Pei-Pei.

Originellt drama som utspelar sig i 1800-talets kina där ett heligt svärd stjäls och två krigare (Yun-Fat och Yeoh) känner sig manade att finna det igen. Lika mycket en vacker actionfilm som känslostarkt drama, de två balanserar precist och utan att bli ojämnt. Många spektakulära martial arts-kampscener utförda på ett näst intill poetiskt sätt. En känslosam, finstämd och annorlunda filmupplevelse vars smala handling lyfts upp av dess fascinerande originalitet. Förgylls också av bra skådespelare och läckra specialeffekter. Vann fyra Oscars, bästa utländska film, foto (Peter Pau), scenografi (Tim Yip) och musik (Tan Dun).

THE CROW ***½

Action

1994 USA 102 min. R: Alex Proyas. S: Brandon Lee, Ernie Hudson, Michael Wincott, David Patrick Kelly, Angel David, Richelle Davis, Bai Ling, Tony Todd, Jon Polito.

Rockstjärna och hans flickvän blir brutalt mördade dagen innan alla helgons natt. Precis ett år senare återvänder han för att hämnas med en kråka som vägledare. Helt unik filmatisering av James O’Barrs serieroman, en mörk, regnig och mycket våldsam kultfilm, med glimtar av japansk modern action och sensationell, gotisk scenografi. Lee är obarmhärtigt bra i huvudrollen. En av 90-talets mest spektakulära filmer, en läcker, originell och bildmässigt lysande actionfilm med en starkt vemodig och gripande underton. Blev kultförklarad då Brandon Lee (som till Bruce) sköts till döds under filminspelningen. Har fått en uppföljare, ”The Crow: City of Angels” och ett par spin-offs på video.

THE CROW: CITY OF ANGELS 😦

Action

1996 USA 1996 84 min. R: Tim Pope. S: Vincent Perez, Mia Kirshner, Richard Brooks, Iggy Pop, Thomas Jane, Vincent Castellanos, Thuy Trang, Eric Acosta, Ian Dury, Tracey Ellis, Beverley Mitchell.

Varför?

CRUEL INTENTIONS – Se En djävulsk romans.

THE CRYING GAME ****

Drama

1992 ENGLAND 112 min. R: Neil Jordan. S: Stephen Rea, Miranda Richardson, Forest Whitaker, Jim Broadbent, Ralph Brown, Adrian Dunbar.

Högst originell historia indelad i tre akter som börjar med att en IRA medlem tillsammans med några andra kidnappar en svart brittisk soldat; sedan blir han vän med den kidnappade och det ena utlöser det andra. Börjar som en thriller men går igenom flera oväntade vändningar för att i slutändan vara en renodlad kärlekshistoria. Fängslande och starkt. Blev i övrigt känd för sin ”stora överraskning”.

CUBE **½

Thriller

1997 KANADA 86 min. R: Vincenzo Natali. S: Maurice Dean Wint, Nicole deBoer, Nicky Guadagni, David Hewlett, Andrew Miller, Julian Richings, Wayne Robson.

Mardrömslik fantasythriller om sex olika människor som vaknar upp i ett jättelikt kubsystem där de måste ta sig igenom olika kuber, varav somliga är riggade med dödliga fällor. Vad är kuben? Hur, och varför, hamnade de där? En effektivt obehaglig film, och inte helt obegåvad men också väldigt ojämn. Växlar mellan att vara smart och intelligent, pretentiös och inspirerad; oväntade, ofta psykologiska, vändningar (till exempel ett överraskande slut) blandas med riktigt förutsägbara klyschor, och filmen blir lika utdragen som underhållande. Blev, i sann independentfilmsanda, mycket uppmärksammad utomlands. Regissören var medarbetare till manuset.

CUJO ***

Skräck

1983 USA 90 min. R: Lewis Teague. S: Dee Wallace, Danny Pintauro, Daniel Hugh-Kelly, Christopher Stone, Ed Lauter, Kaiulani Lee, Billy Jayne, Mills Watson, Sandy Ward.

Väldigt välgjord och påträngande otäck filmatisering av Stephen Kings roman om en kvinna som med sin son blir fånge i sin bil när en galen, rabiessmittad sanktbernardshund stryker omkring runt dem. Idén är tunn, alldeles för tunn, men filmen får ut det mesta av den, främst med hjälp av starka skådespelare och bra regi. Börjar återhållsamt, med utdragen spänning som ständigt är på gränsen att övergå till terror, och när sedan spärren släpper så blir det rent helvetiskt. Är absolut inte felfri, manuset skulle stundtals behöva både en och annan rejäl granskning, men som adrenalinpump är den synnerligen effektiv.

CUL-DE-SAC ****

Svart komedi

1966 ENGLAND 107 min. R: Roman Polanski. S: Donald Pleasence, Françoise Dorléac, Jack McGraw, Lionel Stander, Iain Quarrier, Geoffrey Sumner, Renee Houston, Robert Dorning, Marie Kean, William Franklyn, Jacqueline Bisset, Trevor Delaney.

Mycket märklig, men helt originell, Polanskiklassiker (hans andra engelskspråkiga, efter ”Repulsion”) om ett uttråkat gift par – torrbollen Pleasence och bittra Dorléac – som bosatt sig i ett slott på en glest befolkad ö. Två gangsters, varav en skjuten och döende, klampar dock snart in i vardagen och tar paret i gisslan – varpå de får en trevligare vardag. Besynnerlig liten 60-talspärla med fantastiska skådespelare och lekfullt utförande av den brådmogne Polanski. Är både underhållande, tragisk och spännande – och bär på någon slags personlig charm mitt i alltihop. Hette ”Djävulsk gisslan” på bio i Sverige.

CURSED (‘Chô’ kowai hanashi A: yami no karasu) ***

Skräck

2003 JAPAN 84 min. R: Yoshihiro Hoshino. S: Kyôko Akiba, Yumeaki Hirayama, Takaaki Iwao, Etsuyo Mitani, Hiroko Satô, Osamu Takahashi, Susumu Terajima.

Japansk skräckfilm, verkligen gjord på extremt låg budget, där en typisk inhemsk mytologisk förbannelse verkar ha fallit på en liten citykiosk. En kvinna från ett storföretag som vill ta över butiken anländer för att börja omsortera lagret men märker snart att mystiska saker händer med både kunder och anställda. Dessutom upplever hon oförklarliga fenomen som mer än sällan verkar ha något att göra med de riktigt obehagliga kioskägarna. Fånig och amatörmässig men ett exempel på verkligt ambitiöst amatörarbete; filmen är effektivt mystisk och surrealistisk utan att förklara de övernaturliga inslagen och istället ge mer plats åt ett par snygga skräcksekvenser. Endast för inbitna genrefans, men verkligen inte dåligt.

CURSED **½

Rysare

2005 USA 93 min. R: Wes Craven. S: Christina Ricci, Jessie Eisenberg, Joshua Jackson, Mya, Shannon Elizabeth, Scott Maio, Daniel Edward Mora, Solar, Milo Ventimiglia, Jonny Acker, Eric Ladin, Derek Mears, Portia de Rossi.

Syskonen Ricci och Eisenberg kommer åkandes på mörk Hollywoodväg och blir attackerade av mystiskt vargmonster; snart därefter börjar dom förstå att dom håller på att bli varulvar, alltmedan den utomstående besten härjar omkring i Los Angeles. Förvirrad och märkligt blodfattig varulvsfilm som hade en verklig ”förbannelse” över sig då produktionsbolaget tvingade Craven att klippa om filmen till oändlighet, och till och med spela in nytt material, till dess att han tog avstånd från det färdiga resultatet. Resultatet är en film som säkert kunde blivit bra men som nu störs av okoncentrerad intrig och svaga karaktärer. Det finns spänningsmoment här och var, och det spårar inte ut förrän halva speltiden, men överlag känns det som en korsning mellan ”Scream” och ”En amerikansk varulv i London”. Manus av Kevin Williamson, som just skrev Cravens två första ”Scream”-filmer.

CURTAINS **½

Skräck

1983 KANADA 89 min. R: Richard Ciupka. S: John Vernon, Samantha Eggar, Linda Thorson, Anne Ditchburn, Lynne Griffin, Sandee Currie, Lesleh Donaldson, Deborah Burgess, Michael Wincott, Maury Chaykin.

Kanadensisk slasher av den karga, långsamma kanadensiska arketypen (jfr ”Terror Train”, ”Black Christmas”, ”House on Sorority Row”) där sex skådespelerskor gör audition för samma roll genom att övernatta på en avlägsen herrgård. Givetvis är en mysko maskerad mördare strax i farten. Fånigt manus, långsökt handling och usel klippning gör sitt bästa för att sinka den här obskyra filmen – men den är ganska mysig ändå, inte minst tack vare en och annan snygg mordscen.

CYBORG *

Science Fiction-Action

1989 USA 86 min. R: Albert Pyun. S: Jean-Claude Van Damme, Deborah Richter, Vincent Klyn, Alex Daniels, Dayle Haddon, Blaise Loong, Ralf Moeller, Haley Peterson, Terrie Batson, Jackson ‘Rock’ Pinckney, Janice Graser.

Mer eller mindre klassisk b-film med Van Damme som hämnare i den dystopiska framtiden; han är på jakt efter ledaren för ett mordiskt gäng som haft ihjäl hans familj, samtidigt som han måste skydda en robot med viktig information om antivirus till det supergift som orsakat ”pesten” över ”världen”. En av dom mest storartade Golan-Globus-produktionerna, regisserad av skräpfilmsmaestron Pyun dessutom, som är exploativt skräp om man tar det på allvar, samt hysteriskt roligt skräp om man har ett sinne för humor.

CYKELTJUVEN (Ladri di biciclette) *****

1948 ITALIEN 93 min. R: Vittorio De Sica. S: Lamberto Maggiorani, Enzo Staiola, Lianella Carell, Gino Saltameranda, Vittorio Antonucci, Giulio Chiari, Elena Altieri, Carlo Jachino, Michele Sakara.

Vittorio De Sicas legendariska film, som öppnade dörren för den italienska neorealismen, är en av filmhistoriens mest berömda klassiker och ständigt medverkandes på listor över de bästa filmer som gjorts. Till skillnad från andra cineastiska ”evergreens” är dock De Sicas film nu som då så stark för att den är lika enkel som briljant. Utspelar sig i efterkrigstidens Italien och den fabel-liknande berättelsen går ut på att en av Roms många fattiga arbetslösa män (Maggiorani) äntligen får ett arbete som runtcyklande affischuppsättare. Men första dagen på jobbet blir cykeln förstås stulen och han ger sig av, tillsammans med sin bedårande lilla son, på den hopplösa jakten efter att hitta den. Efter mycket möda har det gått så långt att han själv funderar på att… ja, just det; översatt är originaltiteln det mer talande ”Cykeltjuvarna”. Berättad med enklast tänkbara medel, inte minst tekniskt sett, och från början till slut en sån där film som är så metodiskt genomarbetad att den inte tillåter sig själv att vara annat än perfekt. Filmens vemodiga tonfall får en extra dimension i de autentiska miljöerna och det historiska perspektivet – neorealismen, och i synnerhet den här filmen, gjordes mitt under fattigdomen den skildrar – och ingen senare film har lyckats återskapa det italienska efterkrigslandskapet såsom denna film utstrålar det. Filmen är oerhört symboliskt, men antydningarna är i det närmaste indirekta; detta har gjort att filmen fått många olika tolkningar, vilket på sätt och vis är märkligt eftersom filmen är så enkelt gjord. Främst är filmen kanske ett bevis på att ett ”mästerverk” inte behöver ha ett avancerat bildspråk eller ett djuplodande manus; en enkel berättelse, gjord på det perfekta sättet, räcker minst lika långt.

*

Andra filmer som börjar på C (som jag inte sett): Calamari Union, Cannibal the Musical, Carnival of Souls, Carrington, Cars (Cars That Ate Paris), Cassandra’s Dream, Catch-22, The Cell, Ceremonin, Champion, Charlie Wilson’s War, Che, Chikago-expressen, Chikago-massakern, Chocolat (1988), Chungking Express, Cinema Paradiso, Citizen Ruth, C i uppförande, Cleo från 5 till 7, Clockers, Codine, Comédia Infantil, The Commitments, Confessions of a Dangerous Mind, Continental, Copacabana, Cookie’s Fortune, Coup de Torchon, The Cove, Cotton Club, Cradle Will Rock, Cry-Baby, CQ, Crimewave, Cronos, Creepshow, Crows Zero, Crumb, Cuba (1979), Cutthroat Island, Cyclo, Cyrano de Bergerac.

*

Filmer som börjar på A
Filmer som börjar på B